Två decimeter från döden

By William Marvin Jr and Clay Allison

Clay Allison trodde att han hade ett nytt liv framför sig, men brottsligheten tycks förfölja honom vart han än reser.Clay Allison har alltid betraktat sig själv som en rättskaffens man. Enligt honom själv besitter han hög moral och trots att alkoholen stundtals har rubbat hans sinnen ser han i slutändan alltid till att skipa rättvisa.Nu har han begett sig till Evansville efter att ha blivit testamenterad en fabrik. Men i Evansville är han inte välkommen. Tre olika kikarsikten är riktade mot Clay. Det finns skurkar som inte vill annat än att driva ut den förbannade Allison ur deras stad.Följer suputen och kvinnokarlen Clay Allison i det ena mer halsbrytande westernäventyret efter det andra.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 9, 2022
• ISBN: 9788711660546

Book preview

William Marvin Jr

Clay Allison

Två decimeter från döden

SAGA Egmont

Två decimeter från döden

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2022 Clay Allison, William Marvin Jr. och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788711660546

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Copyright © 0, 2022

ISBN: 0

BARNUM GUN FACTORY

De tre direktörerna på »Barnum Gun Factory» hade grälat sinsemellan sedan den beryktade ägaren Torger Barnum avled sjuttiosex år gammal. När det visade sig att hans hustru Celia, en ung och intelligent kvinna, fått ärva den blomstrande fabriken vädrade de morgonluft. Men Celia hade inte en tanke på att låta Aze Havock, Daniel Skackler och Mowitz Angelitz sköta vapentillverkningen utan inblandning. De tre männen intrigerade friskt men Celia lät sig inte störas. Hon satte sig raskt in i affärerna och förkastade alla beslut som hon inte gillade. Under flera år utvecklade Celia, till direktörernas förtrytelse, »Barnum Gun Factory» till den tredje största fabriken i landet.

Celia insåg mycket snart att den viktigaste avdelningen borde vara den som sysslade med projekteringen av nya vapen. Hon reste under namnet Elizabeth Morgan till Colt och Smith & wesson-fabrikerna och låtsades att hon var en engelsk journalist av det mer excentriska slaget. Hon fascinerades av George Wheeler Schofields hängivna arbete för att utveckla Smith & wessons Model.44 American och försökte köpa över honom till Barnums, men Schofield brydde sig inte om pengar. Hon ansåg honom vara på väg att ta livet av sig genom sitt fanatiska sätt att arbeta, men hans Schofield-Smith & wesson visade sig ändå vara det finaste eldhandvapen hon sett. Celia köpte fyra, av de totalt 8.225 som levererades till armén, av en officer som påstod att vapnet inte alls var särskilt imponerande. Det tyckte däremot Wells Fargo och Expresskompaniet som köpte revolvrar i massor.

Hemma i Evansville, Kentucky, lät Celia tre vapeningenjörer arbeta på heltid med att göra fem olika kopior av Schofields revolver med diverse modifikationer.

Direktörerna rasade över detta slöseri med fabrikens pengar. Tre högavlönade ingenjörer som inte gjorde något annat än lekte med Smith & wessons produkter, var deras uppfattning. Varje styrelsemöte slutade med att direktörerna ilskna och besvikna avlägsnade sig, medan Celia lugnt samlade ihop sina papper och gick ner till den väntande vagnen utanför fabriksgrindarna för att åka hem till jättevillan »Barnum Chateaux», som den kallades på skämt av befolkningen i Evansville.

Barnum Gun Factory tillverkade en del europiska vapen på licens, bland annat vapen konstruerade av Frederik Vetterli i Schweiz, Ferdinand Früwirth i Österrike och Peter Paul Mauser i Tyskland. Dessutom var forskarna intensivt sysselsatta med att få fram nya sprängämnen och röksvagare krut, samtidigt som vapeningenjörerna försökte nedbringa kalibern på de olika vapnen.

Celia, liksom alla andra i branschen, förstod att framtiden låg i finkalibriga, snabbskjutande vapen med stor utgångshastighet. I århundraden hade man använt Roger Bacons uppfinning av krutet utan större förändringar av sammansättningen. Men nya sprängämnen kom fram baserade på nitroglycerin och nitrocellulosa, och Celia satsade stora summor på att komma först i kapplöpningen.

Tyvärr fick hon aldrig uppleva några större framgångar på detta område. Hon fick veta att hon led av en obotlig lungsjukdom, troligen cancer, och att hon bara hade högst ett halvår kvar att leva. De tre direktörerna försökte dölja sin förtjusning, när Celia meddelade läkarens besked, men hon genomskådade männen utan svårighet. För henne hade »Barnum Gun Factory» betytt mycket och för att inte kasta fabriken i gapet på direktörerna testamenterade hon hela sitt imperium till Clay Allison, en yrkesspelare som hon träffat en enda natt.

Hennes död ledde till nya intriger, bland annat försökte hennes släktingar att ta över, men efter en våldsam strid hade de två bröderna löjtnant Cliff Barnum och Millwall Barnum alias kapten Jones förpassats till ett fängelse i Texas. ¹

Nu satt den kutryggige Aze Havock på en skranglig stol i skuggan under ett utskjutande tak på Evansvilles järnvägsstation. Hans glosögon stirrade ilsket mot kollegan Daniel Skackler som ivrigt puffade på en fet cigarr och ideligen såg på sin guldklocka som han bar i vänstra västfickan. Skackler hade sett bra ut i sin ungdom med breda axlar och smala höfter, men åtskilliga år av vällevnad och utsvävningar hade fått honom att svälla upp. Han vägde nu drygt hundrafyrtio kilo och ökade stadigt i vikt.

— Vad ska vi göra? sa Havock. Kom med ett förslag.

— Se vad karln går för till att börja med, föreslog den försiktige Mowitz Angelitz. Han var diplomaten i församlingen — kontaktmannen mellan direktionen och arbetarna. Angelitz undvek aldrig att poängtera sin egen arbetarbakgrund — fadern hade under några veckor arbetat som gruvarbetare i en kolgruva i Wales. Angelitz berättade aldrig att detta skett därför att hans far och ett femtiotal välbeställda aristokrater vägrade att acceptera tvåhundra gruvarbetares rättmätiga löneanspråk. Högdjuren lastade själva sexhundra ton kol för leverans till Tyskland och gjorde sig en nätt vinst på drygt 15.000 pund därför att de övriga gruvägarna inte kommit på samma utväg ur strejkdilemmat.

— Se vad karln går för?! spottade Havock ur sig. Vi vet vad han går för. En yrkesspelare… en karl som har varit efterlyst åtskilliga gånger. En…

— Där kommer tåget, avbröt Skackler. I rätt tid för en gångs skull.

Direktörerna samlades mitt på perrongen, lade sina ansikten i välkomnande veck och hoppades att Clay Allison var precis så försupen och förfallen som en kollega från Texas påstått. En alkoholiserad yrkesspelare som bara sprang efter fruntimmer skulle de lätt kunna manövrera ut.

I ett moln av ånga och rök stannade loket med gnisslande bromsar och de tre männen såg nyfiket längs de fyra vagnarna. Tre passagerare steg av, två män och en kvinna.

— Han är inte med, sa Skackler belåtet. Han missade tåget.

— Han kanske är full och har somnat, föreslog Havock och sken upp. Bäst vi letar reda på honom.

— Låt honom sova ruset av sej, sa Angelitz. Han kan gott åka med till St Louis.

— Säjer ni det? sa en röst bakom dem.

Direktörerna snurrade runt och stirrade häpna på en lång, bredaxlad man helt klädd i svart. Hans genomträngande gröna ögon granskade dem uppifrån och ner, och karln såg obehagligt frisk ut.

— Jag är Clay Allison, sa han. Är det här välkomstkommittén?

— Hrrm. Havock harklade sig och sträckte fram handen. Det är jag som är Aze Havock. Det här är mina kollegor…

— Daniel Skackler och Mowitz Angelitz, sa Allison roat och skakade hand med dem. Tack, jag vet. Mrs Barnum var förtänksam nog att se till att jag fick en hel dossier med handlingar om er tre när jag besökte försäljningskontoret i Nashville.

Havock sneglade på Skackler men sa ingenting.

— Vi tänkte börja med en liten måltid på »Sylvia Freggers Palace», sa Skackler och kände hur det vattnade sig i hans mun. Resan har gått bra… annars?

— Utmärkt, sa Allison iskallt. Tack, men jag åt på tåget. Och jag vill gärna se på fabriken redan i dag.

— Men klockan är över två på eftermiddagen, suckade Angelitz. Arbetarna går hem om…

— Om knappt fyra timmar, avbröt Allison. Då har vi gott om tid på oss.

Havock vände sig bort och bet ihop tänderna. Mr Allison kanske inte skulle bli en så lätt nöt att knäcka trots allt.

Mrs Asta Burns tog in tvätten från bakgården och såg mot vapenfabrikens dystra silhuett, en smutsbrun länga med små fönster som inte blivit tvättade på åratal samt ett tiotal bredvidliggande tegelbyggnader i en eller två våningar som inrymde projekteringsavdelningen, kontor, ammunitionsupplag, kruttillverkning med mera.

Asta Burns hade bott i Evansville hela sitt liv och alla hennes släktingar hade arbetat på vapenfabriken. Tre bröder hade mist livet vid våldsamma och inte särskilt oväntade explosioner vid sprängämnestillverkningen. Nu hade hon bara en son och en dotter i livet sedan hennes make hängt sig våren innan efter en lång depression.

Sonen, Tom Burns, satt i köket och rörde ivrigt i sin kaffekopp. Han såg trött på sin mor och gäspade.

— Jag går inte tillbaka, sa han.

— Det måste du, sa hon lugnt. Vi behöver pengarna.

— Det där aset låter mej inte komma in igen.

— Förman eller inte så har Dobermann ingen rätt att köra ut dej. Du gjorde ingenting olagligt.

— På den där fabriken finns det ingenting som heter lagligt eller olagligt, mor. En dag flyger hela skiten i luften.

— Säkerhetsföreskrifterna uppfylls väl?frågade hon.

Sonen ruskade på huvudet och skrattade till.

— I reglementet från regeringen står det att endast två arbetare får arbeta samtidigt med nitroglycerin. Och lokalen ska ligga minst tvåhundra meter från närmaste byggnad. Vi är arton stycken därinne och det stora ammunitionsupplaget ligger vägg i vägg. En smäll raderar ut halva Evansville, mor.

— En sådan olycka har aldrig hänt och kommer aldrig att hända. Ni är ju så försiktiga.

— Jag, ja. Men se på Kronkij… han super varenda kväll för att stå ut med jobbet. När han kommer på mornarna är han så darrhänt att vi inte vågar låta honom göra nåt annat än att sopa. Och så kommer Angelitz in och vill titta hur vi gör, naturligtvis vill han titta på sin favorit Kronkij. Helvete, Kronkij är blöt av svett när han håller på, men han ber inte att få slippa. Kronkij eller nån annan kommer att spränga oss i luften en dag, mor.

— Du pratar.

— Så länge jag pratar är det ingen fara. Flera av dom andra har slutat prata. Dom är bara rädda… bleka och livrädda. Jag tänker skaffa mej ett nytt jobb.

— Det finns ingenting att få, Tom. Det vet du lika bra som jag.

— Nånstans finns det ett jobb. Om två veckor slutar jag och Dryden Perkins.

— Det är förstås Dryden som slagit