Blod & Svin

By A. R. Yngve

Carl växer upp på en gård med sina föräldrar, så han har erfarenhet av att arbeta med grisar. Det är på den vägen han får jobb på det multinationella företaget som föder upp grisar i industriell skala. Men det dröjer inte länge förrän Carl får problem. Han tycker om djur och vill grisarnas bästa och när han blir inblandad i det dysfunktionella storföretaget upptäcker han att något fruktansvärt planeras. Dessutom är den nye VD:n inte vad han verkar vara ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 26, 2021
• ISBN: 9788726918380

Book preview

Prolog: Kronprinsen

Den gamle chefen sa: Redan första gången jag mötte dig, Jack, så visste jag det. Du var förutbestämd att stiga till företagets topp.

Åhå? Varför det, Hollister?

Du är hänsynslös… du tänker i farten… tar aldrig på dig skulden för nånting… du är en trollkarl på att charma kunderna… lever för jobbet… har drivkraften att lyckas…

Jag är imponerad. Såg du allt det där första gången vi möttes?

Nej. Jag såg det allra viktigaste, att du har bra hår.

Fortsätt bara. Jack blottade sitt kompletta garnityr av vita, friska tänder i ett tillfredsställt stöddigt flin.

En stjärndirektör måste ha det. Bra hår. Den sorten som liknar stålull. Blir grått, men växer tjockt. Som hårmanen på en åldrande alfahanne i gorillaflocken. Det tyder på medfött kungablod. En del killar, de försöker fejka det. Funkar inte. Bara den äkta varan duger.

Chefen. Du bjöd inte in mig till ditt hem för att prata om hår. Så berätta det jag kom hit för att få höra. Berätta om… min framtid.

"Ha ha… du har alltid målet i siktet, Jack. Okej. Ska berätta en hemlighet: Om tre år ska jag pensionera mig. Jag behöver tillbringa mer tid med min fru. Och jag vill att du ska efterträda mig."

Jack slutade le och pressade samman sina smala läppar. Han såg sin chef i ögonen. Tre år… det är inte strax nog. Jag behöver ett bättre erbjudande.

Tyst och varsamt tog Jack ett grepp om Hollisters arm och tryckte fem fingernaglar in i mannens hand. Det kändes som ett svagt stick, men Hollister märkte det knappt. Hollisters kraftiga kropp stelnade till; han stirrade överraskat på Jack.

Va? Du menar att du –

Du låter full. Du fick i dig för många drinkar under middagen. Jacks blick blev vagt icke-mänsklig. Hela hans form ändrade sig, som vore den en mörknande skugga. Du dricker för mycket. Inte sant, Hollister?

Hollister kunde inte ta blicken från Jacks rovdjursaktiga ögon. De paralyserade honom. Jack… dina naglar tränger in i min hand.

"Lyssna, Hollister. Jag talar och du lyder. Säg 'Ja, store pösmunk.'"

Ja… store pösmunk…

Där ligger din båt. Hoppa i båten, ta en tripp raka vägen ut på havet, hela vägen bort till horisonten. Bortom horisonten ligger alla dina drömmars mål. Allt du kan önska dig finns där. Åk. Och ta ett par drinkar till på vägen.

Ja… drinkar…

Med ett leende släppte Jack taget om Hollisters arm, ledde honom till piren och ombord på båten. Han vinkade till chefen medan Hollister startade den kraftiga motorn och körde iväg i en svallvåg av vattenstänk. Ha det så kul!

Kul…

Jack Drasco, Vicepresident för Hogoration Incorporated, vandrade bort från piren och uppför stigen till Hollisters herrgård. Den ende person som fanns kvar i byggnaden var Hollister Bannons fru. Hon sov troligen; klockan var tio över ett på natten.

Fru Bannon kom ut genom verandadörren, iklädd sin badrock och underkläder. Hon gjorde en rusning mot piren. Jack fångade hennes hand, hårt, och stoppade henne. Fru Bannon snurrade runt och det lockiga blonda håret föll över hennes upprörda ansikte.

Jack! skrek hon. Vart är Holly på väg i båten? Så här dags?

Jack drog henne till sig. Jag ville inte berätta det här, Tatyana, men… Holly bekände till mig att han tänker lämna dig. Han tog en lång tripp för att tänka över saker och ting, sa han. På kurs mot 'nya horisonter', sa han.

V-va? Tatyana Bannon lät chockad och sårad. Han kan inte mena det… han skulle ta mer ledigt från jobbet… Hon plockade upp en mobiltelefon från sin badrock. Jack grabbade tag i hennes andra handled. Med ett ynkligt skrik tappade hon telefonen.

Hans fingernaglar trängde genom huden på hennes handled. Hon kämpade allt svagare för att komma loss från hans grepp, tills hon andades lätt och fick en omtöcknad blick i ögonen.

Glöm bort Holly, sa han mjukt i hennes öra. Han ledde henne tillbaka in i huset. Låt oss gå upp på rummet. Jag måste tala med dig i enrum.

Enrum… repeterade hon. Och hon följde med utan att göra motstånd. Utanför, borta vid horisonten, höll en storm på att bygga sig upp. Avlägsna blixtar glimmade till över horisontlinjen.

En timme senare ringde Fru Bannons telefon. Den låg övergiven på verandans kakelgolv. Den som gjorde anropet ringde tolv signaler innan han drunknade och hans båt sjönk. Från sovrummet en trappa upp kom en kvinnas hesa, rytmiska stönanden…

Kapitel 1: Nybörjaren

Carl Olson och nio andra män satt och väntade. De satt i en luftig vit hall i en stor, hexagonal kontorsbyggnad. På de vita väggarna hängde mycket stora affischer med bilder av grisar och skinkor, och flygfoton av enorma industrifarmer.

De tio männen väntade på att deras namn skulle ropas upp. Deras namn skulle kallas till anställningsintervjuer, som skulle hållas samtidigt. De tio sökande hade passerat tidigare ansökningstester för att komma så här långt. 592 andra sökande hade misslyckats. Den sista och avgörande intervjun skulle börja om ungefär en minut.

Alla 602 stycken hade sökt platsen som Assistant Coordinator på den polska avdelningen i Hogoration Inc., en av världens största multinationella grisuppfödare.

Carl var tjugofem, singel, nyutexaminerad från universitetet med en MBA och en doktorsgrad i jordbruk — den yngste av de tio. Han var blond och hans ansikte hade bleka fräknar. Hans kroppsställning visade en spänd beredskap, och leendet på hans läppar utstrålade optimism.

I tankarna repeterade han ett mantra för att bevara sin koncentration: Antingen lyckas jag eller inte, det finns inget tredje alternativ. Lyckas eller inte, lyckas eller inte…

Nu frågar ni er antagligen: Varför skulle en ambitiös ung man vilja jobba med grisar?

Carl älskade grisar — fast inte på något sexuellt vis. Han växte upp i Sverige som det enda barnet av en svensk far och en polsk mor. På somrarna reste hans familj till Polen och tillbringade två, ibland tre veckor på hans morföräldrars gård. Carls morföräldrar Ivar och Olga lärde honom allt om grisar: Hur de blev till, hur man skulle mata och föda upp dem, och hur man fick dem att växa sig feta och friska.

Den lille pojken Carl fick en griskulting att ha på gården, och han döpte den till Prosi efter det polska ordet för griskulting. Carl matade, badade och skötte om den grisen med större omtanke än de flesta barn skulle ha ägnat åt sina hundar.

Som man hade kunnat förutse, ändade detta i tårar och bacon.

När Prosi hade vuxit till nästan full storlek och till slut leddes till slakten, grät den elvaårige Carl hjärtskärande. Carls föräldrar försökte trösta och förklara jordbrukets hårda verklighet: köttet på matbordet kom från slaktade djur. De erbjöd honom bacon från Prosi. Han kastade bort det, fastän pappa försäkrade honom att det var det godaste bacon han någonsin smakat.

I protest svor den tonårige Carl att bli vegetarian. Ett par år senare, när han föll för frestelsen och åt en utsökt skinksmörgås som hans mormor Olga gett honom, gav han upp vegetarianismen. Men han svor ett nytt löfte: att bringa hans morföräldrars kunskaper om grisuppfödning till den moderna världen. För Carl hade fått se moderna storskaliga grisfarmer, och hade bevittnat hur de orsakade grisarna onödigt lidande och dålig hälsa.

Carl förklarade inte denna kallelse för sin mormor och morfar. Han förstod att de önskade att han skulle ärva familjeföretaget, men själv hade han större mål.

Där han nu satt på en plaststol bredvid de nio andra sökande på sina stolar, och höll i sin bunt med examensbrev, rekommendationsbrev, dokument och sin examensavhandling om grisuppfödningsreform, så tänkte Carl Olson:

Jag ska få det här jobbet för er, Mormor och Morfar Krocek. Jag ska göra er stolta över mig, och jag ska förbättra förhållandena för miljontals grisar i Hogoration Incorporateds farmer runtom i världen, med hjälp av det ni lärt mig…

Och jag ska göra det för dig, Prosi.

Carl lade nu märke till vad slags kläder de andra sökande bar: mörkgråa eller mörkblå kostymer, med axelvaddar och matchande skor och strumpor.

Han ryste av ett plötsligt anfall av självmedvetenhet, och beskådade sin egen klädsel: en dubbelknäppt kritstrecksrandig kostym som han ärvt av sin svenske morfar, en vit slips mot en himmelsblå skjorta… och vita gymnastikskor. Kostymen hade en perfekt passform på Carls smärta kropp. Men nu såg han enbart hur den fick honom att se töntig ut. Han började svettas kraftigt och torkade pannan.

En ofrivillig reflex fick Carl att tappa sin näsduk. När han lutade sig framåt på stolen för att plocka upp den, gled pappersbunten ned mellan hans armar. De föll i en hög på den purpurröda heltäckningsmattan.

Ursäkta mig, muttrade han till de andra nio. De gav honom snäsningar och föraktfulla blickar. Han klev bort från sin plats, lutade sig ned på raka ben och plockade upp det sista pappersarket. När Carl lyfte på huvudet, slog han det i någon som gick förbi. Hans och den andres papper flög över golvet.

Hej! sa den andre personen. Carl tittade upp och kände hur nacken blossade av skam. Den andra personen, som stod och gned sin arm där Carl hade skallat den, var en kvinna i tjugoårsåldern. Hon bar en himmelsblå damkostym med axelvaddar och hade långt kopparfärgat hår. Hennes fylliga läppar var de mest sensuella som Carl någonsin sett, och hennes ögon hade samma färg som smaragder.

Förlåt! Han böjde sig ned för att plocka upp papperen åt henne… och slog i hennes panna med sin egen.

Aj!! Flickan grep sig om pannan, tog ett steg bakåt och glodde rasande på Carl. Se dig för, din idiot!

Förlåt! Jag menade inte att… Precis när han kämpade med att samla ihop papperen från golvet, kom en man in i hallen och ropade något som Carl inte uppfattade. De övriga nio sökande hörde, reste sig samtidigt från sina stolar, marscherade efter mannen och in genom en dörröppning, och dörren stängdes efter dem.

Till slut hade Carl samlat ihop varje pappersark, sorterade dem frenetiskt i två buntar, och räckte över den ena till flickan. Han noterade rubriken på första sidan: Sanitära åtgärder för slakthusarbetare — hälsoproblem med tryckluftsverktyg. Carl var snabbläsare.

Förresten, frågade han ivrigt, jobbar du med de anställdas säkerhet? Du vet, rapporterna om att när slakthusarbetare blåser ut hjärnan på grisarna får de infektioner av –

Sköt dina egna affärer! Den rödhåriga flickan ryckte åt sig sina papper. Sedan stormade hon iväg mot en utgång.

Vänta… vad heter du? Hon hörde inte. Carl blinkade till. Han såg sig omkring. Och han insåg att alla de andra sökande hade gått någonstans i byggnaden och han hade missat det. Herregud.

Carl sprang till den närmaste raden av dörrar och tittade desperat efter en ledtråd. Han lade märke till en liten handskriven Post-It-papperslapp som satt fastlimmad på en stängd dubbeldörr. Där stod: Int. Mon. Appl. #1-10.

Han testade dörrhandtaget. Det var låst från insidan. Det kändes fruktansvärt pinsamt att knacka på dörren. Efter fem knackningar öppnade en handledare och gav honom en hård blick.

Jag är här för intervjun, sa Carl hastigt och försökte se samlad ut.

Handledaren synade Carls dubbelknäppta kristrecksrandiga kostym och vita gymnastikskor, snäste och tvekade ett ögonblick. Carl höll andan.

Du är sen, sa mannen. Kom in. Sista båset till vänster.

Kapitel 2: Lyckans ost!

Carl rusade genom rummet och in i det enda båset som stod öppet. Inga ljud hördes från de andra, stängda båsen. På insidan var hans bås så trångt att han bara nätt och jämnt kunde klämma in sig på stolen mellan väggen och det lilla bordet.

Han fick syn på en mycket liten bevakningskamera i ett hörn av taket; att döma av dess lysande röda diod var den påkopplad.

En man i en skrynklig grå kostym, med en Hogoration-namnbricka på kavajslaget, kom in och stängde dörren. Han satte sig mitt emot Carl, som prövade ett avväpnande leende.

Mannens läppar pressades hårt samman och producerade ett leende som verkade säga att han sög på en citron. Han var medelålders, orakad, hade tjockt grånande hår och trötta blodsprängda ögon.

Ja, sa mannen. Jag heter Max Freyt, Samordnare i Hogoration Poland. Jag fick rycka in för en av intervjuarna som blev sjuk. Han sänkte snart rösten för att anpassa den till det trånga utrymmet.

Det var vänligt av er, sa Carl fullständigt uppriktigt.

Max Freyt såg strängt på honom. Försöker du vara lustig? Nej!

Freyt plockade fram en miniatyr-PC, placerade den på bordet och läste från skärmen. Namnet?

Carl Olson Krocek.

Ja. Freyt använde de pyttesmå tangenterna på sin PC. Talar du polska?

Javisst. Inte lika bra som jag talar engelska, men –

Fint. Jag har inte läst den vetenskapliga avhandlingen som du skickade till oss. Kan du sammanfatta den i en mening?

Tja… Carl slog upp sammanfattningen på sidan 1. "'Ett detaljerat förslag till reform av industriell grisuppfödning, för förbättrad hälsa och livsvillkor för grisar, som uppfyller det tjugoförsta århundradets miljökrav.'"

Max Freyt rynkade ögonbrynen. Jag bör påminna dig om att denna intervju blir inspelad.

Carl höjde på ögonbrynen och höll fram handflatorna i en gest. Jag har inget att dölja.

Ge mig ett bra citat.

Visst! Carl bläddrade genom sidorna… och plötsligt såg han att sidorna 2, 3, 4 och resten inte hörde till hans avhandling. Han hade förväxlat sina ark med den rödhåriga flickans! Öh…

Freyt väntade fem sekunder, sedan plockade han undan sin dator och lade armarna i kors. Har du funderat på att jobba i Public Relations? Vi kan ha användning för någon som kan skapa en image av… som har en ärlig utstrålning.

Nja… jag hade snarare tänkt mig att vara med och skapa verkliga förändringar.

Alla förändringar börjar med att skapa en positiv image. Fråga vilken professionell affärsman som helst.

Carl tänkte att Freyt försökte ge honom en vink om första intrycket. Jag förstår att jag behöver en bättre kostym…

Freyts läppar slappnade av något. Bra. Intervjun är färdig. Vi ringer dig. Lycka till.

De skakade hand och Max Freyt gick fort sin väg. Carls humör sjönk omedelbart. Han gick tillbaka till hallen med tunga steg. Han bara visste att de inte skulle ringa upp honom. Han hade begått varje fel det var möjligt att göra.

Ja ja, tänkte han, kanske jag borde tacka ja till Mormors erbjudande att ärva gården… stor är den inte, men ett jobb är det.

I lobbyn stannade Carl för att besöka toaletten; han hade fortfarande fjärilar i magen. När han kom ut igen, fick han syn på den rödhåriga flickan… och så fort hon såg Carl, gick hon snabbt emot honom.

Jag ber så mycket om… började Carl.

Flickan avbröt honom med en enträgen röst, innan hon ens hade slutat gå. Hör på mig. Något har hänt. Jag visade rapporten för chefen, Mr. Drasco… den nye VDn för Hogoration. Och så började han läsa dina sidor som blandats ihop med mina. Jag sa till honom, jag hade inte inte skrivit de sidorna. Men han gillade det han såg. Han säger att vem som än skrev det har en vision som ska stärka företagets rykte, och att vi borde anställa den personen. Du skrev det här, eller hur?

Hon höll upp sidorna framför hans ansikte. Carl nickade. Ja, visst, det är mitt examensarbete…

Då säger jag till Human Resources att anställa dig. VDns order. Hon tryckte ned arken i hans handflata. Ge mig resten av texten så kopierar jag den åt chefen så han kan läsa.

Carl gjorde ett nervöst flin. Visst. Tack, fröken…?

Den rödhåriga flickan blinkade och blev något mindre spänd. Lucia. Lucia Surunova.

Carl Olson. Han skakade hand med henne. "Och vad gör du…?

Jag är biträdande chef på avdelningen för Marknadsföring i Hogoration Poland.

Det var lustigt, jag höll på att söka en plats här i Polen…

Lucias leende dog bort. Hennes pose stelnade till och hon tryckte sina knutna nävar mot sitt bröst. Verkligen, så intressant. Jag måste iväg. Hon snurrade runt och stegade bort. Du får tillbaks dina papper!

Tack… Lucia.

Det gick undan! tänkte han. Men trots att han kände sig upprymd, kröp skuldkänslorna fram: uppenbarligen tyckte Lucia illa om honom personligen, eller om sättet på vilket han nästlat sig in i högste chefens uppmärksamhetssfär — av en slump. Någon gång var han tvungen att gottgöra henne…

Kapitel 3: Det gamla gardet

Två dagar senare besökte Carl sina polska morföräldrar. De bodde fortfarande på landet, flera timmars väg med bil från staden, i ett gammalt tegelhus omgivet av platt jordbruksmark. Det första han visade dem var det undertecknade kontraktet från Hogoration Inc.

Mormor, morfar! ropade han på polska. Jag fick jobbet!

Mormor Olga grät glädjetårar och kramade och kysste honom. Han var 180 centimeter lång och hon bara 150, så han fick böja sig ned.

Gratulerar, pojken min!

Morfar gjorde dem sällskap och omfamnade sin dotterson; han hade samma längd och kroppsbyggnad som Carl, men med en kulmage. Bra gjort, Carl. Vi är väldigt stolta över dig. Nu när du får arbeta med de där storstadstyperna, låt dem inte se ned på dig. Du har solida kunskaper om grisar som man inte kan skaffa sig inne på ett kontor.

Det är dags att mata dem, sa Olga. Häng med!

Javisst. Hur mår kultingarna som jag fick se på förra gången?

Allesamman i livet. Morfar tog hand om den som blev sjuk.

Alla tre tog på sig arbetskläder och gick bort till ladan där fodret lagrades.

Efter att de matat och vattnat grisarna, tog Carl av sig arbetskläderna och stövlarna, tog en dusch och skrubbade av sig den värsta lukten, och klädde sig för middagen. Han visste att det skulle ta minst två veckor tills lukten av svinstia gått bort helt och hållet; han måste använda starkt rakvatten för att dölja den. Men emedan andra kanske hade snörpt på näsan åt lukten av svinstia, förknippade han den med lyckliga barndomsminnen och hans kära morföräldrar.

Han gick in i köket och hjälpte mormor röja det grova träbordet. Olga samlade Matroshka-dockor som hobby, och dockorna kunde man hitta på nästan varje hylla i huset.

Vad får vi till middag, Mormor?

"Mina specialiteter. Gulasch, förvälld kål, fläskkotletter inrullade i bacon och vitlök, Miesem Pierogi med min egen tranbärssylt, potatismos med vitlök, hemlagade vitlökskorvar och surkål. Till efterrätt, mina egna kakor bakade på havremjöl och grisflott."

Det vattnades i munnen på Carl. Du slösar inte bort något, Mormor!

Olga viftade i luften med en träsked medan hon pratade: Och låt inte någon fisförnäm läkare tala om för dig att fläsk är farligt för hälsan. Morfar har ätit min mat i fyrtio år och han mår finfint! Hennes runda ansikte rynkades av tankar. Men kanske är det silverbesticken vi alltid äter med som gör det… de håller sjukdom och olyckor borta.

Carl visste bättre än att försöka diskutera mormors många vidskepelser med henne. Men hon hade en poäng i att vitlök var nyttigt och silver dödade bakterier.

Morfar kom ut badrummet rakad och nyklädd, och satte sig med med dem vid bordet. Olga läste bordsbön. Amen. Nu äter vi, pojkar!

Ett tag senare hade Carl ätit sig proppmätt; hans mage var behagligt full på gränsen till värk. Efter att han vänligt tackat nej till en andra portion, kände han sig tvungen att ställa frågan som varit i hans tankar hela dagen.

Bekymrar det er… att Hogoration har börjat bygga stora grisfarmer här i ert land?

Morfar ryckte på axlarna. Tja… jag har provsmakat deras fläsk. Det smakar… fel. Det är vattnigt. Deras djur måste vara sjuka. Varför skulle folk vilja köpa det där dåliga köttet?

På grund av reklamfilmerna, svarade Olga kvickt och viftade med sin silvergaffel som för att understryka sina ord. "De visas på teve vareviga dag och säger åt folk att köpa det där skräpet. Ha! Som om skinka och kotletter hade nåt att göra med dansande flickor och popmusik!"

Det gamla paret tystnade och såg på Carl. Han svalde. Jag ska göra mitt bästa för att åstadkomma en förändring. Jag lovar att jag inte ska göra er besvikna.

Olga sträckte sig efter Carls hand och kramade den. Jag förstår hur jobbigt det måste kännas att arbeta i en stor firma, Carl. För många kockar som lagar en soppa. Du kan inte vänta dig att vinna hela tiden. Hon gav honom en hemlighetsfull blick. Jag ska ge dig några lyckomaskotar till ditt arbete. Lova att du har dem på dig.

Nja, jag…

Bråka inte! Bara lova mig.

Jag lovar, Mormor.

Hon grävde fram ett urval av småsaker från fickorna i sitt förkläde och lade dem prydligt på bordet. Den här silverkapseln innehåller vargbane och torkad vitlök. Bär den runt halsen när som helst, men särskilt när du sover. Korset ger bra skydd vid alla tillfällen, men doppa det i vigvatten då och för att göra det mer kraftfullt.

Carl försökte backa undan från störtfloden av vidskepelse. Var ska jag finna vigvatten? I en Seven-Eleven?

Olga stirrade ogillande på honom och fortsatte: "Den här lilla flaskan innehåller speciellt vigvatten som vidrörts av den polske påven, Gud välsigne hans minne. Den siste riktige påven, inte som den där tyske bedragaren… Hon kastade en blick mot det gulnade fotot av påven Johannes Paulus på väggen. Du kan dricka den när du behöver Herrens styrka, eller häll det i en ond mans dryck för att göra honom svagare. Och den här Sankt Peter-medaljongen…"

Carl tog inte lyckoberlockerna på allvar — men eftersom han visste vad de betydde för Mormor, så tog han dem med sig.

Ensam och rastlös i sin lilla lägenhet i staden, natten före den första arbetsdagen på sitt nya jobb, unnade sig Carl en erotisk dagdröm om Lucia Surunova… fast i drömmen ingick inga svin eller grisfarmer.

Nästa dag när han körde iväg till sin nya arbetsplats, tvekade han att använda kapseln med vargbane och vitlök. Han luktade ordentligt på den och beslöt att den inte borde läcka i hans klädsel, så han hängde den runt halsen tillsammans med krucifixet och stoppade de andra berlockerna i västfickan. Att ha dem där påminde honom om Mormor och lugnade hans oroliga mage betydligt.

Hans första dag på Hogoration Inc.! Vilka utmaningar väntade honom? Och skulle han få möta den vackra rödhåriga Lucia igen?

Mr. Freyt?

Du köpte ny kostym. Det var en liten förbättring. Max Freyt synade sin nya assistent. Carl stod och väntade utanför Freyts kontor, och flyttade nervöst på sig. Han bar en enkel grå polyesterkostym och alldagliga bruna skor. Fast gör något åt håret.

På en impuls försökte Carl borsta ned den bångstyriga hårlocken som stod upp från mitten av hans hår likt en vinkande hand. Freyt sniffade och rynkade på näsan; Carl hade badat sig med två skedar Lagerfeld för att dölja svinstielukten som dröjde sig kvar.

Och skär ner på den fina parfymen medan vi handskas med kunder, va?

Freyt gav Carl en bricka av plast. Här är din ID-bricka för firmabruk. Bär den alltid på jobbet. Den är dessutom ditt nyckelkort. Carls foto var tryckt på brickan/kortet, samt hans namn och jobbtitel. Han satte fast den på slaget på sin kostym.

Var ska jag sitta, Mr. Freyt? frågade Carl. Jag menar, var är mitt jobbutrymme? Han väntade sig ett kontor eller åtminstone ett rymligt bås.

Senare, sa Max och gick i rask takt mot utgången med mobitelefonhörluren fastsatt på högra örat. "Följ med till helikopterplattan, vi har en nödsituation. Första enheten är halvfärdig, och redan gnatar bossen på mig att fixa problemet som han orsakade."

Vad är det som pågår?

Du ska få se. Om vi fixar den här krisen kommer den jäveln antingen att ta åt sig all äran, eller låtsas som om den aldrig hände, så jävla typiskt.

Vem?

Jack Drasco. Vem fan annars?

Carl blev lite chockad av Max Freyts usla humör, men han följde med utan ett ögonblicks tvekan. Han hade lärt sig på företagarkursen att man bör jobba allra hårdast den första dagen på jobbet.

De tog hissen till helikopterplattformen på kontorsbyggnadens tak, där en liten helikopter stod och väntade med motorn igång. Den var målad med Hogorations firmamärke: en stiliserad silhuett av ett svin som åt en tugga av ett äpple som var täckt av latitud- och longitud-linjer. Carl klättrade in bredvid Max i den trånga passagerarkabinen, och Max sa åt piloten att lyfta.

Från luften, när Carl tittade ned, liknade firmans högkvarter ett otympligt rymdskepp som landat i staden för att erövra den.

Carl höjde rösten för att höras över motorbullret: Inte så illa det här, flyga till jobbet! Gör ni det ofta?

Jag måste! hojtade Max tillbaka. "Med allt jordbruksland vi köper upp och de nya anläggningarna vi bygger bara i år, så måste vi handla snabbt! När som helst