Rättshaveristen

By Sture Torngren

Under sommarens hetaste dagar inträffar en oväntad tragedi på ett idylliskt sommarställe. En skattedirektör hittas död, dinglande i änden på en bogserlina.
Axel Månsson är egentligen ingen man för mysterier – han har fullt upp med sitt liv och ett företag att driva. Men när han står inför orättvis skönstaxering och påstådda anklagelser om att vara inblandad i skattedirektörens tragiska död, blir han motvilligt indragen i gåtan. Med ryggen mot väggen tvingas Axel sätta allting på spel – både sin integritet och företagets framtid.
"Rättshaveristen" är den första delen i den härliga och humoristiska deckarserien om småföretagaren Axel Månsson.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 8, 2024
• ISBN: 9788727135984

Book preview

Sture Torngren

Rättshaveristen

SAGA Egmont

Rättshaveristen

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright ©2009, 2024 Sture Torngren och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727135984

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Det var en av de där första sommardagarna som brukar komma i början av juni. Men i det gamla sommarstället hade just denna dag döden kommit på besök. Här, bland skira voilegardiner och där otaliga barn låtit sina brunbrända barfotaben springa i trappen, här har en bogserlina förankrats i trappräcket. Från övervåningens balustrad dinglar kroppen ut i trapphuset. Räcket ryser till men förankringen håller när linan sträcks över takbjälken. Manskroppen rycker till några gånger, benen sparkar i luften innan kroppen resignerar och hänger slappt i öglan. Allt gick ganska fort men hjärtat slår fortfarande. Ansiktet svullnar upp när artärerna fortsätter pumpa blod, blod som venerna i huvudet inte förmår returnera till hjärtat. Ögonvitorna blir rödsprängda men mannen är redan medvetslös och några minuter senare är han död. Med ett uppsvällt, vanställt ansikte dinglar kroppen tungt från bjälken medan förankringen i trappräcket jämrar sig i takt med pendlingarna.

Ute ropar måsarna och en sydväst susar i tallkronorna. Allt är ändå som vanligt. Världen stannade inte. Inga fåglar föll från himlen. Liv och död, dessa ständigt närvarande motpoler kan ingen värja sig mot. Men ändå, döden kom mitt i livet för denne man och snart skulle han saknas av familj och arbetskamrater.

Frågor kommer att ställas. Man kommer att undra varför, vad som ligger bakom. Men ändå, det sker minst tre gånger fler självmord än det dör människor i trafiken. Eller har någon bragt mannen om livet?

1

Solen bröt plötsligt genom molnen och målade upp landskapet i strålande höstfärger. Axel Månsson i sin Buick kisade mot ljuset och sträckte sig framåt för att fälla ner solskyddet. Det skulle komma att bli en fin höstdag och lite av ljuset smittade av sig på hans humör. Hans företag gick bra och det såg ut att bli en rekordomsättning i år igen. Det passade honom att vara småföretagare. Det fanns något av självtillfredsställelse med situationen och det var någon form av frihet under ansvar som han tyckte om. Långa arbetsveckor var inget större problem. Han tyckte om sitt jobb och han hade ännu ingen familj som ställde krav.

Tolv år som företagare hade det blivit. Kontoret och maskinhallen var redan betalda och han tyckte sig ha en bra relation med de tiotalet anställda. Så bra man kunde ha det, tänkte han. Men man blir cynisk som chef. Det är jag och dom och bjuder man på något så får man inget tillbaka. Hygglighet innebär att de förväntar sig ännu mer förmåner.

Axel Månssons vakna tid kretsade nästan alltid kring hans företag. Tankar, bekymmer och glädjeämnen kring företaget utgjorde hans värld. Det gällde att vara kreativ och lite finurlig för att hitta sin nisch.

Bebyggelsen hade glesnat. Åkrarna började bre ut sig och en bonde plöjer sin åker.

— Han har sin fabrik och jag har min, tänker Axel. Undrar vad han tänker på där i traktorn? Ja, ja, han får väl fylla i en hel del blanketter han också.

En fylking gäss styrde sydvart och gjorde bilden av den plöjande bonden och det öppna landskapet till en välregisserad reklambild av det vackra Sverige. Axel tyckte om fåglar. Inte så att han tillbringade helgerna med kikare vid kända fågellokaler utan det var något med själva flygningen, den årliga flytten mellan världsdelar, som både lockade och kändes lite avundsvärd. Han kunde känna en viss lockelse att få ta lite mer del av naturens värld, att kanske få se några av dess hemligheter, att få lära sig något nytt och något helt annat än det vardagliga. Men när skulle han hinna med det?

Dagdrömmeri, undrar om vi människor har ungefär samma drömmar? Våra drömmar borde säga mer om vem vi är än vad vi själva säger. Vi säger ofta det som förväntas av oss, vi spelar våra roller men drömmarna är högst personliga. Och tur är nog det för vi alla vill väl ha en privat sfär där ingen kommer åt en.

Axel blir avbruten i sitt dagdrömmeri när han ser en dam ställa ut en varningstriangel bakom sitt stoppade bil. Han höll ut i vägbanan, kollade backspegeln och eftersom ingen låg direkt bakom la han ut högerblink och bromsade. Det var inte första gången han hjälpte en strandad bilist. Några gånger hade han själv blivit ståendes och fått hjälp så att stanna var en självklarhet. Han hade jobbat med motorer sedan barnsben så en titt under huven kunde inte skada.

— Den bara hackade några gånger och så stannade den, förklarade damen med en olycklig min. Jag ska på ett möte och du tror inte jag kunde få åka med in till stan?

Hon var lite äldre än Axel, kanske runt de femtio, men såg ganska hygglig ut. En snabbkoll under huven visade att tändkabeln från spolen hängde lös i sin gummitätning. Det var bara att trycka ner den igen.

— Nu kan du åka igen, sa Axel och stängde självsäkert huven innan kvinnan hunnit in för att provstarta.

Han hörde startmotorn arbeta och motorn hoppa igång medan han redan var på väg tillbaka till sin egen bil. Han vinkade över axeln och hoppade in. Nu glömde hon varningstriangeln, hann han tänka när hon glatt vinkandes körde förbi.

Kanske får man en liten stjärna i himlen för varje god gärning. Vem vet. Axel hade fler vänner och bekanta än hann egentligen ansåg sig ha tid för. Affärsbekanta blev ofta med tiden goda vänner och det vore nog inte fel att påstå att han hade det som kallas social kompetens. För honom var det självklart att alltid sätta sig in i sin medmänniskas situation. Om det var en affärsuppgörelse eller bara någon som hade det tillfälligt besvärligt så tänkte han alltid att han kunde vara i den andres situation. Därmed ville han heller inte dra någon fördel av den andres trångmål. Vem vet, en dag kanske det är han själv som sitter illa till. Han hade börjat ana att det kanske inte var så vanligt. Lite snuddade det vid den kristna grundtanken men han kunde också sakna tålamod med svaga karaktärer. För Axel är alkoholism ingen sjukdom utan endast dålig karaktär och karaktär är viljestyrka. Han har inget till övers för klottrare och knarkare. Man bestämmer själv över stora delar av sitt liv, man har ett fritt val och väljer man fel får man stå sitt kast. Daltande psykologer har aldrig varit i Axels smak.

Industriområdet låg i stadens utkant och Axel styrde ner sin stationsvagn till Andersson & Söner. Det var ett anrikt tillverkningsföretag som tidigare köpt tjänster av Axels företag och som han varit underleverantör till. Nu skulle de sälja sin vattenskärmaskin och Axel var intresserad. Per Andersson satt inne på kontoret med en telefonlur i örat. Han sken upp när han fick se Axel och tecknade åt honom att komma in alltmedan han avslutade samtalet.

— Månsson, för tusan, kul att se dig igen!

— Hej Per! Hur går det?

— Åh, fråga inte, jag blir bara förbannad! Äh, jag måste in med en massa moms. Skattemyndigheten ligger på mig och kunden har inte betalt än. Jag brukar få vänta tre, fyra månader på att de ska betala men nu när det blivit månatliga momsinbetalningar kräver skattmasen in momsen innan vi fått betalt. Det är ganska mycket pengar för vi har gjort en stor leverans åt bilindustrin.

— Ja vet. Men det som gör mig mest förbannad är de nya sjukreglerna. Bara för att försäkringskassan körts i botten så ska man vältra över kostnaderna på oss. Gör dom sig illa på fritiden så ska vi betala. Det är för sjutton inte klokt!

— Ja, jag har en tjej som jobbar här. Hon gjorde en skönhetsoperation och sen fick jag betala hennes sjukskrivning.

— Äh, du får väl sälja firman och pensionera dig istället.

— Du, jag vet att jag är lite äldre än du men jag vill ju inte ge upp. Förresten så har dom ju sänkt pensionerna också. Förut så var det ju de femton bästa åren som skulle räknas. Jag såg till att få full pott men nu så ska man ju jobba länge istället. Skulle jag sluta nu så blir det inte mycket till pension.

— Det är som att köra slalom fast dom flyttar om pinnarna hela tiden.

— Näej, säjer direktör Andersson eftertänksamt. Det är som att ha kört ett slalomlopp perfekt. Sedan flyttar dom om pinnarna och säger att du kört fel! Vilket svek!

— Nej, nu får vi inte gnälla längre. Vi måste se konstruktivt på verksamheten, eller hur?

— Jovisst! Kaffe?

På hemvägen summerar Axel sina intryck. Skärmaskinen skulle kosta runt ettochfyra ny men nu skulle den nog gå att få loss för ungefär halva priset. Den tycktes inte ha gått så mycket och han som tidigare hade kört den hade slutat och Per ville väl inte utbilda någon ny. Axel hade lovat ge besked i slutet av veckan så nu fick han väl se om han skulle kunna räkna hem kostnaden. Han tänkte på Anderssons företag. Det hade gått i två generationer men nu var det tydligt att de hade problem. Synd, för han gillade Per Andersson och respekterade hans erfarenhet. De var på något vis både kolleger och konkurrenter men de körde stordrift och hade inte så många olika kunder. Då blir man mer sårbar och det dom tillverkar får inte kosta mycket mer än om det gjordes i Polen eller Kina. Det i sin tur kräver hög automatisering, vilket ger höga investeringskostnader.

Axel var inte utbildad inom verkstadsindustrin. Det var hans motorintresse som hade fått honom att spåra in på tillverkningsindustrin. Men han kände instinktivt till hur saker och ting fungerade. Han hade själv satsat på hög automatisering och visste hur man skär kostnader. Helst skulle maskinerna gå av sig själva dygnet runt i långa serier.

Mobiltelefonen avbröt honom i hans funderingar. Med en rynka i pannan sträcker han sig efter telefonen i vetskap om att ett samtal ofta innebar ett nytt problem. Det var Anette, hans sekreterare som bara ville meddela att skattemyndigheten hade ringt. De skulle göra revision på hans bolag och ville komma i morgon. Kunde dom sitta på kontoret eller skulle dom få med sig alla pärmar?

— Dom kan sitta på kontoret, menade Axel och tänkte att det är bättre att ha en mer personlig relation än att de sitter någon annanstans.

En revision oroade honom inte eftersom han skötte allt efter revisorns och hans eget goda omdöme. Det fanns nog inget att klaga på, så varsågoda! I bakhuvudet fanns ändå en svag oroskänsla. Kan man lita på en myndighet? Hans tidigare erfarenhet av Vägverk och Bilprovning sade att man inte kan det. Om man inte kan sätta makt bakom sin argumentation då gör de som de vill. Skattemyndigheten hade inte det bästa rykte bland andra företagare och revisorn hade berättat några, i hans tycke, skräckexempel. Axel var inte så intresserad av ekonomi egentligen. För honom var produktionen en slags sport, en tävlan, en survival of the fittest. Att vara företagare innebar för honom att vara en tävlingsmänniska. Han vill prova vingarna och se hur högt det bär. Lönen han tog ut var ganska moderat eftersom han hellre återinvesterade vinsterna i företaget. Han vårdade bolagets ekonomi mer än sin privata men också i den vetskapen att den dagen bolaget eventuellt säljs, då ska det bli en slant över till lägre beskattning än med löneskatterna.

Nästa dag konstaterades att skatteverkets tjänstemän var yngre än Axel. En kille och tjej kom med sina portföljer och tycktes lite ängsliga. Axel och Anette bjöd på kaffe, visade dem till ett ledigt rum och så rullade verksamheten vidare. De kom att stanna i drygt två veckor och Axel som tillbringade den mesta tiden i verkstan märkte att grabbarna på golvet reagerade. En revision antyder att allt inte står rätt till och beroende på person tyckte sig Axel förnimma alltifrån oro till skadeglädje hos sina anställda. Pärmar tio år bakåt i tiden hade grävts fram ur förrådet och Anette drog nog en lättnadens suck när de äntligen ansåg sig klara. De skulle sedan höra av sig brevledes.

Vattenskärmaskinen köptes och installerades. Axel och en av de anställda lärde sig programmera den och provkörde några bitar i 20 millimeters stål som skärs med hjälp av en vattenstråle och lite sand när Anette kom ut i verkstan och vinkade Axel till sig.

— Vi har fått lite mer utgifter. Skattemyndigheten vill ha över fyrahundratusen.

— Äh, du skojar!

— Nej. Se själv!

En obehaglig känsla i maggropen infann sig när han ögnade genom skattemyndighetens beslut.

— Men det här är ju bara påhitt! Åh, nu förstår jag, suckar Axel tungt.

Ibland kan en tanke komma som en blixt av klarsyn Så var det för Axel. Plötsligt föll fjällen för hans ögon. Begreppet realpolitik fick en ny innebörd. Det var inte fråga om rätt eller fel, insåg han. Det handlar bara om att myndighetens två tjänstemän lagt minst en månad på att granska hans företag. Det måste de förståss få betalt för. Och hittar de inga oegentligheter så kan man ju alltid konstruera några tveksamheter, kräva in betalning och sedan se om skatteobjektet orkar överklaga, skaffa juridisk hjälp och slutligen blir det väl någon slags kompromiss i Länsrätten.

Det här kände Axel som ett slag under bältet. Det var inte rättvist och det upprörde honom. Visst hade han hört talas, och kände själv, företagare som kör en del svart och myglar med skatten. Kanske var det en kristen uppfostran men Axel hade kommit överens med sig själv att sköta sitt företag rätt. Dels var han för dum på ekonomi för att våga trixa med sådant men framförallt var det känslan att kunna sova med gott samvete som han inte ville rucka på. Som tävlingsmänniska fuskar man inte men när domaren fuskar, vad gör man då?

Firmans semesterstuga i fjällen hade inte varit tillräckligt uthyrd. Därför ansåg skattemyndigheten att den endast användes för företagarens egen del. Stugan på sextio kvadrat ansågs ge ett förmånsvärde på fyrtio tusen per år som skulle tas ut fem år bakåt. Dessutom blev då inte inventarierna avdragsgilla utan kostnaden härför skulle läggas på företagsledaren. Att Axel på revisorns inrådan satt upp gällande förmånsvärde för de två veckor om året han var där, spelade tydligen ingen roll. Men, enligt myndigheten så var det ointressant hur mycket han nyttjade den. Det var möjligheten att kunna använda den som skulle beskattas. En bilklubb, som brukade vara med att ordna en bilutställning med hobbyfordon som firman arrangerade och sponsrade varje år, hade fått en utbetalning i en klumpsumma varje år. Nu ville myndigheten att sociala avgifter skulle påföras och varje person listas eftersom klubbens fullständiga adress inte var angiven.

— Har dom inte telefonkatalog på Skattemyndigheten?

Det var några andra småsaker till. En tvättmaskin som tog hand om firmans handdukar och overaller stod hemma hos Axel. Visserligen körde Axel sin egen tvätt där också men det var ändå billigare än om han lämnat bort tvätten. Det var tydligen så att maskinen måste stå i företagets lokaler. Det var ingen stor utgift så den var det väl knappast lönt att bråka om.

— Det här är ta mej fan en kränkning, tänkte Axel.

Han vet att det inte är någon idé att beklaga sig. Den som bara är vanlig löntagare brukar aldrig råka ut för detta. Dom tycker säkert att det är rätt åt honom. Det är klart att man ska utkräva skatt där det finns pengar. Eller?

Men vänta nu, företagsförsäkringen innehöll viss något om juridisk hjälp också. Anette tar fram försäkringen och de finner att juridisk hjälp inte gäller i skattemål.

Detta kom att ta mer av Axels tid och energi än han ville medge för sig själv. Det var som att glädjen över vad han åstadkommit liksom försvann. Det var inte längre med självklarhet och en liten gnutta stolthet som de månatliga momsinbetalningarna och källskatten betalades. Det kändes mer som att betala till en maffia eller någon annan utpressare.

— Herregud, tänkte Axel. Jag håller på att bli en rättshaverist. Jag måste prata med någon.

Så kom det sig att han bjuder Per Andersson på lunch dagen efter. Per har just fått en större beställning i hamn och är på gott humör.

— Vill du köpa fler maskiner, flinar Per. I så fall måste jag nog säga nej.

— Jag förstår om du undrar. När någon bjuder på lunch så vill han oftast ha något tillbaka. Jag vill bara ha lite goda råd. Du har ju varit med ett tag. Så här är det;

Och Axel berättar. Per lyssnar och tuggar försiktigt på kycklingen. Det är ett sorl i lokalen och han får ibland anstränga sig att höra vad Axel säger. Per konstaterar att Axel nästan skäms lite för sin situation som han naturligtvis inte vill basunera ut alltför högljutt bland lunchgästerna.

— Lugna ner dig! säger Per. Jag trodde det var något allvarligare. Det som hänt dig, det händer dom flesta företagare förr eller senare. Se det så här; ibland blåser domaren off-side när det blev mål. Sen kör dom filmen i repris och då ser man att domaren blåste fel. Men målet blir ju inte godkänt för det. Då får man inte hänga upp sig på det utan man måste ta nya tag och gå vidare. Förresten får du väl ge fan i och vara så jäkla ärlig! Om dom nu misstror dig så kan ju du misstro lite tillbaka, om du förstår hur jag menar?

— Jovisst, men vad blir det för krypskytte? Du menar att jag ska mygla bara för att dom gör det? Nä, så vill inte jag ha det. Hellre går jag under med flaggan i topp.

— Du börjar ju låta som en sån där rättskavallerist, eller vad det heter

— Rättshaverist. Jo, jag vet. Men det äter på mig. Jag tänker på det natt och dag och det gör mig förbannad. Det tar kraft som jag behöver till annat.

— Antingen skaffar du en bra skattejurist, och det kostar skjortan, eller så är det bara att betala och glömma. Kom ihåg att dom bryr sig inte ett dugg om vad du tycker är rätt eller fel. Det är bara paragrafer och lagar som räknas och dom kan du inte och dom är knappast skrivna till din fördel.

Så blir han lite filosofisk. Han lutar sig bakåt i stolen, suckar och förklarar mödosamt för sin yngre kollega.

— Du måste förstå sammanhangen. Det här landet har styrts av sossar sedan Gud minns när. Och sossar är lika med fackföreningar och löntagare och dom har haft direktkontakt in i regeringen. Demokrati betyder att det som dom flesta vill är vad som gäller. Se det så här; ni är fyra killar som äter middag på krogen. Ni röstar demokratiskt om vem som ska betala. Då har tre kommit överens om att den fjärde betalar. Han protesterar förstås men enligt demokratisk ordning har majoriteten rätt. Likadant är det med oss företagare. Vi är den där fjärde killen. Det är inte rätt men det är ett faktum. Gillar man inte läget är det bara att lägga av. Men det finns kompensation också. Avdragsgill lunch, till exempel. Ta hit kvittot så sajnar jag. Ser man på, hundratrettio spänn! Äh, du får ursäkta men nu måste jag tillbaka till jobbet. Tack för lunchen!

— Tack för föreläsningen!

Att tycka synd om sig själv har aldrig varit Axels stil. Det var knappast någon tröst Per hade att komma med, snarare ett cyniskt konstaterande av fakta. Men ändå, det kändes som en kränkning och vad är man då för människa om man fortsätter betala sin utpressare? En kärring!

— Enda skillnaden är att jag inte har kjol, tänker han. Fan, jag måste slå upp det där ordet rättshaverist när jag kommer hem.

Så minns han den där gången på en fest då han diskuterat en gemensam bekant som gick sjukskriven. Anledningen var att han inte fick den befattning han ansåg att han skulle ha då han vikarierat på tjänsten men sedan blev snuvad på jobbet. Hon, som han talat med, hade kallat honom rättshaverist och de hade flinat lite överseende och beklagande. Nä, sån fick han inte bli. Men vad gör man då?

Det var då som något av en idé växte fram hos Axel Månsson, småföretagare i Upplands Väsby utanför Stockholm.

2

Hösten övergick i gråvinter och verksamheten hos Månssons Mekaniska ab fortgick. Lastbilar kom och gick från lastkajen och Axel fick faktiskt tacka nej till några order. Det var mot hans natur. En kund som man nekar på grund av tidsbrist kommer inte gärna tillbaka, det visste han, så det gällde att sköta om de återkommande kunderna och avböja några nya. Han kände det som något slags vägskäl; antingen utökar man, anställer fler och kör skift eller så slutar man växa. För några år sedan hade han inte behövt fundera. Men nu kändes det tveksamt. Det fanns liksom ingen motivation för att bli större. Om konjunkturen viker finns kanske inte jobb för alla och då kan firman börja blöda och sedan går det fort utför. Dessutom skulle han knappast själv orka ha kontroll på verksamheten över dubbla skift. Han föredrog att kunna ha några lediga kvällar i garaget och meka med sin gamla Cheva –49:a. Han hade monterat en nyare V8-motor och fyrstegsautomat och skulle nu byta bakaxel och kardanaxel. Ibland besökte han sina bilkompisar i deras garage och hobbyn blev lite av ett andningshål från jobbet.

Jodå, det har också funnits ett flertal kvinnor i Axel Månssons trettionioåriga liv. Han har även hunnit med att vara sambo men av olika anledningar så hade den stora kärleken ännu inte infunnit sig. Antingen tyckte de för olika, hade för olika intressen eller också var det något han retade sig på. Han var inte direkt tvålfager men han såg inte oäven ut och det hände nog att kvinnor kunde tycka att han var tilldragande. Men ett förhållande borde, enligt Axel, innehålla mycket glädje och skratt och mindre av tjat och brustna förväntningar. Det ska vara en kär lek och kändes det inte så fick det vara, enligt Axel Månsson. Åtminstone tills den rätta dyker upp och dyker hon inte upp så får det väl gå ändå.

Bokslutet för verksamhetsåret närmade sig. Revisorn bjöd på kaffe och kakor och Axel skrev under verksamhetsberättelser, balans- och resultaträkningar. Trots nyinvesteringar och stora skattekostnader hamnade resultatet runt ettkommaåtta miljoner på en omsättning av drygt fjorton. Revisorn var belåten men för Axel kändes det mest som ett kvitto på verksamhetsåret. Ungefär som när man fick betyg på vårterminen. Det var vad man förväntat och det kändes inte som någon speciell känsla. Pengarna tillhörde firman och ville han ha ut något extra för egen del så skulle staten ha ungefär sjuttio procent av lönen. Alltså fick pengarna stanna i företaget. Kassan var god och revisorn började prata om aktieutdelning och dess skattemässiga fördelar jämfört med lön. Axel orkade inte lyssna. Prat om pengar tråkade ut honom. Att köpa en ny bil lockade inte fast han gillade bilar. Rättare sagt, han gillade gamla, helst amerikanska, bilar och tillfredsställelsen att få bygga om dem till bättre fungerande fordon med prestanda som en dyrare sportbil. Men människan har väl aldrig varit alltigenom rationell, tröstar sig Axel och väcks av sin malande revisor;

— Men du lyssnar ju inte på vad jag säger!

— Äh, förlåt! Aktieutdelning sa du?

— Ja, jag kan räkna fram det förmånligaste alternativet.

— Okej, gör det. Ring mig sen och förklara!

Detta beslut skulle sedemera bli ödesdigert för Axel Månsson. Inte för att det var något olagligt i sig eller för att revisionsfirman gjorde något fel. Nej felet hade sannolikt begåtts på Axels kontor och dess följder kunde han inte förlika sig med. Extra inkomster betyder extra inbetalning till skattemyndigheten och nu kom det inte någon förtryckt lapp med angivet ocr -nummer. Det var Anette på kontoret som brukar handha de löpande in- och utbetalningarna och revisionsbyrån hade sagt åt henne att ringa skattemyndigheten för att säkerställa att det blev rätt ocr -nummer på inbetalningen. Antagligen hade hon snubblat på någon siffra i firmans registreringsnummer så att myndigheten svarade med ett felaktigt nummer. Fyrtiosextusen kronor skickades iväg på myndighetens konto och Axel Månsson hade fått ett litet privatekonomiskt lyft genom firmans försorg. Ingen anade någon oråd förrän skattemyndigheten någon månad senare skickade ett krav på nämnda belopp.

— Ingen fara, tröstar Axel sin lite oroliga sekreterare. Vi har ju betalt. Det har väl bara blivit någon felbokning. Ring och fråga!

Anette ringer och hennes min blir alltmer bekymrad. Samtalet blir kort och Anette skakar på huvudet.

— Det var det konstigaste samtal jag varit med om. Hon jag pratade med skrek i luren och vägrade svara på min fråga. Hon bara hänvisade till sin chef och sa att hon gått in i väggen. Det verkade som om hon visste något som hon inte ville eller fick berätta.

Dagen efter ringer Axel skattekontor 13 i Stockholm. Han blir slutligen kopplad till avdelningschef Mårten Lång.

— Jodå, säger han. Jag ser att ni har betalt pengarna med de har kommit in på fel ocr -nummer. De konto ni har betalt på har minus på kontot och då kan vi tyvärr inte gå in och boka om pengarna. För att ta pengar från ett skattekonto krävs dessutom innehavarens godkännande. Det har vi en Kammarrättsdom på.

— Men vad betyder det? Måste vi betala en gång till?

— Ja, men vi kan kanske ge anstånd någon månad med betalningen.

— Sluta skoja nu! Om jag behåller pengar som felaktigt kommer in på mitt konto så kan jag åtalas för egenmäktigt förfarande. Du erkänner ju själv att ni fått pengarna. Om det sedan är på fel internkonto hos er så kan ni med lite god vilja boka om pengarna. Jag är ledsen om vi gett er extra jobb men min sekreterare fick faktiskt det här ocr -numret av er i telefon.

— Du, jag tänker inte argumentera med dig. Jag följer bara vårt regelverk och det måste jag göra.

Axel kände att han blev svettig om handen som höll luren. Hjärtat bultade och han slängde luren i klykan för att förskona statstjänstemannen från ett antal svordomar och eder.

— Dom är tamejtusan inte kloka! Nu är det krig!

Så fick han trösta en olycklig Anette.

— Det är inte ditt fel, sa han. Det är det här landets, det här systemets. Du får ursäkta men nu går jag för dagen!

Han måste bort, måste få tänka och lugna ner sig. Fyrtiosex tusen är ingen katastrof, inte ens fast det är hans privata pengar. Det handlar ju för tusan istället om något viktigare. Det handlar om principer, om ideal och