Nå

By Anna-Greta Winberg

"Här är hon nu. Att hon nekar att ens ta av sig kappan, bevisar hur väl hon behöver mig. Att hon vill ligga på hallbänken och sova, bevisar bara hur sjuk hon är. Att jag själv inte kan sova, bevisar bara att jag är fullt medveten om vad jag gjort; jag har tagit en kvinna. Inte stulit henne, för hon tillhör ingen."Han går framför henne. Han som heter Bo. Mannen som ska hjälpa Jena bli bättre. Bara hon kommer hem från sjukhuset kommer allt bli bra. Det är i alla fall vad Bo säger – om och om igen. Men vem är han egentligen? Hur känner de varandra? Jena vet inte riktigt. Det enda hon vet är att hennes händer värker, någonstans under bandagen. Vad är det som har hänt med hennes händer? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 26, 2021
• ISBN: 9788726923308

Book preview

Det var en gång. På båda sidor fönster med dagsljuset i vågor. Träden pressade sina blekgröna munnar mot rutorna. Innanför stod krukväxternas dammgrå tungor raka och stumma. Himlen skymdes.

Ett två tre fyra fem

Jena räknade steg och gled med blicken över golvets grå. Svepande kjolar förbi. En bårs hjul snoende snabbt.

fyra fem å sex å

Jena såg inte på människorna de mötte men kände deras ansikten inpå. Lukter och suckar som de bar med sig uppför. Själv gick hon utför. Placerade fötterna framför varandra djupare och djupare. Utförsbacken fick henne att spjärna emot. Eller om det nu var klackarna som stjälpte henne framåt. Inte bygger de sluttande golv. De brädor som föreställer livet. Ja, visst sluttar det. Men den ordblinde skriver slutar.

Ett två å tre å fyra å fem å de andras steg trampade sönder hennes sex.

Han gick före henne. Inte mycket. Bara så att hon var aningen efter.

Bo, tänkte hon. Det var ett bra namn, var det inte. Bo, Bo. Han bar en brun resväska som var hennes, var den inte. Över locket rann en reva. Hon kom inte ihåg väskan men revan, ögonblicket då den snittats upp. Kom bara ihåg sin egen glädje då. I revan fanns minnet kvar.

Men var hade det hänt?

– Går jag för fort? frågade han som hade ett bra namn. Kanske var han gammal. Håret låg glest här och där som draget av oroliga händer. – Går jag för fort?

Jena skakade på huvudet. Hon stannade därför att han stannat. Nu gick alla förbi dem. Jena såg igenom hans ansikte, bortom. Väntade sig frågor igen och igen. Men han grep om hennes ena handled.

Smärtan sögs ut genom bandaget. Hon sträckte på halsen. Läkarna och sköterskorna hade så ofta plockat i hennes händer, att hon numera vant sig av med att bita ihop läpparna kring smärtan. Bara sträcka på halsen och se förbi, så känns det knappast.

Bo fortsatte att gå med sin hand om hennes handled. Han skulle ta hand om henne, hade han sagt, så hon följde med. Ta hand om. Och han hade börjat med att ta hennes hand, men bara den högra.

Greppet om hennes handled påminde om något annat. Någon annanstans med någon annan. Hon hade varit en annan den gången. Och de hade inte gått i en gång. Man är alltid en annan, ja. Följer en annan.

När de gick så här så att det såg ut som om de gick hand i hand, såg Jena inte resväskan längre jo ena hörnet men inte revan.

Det värkte i hennes hand. Men inte mycket. Hon visste vad mycket var. Men det var också längesen. Men nyss så att det låg lyhört och nära i henne. Som nu.

– Är du trött kan vi vänta, sa han.

Vänta.

Hon kände att han såg på henne. Hon såg ut genom fönstret snabbt och såg en ambulans dra sin vita linje mot en husvägg. Om det var en stänkskärm som snittat upp revan i väskan.

– Det är för långt att gå när vi kommer ut, sa han. Vi måste nog ta taxi. Kan du det, tror du? Förr eller senare måste vi ju ändå. Vi är framme på några minuter.

Hon bet i läpparna, när orden började rinna ur honom. Naturligtvis lyssnade hon inte. Hörde bara rösten, tänkte att kanske är han inte gammal.

– Tror du att vi kan ta en taxi när vi kommer ut? sa han.

Ut.

Jenas kropp blev tyngre av ordet. Hans hand var trång kring bandaget. Bandaget kring den fria handens fingrar tyngde neråt, ville dra handen med sig, dunsa i golvet och klafsa och rulla framför dem. Hon drog upp armen inuti ärmen tills den försvann. Med uppdragen axel gömde hon sin hand, lurade honom.

tre å fyra å fem å lämnar jag det här nu så lämnar jag det och då finns det inte mer och han tar hand om mig och jag har gömt en hand och han tar hand om.

Hon upptäckte svängdörren. Fötterna klumpade sig, sög fast i golvet. Människor maldes ut, hela tiden nya människor med ena handen utsträckt framför sig som de blinda. Nej, som de seende när de tror sig förstå hur det är att vara blind. Jena kände blodet tynga i den fria handen. Den drogs ur sitt bandage till en seg tuggad rem, sögs in i svängdörren och maldes runt, runt. Ingen märkte det.

– Hur är det? frågade Bo.

Är det? Jena såg hans rädsla.

– Jag trodde att det var något särskilt, sa han.

Något särskilt.

– Du ska bara följa efter mig, så går det bra, sa han.

Och mycket riktigt; de klarade sig igenom svängdörren utan att snudda vid glaset. Jena stod andfådd. Och våt var hon. Het.

Det var en annan luft här, allas steg låg utspridda över det blanka golvet. I ett skåp av glas, ja, av glas satt en man och såg på dem. Hans blick pickade mot glaset, pickade i Jenas halsgrop. Men glaset höll och stod spänt mellan dem. I mannens ögon fanns inte en bloddroppe, inte en rispa.

– Du är trött nu, sa Bo. Vi måste ta en taxi. Bara vi kommer hem blir det bättre.

Bättre.

Jenas tanke klättrade på orden men slant hela tiden på sina blankslitna sulor. Bättre ja.

Utanför den uppslagna porten brann himlen dånande vit. Jena drog efter luft, gapade för att svälja, sög i sig med mun och ögon. Himlen, ja.

Och bilarna. Hon försökte le. Allt stod svept i deras dån och sug. I människornas spår skymtade grått. Den ordblinde stavar gråt.

Jena var ute. Varför ska man inte följa den som säger att allt ska bli bra? När man säger ja, behöver man aldrig förklara varför.

Bo talade med en äldre man intill dem. Mannen nickade och nickade. Så tog han Jenas väska och öppnade bakluckan på en bil.

Om det var i en affär som revan rivits upp. Någon som stigit bakåt och satt sin klack. En klack. En kvinna.

– Vi måste ta en bil, sa Bo. Tror du att du kan?

Att du kan. Ja, taxi var samma sak som bil, ja. Men den här bilen var hel, så att man kunde föra handen längs den svartblanka plåten från dörren till baklyktorna.

– Ditt bandage blir smutsigt, sa Bo med bortvänt ansikte. Och den här bilen hade ett baksäte. Mannen vände sitt ansikte mot henne. – Seså, sa Bo.

Seså.

– Blunda så går det lättare, sa han. Jena satt med rak rygg och såg på hans utsträckta spjärnande ben. Hon lade ifrån sig händerna i knät och såg rakt fram. Gå på nattklubb i kväll, läste hon på ett kort framför sig. Gå på

– Blunda så går det lättare, sa han igen och igen.

Lättare.

Jena öppnade ansiktet inför ordet, och blundade. Lättare. Men snabbt och våldsamt och nära såg hon allt och störtade upp, innan det hann hända igen. Han kramade om hennes händer så smärtan pumpades upp i blodrött. Nej, inte blunda, inte blunda, inte blunda.

– När vi kommer hem blir det bättre. Får du vila så blir du bra. Efter några dagar är allt lättare.

Jena såg ut genom bilfönstret. Undrade om såren öppnade sig i hans grepp, rann ljudlöst och blankt igen. Hon såg en skylt med

SPECERIER SPECERIER SPECERIER SPECERIER SPECERIER SPECERIER

Hennes skratt hackade omkring sig med trasig näbb. Hackade och hackade i SPECERIER SPECERIER SPE

– Du gråter av trötthet, sa Bo. För mycket på en gång, sa han. Snart bättre, sa han. Lättare snart, sa han.

Rösten manglades ur honom, la sig i slingor över hennes nacke, tyngde så att hon blev tvungen att tysta honom med sin blick. Språksinne hade han.

Han teg blundande och tog spjärn med fötterna. Det såg ut som rädsla, men han hade sagt att rädd var han inte. Inte numera.

– Nu är vi framme, sa han. Det stod 18 på porten, en port av mörkt trä, alltsammans trä, inget glas. Hennes kropp släpade efter henne på trottoaren. Hon bar händerna framför sig, rädd att tappa dem trots allt.

– Ta dig nu samman och gå in i hissen, sa han med en arm om hennes axlar. Han lade sin arm om hennes axlar så utan tyngd att det är fel att använda ordet lade.

Jena följde honom med skrattet hackande i sig. Ett mörker med ekande steg, en lukt av människor, en dörr, ett golv som gungade dem. Väggarna trängde dem samman och Jena såg ner för att få luft. Såg väskans reva.

Om det var på en kaj det hänt. Ett regn över en man med det svarta paraplyet uppfällt. Ett spröt som drog en reva. Nej, men en man. Men också en kvinna.

Minnet sjönk undan. Jena sökte emot det med ansiktet nedvänt. Men minnet sjönk undan mer och mer.

– Du gråter av trötthet bara, sa Bo. Det blir bättre när du har vilat. Då blir du dig själv igen.

Dig själv.

– Så där. Välkommen.

Välkommen.

I hallen stod en bänk. Hon satte sig och gömde ansiktet i händerna. Bandagen hade en främmande lukt nu. Hon grät i dem.

Först av allt måste jag gömma hennes sömnmedel, så att hon inte tar livet av sig. Och jag måste hela tiden tänka på att hålla mig lugn. Arbeta mig ner till ett lugn som så småningom kanske kommer att lugna mig. Om jag är lugn, så blir hon lugn och mer lätthanterlig, nej Gud, vilket ord, men varför inte förresten. Om jag ser henne som ett dött ting, men naturligtvis bär det mig emot att tänka så. Men om jag lyckas med det, så går det lättare att behandla henne mänskligt.

Hela tiden jag förde de långa, sansade, lågmälda, dissikerande och vad ni vill diskussionerna med läkaren, så var jag så sansad och dissikerande att jag ingenting minns av våra samtal. Kanske sa han något av värde? Men han kan knappast ha kommit med något som jag inte redan vet i den här vägen.

Men visst är det egendomligt att här kan man i detta välordnade samhälle hämta en sjuk, främmande människa på ett sjukhus och ta henne med sig hem. Det är klart att jag fick lägga ner en del arbete på samtal med henne, medan hon låg kvar där. Naturligtvis ville hon inte först, men jag kom varje gång det var besökstid. Jag kvävde hennes nej med mina jo tills hon sa ja.

Här är hon nu.

Att hon nekar att ens ta av sig kappan, bevisar hur väl hon behöver mig. Att hon vill ligga på hallbänken och sova, bevisar bara hur sjuk hon är. Att jag själv inte kan sova, bevisar bara att jag är fullt medveten om vad jag gjort; jag har tagit en kvinna. Inte stulit henne, för hon tillhör ingen. Jag har inte heller lagt mig över henne, för då används ju också ordet tagit.

Nej, jag har bara tagit henne hit. Någon måste jag ju ha. Och hon har ingen annan.

När de först berättade för mig, att hon överlevt, hatade jag henne. Varför hade inte hon dött i stället? Varför skulle hon leva?

Hon och jag.

Det måste finnas en mening i det som sker. – Jag har ingen brådska, och jag tänker ta reda på det. För hennes bästa givetvis. Det är min förbannade skyldighet att ta reda på varför vi båda överlevde. Hon kommer aldrig att fundera över det. Om jag skulle krypa ihop så där med ryggen åt rummet. Hon skulle gå upp och leta rätt på sina tabletter och ta livet av sig. Jag måste komma ihåg att gömma dem.

Att jag hela tiden går