Kusinen från Sibirien

By Kjell E. Genberg

Natasja Starkin lever ett liv i framgångens glans som en av Sveriges stora företagsledare. Livet är en framgångssaga, ena framsteget efter det andra, tills dess att ett brev dimper ner från öst. Hennes ryske kusin anser sig ha rätten till halva hennes företag. Natasja tar kampen, men det visar sig snabbt att kusinen är av farlig sort. Hennes nära och kära börjar snart mystiskt att dö en efter en.Samtidigt är Enheten i kris. Den tidigare ledaren DelCour har mördats och Johanna Stjerne försöker så gott hon kan hitta mördaren. Efter desperat arbete att hitta den skyldiga börjar ett obehagligt samband mellan Enhetens situation och Natasjas ryska kusin bli allt tydligare..."Kusinen från Sibirien" är den femte av sju delar i thrillerserien om den superhemliga organisationen Enheten.Serien följer bl.a. agenten Johanna Stjerne och chefen Ian DelCours äventyr inom den superhemliga organisationen Enheten

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 25, 2021
• ISBN: 9788726710793

Book preview

Kapitel ett

De satt i den stora salen i Skrevinge herrgård, en gång ett privatägt gods. Numera tillhörde det Enheten, fast det stod inte så på överlåtelsehandlingen. Köpekontraktet var lagligt godkänt. Det var nog lika bra att ingen visste hur det gick till när det undertecknades.

De som satt kring det väldiga matsalsbordet i ek var Ian DelCour, Johanna Stjerne, Allan Hjort och det hade dessutom fått med sig Enhetens äldste medarbetare, Efraim Jönsson, som annars ogärna visade sig utomhus numera.

Ian DelCour smuttade på kaffet, anlade en lagom sorgsen min och betraktade var och en.

Enheten är inte någon demokratisk institution, som ni mycket väl vet, sa han. "Men det finns tillfällen när inte ens jag klarar av att bestämma allting utan att rådfråga expertis först. Ivan Hedin är död och måste ersättas. Förslag?

Allan Hjort åstadkom en grimas av avsmak. Trots att han var medveten om att Hedin varit till nytta emellanåt kunde han inte uppamma mer än avsky och förakt för honom. Fast han var död och enbart borde hyllas. Dock hade Hedin uppnått det de övriga saknade – frihet från livegenskap i organisationen som Ian DelCour styrde med järnhand.

Det var säkert inte underligt att Ivan sökt sanning och flykt i buteljen. Detta begrep Allan mycket väl. Han hade själv umgåtts med liknande tankar, men avstått från fyllorna när magen protesterade. När han till sist masade sig till doktorn och skämtade om tarmvred visade det sig att han hade magsår. När detta medicinerats bort var också alkoholsuget försvunnet.

Ivan hade haft sitt kvar. Varken antabus eller dipsan fungerade och när Enhetens folk hämtade honom på Arlanda efter en sejour på klinik i Minnesota var han full som en spruta. Bortkastade pengar. Bortkastat liv.

Livet hade Ivan kastat sig bort ifrån för bara en vecka sedan när han klev ner från stolen vid det undanflyttade köksbordet. När man fann honom hängde han från kroken som annars höll taklampan på plats.

Allan Hjort funderade. Förslag? Inte fan hade han något förslag. Han såg på Johanna. Hon tycktes också tänka. Efraim däremot verkade ha somnat. Ögonen var slutna ovanför gråbleka kinder där erfarenhetsränderna var många. Det var så tyst i rummet att Allan ryckte till när Johanna Stjerne yttrade sig:

Kanske, sa hon. En kille som funnits på förslag vid tidigare tillfällen när behovet varit stort. Men han har inte haft några skelett i garderoben. Åtminstone inga som kan döma honom till slaveri för resten av livet.

DelCour gav henne en loj blick. Antydningar som denna hade han hört sedan organisationen bildades strax efter mordet på Olof Palme 1986. Vad kunde han göra? En hemlig gruppering måste ha hållhakar på sina medlemmar. Hur skulle det annars gå? Den som invaldes kunde bara avgå med döden.

Sluta klaga, Johanna, sa han. Ni har det bra. Att inte finnas med i folkbokföringen är inte enbart av ondo. Tänk så många bruna kuvert ni slipper undan. Och alla pensionsval som ni kan strunta i. Lönen är bra, förmånerna många, skattefriheten hundraprocentig. Ingen av er går i döden fattig. På det viset är ni som politiker. Du hade ett namn.

Ja, nickade Johanna Stjerne. Victor Kyrklund. DelCours blick var tom som en bombad brunn i Afghanistan, men Efraim Jönsson ruskade på sig en aning och slog upp ögonen. De var ljusa och riktigt pigga. Ryggen rätades upp.

Det förslaget stöder jag, sa han. Bortsett från att han kommer att tacka nej. Han drar in stora inkomster på sin detektivbyrå. Och ett annat minus är att han håller hög profil. Victor Kyrklund är alltför känd i vida kretsar för att passa våra syften.

God morgon, Efraim, skrattade Allan Hjort.

Jag sover nästan aldrig, sa Efraim. Det behöver man inte i min ålder. Men det kan vara ett plus att se ut som en gammal gubbe som tar sig en lur.

"Du är en gammal gubbe!

Ian DelCour slog handflatan i bordet. Detta fick porslinet att skallra och alla att vända blicken mot honom.

Lägg av med tramset, röt han. Fakta! Johanna ryckte på axlarna. Att hennes nålstick skulle betyda något hade hon egentligen inte tänkt sig. Inte nu, men kanske i en obestämd framtid. Med tiden – i likhet med kinesisk vattentortyr – kunde nålsticken möjligen fungera som moralisk akupunktur, få DelCour att inse att de som hamnat i Enhetens garn också var människor, inte enbart nyttiga föremål. Hon fångade chefens uppfordrande blick och fyllde lungorna med luft.

För några år sedan var jag och Allan i Ryssland. Som du kanske minns försökte en halvpolitisk kriminell liga smuggla en amerikansk superdator till St. Petersburg.

DelCour gjorde en avvärjande åtbörd. Jag kan bakgrunden. Fortsätt.

Efraim behövde hjälp inifrån Ryssland för att få fram de uppgifter vi måste ha för att lösa problemet … och klara livhanken. Han fick kontakt med en före detta KGB-officer som heter Leo Mysjkin. Den mannen nämnde i förbigående Victor Kyrklunds namn. De hade haft en del med varandra att göra. Efter den här ryska incidenten blev Victor glömd, men hans namn kom upp igen när vi förra gången behövde nytt blod. Så Efraim tog fram all sin datorkraft. Men du hittade en ny man, Ian – frid över hans minne – så Victor blev aldrig aktuell.

Men du utredde honom? sa DelCour till Jönsson.

Jönsson rätade på ryggen. Sittandet hade satt ömma spår i korsryggen.

Javisst. Vad vill du veta?

Chefen såg på sin gamle medarbetare. Det var underligt med Efraim Jönsson. Om han funnits med i mantalsregistret hade han varit folkpensionär för länge sen. Men hjärnan var skarp – ingen alzheimer där.

Det du vet.

Han har stora kunskaper om och många kontakter i länderna som förr låg bakom järnridån, förklarade Efraim. Så vitt jag vet har han kontor i trakterna kring Odenplan inne i Stockholm. Jag har tagit mig in i hans elektronik – men åkte ut i ett huj. Det tyder på att han har modifierad, supermodern kommunikationsutrustning. Så han vore en tillgång. Victor Kyrklund kan säkert lika mycket om datorer som jag, och fast jag inte gärna vill erkänna det kommer jag inte att leva i evighet. Men, som sagt, vi har inte hittat någonting skumt i hans bakgrund. Om han inte ställer upp frivilligt – och varför skulle han göra det? – kan vi inget göra.

DelCour log mycket mer självsäkert än han kände att situationen var värd. Men det gällde ju också att sprida säkerhet omkring sig.

Alla har något skit som de vill dölja. Har du hans personnummer?

Nej.

Skaffa det och sök i alla register. Om uppgifterna där är gröna – kolla släkten. Om det är som du säger om hans östkunskaper vill jag ha honom.

Han kan väst ganska bra också, sköt Johanna in.

Utmärkt, fast det är ovidkommande just nu, sa DelCour och började samla ihop sina papper. Han reste sig och sträckte på benen. Har du bilen med dig, Johanna?

Javisst. Varför frågar du?

Det händer att du … åker med Allan. Fast inte lika ofta nu som för ett tag sedan.

Hon stirrade argt på honom. Jaså, han visste det också. Undrar vad den mannen inte vet, tänkte hon.

Vill du låna min bil? sa hon högt.

Nej, jag vill att du kör mig till Nynäshamn, svarade DelCour.

Nynäshamn? Vad händer där?

Ingenting. Men jag briefar dig efter vägen. Han stack pappersbunten under armen och började gå mot ytterdörren med raska steg. Rappa på, Johanna.

Allan såg långt efter dem när de försvann bakom marmortrappan som ledde upp till andra våningen. Efraim Jönsson sträckte sig efter termoskannan på bordet och hällde upp mer kaffe åt sig.

Vill du ha påtår? frågade han. Den som kokat det här kaffet har talang.

Det är bryggt, inte kokat, sa Allan. Och jag sitter nöjd. Drick du.

Efraim nosade misstroget på den svarta dryckens arom. Bryggt? sa norrlänningen förundrat. Då är talangen större än jag trodde, för det här är ju riktigt drickbart.

Allan lyssnade knappt. Han gick till fönstret och föste undan en bit av den tunga brungrå gardinen. Ian DelCour hade redan tagit plats i främre passagerarsätet i den svartglänsande, tydligen nyligen tvättade, Honda Accorden. Johanna klev in på förarplats utan att titta tillbaka mot huset en enda gång. Det smärtade faktiskt lite.

De kom in På stora vägen en bit norr om Handen. Ian DelCour hade inte sagt ett ord på hela tiden. Han hade bara stirrat rakt fram. Käkarna rörde sig som om han bearbetade ett motsträvigt tuggummi.

Wrigley’s? frågade hon slutligen med ett leende.

Nej, Preludin. Jag måste hålla mig vaken och skärpt i ett par dygn. Tidigt i morse tog jag en tablett. Det verkar snart vara dags för en till.

Johanna växlade ner och körde om en långtradare med släp. På vänster sida syntes Brandbergens fasader – Haninge kommuns evinnerliga ekonomiska bekymmer.

Jag trodde inte att du tog något starkare än Selentabletter, sa hon, väl vetande att chefen inte gillade anspelningar på sina hypokondriska tendenser. Varför amfetamin? Är det raveparty i Nynäshamn?

Jag ska till Polen. Kvällsbåten. Det är dags att du får veta varför. Han tog ett gult kuvert ur innerfickan och räckte henne det. Jag har utsett dig till tillförordnad chef för Enheten tills jag kommer tillbaka. Bekräftelsen på det finns i kuvertet … liksom på att du ska fortsätta som ledare ifall jag inte skulle komma tillbaka.

Johanna Stjerne hajade till och såg på sin passagerare.

Du har inte sagt ett ord om det här innan. Vad ska du göra i Polen?

Du känner till vår vän på departementet. Via honom har jag fått ett uppdrag från regeringen. Han skrattade till. Det lät lite bittert. Hemligt uppdrag. Jag försökte förklara att jag är administratör, inte fältarbetare. Men utrikesministern insisterade. Nu lät han trött på rösten, det uppiggande till trots. Hon var envis och förklarade att det var så viktigt att chefen själv måste resa.

De hade passerat Västerhaninge. Lite längre fram såg Johanna skylten mot vägen som ledde mot Berga Örlogsskolor.

Vad gäller saken? frågade hon. Nu när jag är chef bör jag kanske veta.

Inte ens du, svarade DelCour. Det enda jag kan säga är att vissa delar av svenskt näringsliv är i fara.

Hon fick inte ur honom mer. Vid en bensinstation en bit från Nynäshamn ville han stanna. Han klev ur och när han kom tillbaka bar han på en väska.

Vid passagerarhamnen släppte Johanna av honom. Han hade hunnit gå några meter när elknappen fick sidorutan att glida ner. Hon stack ut huvudet och ropade efter honom:

Har det något med ryssar att göra?

Vad får dig att tro det? sa han sedan han vänt sig om.

Med den billiga resväskan i handen och slipsen illa åtdragen såg han ut som en patetisk turist. Kanske en utmärkt förklädnad för en chef på hemligt uppdrag.

Victor Kyrklund, svarade hon. Jag har sällan sett dig så engagerad.

Var det en antydan till ett leende som för tiondelen av en sekund krusade mannens läppar?

Utan att svara vände han ryggen åt Johanna Stjerne och fortsatte att gå mot fartyget.

Kapitel två

Natasja Starkin svängde av stora vägen med sin Mercedes. Hon kom in i skuggan under alléns trädkronor. Där upptäckte hon plötsligt hur trött och utarbetad hon var.

Hon hade inte känt av tröttheten under resan från Stockholm. Trafiken var tät. Hon var tvungen att spänna sig nästan hela tiden.

Nu slappnade hon av lite. Då kom tröttheten. Eftermiddagssolen hade ansträngt ögonen under bilresan. Nu klippte hon med ögonlocken för att bli av med obehaget.

Efter allén kunde hon se sitt hem, den magnifika herrgården på en sörmländsk böljande slätt. Gräsmattan sträckte sig ända ner till sjön och var oklanderligt klippt. Den liknade nästan för mycket en golfgreen, tyckte hon själv.

Tvåvåningshuset hade stora fönster och en väldig stentrappa upp till portarna. De var så tunga att hon inte orkat öppna dem ensam när hon var liten.

Porten skuggades av en stor balkong som bars av fyra stenkolonner av grekisk modell. Det var en vacker fasad fast kolonnerna skar sig lite mot arkitekturen i övrigt.

Natasja hade inte fått en blund i ögonen på tjugo timmar. Firman – som hon kallade den stora butikskedjan Kin Star hon ärvt efter far och farfar – hade haft inventering. Det fanns en del svinn, men inte mer än normalt.

Hon bromsade in bilen hårt. Den stannade vid andhonan som låg och vilade mitt på vägen.

Är du här nu igen, sa hon sedan hon lyft upp fågeln i famnen. Du ska hålla dig vid dammen, har jag ju sagt. Med bara ett ben ska man akta sig för vägar där det kommer bilar. Alla är inte lika försiktiga som jag.

Några år tidigare hade den arma fågeln kommit i vägen för en skördetröska. Bonden hade velat vrida nacken av den, men Natasja hindrade honom. Hon