Syster Johanna

By Eva Wikander

Johanna har just gått av sitt första pass som legitimerad sjuksköterska. Arbetet är tufft och känslomässigt krävande. Hon har torkat människor i baken, tittat på när en gammal man kräks för att han är dödligt sjuk. Det är ett mycket utmattande jobb, som får Johanna att tvivla på om hon verkligen har valt rätt yrkesbana. Men gemenskapen på jobbet är helt fantastisk, och snart känner sig Johanna som en viktig del av en större helhet. Detta blir början på något som till slut visar sig vara Johannas viktigaste upplevelse i livet ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 23, 2020
• ISBN: 9788726126808

Book preview

författaren.

T io minuter i nio.

Gäll signal och ettrig rödlampa ovanför A. Vad var det hon hette nu igen? Fru Olsson? Larsson?

Hon sitter på hinken, det vet Johanna. Fru A sitter på hinken och behöver torkas, läggas och stoppas om. Några trösteord igen kanske.

Åtta minuter i nio. Johanna gömmer sig i sköljrummet. Synar traven med bäcken, vrider handtagen åt samma håll. Egentligen borde plast travas för sig och rostfritt för sig…

Ett par droppar vatten på den skinande diskbänken. Hon nappar åt sig en trasa.

Putsar och gnider och gnuggar bort ytterligare några sekunder.

Tar det aldrig slut, tar dagen aldrig slut?

Då hör hon träskoklappret från nattpersonalen längst bort i korridoren.

Ett glåmigt ansikte dyker upp i dörren till sköljen.

– Du kan gå hem nu hörrudu!

– Men A, svarar Johanna matt.

– Äh, det grejar vi, du ser ju alldeles färdig ut.

– Första dan, viskar hon och lägger ifrån sig trasan.

– Klä om och stick hem, säger den unga flickan på väg in i nattarbetet och skuffar Johanna mot omklädningsrummet.

– Han på C kräks bara.

– Jag vet, han är rätt vissen men han brukar kunna sova sen när det inte är så mycket spring.

– Vad är det för fel? Vad har han för sjukdom?

– Vet inte. Cancer i magen tror jag.

Johanna mår plötsligt illa och lutar sig mot klädskåpen.

Jag sover hos mamma i natt, tänker hon. Jag gör det i alla fall.

– Har du eget skåp, undrar kamraten.

– Nej, dom hänger där, svarar Johanna och pekar in i röran bland ytterkläder och begagnade vita rockar.

– Vi kan dela på mitt så länge jag går natt. Vad heter du?

– Johanna. Lindskog. Och du?

– Ulla Fransson. Undersköterska.

– Som mamma, Karin, syster Karin. Hon jobbar på medicin fyra. Känner du henne undrar Johanna försiktigt.

– Jo – kanske. Mager, ljushårig. Rödakorsare tror jag va? Energisk som sjutton.

Johanna nickar och sluter ögonen. Nu sa hon det i alla fall, nu slapp det ur henne. Ingen, ingen skulle ju fåveta!

Ulla stuvar in Johannas rena rockar och byxor i skåpet bland sina egna.

– Säg ingenting om det där med mamma… med Karin.

– Om att ni jobbar på samma sjukhus?

– Nej just det, inte till syster Anneli, inte till någon!

– Vi har ju tystnadsplikt, skrattar Ulla avväpnande. Och om det är så viktigt så…

Johanna vacklar i sina ytterkläder.

– Hoppa i säng så fort du kommit hem. När börjar du i morgon?

– Sju. Vad var det han hette, han på C.

– Arvid nånting… Men snälla du koppla av patienterna, det måste man, särskilt Arvid, han är ju lite – äh det spelar ingen roll. Passa dej för Anneli bara, håll dej till rutinerna så blir det bra.

Johanna stöder sig mot skåpet.

Ulla är på väg ut i korridoren men hejdar sig ånyo.

– Det verkar som om du skulle behöva åka taxi hem? Var bor du?

– Det beror på. Egentligen har jag flyttat – fast jag vet inte. Det är så nytt allting.

– Sätt dej, befaller Ulla. Ta pallen här och skriv upp adressen på ett papper. Morsan hit eller morsan dit, bara du kommer i säng!

Johanna ler en aning. Lyder mer än gärna.

Hem till Karin? Hem? Hem till Granbacken? Låter konstigt.

Hon har ju flyttat till Varvsgatan 8, nedre botten över gården.

Varvsgatanåtta repeterar hon för sig själv.

Varvsgatanåtta – vad ska hon med papper till, hon är väl inget barn heller!

Varvsgatanåtta. Det fanns ett slags ljus där ändå. Alldeles intill hennes fönster. Hon hade upptäckt strimmorna när de försiktigt smög över gårdsmuren.

Mitt ljus, tänkte hon då.

Det var i mars.

Nu är det april och violhimmel ute.

Men den når inte fram till henne.

V arvsgatanåttatack!

– Det är den där stumpen bakom Söderleden va? – Just det!

Tror hon i varje fall. För det kan väl inte finnas fler varvsgator? I samma stad?

Sätet är mjukt, mjukt och chauffören en alldeles vanlig och frisk människa som dessutom småvisslar.

Om det inte var det där med varmvinden. Fyllde hon på den i morse egentligen?

Annars, slår det henne plötsligt, annars blir det att stå där på det iskalla golvet och försöka få fart på den med rödsprit och fotogen.

Brandfarliga vätskor och explosionsrisk. Vedhandlaren visste, vedhandlaren hade instruerat henne, men så här dags fanns det ingen som kunde ge henne ett handtag.

Klockan hinner bli tio, kanske elva innan hon…

– Granbacken två, säger en mycket liten röst till taxichauffören.

– Va?

Han tvärnitar, vänder sig om och granskar henne. – Har du pengar?

Hon nickar. Visar honom sedeln hon håller hårt i nypan.

Bilen girar över i motsatt körriktning.

Hon biter ihop tänderna.

Bara i natt, absolut bara i natt!

Kikar då och då på taxametern.

Pengarna borde räcka. Hoppas Karin sover, nej förresten…

Bilen svänger upp framför porten. Hon dröjer kvar någon sekund i sätet, kastar motvilligt en blick mot fönstren på fyra trappor.

Jo, hon är vaken Karin.

Eller utvakad. Eller både och eller vadsomhelst.

Bara hon slipper prata!

– Vill du hate, vad roligt att du kom jag hade just gått och lagt mig för jag ska upp tidigt i morgon…

– Nej tack!

Johanna hänger snabbt upp jackan i tamburen och går in i badrummet.

– Jag ska också upp i morgon, sex – nej halv sex. Får jag låna din väckarklocka?

Hon står med ryggen vänd mot mamman. Fumlar bland tandborstarna. Vrider på varmvatten, skopar med händerna över ansiktet.

– Jag kan väcka dig, vännen min.

Karin står i dörren och har redan trollat fram en handduk från ingenstans. Ler ansträngt och bereder sig att ta emot sin dotter, torka hennes ansikte, torka hela henne om det så behövs.

– Gå och lägg dej! Jag klarar mej.

Rösten låter nästan som en gurgling genom tandkrämen men är tillräckligt tydlig för att Karin skall backa vid tröskeln.

Sängen är i alla fall nybäddad säger mamman. Och koppar tänker hon duka fram till i morgon bitti. Själv vakar hon följande natt så dom kan väl höras framåt kvällen. Ska hon stanna hemma några dagar kanske? Vore inte det lugnare om hon gjorde det ändå? Det var ju så kallt på golven där på Varvsgatan och ingen dusch finns där heller…

Johanna borstar tänderna. Borstar och borstar.

– Hur var det, var det jobbigt, undrar Karin till sist.

– Jag vet inte. Jo lite, ljuger hon och smiter in i sitt rum.

– Godnatt min unge. Jag är så glad att du kom över hit.

– Jag tog taxi, säger Johanna och biter sig genast i läppen.

– Den betalar jag, skyndar Karin.

– Nej…

– Jovisst, jag lägger en slant på köksbordet ifall jag sover när du går upp. Jag ska försöks hålla dig sällskap vid frukosten men du vet hur det kan vara ibland på rnornarna. Man tar ut den sista sömnen och du är ju van, ja här är det ju som förut. Det är inte så mycket som har ändrats här, jag går dubbla skift ett slag för dom har ont om folk. Och alldeles alldeles för många patienter på avdelningen…

– Du har inte sagt till nån att j ag är på samma…

– Samma sjukhus nej varför skulle jag det när du envisas, fast jag förstår inte riktigt, det var ju du själv som valde det där vikariatet…

– Du får inte säga nåt– aldrig! Lova det!

– Jaja.

Karin sänker rösten. Tonlöst säger hon godnatt till sin dotter.

Släcker och går.

Det är något med lakanen. Dom är inte som dom skall vara. Dom skaver, sticks på något sätt.

Johanna vrider sig i sängen. Är det inte