Tråddragaren

By Roland Axelsson

Under hela livet har Bo Svensson aldrig kunnat känna sig till rätta. Sedan barnsben har han aldrig hittat en plats där han hör hemma, där han kan släppa den ständiga instinkten att han behöver fly. Kanske kan det bli ändring på det nu. Bo hade hunnit bli drygt fyrtio och efter lång och psykiskt påfrestande arbetslöshet har han lyckas få ett arbete som tråddragare. Nytt arbete och ny hemort. Livet kan bara bli bättre, men den obehagliga känslan vill inte ge med sig. Trots chansen till ett nytt liv så undrar Bo: kommer jag någonsin känna mig tillfreds?"Tråddragaren" är ett intimt, men också stundom spännande, porträtt av en mans ständiga kamp att känna sig som vanligt folk.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 3, 2021
• ISBN: 9788726982886

Book preview

1

Så långt han mindes hade hans liv varit en lång flykt. Ett fåfängt försök att fly vardagen och dess realiteter. Helst av allt ville han glömma både det närvarande och allt det som varit.

Alltifrån barndomen hade känslan funnits där, i skolan, i hemmet och på alla de andra platser han sporadiskt vistats i.

Kort sagt hade det inte funnits många lugna stunder. Den där obehagliga krypande känslan av att någon eller något ständigt jagat honom och att det primära för honom i varje läge vart att finna de säkraste flyktvägarna.

Numera hade han till viss del accepterat sin roll. Att vara den som aldrig tycktes finna vägen hem.

Flyktvägen hade varit lång och snärjig. Nu när han närmade sig livets middagshöjd föreföll den utstakade vägen honom svårare än någonsin.

Men samtidigt insåg han att han inte hade någon möjlighet att avkorta sin mödosamma flykt.

Likt Ahasverus såg han sig vara dömd att evigt vandra i denna jämmerdal. Vardagen hade en enda verklig mening. Att fly bort från allt det där som ständigt förföljde honom och aldrig gav honom någon ro.

Han mindes inte alla de flyktvägar han prövat. Men en sak var han bergfast övertygad om. Att när den utstakade dagen kom skulle förföljarna hinna upp honom. Då skulle han få stå till svars inte enbart för det han gjort utan även för det han hade ogjort. Sådana egentligen självklara plikter som förväntades av varje samhällsnyttig medborgare

Kanske hans flykt också var något som inte bottnade i annat än ren feghet? Någon slags bekvämlighetsåtgärd för att slippa de vardagliga trivialiteter som de flesta andra tvingades leva med.

Men samtidigt kunde de smygande stegen som förföljde honom inte enbart vara ren inbillning. Och inte kunde väl all den misstänksamhet han mötte överallt vara en frukt av osunda fantasier.

Han insåg att han till varje pris inte fick låta sig vaggas till ro. I den hårda och brutala omgivning som gjort allt för att knäcka honom.

Flykten var den enda räddning han kunde hoppas pa.

2

Från första stund kände han att något inte stämde.

Idyllen och de välordnade förhållandena runt den nya arbetsplatsen lurade honom inte. Där fanns också något hotande och oroande. Något som ville trycka ned och skrämma honom.

Samtidigt insåg han att det snart var på tiden att bortse från alla de fantasier som ständigt plågat honom och som format honom till en halv människa. Istället borde han denna stund endast känna tacksamhet över att allt äntligen tycktes ha ordnat sig.

Bo Svensson hade hunnit bli drygt fyrtio och hur stor del av sitt vuxna liv han gått arbetslös vågade han knappt tänka på. Nu hade han äntligen fått chansen att komma på fötter. Att åter bli en fungerande kugge i samhällsmaskineriet.

De långa åren han tillbragt i textilstaden hade sannerligen varit allt annat än ljusa. Framförallt de senaste månaderna hade han känt sig totalt nedgången, utbränd, ensam och pank.

Samtidigt fick han också ta i beräkning vad han haft att bjuda på. En man utan något uppseendeväckande yttre vilket väl också i och för sig saknade någon större betydelse. Värre var att han saknade de meriter som blivit allt viktigare på arbetsmarknaden.

Ingen utbildning utöver grundskolan och vad beträffade arbetsmeriterna var det ännu klenare. De korta okvalificerade ströjobb han kunde hänvisa till imponerade sannerligen inte.

Inte så att han blivit utsparkad från sina tidigare arbeten, utom vid några sällsynta tillfållen. I de alla flesta fall hade han haft sig själv att skylla. Det var oron som ständigt fått honom att flytta.

Men för en kort tid sedan hade det börjat hända saker. Han hade fått anvisning om tråddrageriet i skogsbygden som var i behov av arbetskraft och till hans förvåning hade han via arbetsförmedlingen också fått jobbet.

Med hänsyn till hur han vantrivts i stan den sista tiden hade han inte varit sen att ta emot den utsträckta handen.

Vilka förändringar det än var frågan om kunde de bara bli till det bättre.

Genom upplysningar, både från arbetsförmedlingen och från annat håll, hade han fått reda på att arbetsplatsen som han skulle fa börja på också var en bra sådan.

Företaget med dess dryga hundratal anställda hade rykte om sig att vara synnerligen välskött och solitt. Såväl arbetsmiljön som andra förhållanden ansågs vara bland de bästa i branschen. En stor del av arbetstagarna där hade varit företaget troget under en uppseendeväckande lång tid.

Kort sagt, alla som kände till något om hans nya arbetsplats menade att han kunde skatta sig lycklig över att ha fått en sådan chans.

Under den senare tiden hade Bo utvecklat diverse dåliga vanor i sin relativa enstöringstillvaro i stan. Men det fanns ju några mer eller mindre ljusskygga individer som han hade umgåtts med och den samvaron hade inte varit helt hälsosam.

Därför var det inte utan en viss förväntan han styrde sin gamla illa medfarna Ford de tio milen till Östanskog, där tråddrageriet fanns.

Den gamla rishögen han färdades i hade han nyligen köpt för bara några få tusenlappar. Kompisen som haft den tidigare var numera i det läget att han inte var i behov av något fordon, åtminstone inte under de närmaste åren.

Bilen utgjorde egentligen en anskrämlig syn med alla sina rostbubblor och den en gång röda lacken var numera alldeles matt. Som tur var smalt i alla fall färgen in bra bland all rosten.

Men den hade klarat besiktningen för någon månad sen. Om han hade tur kunde den rulla relativt problemfritt åtminstone ett år framöver. Längre än så tyckte han inte att han för dagen hade anledning att planera.

Egentligen hade han i sin nuvarande situation inte råd med sådana extravaganser som en egen bil. Totalt barskrapad som han var hade han dessutom fått låna de fattiga slantarna.

Men nöden hade ingen lag. Beskrivningen av Östanskogs belägenhet lämnade inga alternativ. Orten tycktes vara så liten att den inte ens fanns utmärkt i de vanligaste bilkartorna.

Han förstod, eller rättare intalade sig, att bilen skulle vara en ovärderlig hjälp om han skulle orka ta till vara den nya chans som erbjudits. Han fick inte bli småsnål om några forändringar skulle till.

Onekligen fanns där också en viss frihetskänsla med att vara bilägare, tänkte han när haft passerade länsgränsen.

En skylt visade Östanskog 19 km. Långt bort i tassemarkema låg det förvisso men hade det egentligen någon större betydelse för hans del? Målsättningen var ju främst att lämna allt det gamla bakom sig. Han ville ju starta upp på nytt på en plats där ingen kände honom. En plats där inga påminnelser om hans förflutna skulle plåga honom.

I rättvisans namn var inte heller Östanskog en sån isolerad ort som hans egen resväg gav vid handen. Om han fortsatte förbi Östanskog åt det andra hållet var det inte så långt till industriregionen som var känd både inom och utom landet.

Det skakade och skramlade i den gamla bilen och han började smått ängslas över att bilen inte skulle bära honom ända fram. Oroligt sneglade han på bränslemätaren. Hade han varit för snål när han tankat eller var det bara mätaren som pajat? Eller kunde det till och med vara så illa att bensintanken läckte? Han hade inte sett till några tankningsställen under de sista milen.

Många vardagliga ting var som vanligt honom emot. Skulle han därtill hinna fram i tid även om bränslet räckte? Vad skulle ingenjör Lundwall säga om han kom för sent? Kanske hela företaget ändå var ett enda stort misstag och skulle han vända om innan allt var för sent?

Alltmedan de onda tankarna gnagde honom såg han då skylten som visade att han var framme vid AB Östanskogs Tråddrageri. Endast en kilometer återstod och nu var inte läge att vända. Han måste försöka blicka framåt i en positiv riktning.

Vägen fram till fabrikslokalerna kantades av en