Glidare

By Bo Sigvard Nilsson

I tjänsterum 34, två trappor upp på KRIPO på Sallerupsgatan i Malmö sitter Leo Koster och ställer in sin klocka till nedräkning. Om åtta timmar börjar semestern. Och eftersom det var hans första semester i frihet på sexton år, såg han fram emot den med stora förväntningar.Ingenting under den sista dagens innan semestern blir dock som Leo Koster tänkt sig. Snart inkommer tre män till stationen, anhållna för bilstöld. I början verkar fallet enkelt, men det visar sig att männen har mer i bagaget än vad någon kunnat vänta sig. En av dem är en misslyckad dansbandsmusiker med drogproblem som inte kan tygla sin våldsamma sida när han är hög. Den andra är en datatekniker som i hemlighet planerar att lämna landet för att aldrig återvända, och den tredje är en miserabel kultursideskribent som inte märker att hela hans familj har vänt sig mot honom.De lugna semesterveckor Leo Koster hoppats på vid Kiviks veteranbilsparad ersätts av en halsbrytande jakt på en internationell gangster. Vad som såg ut som en enkel bilstöld ska visa sig vara ett av Kosters svåraste fall i karriären, och snart står allt på spel.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 29, 2019
• ISBN: 9788711804216

Book preview

Bo Sigvard Nilsson

Glidare

Saga

Glidare

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1987, 2018 Bo Sigvard Nilsson och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788711804216

1. E-boksutgåva, 2018

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

1

Lennie

Han hade läst beskedet på direktörens köttiga läppar redan långt innan orden föll. Han var en föredetting. Loppet var kört. Det var över. Tjugo år som dansbandsmusiker var till ända, bandet skulle upplösas, inga nya skivor skulle pressas, inga fler bokningar göras. Inga fler glittrande nätter under färgfiltersnurrorna. Inga fler softa annonseringar av aftonens sista dans, inga fler fnittrande brudar att smussla in i loger och hotellrum. Utan att ens lämna en skugga efter sej skulle han träda ut i den tysta tomhet som kallades verkligheten.

Lennie Lund satt ensam vid trädgårdsbordet utanför sin farsas kolonistuga på Segevången i Malmö. Ensam i den svenska försommarnatten, ensam i ett sovande koloniområde. Han mindes inte hur han hade kommit dit eller varför. Han försökte undvika alla tankar på det som hade hänt. Särskilt det som hände sen, efter beskedet. Men det gick inte att komma undan bilderna, det fanns inget att gömma sej i. Inte ens natten hade något mörker.

Huset bakom hans rygg var stängt. Låst, svart och tomt. Daddy var ute och lirade. Han var inte slut. Inte Daddy. Långt därifrån. Pensionerad var han, men inte slut, inte som Lennie. Man kan inte bli mer levande än när man är ute och spelar storband med sina gamla polare. Dom älskade ju det dom gjorde. Dom var glada amatörer som extraknäckte och dom behövde aldrig uppleva en enda sekund med skräcken i strupen, aldrig ligga sömnlösa och vänta på den dag beskedet till sist skulle komma. Beskedet att inga fler bokningar var gjorda.

Lennie Lund, förti år och vid livets slut ... Framför honom på det vita trädgårdsbordet låg The Chief, Daddys franska vädur. En svart kaninklump på åtta välgödda kilo. Den låg som på en slaktbänk under honom och hans hand smekte maniskt över den mjuka pälsen, som om den ville smeka bort den kalla känslan av marmorbordets hårda kant, innan han kastade det, innan det krossade studiofönstret ...

Lennie slog eld på cigarrettändaren för att bränna bort bilden. Han klämde fast tändaren mellan bordsspjälorna, så den stod som en ljusstake med lågan fladdrande. Det var förunderligt stilla omkring honom.

Hans hand lämnade kaninen och vandrade över det darrande skal som var han själv. Upp genom det toviga håret, det där kritvita håret i långa slingor som brudarna varit som galna i. Lennie Lund, en förbrukad sopa i trendig skäggstubb. Gröna ögon. Jeanskostym. Cowboystövlar för att hjälpa upp den korta kroppen, bara en och sextisju lång. Förti år och slut. För att han var en sån jävla oduglig musiker. För att han var så jävla gammal. För att han var så ute. För att kompisarna i bandet redan hade gett upp och anpassat sej till tomheten.

Ändå hade han burit beskedet inom sej så länge. Ända sen den här nya killen hade tagit över studion för snart ett år sen. Torbjörn. Trettifemårschefen. Pappas smarta gosse. Råsidenbossen. Han hade kommit ner i kontrollrummet idag i sin frasande svid. Lennie hade just stått därinne och snackat med sin gamle producent Emilio om en ny idé. En alldeles färsk och galen idé. Leende och med ungdomsfinnarna knappt torra hade Torbjörn tänt en Marlboro utan att bjuda. Han hade kisat på Lennie genom röken och så sa han:

– Det är tomt i bokningspärmen.

Lennie upplevde vartenda ord som om det var tionde gången han hörde dom och han undvek Torbjörns blick. Han fortsatte bara att prata med Emilio, som om dom var ensamma i rummet. Men Torbjörn släppte honom inte med blicken och han log hela tiden. Pappas smarta gosse.

– Vi kan tyvärr inte konkurrera med AMS, sa han sen. Det är inte riktigt vår bag. Lennie, uppriktigt sagt är jag lite besviken, jag hade inte trott att jag skulle behöva gå till handling själv i den här saken. Jag hade förväntat mej att ni själva skulle fejsa konsekvenserna som mogna människor och avveckla er själva. Dom andra killarna har ju låtit mej förstå att dom är medvetna om det faktiska läget. Både för bandet och företaget. Visserligen är det inne med välgörenhet i branschen, men det finns ändå gränser. Vi kan inte fylla våra arkiv bara med era restupplagor. Ingen frågar efter er idag Lennie. Ni har inget mer att ge. Det räcker inte med ett par sextitalshitar och några glada år i bushen på sjuttitalet. Folk har andra krav idag, folk vill ha valuta –

– Jag vet vad folk vill ha! snäste Lennie. Det fick jag lära mej innan du fick din första svid! Lägg av med det där skitsnacket nu, eller var det nåt mer du ville?

Torbjörn betraktade honom med samma roade leende.

– Tror du vi skulle vägra boka er om vi bara fick några förfrågningar? Alltså du skulle göra dej själv en mycket stor tjänst om du ville se verkligheten i vitögat Lennie. Och dej själv. Någon måste öppna ögonen på dej. Det är det schysstaste jag kan göra för dej i dagsläget.

– Bra så? sa Lennie och försökte hånle. Nöjd nu? Eller var det nåt mer du hade på hjärtat?

– Åkej Lennie, vill du ha det i den tonarten så gärna för mej. Jag har ingenting emot raka puckar. Du ska få ett gott råd till min vän, ett verkligt gott. Lägg av med den där skiten du håller på med. Lägg av och gör det snabbt. Innan det är försent.

– Vad snackar du om?

– Sluta lura dej själv. Spotta ut! Innan det är försent, om det inte redan är det. Lägg av. Sen är du välkommen tillbaka hit för ett snack om framtiden. Det kan vi alltid ställa upp på, den är alltid intressant. Men Decibells är slut, åtminstone på det här företaget.

Torbjörn vände honom ryggen, tvärt så det frasade i sidentyget. Emilio stirrade i golvet. Lennie log. Han kände hur kallsvetten började komma och han visste att han måste ta till sin hjälp. Nu genast. Och han fortsatte le. Log så gaddarna höll på att ramla ur käften. Ända tills han kommit ut på muggen och låste dörren bakom sej. Ja ända tills han kände dosen verka och kroppen kunde slappna av.

Efteråt hade han gått ner i orkesterbussen. Hittat en starköl i kylen och sköljt ner med. Det var sen det hände. Bordet. Den kalla marmorskivan som ännu isade mot handflatan.

Han hade kommit tillbaka upp i studion. Både Torbjörn och Emilio stod kvar i kontrollrummet och skrattade och rökte. Och bordet hade bara stått där mitt framför näsan på honom och väntat. Marmorskivan måste ha varit ohyggligt tung, men det vägde inte mer än en fjäder, när han lyfte det. Torbjörn hade just vänt sej om och sett honom, men han hade bara blåst ut ett nytt rökmoln och vänt sej bort från honom igen. Emilio hade skrattat åt något han sa och det var då Lennie hade kastat det. Rakt in genom glasrutan. Sen sprang han.

Efter det var allt bara abstrakta bilder. Som ett psykedeliskt skivomslag. Som ett snurrande hologram vred sej hans onda bilder runt i hjärnan. Otäckare för varje gång. Ovissare. Klirret i glasrutan låg kvar i honom som ett eko, som en tjutande rundgång. När bordsskivan slog ner i mixerbordet och studsade vidare, rakt mot Emilios huvud ...

Lennies hand hade sökt sej ner i jackfickan. Längst nere i fodersömmen kände han stanniolkakan och han petade upp den. Inuti låg en lövtunn frimärkspåse med lite vitt pulver i. Han såg sej omkring med skälvande näsvingar, han tyckte det var ett öronbedövande prassel överallt i grönskan runt honom, men ljuslågan på bordet var alldeles stilla och fladdrade inte det minsta. Han plockade upp en slät tia ur plånboken. Med yttersta försiktighet strödde han ner det vita mjölet i en smal sträng på plånboken. Han tvingade sej att titta upp några sekunder igen. Så rullade han med samma oerhörda försiktighet ihop sedeln till en smal strut.

Han andades i långa djupa tag. Så förde han hastigt struten till höger näsborre, böjde sej över plånboken och drog in. Två, tre snabba drag. Utan att titta upp stoppade han kvickt tillbaka tian i plånboken och lät högerhanden återvända till den tjocka kaninpälsen igen. Nu skulle snart bilderna försvinna och ekot lägga sej. Han blundade och försökte vänta lugnt. Då hördes ett rop.

– Va i jösse namn, leker du lucia?

Det knastrade till ute på grusgången och in genom grinden dansade en glad silhuett med en lång, svart väska i handen. Daddy tog ett par snedsteg fram och dunkade Lennie i ryggen med trombonefodralet. Hans spolformade kropp studsade omkring som en rugbyboll och Lennie blev mer och mer irriterad. Det hade börjat sticka i fingrarna och ila ner i benen på honom. Han kände sej mycket orolig, men så sköt äntligen dom första spjuten av värme fart genom bröstet. Han blev lugn och log mot Daddy.

Daddy strök av sej sin vita sommarkeps med en blinkning och torkade svetten ur pannan med den.

– Femtiårskalas, pustade han. Rådjurssadel och fri whisky. Tur man inte är tjugo längre. Det hade blitt dyrt för fölsedagsbarnet. Nu sätter man nästan lika stort värde på dom trehundra bagisarna vi fick per skalle. Förresten ser du en burgen åldring framför dej denna dag Lennart. Första ATPn flöt in igår. Jag trodde ögonen skulle ramla ur skallen på mej, när jag såg blanketten. Aldrig i min vildaste fantasi trodde jag väl att det skulle bli nåt över till en annan. Jag rusa raka vägen ner till musikshopen och köpte mej ett nytt munstycke. Ett Denis Wick du! Boy vilket sound!

Han drog upp en glänsande metallklump ur ett skinnfodral och satte till munnen. En decimeter från Lennies öra tutade han fram introden till Take the A-train.

Tonerna växte till skärande tjut inne i Lennies huvud och han reste sej så tvärt att The Chief höll på att kasa ner i gräset.

– Som en dröm, sluddrade Daddy och försökte få liv i den utblåsta cigarrettändaren. Som en dröm. Vilken spelning. Femti grader varmt nere på dansgolvet. Hundra uppe hos oss. Svetten flöt. Man såg fantamej mer skinn än tyg på kärringarna till slut. Tur man fick gå ifred hem.

Lennie sjönk tillbaka ner på stolen. Kaninen stack fram nosen för att bli kliad och smekningen kom igång igen.

– What a wonderful world ... gnolade Daddy och knackade takten med munstycket mot kaninens skalle.

Plötsligt tittade han upp. Han såg allvarligt på Lennie. Rakt i ögonen.

– Du mår inte bra Lennart, sa han. Jag har sett det. Du mår dåligt. Berätta nu. Berätta för pappa Lennart.

Lennie blundade igen. Han måste bort. Bort från hela det här dårhuset, där alla bara anklagade honom. Bort med en gång.

– Vänta, sa Daddy och dunkade honom i ryggen. Jag ska bara ställa in trombonen. Så tar jag med mej några Carlsberg ut. Jag har på kylning i vattenhinken.

När Daddys äggrunda profil hade försvunnit in i stugan, reste sej Lennie hastigt. Nu kunde han inte vänta längre. Stannade han kvar skulle Daddy lura ur honom alltihop. Det ville han inte, inte nu, han ville bara bort. Bort till dom andra bilderna. Dom varma sommarbilderna som fanns för länge sen, när allt var lugn och ro.

Han lyfte upp kaninen och gick bort till buren på andra sidan huset. Där blev han stående med den varma djurkroppen mot sitt bröst. En kittling av skratt var på väg upp genom honom. Långt borta hörde han Daddy ropa. Som när han var en liten pojke och älskade att gömma sej.

– Lennart! Lennart var är du?!

Men Lennie var redan på väg bort med kaninen i famnen. Han skrattade tyst. En sol hade kommit, han var varm igen. Plötsligt var allting glasklart igen och hans hjärna förde honom dit han ville, hans minne var skärpt som en dator. Nu mindes han precis vart han var på väg. Christer fyllde ju förti år idag, det var ju dit han hade varit på väg hela tiden. Han skulle bara ha tag på Priit först. Genast. Festen väntade ju. Lennie, Christer och Priit. Dom tre musketörerna ...

2

Priit

Han drömde om rubriker, stora svarta rubriker som spottades ut ur pressarna i ett ursinnigt tempo. Men texterna var bara nonsens och det kunde han inte förstå. Fånigheter som – Triumviratet som sprack ... Tre blev två ... Tre musketörer sväva i det blå, en ville luras och så blev dom bara tvä ...

Priit Malm ryckte till ur dvalan och sneglade mot klockan. 5.08. Han var fuktig av svett över hela kroppen och en obehaglig känsla klibbade fast i hans bakhuvud. En känsla av att någon hade stått utanför hans dörr och försökt ta sej in.

Tio över fem. Ännu två timmar kvar innan det var nån mening att gå upp och börja denna fruktansvärda dag, som skulle bli det avgörande steget mellan trista igår och underbara i morgon. Som måste bli det.

Han försökte knipa ihop ögonen, men det fanns ingen sömn kvar i dom. Bilden av hans rum trängde sej knivskarpt på. Ett tomt blänkande golv med en grå telefon nedanför fönstret. Madrassen och en klockradio på golvet. Resten lådor. Staplade som legobitar efter väggen.

Varför hade hans dröm handlat om triumviratet, om Lennie och Christer? Dom hade ju inte ett dyft med hans kupp att göra och dom skulle aldrig nånsin få veta något om den heller. Kanske skulle dom aldrig träff as mer i livet ens. Han borrade in huvudet i kudden och försökte se allting för sej igen. Det fanns inga luckor, inga fallgropar, allt skulle gå på räls. Han skulle ta emot kassetten med keycardet ur chefens hand nån gång under förmiddan och vid ettiden skulle han utan uppmärksamhet lämna Scandinavian Computer Systems. För alltid. Hans gamla Customline var i bra trim. Det skulle bara ta cirka en timme ut till Österlen. Och där var det bara att ställa in bilen i tant Olssons gamla lada med kassetten kvarglömd i handskfacket och sedan ta en taxi ut till Stump. Planet skulle inte lyfta förrän arton och femton. Marginalerna tillät hur många rödljus och andra störningar som helst på vägen.

Lennie och Christer. Det var klart det kändes underligt att lämna landet på minst tio år utan att ens ta avsked av dom. Dom var i alla fall den enda mänskliga relation han hade kvar i det här landet. Men med tanke på att deras umgänge numer inskränkte sej till en gemensam resa till nån bilmässa en gång om året, tyckte han drömmen var än mer svårbegriplig och irriterande.

Obegripligt att just dom tre hade hållt ihop under så många år förresten. Det fanns inga som helst naturliga bindningar. Dom kom från helt olika bakgrund, hade utvecklat sej inom skilda yrkesfält och hade olika social ställning. Och det gemensamma bilintresset var åtminstone för hans egen del pinsamt måttligt. Han hade kommit över en Ford Customline 54 en gång i tiden av en ren slump. Och att den sen dess hade vuxit i värde så han knappt vågade använda den var faktiskt hans absolut enda anknytning till bilvärlden. Han kom inte ens ihåg hur många hästar den hade.

Och vad dom andra två beträffade ... ja Lennie körde för det mesta omkring i orkesterbilen, en gammal luggsliten Chevy Van med namnet DECIBELLS sprakande på sidorna, han hade väl inte råd med en egen. Hålla på med dansbandspop i förtiårsåldern förresten! Killen verkade fixerad vid nån evig ungdomsdröm. Halsband och armlänkar som en vandrande julgran under den där vita hårglorian!

Priit fnissade lite åt sin bild och såg i ögonvrån hur klockradion ändrade sina röda siffror till 5.34.

Likadant med Christer Ahlström, den siste i triumviratet. Inte mycket till bilintresse där heller. Slav under kollektivtrafiken eftersom familjens gröna Toyota förmodligen bara fick framföras av hans ampra hustru. Det var väl hon som hade betalt den, som allt annat i deras ständigt växlande radhus.

När han tänkte efter var det svårt att fatta att just dom tre hade träffats överhuvudtaget. Christer var Lennies raka motsats. Lång som en humlestör. Oförbätterlig akademiker. Instängd på nån obefintlig kultursida på nåt halvt obefintligt dagblad. En kvarleva med bortbleknade kindrosor från 68. Vilset blickande efter nya husockupationer att skriva om. Nej hans bilintresse var lika akademiskt som hela hans övriga liv.

Dom tre musketörerna. Olika som äpple, gurka och falukorv. Dom hade träffats på Proppen, grundkursen i juridik. Det var i Lund någon gång på mitten av sextitalet och alla tre hade vantrivts maximalt. Förmodligen var det just det som kom att förena dom, men det verkliga kittet i deras vänskap hade uppstått, när dom alla tre hoppade av efter ett år och sadlade om sina liv.

Lennie hade börjat få ordentlig snurr på sina spelningar och det var tal om en första skiva. Och Christer hade ramlat handlöst i klorna på sin Desiré. Första ungen på väg och på näsan in i låne- och radhussvängen. Svärfar hade fixat in honom på tidningen och därifrån skulle han antagligen aldrig lyckas ta sej ut. Inte ens på tjänsteresa.

Själv hade han blundat och satt fingret på första bästa platsannons i Sydsvenskan. Och direkt förvånansvärt var det väl inte att det hade råkat hamna på en kurs i datatek nik med åtföljande anställning på Scandinavian Computer Systems. Databranschen hade just krupit ner i startblocken.

Priit hann knappt tänka ordet data ut innan han gled in i en slummer. Så hade det fungerat ända sen första dan, som ett ofelbart sömnpiller, och så gjorde det ännu efter nästan tjugo år.

Exakt klockan sex ringde telefonen. Priit flög upp med dunkande hjärta och letade efter apparaten, tills han stötte till den med foten och mindes. Han sjönk ner på madrassen på golvet och lyfte luren. Det brusade svagt några sekunder, innan en röst hördes.

– Priit? Allt grönt?

– Mmm, hörde han sej själv stöna inne i hjärtdunket.

– Väckte jag dej?

– Ja.

– Är allt under kontroll?

– Jaja!

Han lyckades göra rösten lite fylligare och fortsatte med något som var avsett att låta som irritation.

– Jag förstår inte meningen med att ringa och väcka mej så här dags.

Det brusade tomt på linjen några sekunder igen.

– Jag menar ... varje kontakt är ju trots allt ett visst riskmoment.

Priit sa det sista i betydligt försonligare ton, men rösten i andra ändan tog ingen notis, den var helt kall när den fortsatte.

– Har du kassetten?

– Jag får den av chefen idag.

– Och det är helt klart med platsen?

– Jag har ju sagt att käringen är både blind och döv!

– Men om hon har hyrt ut?

– Kåken är ju helt fallfärdig! fräste Priit. Jag var därute och kollade allt i söndags kväll. Jag snackade med tanten och jag betalade garagehyra i förskott.

– Vi har inte för vana att se särskilt lättsinnigt på såna här uppdrag, snäste rösten. Inget oförutsett får inträffa. Absolut ingenting.

Priit drog ett djupt andetag och böjde sej fram efter ett blått cigarrettpaket. Han skakade fram en Blend Menthol medan han försökte få sin nervösa irritation att sjunka.

– Peter hör på mej nu, sa han förklarande som till ett barn. Jag känner den här käringen. Jag känner det här stället. Jag har varit ute och snackat med henne. Allt är klart. Jag får ha min bil stående i hennes lada så länge jag vill. Jag kommer dit ut i eftermiddag. Ställer in bilen. Försvinner lugnt och tyst. Du kommer dit, tar hand om kassetten, fixar en kopia och lägger sen omedelbart tillbaka originalet, så det finns där när larmet går så småningom. Allt är helt åkej och j ag är inte lättsinnig!

Det blev tyst i luren igen. Rösten i andra ändan harklade sej innan den fortsatte.

–