Hackspettens tillfälliga avbrott

By Olof G. Henningson and Anne Hollingby

Stefan Svensson är övertygad om att hans nya anställning kommer att förändra hans liv men det visar sig bli på sätt han aldrig hade kunnat föreställa sig. Allt börjar när han reser till ett Österlen insvept i sommarskrud för att träffa företagets VD i dennes sommarstuga. Vid ankomsten ligger bostaden tom och övergiven. Inte en kotte syns till och Stefans närmaste chef går inte att få tag i. Han tvingas till slut att ge upp och återvända hem till Lund med en oroväckande känsla i kroppen. När en död kropp dessutom påträffas ett par dagar senare börjar Stefan undra om de båda händelserna inte hänger ihop. Har han sett mer än han är medveten om? Och varför beter sig hans chef så underligt? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 21, 2021
• ISBN: 9788726396997

Book preview

Kapitel 1

Oerhört löjligt. Bara den här stilen. Så överdrivet yvigt. Flaxa med dom stora smutsiga vingarna på ett sätt som väl var avsett att vara otrevligt och avskräckande. Hon skulle alltså bli rädd. Springa sin väg i okontrollerad skräck.

Det är klart, hon ryggade lite, tog ett par steg bakåt när den ilskna svanhonan sträckte fram sin överdrivna hals mot henne.

Men när hon tog ytterligare ett steg bakåt tappade hon kontrollen. Stigen mellan avloppsdammarna var smal och på ömse sidor kantades den av leriga slänter. Hon förlorade för ett ögonblick fotfästet och överrumplad kanade hon ner mot den illaluktande vattenytan. Snabbare och snabbare gled hon neråt och klöste hjälplöst i leran för att få fäste. Jackan och tröjan hade glidit upp och magen smetades ner med svart kletig lera. Hon kände hur stövlarna började vattenfyllas och nu började paniken komma. Detta hade hon inte tänkt sig, inte alls planerat. Inte så här.

Håll i! Rösten kom överraskande uppifrån och hade en stark främmande brytning. När hon tittade upp såg hon en smal svart stång riktad mot sig. För ett ögonblick tyckte hon det såg ut som en orm, en svart stelnad orm som närmade sig. Hon grep tag, först med ena handen sedan med yttersta ansträngning fick hon grepp med den andra. Hal av väta och kall, men naturligtvis var det ingen orm utan ett fiskespö av plast. Hon segade sig uppåt, decimeter för decimeter och lyckades slutligen få fast mark under fötterna. När hon rest sig upp kände hon en lätt yrsel. Framför henne stod räddaren.

Gå hem sa han ta varmt på. Jag har fiskat. Hon visste inte vad hon skulle svara men till slut sa hon:

Tack. Tack så mycket

Mannen muttrade något ohörbart till svar och vände sig om för att gå. Han hade en stickad mössa och en för årstiden helt felvald täckjacka. Ansiktet var orientaliskt och väderbitet, det kraftiga helskägget skiftade i grått.

Gå försiktigt! sa han så och vandrade iväg med egendomligt vaggande steg. Han var kraftigt hjulbent och de mörkgråa mjukisbyxorna fladdrade lätt runt underbenen. Hennes räddare. Hon visste att det fanns människor som brukade fiska här i den lilla bäcken som förband dammarna med ån. Lätt äcklad vid tanken började hon långsamt gå åt samma håll som mannen.

Hon hette Monica Svensson och hon vandrade utmed reningsverkets dammar i Lunds södra omgivningar. Människor brukade ströva omkring här för att få motion, rasta sina hundar eller spana på fåglar som fanns i mängder, många av arterna var ovanliga och sällsynta. Och så fanns det de som, i likhet med hennes räddare, brukade fiska. Monica hade inte haft något av dessa syften. Hon bodde i ett bostadsområde strax intill. Vilken tur, nu när hon var så genomblöt, tänkte hon fånigt rationellt. Det klafsade i stövlarna, hon hade inte hällt ut vattnet. Ja, det var verkligen tur att hon snabbt kunde komma hem och byta kläder.

Förut, innan incidenten med svanen, hade hon övervägt att ta vägen förbi Stefan, hennes son, som bodde i samma område. Han var frånskild och hade delad vårdnad om en femårig dotter. De helger som han rådde om flickan brukade han vara tacksam för avlastning. Men detta var ingen sådan helg kom hon på och dessutom skulle Stefan iväg på ett viktigt möte den här söndagen.

Där framme låg järnvägsbron. Spåren svepte högt över vandringsstigen och våtmarkerna som tillhörde de ett annat landskap. Den branta slänten upp till spåret var beväxt med högt ogräs men den var torr och full med grova stenar. Säkert skulle den vara besvärlig att klättra upp på. Det skulle kräva en del fysisk styrka. Och beslutsamhet. Men det skulle gå.

Kapitel 2

Rätt in i plankan. Nja, inte riktigt, ett par centimeter återstod. Stefan hade, utan att han närmare funderat på saken, utvecklat ett slags aggressivt sätt att parkera bilen på sista tiden. Snabbt och nära, inte direkt en ställföreträdande lek med döden utan ett lite löjligt och ofarligt chickenrace. Fast nu gällde det en helt annan utmaning än att parkera bilen på ett spektakulärt sätt. I morse hade Max Sverdlov ringt.

Stefan hade saknat fast jobb i snart två år. Ända sedan efterdyningarna av IT-kraschen slagit ut ett stort antal datafirmor och konsulter. Men trots att det hade börjat röra på sig i branschen ganska ordentligt nu så var det trögt med jobb. Ja, egentligen obefintligt. Fast han energiskt odlade de kontakter han hade så var det kärvt. Dörrar hade öppnats på glänt men stängts igen. Löften hade tagits tillbaka och hela hans tillvaro hade varit fylld av svävande besked och osäkerhet. Det hade gnagt på självförtroende och humör. Trots att han haft gott om tid hade han inte kommit sig för att odla gamla intressen heller. Det var i hans liv två förlorade år som han tagit sig igenom. Fast nu verkade än en gång lite ljusning vara i sikte. I förra veckan hade han spelat tennis och därefter druckit några öl med en gammal kompis, Niklas Ekberg. Han hade lämnat datorbranschen och levde nu på att köpa och sälja lägenheter. Han var lite förtegen om detta men Stefan förstod att han tjänade pengar. Mycket pengar. Nu hade Niklas kanske lite försprång; han hade fått ett arv som han tydligen förvaltade med framgång, men han var fullt införstådd med Stefans jobbiga situation. Han kändes som en hygglig kille som man brukar säga. Nu hade han ett tips. En person som han stött på, i samband med en lägenhetsaffär hade frågat om han hade tips på någon hyfsad IT-människa som ville ha jobb eller ett uppdrag som han uttryckt det. Jag tänkte på dig direkt, hade Niklas sagt, och Stefan hade fått telefonnummer och namn, Max Sverdlov hette han. IT-killen. Nästan som den gamle ryske revolutionären.

Stefan hade ganska omgående ringt upp och fått kontakt med någon slags sekreterare, som efter en paus uppgav att Max Sverdlov skulle ringa upp om några dagar. Han hade lämnat sitt namn. I ärlighetens namn hade det inte låtit så värst hoppfullt, Stefan var alltför van vid sådana här blindskott. Han hade nog låtit det hela falla i glömska när plötsligt denne Max Sverdlov ringt honom i morse. De kunde träffas. Jag tror du är rätt man, men vi får nog snacka lite, hade han sagt. Sedan hade han frågat om Stefan spelade golf och naturligtvis svarade Stefan ja. Fast i själva verket var det så att han var uttråkad på golf för tillfället, bagen med klubborna låg och samlade damm i källarkontoret sedan minst två år tillbaka. Men i den här situationen gick det inte att svara något annat än ja. Bra, hade Max sagt, då tar vi en runda ute på Kungsmarken. Och han föreslog tiden halv elva. Kunde Stefan komma då? Visst, visst, Stefan hade försökt mobilisera all den entusiasm som han var mäktig den tidiga timmen. Sedan hade Max gett en summarisk beskrivning av sitt utseende så att Stefan skulle hitta honom. En och sjuttiofem, mörkt djävligt kort hår, en knallgrön blank jacka med siffror bak, som basebollsupportrarna har i USA, den går inte att missa. Egendomligt nog avkrävde han inte Stefan något signalement. Visste han hur han såg ut?

Ett par minuter satt Stefan kvar i bilen och skulle just stiga ur när en liten gul Smartcar körde in och ställde sig rakt framför honom. Knallgrön jacka, mörkt hår som skiftade i grått vid sidorna; det var Max som anlänt.

Bra tajmat Stefan, tio och trettio var det sagt och tio och trettio är hon. Inget slösande med tid. Max hade en vårdad Stockholmsdialekt, med ett slags tyngd som inte nått fram riktigt i telefonen.

Ja, på banan tar vi det förstås lugnt, sa han medan han öppnade det minimala bagageutrymmet. Ogillar stressade typer på banan. Plus såna individer som hela tiden tjatar om all motion man får. Jag brukar alltid säga att man får lika mycket motion av att promenera mellan sängen och köksbordet. Om man gör det tillräckligt många gånger. Ja, egentligen är jag ingen golfmänniska, och ska jag vara riktig ärlig var det här med golfbanan inte min idé från början. Det var Sophia Netzer som föreslog den här platsen, hon är jävligt intresserad av den här sporten. Spelar på Set Andrews Old Course minst en gång varje år. Hon ville träffa dig också, titta på dig som hon uttryckte det. Ja, hon äger företaget så jag fick väl acceptera det, men när det gäller rekrytering så litar hon på mig. Men så ringde hon i sista minuten, faktiskt, bara för en kvart sedan, och bad mig sammanträffa med dig utan henne. Hon hade fått migrän sa hon. Ja, så är läget. Så vi får väl kämpa oss igenom dom här hålen. Eller du är kanske helhjärtad entusiast?

Nej, för fan. Spelar bara mycket sporadiskt. Bara för att motivera medlemsavgiften egentligen.

Ja, den kan verkligen behöva motiveras fast kanske av den andra parten så att säga. Max hade satt sig på bakkanten under den öppna bagageluckan och snörde på sig golfskorna. Dom såg nästan helt oanvända ut, så det var väl sant det där om ointresset för sporten.

Detta är vår lilla firmabil, sa Max och reste sig, liten och behändig och ful som fan. Eller kanske fulsnygg. Egentligen skulle den haft en firmalogo men Sophia tyckte det var för vulgärt. BAdata. Skulle bara leda tankarna till ett gäng unga spolingar som gör hemsidor. BA är alltså Banking and Administration; men sånt behöver du inte veta, jag vet det knappt själv.

Förvånansvärt lite folk den här söndagsförmiddagen men det var ju ingen nackdel.

Du, sa Max när de närmade sig första hålet lova mig att vi inte pratar om golf eller om jobb. Lite kort information får jag väl ge dig men sen får det vara stopp. Fråga får du göra sen när du kommit igång med nåt. Inte nu. Jag går inte på att det ger ett intresserat intryck. Snarare lite småfjantigt. Så jävla intresserad av vårt företag är du inte utan du vill helt enkelt ha ett jobb. Sånt vet jag, Stefan.

Jag tror vi är på samma linje där, Stefan svarade lite försiktigt, Max verkade vara en oförutsägbar typ. Lika bra att så att säga vänta ut honom låta honom behålla initiativet.

De slog sina bollar under tystnad, endast korta för spelet nödvändiga kommentarer utväxlades. Den tidigare så pratsamme Max verkade fundersam och möjligen iakttagande, möjligen ville han väl se hur Stefan hanterade situationen.

Först vid tredje hålet började Max prata.

"Vi har ett antal fasta kunder som vi lever på. Underhåller och ibland nyinstallerar system för administration och ekonomistyrning. Ibland lite systemlösningar för kommunikation och nätverk också men det är inget vi är specialister på, eller snarare vill ägna oss åt, det är ju en jävla konkurrens så det blir mest åt gamla kunder. Vad ville du veta mer? Nej för fan det var sånt vi skulle undvika. Men jag kan ju säga att vi är fem personer i firman just nu. Inklusive ägaren och chefen Sophia Netzer och en sekreterare, Lisa Jacobsson, som befolkar vårt lilla kontor på Ideon. Och tre konsulter alltså ute på fältet, Jesper Sarv, Linus Björklund och jag själv. Sverdlov är en, som jag tycker själv, elegant förvanskning av Svärdlöv, men du har väl kollat upp mig på nätet, någonstans vill jag minnas stavar dom mitt namn så. Hans Netzer var grundare och chef men dog för tre år sedan och Sophia, änkan tog över. Kan inget om IT och datorer, men låt dig inte luras av det. Ett varningens ord är på sin plats, hon är en listig och intelligent människa. Hon står inte långt efter den framlidne gamle Hans, som var en av de smartaste människor jag mött. Han anställde mig i början av åttiotalet, jag har varit anställd längst faktiskt. Med några avhopp för jobb i andra företag och egen firma ett tag. Men jag har vänt tillbaka. Ja, det är ju så man får upp lönen eller arvoden som vi brukar säga, men det känner du ju till. Nu berättar jag inte mer annars blir vi aldrig klara. Är det jag som ska göra utslag? Men nu får du vara tyst. Det här är ett jävla svårt utslag, kommer man lite åt höger, är man inne i dungen direkt, och så är det kört

Max peggade upp, lyfte klubban koncentrerat och drog på ett ordentligt trehundrametersslag. Tyvärr flög inte bollen riktigt den avsedda banan utan vred sig åt höger på ett utstuderat elakt sätt och landade i det omnämnda buskaget.

Fan, jag visste det, det har gått så jävla bra hittills. För första gången kunde Stefan notera avsaknad av distans till spelet hos Max. Men han var väl en tävlingsmänniska och då är det ju svårt att behärska sig vad det än gäller.

Först ett par hål senare började Max prata igen, nu hade det börjat gå lite bättre.

När det gäller din lön och sånt kan vi väl göra upp det senare men jag är nästan säker på att du kommer att bli nöjd. Ja, det sa jag väl att du kommer att klara av jobbet utan problem. Det är alltså inget att sticka under stol med att vi har kollat upp dig. Fråga mig inte hur, det är Sophies avdelning. Och du bedömdes vara lämplig kan jag väl säga. Det låter lite äckligt, det medger jag, men några privata grejor snokar vi inte i. Är du gift förresten?

Jaha, sånt fick man ju acceptera, kanske rentav känna tacksamhet även om det var svårt. Stefan försökte låta gladare än han kände sig.

Nej inte nu, men jag har varit. Han en liten dotter på fem år, som jag träffar rätt regelbundet. Så jag lever i full frihet skulle man kunna säga.

Jaha du, Max lät inte överdrivet engagerad, möjligen var han var betydligt mer intresserad av att berätta om sig själv.

Så brukar det gå för oss män, vi dras till självständiga självförsörjande kvinnor och bara jobbar och jobbar. För mig är det något åt samma håll, som ditt men jävligt mycket rörigare, tror jag Särskilt på sista tiden har det kärvat till sig som fan. Du vet jag har ju varit dum nog att gifta mig två gånger. Två dumheter som jag ser det nu Först med Agneta, helt OK, vi fick t o m ett litet barn. Som är stort nu och som har börjat, vad ska jag säga, återerövra mig lite på senare år. En grabb, han är tjugo och läser nåt på LTH. Men… ja vi fick lite olika intressen, fast… egentligen var jag nog mest irriterad, ja det var nog fan den egentliga skilsmässoorsaken, hennes familj. Den dryga jävla direktören Abrahamsson som behandlade mig som en knähund. Men det varade i sex, sju år. Sedan gifte jag mig med Sasha efter att vi känt varandra i en månad. Häftig tjej, jävligt snygg men i klarsynta ögonblick begrep jag att det inte skulle hålla. Ett år och fyra månader, sen var det finito. Det var dom där åren jag började tjäna pengar på allvar, fan vet om jag inte såg henne som en investering. En PR-grej. Men det var mest fester och tjafs. Svartsjuka och anklagelser. Och rullande med pengar. Ett jävla liv egentligen. Men nu får du putta Stefan. Jag lovar att hålla käften.

Max greppade flaggan och Stefan gjorde sig redo för en tremetersputt. Som gick en halvmeter till vänster och stannade retfullt framför fötterna på Max.

You are not the lucky guy Clintans gamla filmreplik passade dåligt, faktum var att Stefan hittills låg före med tre slag.

Ja, det måste ju bli lite sport också sa han sammanbitet och puttade ner bollen med en nonchalant rörelse.

De vandrade vidare över gräset och Max fortsatte att berätta sitt vuxenlivs historik.

"Sedan dess har det