Vinkelgatan 53

By Karin Edvall

"En kvinna i 80-årsåldern påträffades död i sin lägenhet på Vinkelgatan under torsdagen. Polisen misstänker inget brott."
Under en oktoberdag i en norrländsk stad hittas Thea död i sin lägenhet på Vinkelgatan 53. Thea är en av de många människor som ingen saknar. Hon har varit död länge. Tidningarna skapar rubriker efter upptäckten och dödsfallet skakar om de övriga boendena i huset. Vad hände egentligen? Och hur mycket vet man om sina grannar, egentligen?
En finstämd och känslosam berättelse om ensamhet och gemenskap av Karin Edvall

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 24, 2024
• ISBN: 9788727042244

Book preview

Karin Edvall

Vinkelgatan 53

SAGA Egmont

Vinkelgatan 53

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 2024 Karin Edvall och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727042244

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

NOTISEN

den 16 oktober

En kvinna i 8o-årsåldern påträffades död i sin lägenhet på Vinkelgatan under torsdagen. Polisen misstänker inget brott.

JENNY

Det är redan skymning. Himlen drar ihop sig alltmer. En vit skåpbil står parkerad ute på gatan. Jenny kan inte låta bli att räkna; azh 457: 4+5+7 är lika med 16, 1+6 är lika med 7. Aj, aj. Summan får inte bli en ursprunglig siffra. Då kan någonting hemskt hända.

Shit, som det regnade idag. Sedan Jenny kom hem har hon letat igenom garderoberna och lådorna, men utan att hitta regnstället. I värsta fall ligger det hoptryckt i kartongen med täckbyxorna och dunjackan nere i källaren. Jenny tänker efter. Jo, nyss var det tredje gången som hon sprang från bussen med fukten klibbande mot skinnet bara den här veckan, och hon avskyr det!

Skåpbilen står där ute i höstrusket. azh 457, med slutsumma sju. Visst, det kan tolkas som ett omen, men sånt är givetvis bara trams. En del hoppar över streck, andra undviker gatubrunnar, Jenny räknar sig fri. Det har hon gjort så länge hon kan minnas. Det blir tryggare så.

Håret är fortfarande blött när hon kliver ut i trapphuset. Om hon skyndar sig ner och låter bli att snegla åt sidorna borde det gå. Hon är trots allt vuxen nu.

Källaren är lika trång som hon minns den, ja nästan klaustrofobisk. Den doftar fukt och kyla. Jenny spanar efter sitt förråd, det tredje på vänster hand. Ändå kan hon inte hålla sig. Sju dörrar på ena ledden, och sex på den andra. 7+6 lika med 13. 1+3 blir 4. Äh, lägg av nu!

Jenny drar ut stövlarna och regnstället ur lådan och trycker till hänglåset igen. När som helst kan lamporna slockna, och just därför springer hon bort till pelaren och trycker på ljusknappen för säkerhets skull. Sedan går hon åt fel håll innan hon äntligen närmar sig toaletten vid utgången och kan ta trappan upp från underjorden.

Rösterna håller till på övervåningen. De viskar och Jennys händer skakar när hon fumlar efter nyckeln i fickan. Inne blir allt bra igen, tänker hon. Lugn och fin. Seså. Fyra nycklar på knippan. Hon vrider huvudet mot trappan. Två unga män kommer gående, bärande på en brits. De kliver rakt mot henne. Plasten som skyler innehållet är svart och glanslös.

Porten slår igen efter dem. Ljudet är ihåligt. Jenny blir stående med nyckeln mellan tummen och pekfingret. Tystnaden lägger sig. Har hon sett det hon nyss sett? Kan det verkligen vara sant? Långsamma, tröga jag, tänker hon.

Det är bara några kliv upp till nästa avsats. Hon kan inte låta bli. Omedelbart lägger Jenny märke till gruset. Här har kängor trampat. Pulsen pickar i halsen. Tre dörrar. 1 + 1 + 1. Och bakom den mittersta har döden gått på visit. Det låter så dramatiskt. Hon föser undan håret från ögonen. Eller bar männen bort någonting annat? Skräp? Varför inte torrkrympta kläder, till Myrorna? Det angår inte mig, tänker hon sedan. Mässingsplåten blänker i trappbelysningen. Bokstäverna är sirligt urkarvade: Bergman. Jenny har ingen aning om vem som bor därinne, men här, i huset, har hon stött på flera gamla människor.

Kan det vara hon, den urgamla? Jenny har mött henne ett par gånger bara, men det är alltid lika obehagligt när kraniet skaver under huden. Tanten borde in på äldreboende, har Jenny tänkt, åtminstone vid något tillfälle. Hjärtat spritter till. Som om det ger henne rätt att stå här och spekulera. Hon rusar utför trappan och rycker upp dörren till sin lägenhet, låser snabbt om sig och lutar huvudet mot titthålet. Det är fortfarande tyst på andra sidan.

Regnstället landar i en hög, och hon sparkar av sig skorna. Jenny tänder hallampan och upptäcker jackan under klädhängaren. Badlakanet ligger alltjämt framför spegeln. Ingen har varit förbi och plockat upp under dagen. Tidningen och reklambladen samsas i en enda röra – sammanlagt fem utskick.

Jenny tar ett stort kliv över tröskeln, in i rummet, och kastar sig ner på sängen. Hon puttar till jeansen vid fotändan, griper tag i täcket och rullar in sig. Lakanen känns klibbiga, det borde tvättas, tänker hon och placerar kudden mellan knäna. Å andra sidan är det här hennes bo, varmt och mjukt, som en kokong. Här ska jag ligga till i morgon bitti, tänker hon. Bårar och plastsäckar. Förmodligen har hon misstagit sig. Mörkret trycker mot fönstret, och regnet tilltar. Men här kan ingen hitta henne.

Ljudet karvar sig in i hörselgången. Jenny registrerar motvilligt klockan som slår någonstans. Bing, bång, som av gammal människa. Båren dyker upp igen, och nu avtecknar sig en kropp under skynket. Jenny pressar in lakanssnibben i munnen, koncentrerar sig på att återvända till sin mjuka cell av sängkläder. Som vaggar henne.

Till slut blir hon ändå tvungen att resa sig. Hon gör det med största motvilja. Blåsan vill ett, magen någonting annat. Omsluten av mörker och hetta stapplar Jenny ut i köket. Tur att ingen ser mig, tänker hon när hon passerar badlakanet under hallspegeln ännu en gång. Då hade de fått något att skratta åt hemmavid. Hon griper tag i bordkanten och drar ut en pinnstol. Någonstans slår klockan igen. Den är inte nära, men verkar vara det enda ljud som förekommer i huset ikväll. Jenny räknar slagen, troligtvis tio, ett plus noll är lika med ett, om hon inte tappat bort något slag i början. Men hur som helst är hon på väg mot en ny dag. Dygnen har löpt omlott den sista tiden, medan hon ruvat i sängboet.

Från kylskåpets mittersta hylla blickar ett trumpet filpaket.

– Du får duga, säger Jenny och plockar fram en tallrik.

Lukten är skarp och kväljande. Hon betraktar tallriksberget i diskhon. Nej, det är inte filen som är utgången, vet hon bestämt när hon slickat av skeden.

Morgonen kommer till slut. Även denna är grå och vattnig. Jenny plockar upp jackan från golvet. Den är fortfarande inte riktigt torr, så hon väljer fleecen istället.

Det känns bättre nu. Betydligt bättre. Natten har tvättat tankarna rena, och rädslan är som bortgnuggad. Den där britsen skrämmer henne inte längre. Ha, nu kan Jenny till och med skratta åt sin snitslade bana av byxorna, tröjan och trosorna som löper från köket bort till sängboet.

Trapphuset slumrar fortfarande när hon tassar ut. Allt är förväntan så här tidigt på morgonen, och den känslan tycker hon om. En kall vind slår emot henne, och hon betraktar träden som spretar med armarna mot den färglösa skyn.

Jenny viker av mot Pilgatan. Hon försöker erinra sig fjällens siluetter. Där, långt borta i Skarvträsk, ligger snön redan tjock och killarna har plockat fram sina skotrar. Dem slipper hon här åtminstone. Kylan biter i kinderna. Över trottoaren ligger en matta av bruna, hala löv. Jenny korsar övergångsstället och närmar sig busskuren.

IRIS

Det är just det som oroar Iris. Hon sitter nedsjunken i sin bruna läderfåtölj inne i sovrummet. Fingrarna vilar på telefonen och blicken har fastnat vid handryggen. Vad ådrorna rest sig och blivit gammalaktiga, noterar hon samtidigt som signalerna når fram. Sedan i går eftermiddag, lite då och då, har hon slagit numret till Thea.

– Svara snälla du, uppmanar hon. Lyft på luren, kära Thea. Iris upptäcker att hon blivit otålig. Linjen bryts, och det blir tyst igen.

Det måste vara över en vecka sedan de pratades vid sist. Iris letar i minnet. Ja, närmare två, eller kanske till och med tre. Thea hade varit på så gott humör och verkat piggare än på länge. Hon hade inte rest sig efter en halvtimme, som hon brukar, utan suttit kvar nästan ända tills reprisen av God morgon Sverige skulle börja på teve. Iris hade så smått börjat fundera över hur hon skulle bli av med henne, när Thea slutligen klev upp och tackade för sig.

Det är kanske därför som hon inte svarar nu, tänker Iris. Krafterna har gett henne nytt mod. Och vem vet om inte Thea rest till sonen på Åland, som hon så ofta pratat om. Iris lägger på luren. Nej, vad sitter jag och fantiserar ihop, gamla människan. Det är bara stolligt. Men känslan bränner ändå tydligt och distinkt. Någonting är bestämt på tok.

Thea, ja. Hon är förmodligen den enda människa som Iris känner igen här i huset nuförtiden. Hon suckar. Tänk, så fort tiden går. Veckorna bara rusar iväg. Vissa dagar hinner knappt börja innan de är över. Och när Iris flyttade in för över fyrtio år sedan hade väl ingen människa kunnat tro att hon skulle bli kvar så här länge. Som om ingenting kunde bestå bara för att hon var ensam. Endast par satte bo, hette det. Köksskåpen är lite kantstötta, liksom korkmattorna är murkna vid listerna i köket, men två rum med rymligt kök och utsikt över gatan är allt hon behöver, då som nu.

Iris huttrar till. Hösten är visst här på allvar. Kylan letar sig in via fönsterglasen. Hon stirrar på luren. Annars vet hon inte vilka som bor här längre. Huset är inte riktigt hennes utan har blivit stumt och anonymt. Perssons bredvid, skolläraren och hans fru, känner hon till. Och Thea förstås. Men de övriga kan hon inte riktigt se framför sig. Mitt emot bor visst en flicka. Men man kan aldrig vara säker. I den lägenheten har ungdomarna flyttat in och ut i en takt som gör en yr i huvudet. Annat var det förr, när vaktmästare Nordlund gick omkring med alla sina nycklar och Johanssons oräkneliga ungar rände i trappan. Då hälsade man på varanda: God kväll, fröken Lindgren. Hon kan riktigt höra det. På den tiden var det bara att knacka på om man ville prata bort en stund, och hon visste precis när fru Johansson bytt gardiner, eller vilka av hennes snorungar som spelat hartsfiol utanför fönstret.

Sickna minnen. Iris låg under täcket och lyssnade till Johanssons samlag våningen ovanför. Hon hade minsann koll på när de gjorde fler glyttar. Sängen knakade och efter en stund började herr Johansson stöna. Det pirrade i Iris ljumskar, när även fru Johansson gav ifrån sig små skrik. Det var länge sedan redan då, men när hon låg och vred sig mellan lakanen framkallades förnimmelsen av huden som drog ihop sig under hans fingertoppar.

En stund senare kunde hon möta Johanssons ute i trappan. De såg helt oberörda ut, hälsade God dag som vanligt eller kommenterade vädret. Och Iris längtan blev till det sköraste glas. De trodde säkert att hon inte begrep ett dugg, hon, ungmön på nedre botten.

Hu då, nu sitter hon och lever i dåtid igen. Johanssons måste vara borta sedan länge, och deras barn långt uppe i medelåldern. Iris lyfter luren. Det är förmodligen ingen idé, men hon slår numret till Thea ännu en gång. Hon måste fråga om hon vet hur det gått för Johanssons barn, han med stubbhåret, och hon, flickan med fräknarna. Signalerna går fram. Tio, elva, tolv. Nej, det är lönlöst.

Äsch, hon oroar sig säkert i onödan. Det skulle inte vara första gången i så fall. Pappa skämtade om det, liksom flickorna på kontoret. Och ska hon verkligen besvära hyresvärden? Iris tittar på klockan. Den är tio. Han dricker säkert förmiddagskaffe nu. Om hon ändå hade numren till Theas barn. Ja, varför i hela friden har hon inte det?

Förmiddagen kommer in till henne, suddig och grå. Uppe på taket mitt emot går dvärgarna i sina röda skjortor med hackorna på ryggarna, den oändliga vandringen längs takåsen. De går och går…

Iris ler: Thea måste ha suttit i hennes vardagsrum otaliga gånger. Men hon har aldrig varit här inne, i sovrummet.

Kortväxt och tunn, med stickor till fingrar, slog sig Thea ner längst ut i vänstra soffhörnet. Alltid där. Soffan blev stor som en zeppelinare av hennes litenhet, och Thea klamrade sig fast i armstödet som om soffan var på väg att lyfta. Sist var hon klädd i en blå klänning, och ögonen plirade bakom glasögonen när hon slet lite diskret i håret. Jo, det var nog den gången som Thea stigit in i hallen, stödd på käppen och bara skakat på huvudet:

– Här har du mig, skorrade rösten. Vad jag åbäkar mig! Hennes ansikte grinade illa. Och den här kavaljeren. Thea vickade på käppen. Du kan inte ana hur lång tid trappan tog. Sen skrattade hon igen. Men man vill ju se en levande själ emellanåt.

Så de är alltså levande själar för varandra numer, hon och Thea. Sen drack de visst kaffe och åt gifflar från Kafé Linnéa, om Iris minns rätt. Thea släppte inte käppen på hela tiden.

– Värken, sa Thea. Och kroppen hittar bara på en massa otyg! Thea sneglade från kuddarna: Om du visste vilken förmåga jag fått tillbaka.

Iris undvek att svara. Thea ville så gärna att hon skulle fråga, och just därför lät hon bli. Inte av ointresse. Tvärtom, Iris ville hemskt gärna veta. Hon slår numret igen. Minst tjugo signaler går fram.

Sen kommer Iris ihåg blocket med telefonnumren. Hon måste anmäla att kökskranen fortfarande droppar, trots att vaktmästaren varit inne och bytt packning. Men när hon hör hyresvärdens röst tar hon upp någonting helt annat:

– Jo, det gäller fru Bergman en trappa upp, säger hon. När jag tänker efter har jag inte sett henne på ett tag. Jag skulle vara tacksam om ni ville kontrollera att allt står rätt till. Jag menar, om det inte är till för mycket besvär. Hon brukar höra av sig ett par gånger i veckan. Om det inte är till för mycket besvär, vill säga.

Det blir tyst i andra änden, och Iris ångrar sig genast. Hon och hennes oro – som en olyckskorp kraxar hon över hustaken. Hyresvärden harklar sig och lovar: Jodå, han ska titta in hos fru Bergman, han har ändå några ärenden i krokarna.

– Tack, tack, utbrister Iris och ringer av. Och om hon tänker efter har nog Thea rest till sonen i Mariehamn ändå.

Flera timmar måste ha passerat. Iris betraktar skymningen som tydligt faller utanför fönstret. Dörrklockan nästan skrämmer henne. Att signalen är så hög, hade hon glömt. Först får Iris för sig att det är Thea som vill träffa en levande själ igen, men utanför står hyresvärden. Det är en kraftig man i femtioårsåldern och förvånad bjuder hon in honom i köket, tänker på kranen igen och försäkrar att han inte behöver ta av sig skorna. Hyresvärden lutar ländryggen mot diskbänken och tummar på sin keps.

– Kan hyresvärden höra hur kranen droppar? säger Iris. Mannens fingrar arbetar snabbt och vant längs kepskanten.

– Jo, jag har någonting tråkigt att berätta, säger han. Det gäller fru Bergman. Vi har hittat henne.

Endast väggklockan tickar. Iris märker hur hon spänner käkarna. Thea hade hon nästan glömt bort.

Så börjar hans hals växa. Som ett smalt strå åker den upp mot taket, skjuter i höjden från axlarna i en rasande fart, och det runda huvudet verkar plötsligt för tungt för stängeln. Där, vid taklampan, stannar det och Iris får anstränga sig för att inte höja blicken när han talar till henne. För säkerhets skull sänker hon ögonen och stirrar ner i bordsduken, vars blommor flyter ihop till röda klot.

– Beklagar, Iris, hör hon. Jag ska kontakta Theas anhöriga. Ni behöver inte oroa er.

Iris säger ingenting. Det är så otäckt när hon inte riktigt vet var hans huvud befinner sig. Hyresvärden går och Iris känner sig som ett ensamt löv i höstblåsten. Förut var de två på grenen. Mellan blomkrukorna på fönsterbrädan går tumhöga flickor i gyllene klänningar. De ler så vackert. Iris blir irriterad. Skönhet intill dödens fulhet. Det passar sig inte.

När som helst kan det ske. Det händer att Iris blir sittande och bara väntar på att hjärtat ska stanna. Men sekunderna fortsätter att komma, alltid lika självklara. Så också idag. Thea är borta, medan hennes eget blod pumpar vidare. Hur kan man vara så levande i ena sekunden och borta i nästa? Och vad kan ha hänt med Thea? Iris blir plötsligt knäsvag. Hon måste sätta sig.

Efter en stund masar sig Iris in i sovrummet. Telefonen tiger kall och lömsk. Ur den kommer inte Theas röst fler gånger. Hon sneglar mot fotografierna i de ovala ramarna ovanför sängen. Där är hennes kära, som hon fortfarande säger God natt till. Föräldrarna hänger överst, och under dem systrarna, alla fem, i tur och ordning. Endast en finns kvar nu, och det är hon själv. Iris fick det längsta livet. I november ska hon fylla nittiofyra. Det är ironiskt. Hon som är ensam och minst behövd fick leva längst.

Är det möjligt? Nittiofyra år. Kan man bli så gammal och ändå uppleva pirret om mornarna, känna känslan av förväntan och förälskelse? Benen spritter… och tankarna… ja, de är stört omöjliga.

Iris blir sittande på sängen i flera timmar. Mörkret intar rummet. Men än så länge finns livet kvar. I hennes sovrum, i henne själv. Hon reser sig och går ut i köket. Iris öppnar kylskåpet och känner sig opassande hungrig. Över hyllorna spänner ett nät av små välknutna rutor som endast släpper igenom ett finger åt gången.

– Vilka dumheter, säger Iris och sticker in hela handen genom nätet, som genast ger vika. Hon trevar och stöter på ett fat med spättafiléer.

Det fräser i stekpannan. Iris böjer sig över spisen och känner hur flottstänket bränner till i kinden. Thea, tänker hon. Våra skälvande lemmar.

Maten är rutig. Iris äter blå och röd fisk till middag. Men den smakar som vanligt.

JENNY

I själva verket hade hon längtat i flera år. So long, Grillstugan, adjöss små vägstumpar ut i intet. Hallå, här kommer jag! För Jennys del gick det alldeles för lång tid mellan stadsresorna. Och för att få till en tur måste hon nästan tjata sönder dem. Vad jobbig du är, klagade både Kicki och Nettan. Vad ska du dit och göra nu igen? Jenny kunde inte riktigt klandra dem. Tjugofem mil enkel väg. På hemvägen satt de längst bak i bussen och sov med huvudena lutade mot varandra.

Till en början trodde Jenny att det berodde på tröghet, men det fanns en avgörande skillnad. När hon strosade omkring på gågatan som i ett rus och låtsades vara en av dessa stadsflanörer, babblade tjejerna om vad som skulle hända dagen därpå, när de var hemma i Skarvträsk igen. Jenny var ingen vidare lyssnerska utan blev mest förbannad. Hon ville inte befatta sig med helikopterlyft från fjället, eller fundera över vilka som kunde dyka upp på Grillstugan nästa lördag. Inte här, när de för en gångs skull rest in till stan! Varken Kicki eller Nettan verkade ha några framtidsplaner, och det störde henne. De till och med höll till godo med killarna som de känt i hela sitt liv. Snart bor jag också här, viskade Jenny till husen och gatorna när bussen svängde in mot terminalen. Det var som ett löfte. Vänta på mig. Ingen annan brydde sig hur som helst.

Irritationen låg minst sagt och gnagde mellan dem, och när Kicki fick feber i juli, meddelade Nettan att hon inte tänkte resa med, trots att de bestämt i förväg. Äh, jag ids inte, sa hon på sitt sävliga vis. Kan vi inte hänga med killarna ut och fiska istället?

Killarna, Kurt och Leif, var visserligen deras pojkvänner, men Jenny hade sett fram emot den här resan. Tanken på att sitta i en roddbåt omsvärmad av mygg och knott när hon kunde gå mellan skyltfönstren på torget, fick henne att vilja skrika: Ni är så jävla töntiga allihop! Men Nettan gick inte att övertala, visste Jenny. Inte när hon fått det där plåtaktiga i rösten, och definitivt inte när Leif skulle med. Nettan klarade inte en dag utan honom. De var som sammanfogade av Karlssons klister, Nettan och Leif, och det var ingen idé att ens försöka.

Jenny la på, grät en skvätt och tyckte synd om sig själv, innan det stod klart. Hon behövde inte någon. Konstigt att hon inte kommit på det tidigare! Kurt blir sned, fattar du väl, fräste Nettan när hon ringde tillbaka, men när bussen svängde ut på vägen nästa morgon bröt jublet fram. Halleluja! Där, långt ute på vattnet, guppade Nettan och killarna i en liten brunböna, medan hon var på väg! Hon var på väg, och idag behövde hon inte återvända till terminalen en halvtimme tidigare bara för att försäkra sig om att hinna med bussen hem, som de annars alltid gjorde.

Långsamt vandrade Jenny runt i centrum. Hon hittade faktiskt ganska skapligt nu. Till lunch åt hon en pizzaslice i mvg -gallerians kafé, och senare på eftermiddagen tog hon en kopp choklad med vispgrädde på Wayne’s coffee.

Under hemresan bestämde hon sig. Hade hon vågat det ena, skulle hon satan i gatan fixa det andra. Och Jenny tog genast tag i det, innan modet fick en chans att svika. Att få jobb var inga problem, sjukhuset ropade efter undersköterskor, och via Notisen hittade hon en enrummare rätt nära centrum. Adressen var Vinkelgatan 53. 5+3=8. Återigen ett gott tecken.

Dagen därpå gav hon tillbaka ringen och armbandet till Kurt. När hon viskade ordet slut vågade hon inte titta upp, men på hans sätt att vackla genom hallen, bort mot dörren, förstod hon att han blivit helt överrumplad.

Sen återstod endast att packa ihop. Mamma och pappa uppehöll sig på tröskeln medan Jenny monterade ner sitt rum. Det var över huvud taget svårt att prata med mamma och pappa. Inte för att de skällde på henne, men när Jenny uttryckte fel åsikt möttes hon av deras tigande missnöje, och till slut utbrast pappa Om jag kan begripa vad de där stadsresorna skulle vara bra för! Anklagelserna låg i luften; Tror du att du är märkvärdig nu, va? Ingen av dem verkade ha haft en susning om vad som rört sig i Jennys skalle.

Efter flytten fortsatte Jenny sina planlösa promenader genom centrum. Hon njöt av skorna som slog i gågatans betongplattor, och lyssnade nyfiket till småpratet bland korvstånden på torget. Älven skymtade mellan husen, och bakom mvg -gallerian reste sig hotellskrapan, 23 våningar, som i Manhattan Skyline.

Jenny smet ofta in i gallerians entré bara för att få känna blåsten i ansiktet och bli en del av detta magiska folkvimmel. Hon lutade sig mot glasväggen och låtsades vänta på någon. Nonchalant plockade hon upp Kexchokladen ur fickan och bet av en bit. Känslan av att vara liten som en fluglort i denna stad var häftigt överväldigande. Och långt borta, Jenny kom knappt ihåg det längre, fanns visst ett Skarvträsk omgivet av blå fjällryggar.

Lika overkligt var det att börja på sjukhuset. Tänk att just hon tilldelades privilegiet att få vistas i detta jättekomplex av korridorer och avdelningar. Mitt bland alla jäktande vita rockar och våningsstora fönster trippade hon, Jenny från Skarvträsk. De första veckorna var hon tvungen att påminna sig flera gånger om dagen. Det är din tur nu, tjejen! Ständigt dök nya ansikten upp. I Skarvträsk kunde det gå månader innan en främling blev synlig, och då var det oftast någon skidturist som hamnat vilse.

Det spelade ingen roll att hon inte kände någon. Jenny hade fullt upp med att utforska omgivningarna. Hon gick på stan så länge hon hade lust, åt vad hon ville, när hon ville. Det blev indiskt ibland, eller hamburgare från McDonalds, men aldrig sån där äcklig moja med pulvermos och Sibyllakorv som Grillstugan erbjöd. När hon inte arbetade eller sov, vill säga. En eftermiddag kunde bli till natt på bara några ögonblick. Och vad gjorde det att banankartongerna med hennes saker stod orörda hemma i ettan trots att veckorna gick. Eller att kläderna hamnade lite varstans över golvet. Ingen såg det hur som helst.

IRIS

Blicken glider