Under ytan: -

By Majvor Müller

Det var början på slutet eller kanske det var slutet på början. Hur som helst var tiden inne för förändring. Med händerna i ett krampaktigt grepp kring ratten pressade hon ner gaspedalen hårt. Hundra ... Hundratjugo ... Hundrafyrtio ... När lastbilen närmade sig gled hon över i vänster körfält. I ett av Luleås vackraste bostadshus sker saker i det fördolda. Var och en av de inneboende har sin egen strid att utkämpa och har fastnat i mönster som de desperat vill bryta sig fria från. Greta och hennes dotter Nettan. Den före detta polismästaren Arnold. Ali med det skräckinjagande förflutna, Malin och Stina. Alla söker de förändring, men i jakten på frihet måste de ta ställning till vad som är rätt och fel ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 10, 2020
• ISBN: 9788726770827

Book preview

Majvor Müller

Under ytan

SAGA Egmont

Under ytan

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2011, 2020 Majvor Müller och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles.

ISBN: 9788726770827

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med SAGA Egmont samt med författaren.

Under ytan

Finns stora och små

Under ytan

Finns det skratt och gråt

Det finns mycket där som händer

Som vi inte kan förstå

Men vi hittar alltid svaren

Där i botten av oss själva

Under ytan …

Uno Svenningsson

Prolog

Det var början på slutet eller kanske det var slutet på början. Hur som helst var tiden inne för förändring. Hon gick från rum till rum, tog in allt det välbekanta en sista gång. Smekte med handen över soffryggen, plockade bort ett torkat blad från blomman på sidebordet medan andra handen slätade ut ett veck på sammetskudden.

Havet utanför var i uppror. Det reste sig häftigt och bildade gulvita skumtoppar. Granecs småbåtshamn var övergiven förutom några få fiskebåtar som låg i lä längst in i lagunen. Hon öppnade balkongdörren och gick ut i den svaga höstsolen som gjorde tappra försök att bjuda på värme när hösten gled mot vinter, men vinden som låg på från norr blåste rakt på. Kylan trängde in i kroppen, hon huttade och gick in.

Den ensamma flyttkartongen i en hörnet i vardagsrummet var fylld med fotoalbum och CD-foton. Hennes minnen. Minnen av henne.

Den stora canvastavlan från hennes bungy jump hopp på Nya Zeeland stod lutad mot kartongen. Hon stod på kanten i hoppselen. Blicken riktad rakt in kameran. Ett brett leende och tummen som hölls upp visade hur orädd hon var inför det som väntade några sekunder senare.

Ilningen svepte genom kroppen vid känslan av det höga fallet. Tänk att hon vågade … men då, när hon var tjugo, var livet en lek och framtiden låg som en lång raksträcka framför näsan. Att gasa på och testa gränser hörde till.

Hon gick fram till den gröna jade buddhan i bokhyllan som blickade ut över rummet. Köpt i Bangkok för en evighet sedan och som hängt med till New York, Uppsala och Luleå. Den fick en puss på huvudet.

Hon bäddade sängen, plockade ur diskmaskinen och tömde soporna. När ytterdörren låstes var blommorna vattnade och lägenheten doftade av såpa. Det gällde att lämna med stil.

De krampaktiga händerna darrade på ratten. Hon var trött. Så förbannat trött på rädslan, ångesten och den begränsade friheten. Trött på det som malde på tjugofyra/sju och på ständig sömnbrist mellan fuktiga vridna lakan. Trött på det stressade hjärtat som slog fort, fortare, fortast. I en kropp som aldrig kom till ro. Hon längtade efter lugnet.

Hon körde ut från stan via Bodenvägen, 97:an och valde sedan E10 söderut mot Piteå. Tröttheten och lugnet smög sig på. Tabletterna gjorde sitt jobb.

När lastbilen dök upp i horisonten på den långa raksträckan efter Norrfjärden var det dags. Det fanns ingen tvekan när foten pressade pedalen. Hundra … hundratjugo … hundrafyrtio … Lastbilen närmade sig. Hon gled över i vänster körfält.

Höga smällar, plåt som veckades. Och sedan stillhet. Tystnad.

Greta från hemtjänsten ringde på hos pensionären Arnold som varit kriminalkommissarie. Det var städdag och hon hade med sig en nygräddad, doftande tigerkaka täckt av en rutig kökshandduk. De bodde i samma trappuppgång och hade med åren blivit vänner som utbytte hemligheter i lagom doser. Andra skulle kalla det för skvaller, men för dem var det ett ömsesidigt förtroende. De gav och tog.

Efter städningen blev det en stund vid köksbordet med en kopp kaffe till kakan. Arnold noterade att Gretas korpsvarta hår fått gråa strån. Inte så konstigt egentligen, hon var väl i mitten av de femtio. Hon såg trött ut och förutom de nya stråna bar hon på en ny betänksamhet.

– Är det något som trycker dig?

Arnolds blick släppte inte taget.

– Trycker och trycker, men jag är orolig och misstänksam på vad som kan pågå i huset. Jag mötte Malin i morse, med ett blåmärke under vänster öga. Det var tydligt att hon försökt sminka över det. Och det i sig kan väl hända alla, men för någon vecka sedan var det ett större plåster på kinden och ett blåmärke vid ögonbrynet. Vet du om hon varit med om någon olycka?

– Nej, det har jag inte hört något om.

– Ja, men två skador med några veckors mellanrum, är inte det konstigt? Och så har hon blivit tunn, en mager kråka.

– Vi får hålla ett öga på flickan.

Arnold visste att skador av det slaget kunde vara tecken på misshandel, men tänkte inte gå händelserna i förväg. Han avskydde allt som var utan grund och ville ha mer kött på benen innan det började spekuleras om både det ena och det andra.

Greta tog ett djupt andetag och berättade om sin första stora kärlek Jonas. Om hur han bränt henne med en cigarett och tagit strupgrepp. Humöret på honom ändrades alltid från noll till hundra efter några öl. Han blev en helt annan person. Hon drog upp tröjan och visade brännmärket på armen och fortsatte:

– Han gjorde det efter att jag sagt att hans pappa var underlig. Att det var en konstig stämning hemma hos dem. Jonas pappa pratade jämt illa om allt och alla. Han satt oftast framför teven med en ölburk i handen och klagade på att han varken hade jobb eller pengar. Livet gick ut på att vara grälsjuk. Allt dåligt som hände familjen var andras fel och det ventilerades högt och ljudligt.

– Oj, ojdå. Arnold gned sig på hakan.

– Jonas pappa drack mycket och när jag tog upp det med honom, naiv och ung som jag var, lade jag till att hans mamma var gullig trots att hon var gift med en sur gubbe.

– Ett svårt ämne att hantera på rätt sätt för en ung flicka. Du gav dig in på djupt vatten.

– Så var det och det tog hus i helvete. Att Jonas själv ofta irriterade sig på sina föräldrar räknades inte och jag var som sextonåring inte nog mogen att inse det. Han blev svart i blicken, brottade ner mig på golvet och mumlade fram all skit han kunde komma på om mig och min familj. Vilka idioter vi var och plötsligt landade hans händer runt min hals.

– Vilken idiot!

Arnold himlade med ögonen och såg bistert på Greta.

– Det hände i mitt flickrum och till slut lyckades jag stöta bort honom och ropa på pappa som kom rusande. I samma ögonblick som bilden blev klar över vad som pågick blev Jonas utkastad med orden: Våga aldrig mer visa dig i det här huset och från och med nu lämnar du Greta i fred.

– Du gjorde väl slut efter det?

– Tidigare hade det hänt flera smågrejer som jag slog bort som bagateller. Jag hade fått några örfilar och han kunde dra mig i håret, oftast var det av svartsjuka. Han påstod att jag tittat på någon annan eller flirtat, och det var alltid mitt fel att han blev arg. Du vet, en ung tjejs kärlek kan vara förlåtande, men han gick över gränsen hemma hos mig och jag visste att det inte kunde fortsätta. Jag gjorde slut med stöd av mina föräldrar. De fick mig att inse att Jonas var en vandrande krutdurk.

– Det är så de gör, gärningsmännen. De slår, pratar nervärderande och fångar in kvinnorna i sina garn genom att skylla ifrån sig. Fråga mig, jag har stött på några sådana genom åren. Det blir en katt- och råtta lek där våldet är kvinnans fel. Hon anklagas för att ha provocerat fram det. Genom att tjata, vara dum, inte lyssna, inte lyda. Hon är både för svag och för vek, för stark och för envis … Ja, gudarna vet allt vad den typen av män skyller på. Som sagt, jag har stött på många sådana våldsverkare genom åren. De flesta är som klonade kopior av varandra.

Arnold slog ut med händerna och skakade på huvudet.

– Jag undvek Jonas efter det. Han ringde, ville att vi skulle träffas. Stod utanför skolan och väntade på mig. Grät och ångrade sig, men jag stod emot. Den rädsla han skapat fick mig att ta avstånd. Det jag känt för honom flög bort fortare än en rymdraket startar.

– Det var starkt av dig. Tur att dina föräldrar visste hur han var.

– Nu kanske du förstår varför jag är engagerad i Kvinnojouren. Och där har jag sett och lärt mig mycket om våldsamma män. De förtrycker på alla sätt de kan komma på. Något hetsar dem och driver på. Det kan vara kontrollbehov, makt eller dominans. De håller sig i regel lugna tills de bor ihop och så, pang, kommer första slaget eller psykningen. Eller både och. Våldet eskalerar.

En signal från dörrklockan avbröt samtalet, när Arnold öppnade var det Ali som också bodde i huset.

– Hej, vill du skänka pengar till välgörande ändamål?

– Beror på vad det är för ändamål …

Arnold kisade.

– Det får absolut inte vara till något politiskt, för du vet väl hur det går till i många av de där organisationerna? Välgörarna roffar åt sig det mesta och glömmer bort dem de påstår sig vara till för. Människan är ett rovdjur som skor sig på andra. Ju längre bort från verkligheten de hamnar desto mindre empati känner de.

– Idag är det till Läkare utan gränser. Du kan swisha, messa eller betala via postgiro. Jag har färdiga informationsblad och summan väljer du själv.

– Swisha, vad är det? Ge mig en blankett. De där läkarna är godkända. De gör ett bra jobb.

– Tack.

Ali såg på Arnold med varma bruna ögon.

Arnold tänkte att Ali nog var ärlig och brann nog för det han höll på med. Vem visste vad den pojken varit med om i sitt hemland?

– Jag trodde alla insamlingar gick via sms och hemsidor nuförtiden?

Greta kom ut i hallen och såg frågande på Ali medan hon räckte fram fatet med tigerkaka.

Arnold förstod mycket väl vinken, men var inte beredd att släppa in någon ytligt bekant på kaffe. Han kände sig obekväm och ignorerade inspelet. Att bjuda in någon bara så där låg inte för honom. Någon måtta på öppenheten fick det vara. Han kände en lätt irritation mot Gretas tilltag, men förstod att hon var som de flesta kvinnor. Tänkte med hjärtat.

Ali försvann. Stina sträckte ut handen, sökte efter honom. Hon vaknade med ett ryck, tog några djupa andetag i ett försök att bli av med olusten som rusade genom kroppen i takt med pulsen.

Han