Rosettjakten

By Nan Inger Östman

Sextonåriga Nettan är ursinnig på sin pappa. Aldrig mer tänker hon låta honom skälla ut henne. Hon måste bara bort. Ledsen och arg ger hon sig ut i snön och lämnar ridtävlingen bakom sig. Men när hon kommer ner till landsvägen inser hon att hon måste hitta ett sätt att ta sig hem. Kanske kan någon stanna och låta henne åka med? Hon tar ett steg ut i vägen. Sedan blir allting svart.På sjukhuset vägrar Nettan låta pappa komma in och hälsa på, fastän alla försöker övertala henne. En dag dyker ett paket upp och inuti ligger något som gör henne riktigt besviken. Presenten tvingar henne att tänka tillbaka på sin uppväxt - på familjen och alla ponnyer och tävlingar. Hur kunde det bli såhär? Kommer pappa någonsin erkänna att han gjort fel? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 11, 2021
• ISBN: 9788726823936

Book preview

www.sagaegmont.com

— Jag hatar honom, hatar honom, hatar honom!

Med huvudet nedböjt mot snögloppet rusar hon över den tomma parkeringen och rycker upp dörren till lastbilen. Det är bråttom, fruktansvärt bråttom.

Fumligt sliter hon av sig jackan. Vänster hand är nästan obrukbar och värker med vassa hugg när hon krånglar på sig en tjock varm tröja. Med ena foten i stövelknekten och den andra som spjärn segdrar hon de fuktkalla fötterna ur stövelskaften och skalar av sig de våta byxorna som klistrar sig mot hennes blåfrusna lår. Hela tiden lyssnar hon spänt ut mot parkeringen, men snön kväver alla ljud, det är bara vinden som hörs.

På med jeans och torra raggsockor innan hon kliver i gummistövlarna och drar på sig dunjackan. En hastig blick i spegeln. Håret hänger i testar över axlarna, ansiktet är flammigt och smutsigt. Hon ser inte klok ut. Hon känner sig inte klok heller. Men hatet bär. Vad som än händer, kommer hon aldrig att förlåta honom. Mycket har hon tålt, men nu har hon fått nog.

Bort ska hon, innan han hinner få tag i henne. Kläderna har hon dumpat på golvet. Där kan han gärna hitta dem när han tar upp jakten. Där har han hennes barndom i en nersölad hög.

Aldrig mer. Aldrig mer. Förödinjukelse och förbittring fyller henne och hon sparkar på byxorna, trampar på den skräddarsydda jackan. Nu är hans makt bruten. Nu är det hon som bestämmer.

Hon smäller igen dörren efter sig. Fortfarande är det lika stilla på parkeringen. De få personbilar som ännu är kvar har tjocka mössor av snö över sig. Han syns ingenstans. Det enda som rör sig över parkeringen är en ödslig pulsande ponny med ryttaren hukad mot blåsten på väg mot stallet, där transporterna redan står färdiga.

Vid det här laget måste han ha börjat undra över var hon håller hus, varför hon inte kommer och hjälper till. Antagligen svär han och domderar och jäktar Lena, om han inte redan är på väg för att hämta lastbilen. Det kan säkert inte vara något nöje för honom att möta folk och vara tvungen att svara på nyfikna frågor.

Här kan hon inte stanna, här är hon inte säker. Hon springer vidare, hoppar snett över diket och får snö innanför stövelskaften, sedan följer hon nedfarten mot stora landsvägen, halkar i moddiga hjulspår och gnor vidare i snöyran. Först när hon hunnit en bra bit bort vågar hon slå av på takten.

Just nu är hon alldeles ensam i mörkret. Men det dröjer inte länge förrän tävlingarna är över. Klockan är över sju och bara prisutdelningen är klar, kommer bilarna att trängas på vägen. Alla är lika frusna och trötta och har bråttom att ge sig hemåt. Mest bråttom har de som misslyckats, de andra kan unna sig nöjet att söla litet och pyssla extra med hästarna.

Skyndar hon sig, kan hon kanske ta sig ner till landsvägen innan hon blir upphunnen. Men hennes lokalsinne är dåligt. Hon minns inte ens hur långt det var dit, bara att uppfarten var smal och krokig. Och inga som helst planer har hon hunnit tänka ut. Allt har gått för fort. Men bara hon kan ta sig in till stan, reder det sig nog. Bara hon kommer dit, hittar hon säkert en servering där hon kan värma sig och tänka.

Hon springer och springer med den onda handen pressad mot bröstet och den andra som stöd mot den, tills hon märker att mörkret blir genomborrat av strålkastarsken bakifrån. Kvickt som en hare skuttar hon över diket och snubblar in i snårskogen där hon tar skydd bakom några unggranar.

En hel karavan av bilar nosar sig sakta bort från ridhuset. Det är de sista entusiasterna från ridhusläktaren, bakom dem kommer några personbilar med hästvagnar efter. De röda bromsljusen lyser som onda ögon, när karavanen stannar upp i kurvan framför henne. Hästarna stampar, oroade av de många stoppen på vägen och de ständiga inbromsningarna.

Sedan är vägen tom och mörk igen, men ännu moddigare. Hjärtat bultar och slår i bröstet. Handen värker. Men hon är mycket klar i huvudet. Det är inte troligt att han kommer med lastbilen än på länge. För nu måste han ha upptäckt att hon är försvunnen och söker efter henne med ljus och lykta och river upp himmel och jord. Hon kan tänka sig hur han skickar Eviga Lena att leta i klubbrum och på toaletter, i stallar och utrymmen, medan han själv försöker verka oberörd, som om hennes försvinnande bara var ett dumt missförstånd.

Nu är det nya bilar på väg igen och hon dyker in i skogen på nytt. De här stora transporterna känner hon igen. Hon vet precis vilka som äger dem och hon vill inte att någon ska speja ut genom vindrutan och upptäcka henne.

— Nej men titta, där går bestämt Jeanette Pettersson, vad gör hon ensam på vägen så här dags? Och hennes läskiga pappa som letar efter henne!

Den risken tar hon inte utan trycker sig mot grenarna och får stora snösjok över jackan. Sedan upptäcker hon en liten nyplogad avtagsväg och slinker in på den. Räddad från upptäckt! Följer hon den kommer hon säkert till stora landsvägen så småningom, någonstans måste den ju leda. Den kan inte gärna barka rätt upp i skogen.

Hon går och går och plötsligt lyser det vänligt mellan träden. Tre röda stugor ligger där i rad med små lampor i fönstren och lyktor på knuten. Det är tomterart som ett julkort och därinne finns människor som är varma och trygga och sitter i köket och äter. Hon känner sig som en fattig tiggarunge där hon står i vinden och tittar in.

Sedan tar vägen slut i en vändplats, men det går ett igensnöat traktorspår upp mot skogen. Fast sunda förnuftet säger henne att det är idiotiskt att ta in på det, gör hon det ändå. Då kommer hon till ett hygge och kan se stora landsvägen nedanför. Bilarna är som leksaksbilar med miniatyrstrålkastare. Dit ner kommer hon aldrig om hon inte vänder. Det tjänar inget till att gå vidare.

— Men jag ångrar ingenting, säger hon rakt ut i luften. Jag ångrar ingenting.

Det blir som en melodi, en envis refräng. Man kan gå i takt till den. Tankar har hon inga, hon bara trampar på. Då och då ser hon plötsligt hans röda ansikte framför sig, alldeles tydligt. Ögonen är hårda som istappar och han har små vita spottflagor i skägget vid munnen. Sedan försvinner bilden lika hastigt som den kommit.

Klockan är kvart över åtta nu. Det är mer än en timme sedan hon gav sig av. Hon är trött men inte genomfrusen. Det är mest handen som plågar henne. Men bara hon kommer fram till landsvägen måste det väl finnas bussar. Och om det inte finns bussar, måtte väl någon bil stanna och förbarma sig över henne.

Risken att han ska komma efter i lastbilen är större än någonsin. Hon måste vara mycket försiktig och vaksam.

Så är hon äntligen nere på landsvägen. Hjulspåren efter trafiken från ridhuset är redan översnöade. Han är antingen före henne eller fortfarande kvar på stallbacken. Det är omöjligt att veta vilket.

Hon tror inte att han slagit larm till polisen, det vore inte likt honom. Men alldeles uteslutet är det inte att det är fullt pådrag efter Jeanette Pettersson, sexton år, något under medellängd, spensligt byggd med brunt hår, blå ögon, friska tänder, klädd i jeans, gröna gummistövlar, mörkblå dunjacka, mörkblå halsduk, förvirrad och kringirrande utan att kunna ta vara på sig själv. Särskilt kännetecken: skadad, möjligen bruten tumme.

Hon går och går i modden, halkar och snubblar, men kämpar hela tiden vidare. Det är mycket sparsamt med trafik. Novembers första riktiga snöoväder lockar inte ut folk på vägarna. Var gång mörkret skingras av strålkastarkäglor bakifrån eller framifrån blir hon lika skräckslagen och kastar sig över vägrenen in bland trädstammarna, står där och trycker, tills hon är säker på att det inte är lastbilen eller polisen. Sedan är det för sent att hoppa fram och tigga lift.

Långt framför sig kan hon se ljus över himlen nästan som svagt norrsken. Stadens ljus. Men dit är det oändligt, och hur hon än anstränger sig kan hon inte komma ihåg exakt hur långt det kan vara. På resan satt hon som vanligt som ett kolli och tänkte på annat. Resor och resors längd har hon aldrig behövt befatta sig med. Körningen sköter han. Liksom allt annat. Det enda hon behöver göra är rida och ta hem priser och rosetter.

Hon kan inte traska här i snön för evigt. På något sätt måste hon få lift och komma fram till värme. Våtsnön har trängt igenom axlarna på hennes jacka och kyler oavbrutet. Handen värker och molar, men inte ettrigt utan snarare dovt.

Nästa bil på väg mot stan ska hon hejda om den så är fullproppad med poliser. Men ingen bil kommer. Hon tycker att hon vandrar kilometer efter kilometer utan att något händer och hon börjar bli rädd. Det känns som om hon var den sista överlevande efter någon naturkatastrof. Ingen i världen skulle märka om hon föll och bröt benet och blev liggande. På nolltid skulle hon vara översnöad och begravd.

Då plötsligt kommer ett bländande ljussken över backkrönet framför henne och nästan samtidigt flödar ljussken ner över höjden bakom henne. Två bilar på en gång! Själv är hon längst ner i svackan mellan backarna. Vägen badar i mjölkvitt ljus och snön virvlar tätt framför ögonen.

Nästan upprymd och mycket ivrig tar hon ett par steg ut i körbanan med den friska handen utsträckt, fullständigt säker på att bli sedd. Rak som en trafikkonstapel står hon där i sina blöta mörka kläder och med halsduken uppdragen om huvudet, viss om att hon måste framstå som ett levande utropstecken mot den vita bakgrunden.

— Bara bra, tack. Bara bra.

Svaret kommer oföränderligt vem som än frågar och hon möter alla vänliga ögon med samma lilla tillkämpade leende.

Det är på förmiddagen den första dagen och hon har mycket hon måste gottgöra. Framför allt måste hon visa att hon är alldeles normal, sansad och klok.

Hon har dunkla minnen av att hon burit sig förskräckligt åt. Hon vet att pappa var på sjukhuset någon gång på natten. Hon vet bestämt att hon hörde hans röst upprepa samma fråga gång på gång.

— Hur gick det till? Vad hade hon där att göra? Jag vill ha en förklaring. Jag måste tala med henne.

Och plötsligt stod han alldeles över henne, stor och hotfull. Det var då hon skrek och bar sig illa åt.

Nästa gång hon öppnade ögonen var han borta, men någon höll henne i handen, tryggt och varmt, och sa åt henne att sova.

Nu är hon vaken på riktigt och vet precis var hon är. På intensivavdelningen på sjukhuset. Ligger hon alldeles stilla kan hon nästan inbilla sig att hon inte har så hemskt ont, fast hon måste andas på sparlåga, annars hugger det till. Tre revben är brutna och ett har punkterat lungan. Det är därför det står en maskin och susar bredvid sängen och hon är kopplad till väggen med sladdar. En flaska bubblar någonstans i bakgrunden. Det är en bubbefälla. Namnet har fastnat i minnet när doktorn förklarade. Det har något med dränering att göra. Hur allt fungerar har hon inte orkat sätta sig in i. Undertryck och övertryck. Mest känner hon sig som en skalbagge fastnålad på ett pappersark. Hon är mycket rädd att röra sig, ifall sladdarna skulle lossna.

Hon är blåslagen på kroppen också och kanske har hon en liten hjärnskakning. Vänster hand ligger tjock och molar med tejpat bandage om. Spricka i tumbenet.

Den vet hon precis när hon fick, men de andra skadorna har hon inget minne av. Hon vet bara att hon är ett olycksfall. En trafikolycka. Inget annat.

Hon ligger i ett ljust rum med glasväggar, ständigt övervakad av personal i vita rockar. Hon har ännu inga ansikten eller namn på alla dessa människor som kommer och går, stannar upp vid sängen och ser så vänligt forskande på henne, när de kontrollerar att allt fungerar som det ska.

I sängen bredvid henne ligger en gammal kvinna så stilla och tyst att det är nästan otäckt. Men hon är inte död i alla fall. Hennes sladdar sitter på bröstet. Hjärtinfarkt. Åtminstone tror hon det eller kanske någon har sagt det.

Trots att allt är så främmande finns det en stor trygghet i detta kala rum med sina konstiga apparater. Alldeles oväntat fylls hon av en överväldigande lycka och tacksamhet. Hon går inte längre på en ändlös väg i mörker och kyla, full av hat och rädsla. Hon är omhändertagen och omgiven av värme och omtänksamhet. Så länge hon ligger här är hon säker. Här kan inget ont hända. Hon behöver inte ta ansvar för något och ingen ställer några krav på henne.

Hon har helt enkelt lyfts ut ur det vanliga livet och placerats i en säng. Hon kommer att få tid att tänka. Och på något obestämt sätt känner hon sig alldeles utan skuld. För om hon nu handlat alldeles fel, har hon fått betala för det med brutna ben och värk. Något slags straff har hon fått, tänker hon litet virrigt. Men det har bara med kroppen att skaffa. Själen känns berusande fri, nästan som om den svävade som en liten lycklig ballong alldeles ovanför huvudet på henne.

Men lyckoruset varar inte länge. För nu sitter doktorn på en stol bredvid sängen och pratar med henne. Anna heter hon. Nettan tycker om henne med en gång för hon har gropar i kinderna och de får henne att tänka på Madde. Annars finns det ingen