Drömmegården

By Ted Stenström

Institutionen Drömmegården i Örnsköldsvik ligger omsluten av norrländsk skog och tar emot landets tyngsta missbrukare. Den adopterade koreanen Tom Olsson blir transporterad dit en mörk och kylig decemberdag och där träffar han ganska omgående behandlingsassistenten David Rex. Även han adopterad från Sydkorea. Trots att deras liv tagit fundamentalt olika riktningar, utvecklas en stark vänskapsrelation mellan dem och det visar sig att de har mycket mer gemensamt än vad de först trott. De har sedan barnsben utsatts för rasism, fördomar och stereotyper vilket satt sin prägel på deras personligheter och inte minst påverkat deras vägar genom livet. Ted Stenströms debut Drömmegården är en drabbande och tankeväckande roman om identitet, rasism, ursprung och vänskap, som inte lämnar någon läsare oberörd. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 27, 2021
• ISBN: 9788728099261

Book preview

Ted Stenström

Drömmegården

SAGA Egmont

Drömmegården

Omslagsfoto: Unsplash

Copyright © 2021 Ted Stenström och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728099261

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Prolog

Söndagen den 26 november 2005

Knogarna vitnade och handen skakade. Knivbladet blänkte till av skenet från sänglampan. Jag vred upp den andra handen och blottade den bleka insidan med ådrorna som förgrenade sig under det tunna skinnet. En framträdande blodåder slingrade sig på tvären, från handloven och in under armens kött. Jag sänkte knivbladet. Stannade. Spetsen riktad blickstilla ovanför skinnet. Åt vilket håll? På längden eller tvären? Spetsen darrade och knivbladet blev suddigt. Ådrorna i parketten, bokhyllan, allt blev suddigt. Jag såg dubbelt. Ingenting visste jag om smärtan. Hur ont kunde det göra? Säkert värsta tänkbara. I början. Men sen… Befrias.

Tunga hjärtslag, svettiga armhålor, varje andetag kändes som en kamp om syret. Det höll väl inte på att ta slut? Yrseln kom som ett slag i huvudet och jag blundade hårt, det hjälpte inte. Med blicken fixerad på det darrande knivbladet sköljde en värmevåg över mig och tårarna var nära att välla fram.

Där nere satt mamma och pappa framför teven. Den gamla svenska komedin var slut och nu hördes dovt ljud av röster från debattprogrammet. Hastigt tog jag ner handen. Andetagen satt fortfarande i halsen, bröstkorgen tog emot de bankande hjärtslagen, jag ville skrika men kvävde skriket, höll emot så hårt jag kunde. Jag reste mig och parketten knakade när jag barfota vankade runt på golvet och fokuserade på djupa andetag. Det snurrade fortfarande så kraftigt i huvudet att jag blev tvungen att ta stöd med handen mot skrivbordshörnet. Rummets enda fönster ovanför bordet släppte in mörker. Verkligheten var värst på kvällarna.

Ljusskenet från gatlamporna lyste upp skumma cirklar på den mörka gångvägen, det glittrade när regndropparna landade i vattenpölarna och de tre björkarna hängde som väldiga skuggor över vattnet.

En doft av citrus kom smygande. För längesen var jag en liten pojke som en vinterdag satt bredvid farmor i en snödriva och mumsade på saftiga apelsinklyftor. Apelsiner var särskilt goda på vintern tyckte farmor där hon kisande satt på sittunderlaget och log. Ett avslappnat leende. Skridskorna på mina små fötter var för stora men de hemmastickade sockorna fyllde ut väl. Solljuset mot den frusna ytan, farmors leende, hennes klapp på ryggen, det orangea skalet som landade på den kritvita snön. Själevadsfjärden. Det var här jag hade växt upp. Äntligen kunde jag andas normalt igen.

Jag satte mig på sängkanten och såg mig om i det gamla pojkrummet. Väggarnas klarblå färger hade alltid funnits där. Färgen hånade mig, en ilsken blå färg. På bokhyllans övre plan stod det inramade fotot av Märta som nybliven farmor. Hon bar på mig i sin famn. Två år gammal och landat på Arlanda flygplats efter den långa resan ända från Korea. Jag kom från en annan tid, andra dofter och andra ansikten. Bredvid fotot låg den vita studentmössan med klasskompisarnas namnteckningar på insidan som ett minne av barndomens slut. Ovanför sängen satt en lång rad av medaljer upphängda på nålar. Nästan bara guldmedaljer. Glimmande medaljer som borde gjort mig glad.

Fanns det verkligen inget som betydde något? Något som gjorde livet värt att leva? Ögonen vattnades. Tårarna trängdes ut, vällde fram och rann utmed kindknotorna, droppade på täcket. Jag grät under tystnad. Väsande. Kniven föll ur handen och ner på lakanet. Tyget skrek av glada färger i ett oregelbundet mönster. Jag sjönk ihop, la mig i fosterställning och lät tårarna flöda. Oändligt med tårar. Grät som ett litet barn. Inte ens ta livet av mig klarade jag av. Ung men trött som en åldring. Stel i kroppen vred jag över på rygg och stirrade tomt i taket. Tårarna vätte det utväxta håret som låg över öronen och finnarna på ryggen kliade.

Jag slutade abrupt att gråta. Samlade ihop alla känslor för att komma till handling. Fokuserade. Måste få ett slut. Allt. Hånande väggar, gamla fotografier, minnen, medaljer. Verkligheten. Allt. Fick inte fortsätta så här. Bäst att göra det nu innan ångern kunde komma. Jag koncentrerade mig på nytt och kände hur jag blev argare och argare, kände hatet mot mig själv, hat mot alltet, satte mig upp och grep ett bestämt tag om kniven och riktade spetsen mot handleden.

Nu.

Någon gick upp för trappan. Trötta steg. Långsamma. Stegen närmade sig. Upp för trappan och genom allrummet. Snabbt stack jag in kniven under täcket och torkade mig i ansiktet med handloven. Stegen rörde sig mot mitt rum. Ljudet av fötter mot golvet lät högre och högre. Sen tyst. Jag svalde ansträngt. Det knackade på dörren. Fyra försiktiga knackningar.

Första delen

December 2011

David lyckades att ta sig till jobbet den här morgonen också. Vintermörkret omslöt barrskogen, grusvägen var snötäckt den sista biten mot Drömmegården. En svårdefinierad bitterliknande smak satt kvar i munnen efter tandborstningen med endast vatten, inte ens en gnutta tandkräm låg kvar i något av tubens hörn. Lätta snöflingor singlade ner framför den ljusgrå fasaden till byggnaden med en historia som fängelse. Klienternas rum på de tre våningarna var släckta men julstjärnorna i uppehållsrummets fönster lyste gult.

Han stannade vid huvudingången. Rotade fram nyckelknippan ur jackfickan. Låste upp dörren, stampade av sig snön. Han klev in i trapphuset och greps av en känsla att kylan inomhus var värre än kylan utomhus. Inomhus väckte den en inre frossa som inga kläder kunde stoppa, den hade inget med temperatur att göra. Samma kyla bar han med sig till källarplan. Han låste upp omklädningsrummet, låste upp sitt svarta plåtskåp, låste in jackan och mössan och handskarna, lämnade rummet. Alla dessa lås.

På tredje våningen låg personalavdelningen med ledningskontoren och personalmatsalen. Trapporna upp drog igång pulsen och lungorna, och han blev tvungen att pusta ut vid dörren. Han låste upp, gick in till personalköket, la matlådan i kylen, gick tillbaka till trapphuset och med klapprande steg tillbaka till bottenvåningen. Stegen mot den grå betongtrappan ekade mellan de vita väggarna och räcket mot handflatan var svalt. Han vände in mot den vita dörren till avdelning 1. Låste upp och klev in. Uppehållsrummet var nedsläckt men julstjärnornas gulaktiga lampor sken över bokhyllorna, tevebänken och den nedsuttna soffan. Ett desperat försök till julstämning. I korridoren lyste lysrören kallt och luften kändes tunn vid varje steg.

Inne på expeditionen hängde överfallslarmen på laddningsstationen. Han lyfte av ett, fäste det på skärpet, lämnade rummet och fortsatte bort mot städskrubben. Låste upp dörren, lyfte upp skurhinken till kranen, fyllde den med varmt vatten och grön såpa. Fukten blänkte på det grå linoleumgolvet när han drog svabben med invant mönster, sida till sida.

Varje morgon samma sak. Han var i alla fall inte arbetslös. Det kunde varit värre.

Han svabbade sig förbi klienternas rum med de numrerade dörrarna. Alla låg fortfarande och sov. Magen bubblade aggressivt. Han avbröt torkandet och lunkade tillbaka ner till omklädningsrummet, in på toaletten, och avföringen for ut ur kroppen. I spegeln såg han det bleka, asiatiska ansiktet se ännu tristare ut nu än när han började sin anställning. Svart, formlöst hår växte rakt ut från huvudet som en stripig, utarbetad sopkvast, och de smala, asiatiska ögonen hängde.

Klockan var fem minuter över sju. Fem minuter för sent ramlade han in till morgonmötet med en kopp kaffe. Personalrummet var kvadratformat och utan fönster. Han drog ut en stol från det runda bordet, som var placerat mitt i rummet, och sjönk ner ljudlöst. En vag smärta kom smygande i bröstet.

Pia var på plats, ombytt till ljusblå sjuksköterskeuniform, med det råttfärgade håret uppsatt i en stram tofs. Ur bröstfickan på uniformen stack ett svart anteckningsblock upp. Hon tittade på klockan, drog fram blocket, skrev ner något hastigt, satte tillbaka det i fickan. Gun Hansson hade chefsbrickan på blusen, glasögonen långt ner på näsan och den svarta pärmen i knäet. Hon gav David en snabb blick med djup bekymmersrynka mellan ögonen. Blicken satt som ett spjut i magen. Han blåste på kaffet, tog en klunk och hoppades att ingen skulle titta på just honom. Kenta stövlade in, slog sig ner med en duns så stolen knakade till och tycktes försvinna bakom honom. Han satte ihop fingrarna och la händerna på flinten. Sen ramlade Rolle in och tog stolen bredvid Pia. Då var David inte sist till morgonmötet den här gången i alla fall. Rolle plockade upp stålkammen ur bakfickan på de svarta jeansen och drog den genom det gråsprängda håret. Pia vred ryggen mot honom och muttrade:

Tider är till för att hållas.

Rolle stönade, satte tillbaka kammen i fickan och tog fram snusdosan.

Alltså, det första man får höra när man kommer till jobbet. Det är gnäll över småsaker…

Sen var tjafsandet igång. Inte förrän Gun Hansson avbröt Pia och Rolle blev de tysta.

Det räcker nu, sa hon och tittade båda i ögonen. Jaha, hur har natten varit?

Nja, sa Rolle och kramade en prilla. Bortsett från Pelle Perssons ylande har natten varit lugn. Den där fyllhunden… Han väcker ju de andra. Rolle stoppade prillan under överläppen. Förresten, Ricky var uppe och knatade en kort stund i natt, runt tretiden. Men jag ledde honom tillbaka så snällt, så snällt. Vad tusan, han behöver något starkare att sova på.

Jag får titta på det, sa Pia och suckade. Sen måste vi göra något åt blommorna. Om det inte blir bättre får vi väl lägga något slags schema.

Vad har det med natten att göra? fnyste Rolle och Pia kastade ett syrligt öga mot honom.

David smög upp mobilen ur fickan, tryckte fram Emmas nummer och påmindes om hennes blommiga doft. Skulle han skriva till henne efter mötet? Nej. Hon hade ju inte skrivit till honom på flera månader, eller kanske rent av ett helt år.

Gun Hansson tog fram ett nytt placeringsunderlag ur sin pärm.

Jaha. Då ska vi se… Vi har en ung kille som är på ingång. Tjugofyra år, cannabismissbrukare i botten men testat lite av varje. Kommer från Trelleborg men har snurrat runt i Malmö tiden före placering. Påbörjat avgiftning nere på Ringsjögården i Höör men har tydligen misshandlat en personal där nere. De kan inte hantera honom helt enkelt. Har därför blivit omplacerad till oss. Han kommer i morgon eftermiddag.

Kenta log brett och ögonen glödde.

Vad fan var det som hände?

Misshandel, som sagt.

Men hur? Man vill ju veta hur det gick till. Det kan ju vara viktigt.

Orsaken till misshandeln står inte i underlaget. Det var inget de anmälde, tydligen. Men jag pratade med hans socialsekreterare Liv Stenman i Trelleborg som sammanfattade honom som en omotiverad klient med aggressionsproblematik. Men det är ju inget speciellt för oss. Ingen utredning är gjord men det finns misstanke om adhd och lågbegåvning. Han har tydligen hoppat av haschprogrammet, avvikit från drogtester, blivit lobbad flera gånger, suttit häktad för misshandel… Jaja, det är något vi är vana vid…

… Och duktiga på att hantera, fyllde Kenta i.

Gun Hansson tittade på honom över glasögonen.

Kan du bli hans kontaktperson?

Kenta sträckte upp armarna och la tillbaka händerna på bakhuvudet.

Javisst. Inga problem.

Pia inflikade:

Jag har redan städat i köket. Det är inte klokt vad skitigt…

Rolle avbröt:

Var det nästa vecka vi skulle ha självförsvarsträning?

Just det, sa Kenta och kollade runt på alla. Det får vi inte glömma. Alla ska vara samlade klockan tio på jiujitsu-klubben, ombytta till träningskläder. Vi måste känna oss trygga på vårt jobb.

Kenta fortsatte att prata om självförsvarsträning och kampsport tills Gun Hansson räckte över några papper till honom.

Bra, Kenta. Då skriver du in den nye.

Gun Hansson tittade på David över glasögonen.

Förresten, han är adopterad från Korea. Visst är väl du också det? Eller var det Thailand?

David fick en klump i magen.

Korea.

Ja, just det ja. Nord eller syd?

Sydkorea.

Pia drog på munnen och sa:

Det är så… svårt att se skillnad på asiater.

Kenta skrattade kort. Rolle slog en blick mot väggklockan, gäspade stort och la händerna på knäna i en ansats att få ställa sig.

Vad heter han? frågade Pia. Den nye?

Kenta tittade ner i sina papper:

Nu ska vi se… Nu ska vi se, sa den blinde till den döve… Tom, heter han. Tom Du Olsson.

David piggnade till på ett ögonblick och en svallande värme strömmade genom kroppen. Tom Olsson. Var tusan hade han hört det namnet tidigare? Namnet var bekant. Adopterad korean. Magen knöt sig av en intensiv smärta, som att tappa luften.

Tom sjönk ner i baksätet på polisbilen med hiphop i lurarna. Än i dag gungade Eminem fett bra och lockade fram gamla minnen från förr. I ögonvrån skymtade han den bredaxlade polisen. Armarna i kors. Stoneface. Bildörren på Toms sida var låst. Om han skulle rymma var han tvungen att kasta sig ut vid första vägkorsning, över snutens knän, greppa dörrhandtaget, flyga ut, men snuten var stor och skulle fett enkelt kasta tillbaka honom med en lätt armrörelse, sätta bojor och flina åt honom. Ingen bra idé. På Toms rakade skalle satt kepsen neddragen och trots värmen i bilen behöll han dunjackan på. Suget efter en fet joint eller något annat hade aldrig varit större. Kroppen skrek efter vilken skit som helst som kunde ta honom bort från verkligheten. Röka en braja, affe, sprit eller varför inte en sil.

Tät barrskog på båda sidor av vägen med endast en glugg av frihet vid vägens bortre ände. Hela dagen hade han suttit i bilen, från barmarken i Skåne ända upp till det snötäckta Ångermanland, endast några stopp på McDonald’s för att fylla buken med flottiga strips, läsk och sunkiga burgare. Han undrade varför i helvete de skulle skicka upp honom så långt hemifrån för?

Mörkret kom tidigt här uppe. Han gäspade stort och ögonlocken var nära att falla ihop när de körde förbi Härnösand. Aldrig hade han satt sin fot så här långt norrut förut, aldrig tidigare varit i Norrland, det kändes som att vara på väg mot världens ände. Tom ville hem. Han saknade fri sikt åt alla håll, allt som fanns i Skåne, polarna och framför allt kontakterna.

Snuten svängde av från motorvägen strax före Bjästa och in på en mindre väg. De körde igenom samhället som kallades Drömme, fortsatte en liten kurvig väg mellan tallar och granar, skogen tätnade. De drog ner på farten drastiskt och en ljusgrå byggnad på tre våningar dök upp från ingenstans. Drömmegården. Mörkt som i avgrunden. Barrträd och några kala björkar skymtade till av strålkastarna. Bilen saktade ner, rullade in genom grinden, in på baksidan av byggnaden, och Tom följde det trasiga stängslet med blicken.

Polisen parkerade utanför klientingången och motorn stängdes av. Tystnaden och mörkret och skogen kom nära inpå. Tom satt kvar i bilen medan poliserna gick ut för att sträcka på ryggarna. Den bredaxlade med stoneface rörde sig mot byggnaden. Den andra höll sig kvar vid bilen och kastade en blick mot Tom.

En rund lampa lyste upp den svarta dörren, den öppnades på glänt och ljus inifrån sipprade ut. En skugga rörde sig där inne. Dörren öppnades allt mer och på tröskeln ställde sig en stor man med fläskig mage som spände under en röd pikétröja. Säkert en plitjävel. Stoneface stegade fram och sa något till pliten och sen tittade de båda hastigt mot bilen.

Tom öppnade bildörren och klev ur. Snön var ljudisolerande. Han befann sig mitt i skogen, mitt i mörkret, mitt i kylan, och ont i benet hade han. Att sticka nu var en sjukt dålig idé. Frysa ihjäl eller bli upphittad och skjutsad tillbaka till institutionen med svansen mellan benen. En skånsk asiatjävel i Norrland. Inte ens värt ett försök.

Stoneface ropade på honom att komma. Det var kört. I alla fall för den här gången. Men visst fan skulle det komma bättre tillfällen. Tom sneglade på pliten, drog upp dragkedjan på dunjackan och lyfte väskan ur bagageutrymmet. Han stönade till av smärta i vänsterbenet när han haltade mot ingången. Stoneface kom flåsande bakom ryggen.

Den fete pliten sträckte fram sin hand.

Kenta, heter jag.

Tom haltade rakt in genom klientingången utan att hälsa och hamnade i ett trapphus med betonggolv och vita väggar. Poliserna gick tillbaka till bilen och Kenta drog igen dörren. Sen öppnade han nästa dörr och Tom kom in i en korridor med aprikosfärgade väggar och flera rum på båda sidor. Klientrummen. Längre bort stod dörren till ett annat rum öppen och Tom fick order om att gå in där och klä av sig till endast kalsonger. Från ett par meters avstånd kände Tom den nye plitens granskande blick mot kroppen.

Cool tatuering, sa Kenta och nickade mot Toms axel. Yin och Yang.

Tack, sa Tom och mindes att Yin och Yang inte var ett genomtänkt motiv den där kvällen i Köpenhamn. Inte heller brydde han sig om innebörden. Men den såg ju cool ut och prydde Koreas flagga, så på det sättet passade det honom. Kenta glodde på honom från topp till tå, kände med sina stora händer i byx- och jackfickor och Tom gav ifrån sig ett stön. Hur skulle han någonsin kunna smuggla in något? Han kom ju från en institution till en annan. Kenta visiterade innehållet i väskan och Tom fick en handduk. Nu blev han beordrad att duscha.

Tom fick rum nummer 5. Rummet låg i samma korridor och hade ett fönster ut mot vägen där de rullade in. Här var det. Hans nya hem. Hur fan skulle han palla att bo i det här rummet i sex jävla månader? Väggarna i rummet hade samma aprikosfärgade ton, lite som kräk, i ena hörnet stod en säng och i det andra stod ett smalt plåtskåp, garderoben. Utanför fönstret föll snön ner på grusvägen, den sista kurvan in mot institutionen, och bakom reste sig en tjock mur av norrländsk barrskog.

Han la sig på sängen, sträckte ut sin insjunkna kropp och sjönk in i funderingar. Vad var det för ett jävla ställe han hade hamnat på? Inte för att Ringsjögården var bra, men det här var till och med sämre. Hur kunde det bli så här? Hamnat på dårhus i Norrland. Innan dess var det Ringsjögården, innan dess var det soc, innan dess… Det var en lång historia. Den där Peter hade kämpat för att få hit honom till det här jävla landet, för att sen bara försvinna. Inte sett röken av honom. Sicken pappa. Det var väl flaskan, som morsan sa. Spriten var viktigare än sonen… Äh, vad fan. Tom hade väl ett eget ansvar också. Som alla soc-kärringar tjatat hål i hans huvud med. Det hade knappast hjälpt att skylla problemen på andra.

Det knackade på dörren, Tom svarade ja och Kenta öppnade. Nu blev han tvungen att följa med sin kontaktperson in till ett nytt rum en bit bort i korridoren, ett rum med brunrandiga tapeter och deprimerande tavlor, oljemålningar föreställande folk från förr i tiden som arbetade på åkrar med urgamla redskap. Väggarna var slitna och tapeten i ena hörnet var uppriven. De hamnade mitt emot varandra i varsin fåtölj och Kenta öppnade munnen.

Jag kommer att vara din kontaktperson under de sex månader som du ska bo här. Jag har koll på allt på det här stället. Är det något så fråga mig i första hand.

Norrländskan klingade främmande i Toms öron. Som att vara i en helt annan värld. Kenta fortsatte att berätta om rutiner och regler medan Tom gäspade och sjönk allt djupare ner i fåtöljen.

Finns det möjlighet att komma tillbaka till Ringsjögården? Eller Skåne åtminstone. Jag känner mig fan helt fel här uppe. Ni fattar ju inte ens skånska.

Vad sa du?

Tom jämrade sig.

Kan. Jag. Få. Komma. Längre söderut? Närmare Trelleborg?

Du ska bo här i sex månader. Det tror jag du vet.

Jajaja.

Kenta såg fundersam ut.

Får jag fråga… Är du korean?

Fan heller.

Jag är rätt intresserad av kampsport, nämligen. I Korea är kampsport stort.

Tror du inte att jag vet det?

Tom reste sig och haltade bort mot fönstret, tittade ut. Mot gaveln fanns en hög betongmur som omringade halva gården, men resten var öppen förutom delar av ett meningslöst stängsel med en förfallen taggtråd. Naturen tjocknade i bakgrunden. Sex månader i helvetet. En hel jävla evighet.

Jag är skåning. Hörs inte det?

Efter det meningslösa mötet var röksuget extremt. Tom haltade fram genom korridoren efter Kenta, haltade förbi flera tavlor, oljemålningar med naturmotiv som skogar, sjöar och forsar. Att titta på tavlorna var som att glo ut genom fönstret. Samma sak. Natur. Tom hatade natur. Meningslös konst. Han kom fram till ett större uppehållsrum med en stor hörnsoffa av vit stomme och ljusbruna dynor. På en bänk var en gigantisk teve placerad och längs väggen stod bokhyllor av ljust trä, fyllda av slitna bokryggar, gamla tidningar och överst låg en hög med brädspel. I hörnet vilade en akustisk gitarr i ett metallställ. Mitt emot låg rökrummet.

Kenta öppnade glasdörren till rökrummet och Tom följde med honom in. Bakom rökdimman satt en gammal orakad gubbe på träbänken. Gubben såg ut som den ökända alkisen på parkbänken hemma i Trelleborg. A-lagare. Mellan tummen och pekfingret höll gubben en fimp som han skakigt förde mot de spruckna läpparna. På bordet stod ett askfat med rykande fimpar och röken slingrade sig mot en värdelös fläkt i taket. Ett trasigt lysrör i taket blinkade oregelbundet. Tändaren satt fastkedjad i väggen. Kedjan rasslade när Kenta tände en cigg och blåste perfekta rökringar.

Fy fan, vad stryk han fick, bullrade han fram. Lyssna nu flickor! En annan kille började mucka när jag var på dans. Jag var väl knappt tjugo bast när detta hände… Och killen var säkert tjugofem. Han flög på mig, men jag… Jag gav honom en kyss, mitt i nyllet så han föll som en fura. Magen på Kenta dallrade bakom den röda pikétröjan när han garvade till och gubben skrattade tillgjort. Kenta skröt vidare: "Han var alldeles blodig där han låg… Alldeles blodig. Nä, ingen i hela Ångermanland vågade sig på mig efter den gången. Nä,