Bönsöndag

By Folke Fridell

Från Folke Fridell kommer här en novellsamling med stark förankring i den svenska arbetarklassen. Titelnovellen "Bönsöndag" skildrar en städgummas livsöde och stora dilemma när hon tvingas tillbaka till sin tidigare arbetsgivare. Tilläggas ska också att hon gjort deras senaste möte oförglömligt med hjälp av en hink skurvatten. Kommer hon vara välkommen att återvända? I novellform finns här även flera barn- och ungdomsporträtt som är både pricksäkra och känslosamma. Totalt rymmer samlingen fjorton stycken noveller - samtliga signerade Folke Fridell. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 30, 2021
• ISBN: 9788726747379

Book preview

www.sagaegmont.com

Den enes död …

Eriksson hade dött.

Bara stått där i sin tittglugg och ramlat ihop så uppståndelsen blev stor både i verkstan och i samhället.

Begravningen blev därefter. Stor blev den också för Eriksson hade varit förman i möbelfabriken och en aktad man.

Det var en söndag han skulle i jorden och Gusten Alm hade åtagit sej begravningstalet från jobbarna. Gubbarna frågade som vanligt och Alm sa ja meddetsamma.

Hjelm hann passa in några retord förstås:

– Om du inte vill, Gusten så kan kanske jag … ni var ju inte dom såtaste bröder precis. Då när han levde menar jag.

Men Alm ville inte ha Hjelm som gravtackare. Inte nu när basen dött och skulle ersättas. Så han kvickade på med sitt ja åt gubbarna och gav lite besked åt Hjelm också.

– Det kan väl hända. Men nu är han dö och en får tänka om lite. Och lite mer i stort liksom. Döden gör livet och dess små tvisteämnen så små och nästan barnsliga.

Han hade så lätt att hitta ord, Gusten Alm. Hjelm fick sej en överhalning han med:

– Inte var du heller så värst kärvänlig mot den stackarn på sistone?

En stor söndagsbegravning var det med mycket folk och svartklädd sorg. Fru Alm stod vid sin makes sida och kände sej viktig mitt i bedrövelsen när gubben pratade. Då och då blängde hon ilsket på Hjelm som höll den röda fackföreningsfanan.

Vad skulle han släpa med det där otäcka tygstycket hit till basgraven för? Fru Hjelm hade aldrig tyckt om den där röda trasan, inte ens med flor överst. Och Eriksson hade inte tillhört fackföreningen på dom sista tjugo åren.

Men Hjelm hängde väl om fanstången och drömde om ett basjobb förstås? Stackarn som inte ens en gång kunde klara sej själv utan kom dödfull hem nästan varenda lördagskväll.

Alm brukade sorgtala fritt ur hjärtat annars. Han hade alltid lätt till orden; nästan bara att öppna mun så trillade dom alldeles rätta valörerna fram som av sej själva.

Men den här dan hade han några stolpar gömda i höghatten. Eriksson var ju ingen vanlig kompis och Hjelms retsamma anmärkning hade gjort Alm försiktig. Visst var det sant det där med ovänskapen. Sista tiden när Eriksson hade varit borta på nån arbetsledarkurs och lyssnat på ledarpsykologiska förkunnelser och kommit hem igen med skallen full av underligheter … Ja, då hade dom skurit ihop värre ibland.

Basen hade slutat med duandet och sagt ni och i riktigt svåra ögonblick herr Alm. Och sånt kunde inte fasen smälta efter trettio år innanför samma väggar.

Nån måste ju säja ifrån om alla dumheterna och när Hjelm och dom andra inte vågade så …

Förresten var det inte så farligt med ovänskapen heller om man tänkte om så här på sladden. La man samman alla dom trettio åren i två högar, en på ont och en på gott så …

I mer än tio år hade dom varit ungdomsklubbister ihop och väsnats runt om i bygderna med tidningspackar och röda flaggor på cyklarna.

Så nog fanns det som var gott att säja om en som dött och var försvarslös.

Fast stå och snacka om gemenskap och rödtider gick inte an när det gällde Eriksson.

Men det fanns andra ord att ta till och vackra dom också om man såg i stort. Bara lite värre att hitta så här i en hast. Och ovanare i mun för en som bara begravt kompisar.

Det räckte liksom inte med snack om solidaritet den här gången när basen skulle i jorden.

Fast ville man bara glömma dom små felen så hade Eriksson varit en rejäl och bra förman och det kunde Alm gott kosta på sej att tala om så här efteråt. Ingen kunde väl begära att han skulle hänga upp sej på små förtretligheter nu inför döden?

Förresten var det nog inte så lätt att basa heller om en riktigt tänkte efter? Ha en massa griniga jobbare runt om som bara letar efter fel? Alm visste hur folk kunde tjura och bära sej åt.

Såna som var avundsjuka och utan ansvar. Eller kverulerade som Hjelm brukade.

I kyrkhatten stod det rätt mycket om ansvar och sånt.

Efteråt sa nån spjuver att Alm hållit tal för chefen i stället för den som låg kallnad i kistan. Direkt till chefen sa man, fast han stod vid graven och var hur levande som helst.

Sånt var förstås jävelskap och påhitt bara, men inför sej själv måste nog Alm bekänna att chefens närvaro var välkommen. Så det skadade inte med några ord åt det hållet i förbifarten.

Nu när den gamle basen ändå dött och en ny skulle letas fram.

Alm svalde den vanda vokabulären om solidaritet och sånt och talte i stället vackra ord om trotjänaregenskaper och ansvar.

– Du var en man som chefen kunde lita på och såna är sällsynta i vår tid.

Så slutade Alm sitt långa tal åt den döde i kistan och sen fick vem som ville ta åt sej.

Åtminstone en fanns som var villig, det märkte Alm på hemvägen från begravningskaffet:

– Värst va du gick an, Gusten? Nästan som du varit ute i friarärenden.

Det var Hjelm och hans Elvira som gick om Alms vid kasernknuten och frun kunde inte hålla tungan stilla.

Erika Alm gömde giftorden djupt runt hjärterötterna. Hon hittade inget svar som dög precis då, men det kom väl andra dagar. Om bara Alm lyckades med chefen och fick lite makt så … Lite tröst åt Alm fick hon fram i alla fall:

– Det var ett vackert tal du höll, Gusten. Vackert och sant, la hon till när Alm bara grymtade sitt svar.

På måndagsmiddagen när familjen Alm tuggade sina köttbullar talade Erika ut med sin Gusten:

– Du går väl in till fabrikörn i eftermiddag?

Kvinnan viskade fast hon var hård och angelägen i rösten. Det var bara en tunn brädvägg mellan Hjelms kök och deras eget. Och nog satt där folk med små villiga rosenöron den andra sidan tapeten en dag som denna.

– Det vet jag inte. Springa och krusa sej till nåt är inte så roligt. En annan som aldrig har krusat annars…

Erika är bitter som en backstugusittare och droppar sitt hån så köttbullarna fastnar i halsen på maken:

– Nähä, det vet du inte. En enda gång har du nånting serverat och så vet du ingenting. Bättre arbete och verkmästartitel, högre lön och bra pension. Vi kunde flytta från kasern och Hjelms och bygga eget. Men du vet ingenting, du. Vill sitta här i eländet tills nån håller tal för dej. Och slippa krusa. Men Hjelm krusar nog i ditt ställe. Han har inga hämningar åt det hållet och inte Elvira heller.

– Joo.

Erika nöjer sej med det halva löftet och tiger. Nu viskades det på andra sidan väggen och fru Alm kryper intill med örat och lyssnar. Hon hör ingenting men prickar ändå in ett skrämskott mot Gusten:

– Elvira vill ha in Hjelm på kontoret, Gusten. Så du får nog skynda dej …

Hon såg att orden bet sej fast och skrämde gubben. Gusten fick nånting hårt i ögonen och så bråttom ut.

När Alm kom till verkstan den middagsrasten såg han att Hjelm gick och plockade runt sin klinga fast det var tio minuter innan signaldags. Dom brukade ändå alltid sitta kvar i lunchrummet tills vrålet gick.

Vid tretiden kom chefen och gick in i det tomma basskåpet. Satt på Erikssons gamla plats och såg ut i maskinhallen precis som han väntade på besök av nån.

Alm svettades. Det var tid att lyda gumman nu och gå in till chefen. Gå in och smila upp sej lite och fråga efter basjobbet. Men det var inte lättsamt att gå dom där stegen. Inte nu när ett trettiotal jobbare stod och väntade på sensationer.

Om en ändå kunde hitta på ett vettigt ärende, tänkte han och strök sej över pannan. Det fanns ett sätt förstås … konstigt att inte Hjelm den fähunden redan försökt sej på knepet? Bara att sätta en kvistig träbit lite slarvigt så rök klingan och måste bytas mot en ny.

Dom där nya klingorna förvarades inne i basskåpet där chefen satt.

Så nog fanns den möjligheten och chefen skulle ingenting begripa. Men lura Hjelm och dom andra gubbarna gick förstås inte. Det var flera år sen Alm fördärvat en klinga på slarv och det visste alla om.

Bara inte …

Hjelm stod bara några meter ifrån så Gusten hörde tydligt när sågklingan brast sönder. Jojo, den räven höll sej då inte för god till rena sabotaget? Att han inte skämdes!

Nu var han redan på väg mot basskåpet. Sedesamt och med ögonen oskyldigt studerande hyvelspånet på golvet tassade han dom få stegen som en Judas. Alla höll upp en stund med arbetet och tittade på Hjelm, sen glodde dom åt Gusten till och en del flinade brett.

Själv tog Alm inte ögonen från basrummet och när han såg chefen skaka på huvudet och Hjelm snopen lunka ut med sin nya klinga log han segervisst.

Chefen var inget dumhuvud precis. Han kände sina mannar och snart skulle han väl komma ut och vinka in den nye basen? Nu fanns det ingen mer att välja på sen Hjelm skakats bort som oduglig.

Jaja, gumman hade väl rätt på sitt sätt. Det skulle bli skönt att slippa kasern och få lite mer kosing. Och det där med verkmästarföreningen och TCO eller vad det hette kunde nog var livat som ombyte.

Fast inte ett ont ord om fackförening och solidaritet. Det skulle aldrig komma på fråga. Fast en kunde ju tröttna efter alla år och när en såg hur somliga trampade all anständighet i sågspånen?

Fan vad chefen dröjde länge! Om Alm skulle fixa en klinga likadant som Hjelm? Hjälpa chefen på trån lite bara om det var så att han satt och skruvade sej och kanske trodde att Alm skulle neka? Den ene behövde väl inte hålla på sej värre än den andre?

Retfullt att behöva förstås och basvärdigheten skulle få en fläck som inte var lätt att prata bort.

Och en bas skulle chefen i alla fall ha. Så Alm kunde gott tåla sej och vänta. Inget billigt smicker här inte. Och inget svansviftande avhopp från jämlikhetsidéerna heller.

Sävligt och i all värdighet bara. Så var det bäst åt alla håll.

Men när fabrikörn låste basdörrn och gick ut ur fabriken tappade Alm alla heliga föresatser. Stod där med mössan i hand och flämtade lite efter språngmarschen:

– Jo chefen, jag tänkte nu sen Eriksson dött … jag ville bara fråga om en annan kunde få jobbet efter basen våran? En har ju talets gåva och handlag med folk och så där?

Fabrikörn är mycket artig när han säjer sitt nej:

– Nej Alm, det går inte. Jag har redan anställt en annan.

Det flimrar för ögonen på Alm och nu måste han fram med en svår fråga:

– Är det … är det Hjelmen då som ska?

– Nejdå, det är inte Hjelm heller. En utbildad arkitekt från stan har fått platsen.

– Joho. Ja ursäkta då.

Alm får några ord till innan han slinker in i verkstan. Trösteord nästan:

– Annars frågade Hjelm också.

Arbetet är slut för dan och rivalerna får sällskap hem som vanligt. Dom har samma ingång och bara en brädvägg mellan lägenheterna. Det blir Hjelm som skjuter första pilen:

– Fan va du romprände efter fabrikörn för en stund sen. Fick du basjobbet, Gusten?

Det tog lång tid att svälja frågan och sen svarade han ändå inte:

– Du fixa en klinga nyss, du?

– En klinga kan väl inte hålla i evigheter heller?

– Det förstås. Men din var så gott som ny!

– Det kan olycka sej. Och träet är uselt nuförtiden.

– Du fick inte basjobbet du heller?

– Jag frågte inte.

– Nähä.

– Ville inte gå i vägen för dej. Du tiggde ju nästan i går då vid graven förresten?

– Håll käften din leing, jag sa bara sånt som var sant.

– Jojo, sanningarna växlar lite.

– Chefen sa allt att du frågte, annars.

– Då ljög han.

Sen teg dom ett par hundra meter. Strax utanför kasern sa Alm några ord igen:

– Det ska komma en lärd jävel från stan i Erikssons ställe.

Hjelm glömde sin nödlögn i all förtreten:

– Han sa det åt mej också. En ung glop förstås som vi ska lyda? Fy faen.

Dom har hittat ett korn att hacka samman på och Alm tar girigt i: — Men sticker han upp så går det väl an att visa hem en snorvalp, du Hjelm? Det har vi gjort förr. Vi har ju föreningen om det kniper och tider ska komma då vi snyter alla som sticker upp.

– Jodu, vi är på väg och bara vi tålar oss så … Vi får hålla ihop som förr om åren. Minns du första strejken, Alm? Det var tider. Och egentligen är det rätt skönt att slippa basjobbet.

– Jojomen. Oss emellan så hade en väl inte sprungit efter som en stjärtslickare om inte Erika varit så angelägen. Kvinnfolk har så svårt att fatta framtidsmål och sånt.

Hjelm vill inte vara