Hopp-jerka : noveller

By Folke Fridell

Vi är lite friare på nätterna. Lite rikare. Begärligt andas vi in den nya människovärde nattmörkret skänker oss. Världen sover omkring oss och sömntillståndet ger oss vakare det vi fumligt längtar efter. Det som inträder när alla andra sover och har glömt oss. Jämlikheten. Hopp-jerka är författaren Folke Fridells första novellsamling. De 12 historierna i samlingen kretsar kring den dåvarande arbetarklassens situation och upplevelser, en symbol för arbetarens outtröttliga strävan efter frihet. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 23, 2021
• ISBN: 9788726747294

Book preview

författaren.

Helgdagskväll

N ej, riktigt så är det ändå inte menat…

… inget försök att plagiera Dan Andersson. Ingen timmerkoja; allting annat kanske, men inte timmerkoja. En söndagskväll i en skitig fabrik klockan tio när nattskiftet strax ska börja.

Så olika det kan är det för dem som vill jämföra med timmerkojor eller kolmilor. Maskinerna möter med sin kyla; fientligt, ilsket fientligt men ändå likgiltigt. Så är det alltid: de pressar oss i bottenläge; djupt under de andra fria, sovande människorna. Det är kanske meningen så.

Maskintidens djävulska dialektik…

Vi vet det fast ingenting sådant står i några paragrafer. Det finns saker som det inte går att protokollföra; som man för den anständiga lögnens skull måste pränta med osynligt bläck.

Men i vissa ögonblick, naket klara och svåra att uthärda, vet vi att det är meningen så. Den kalla, bekännelselösa meningen med vår tillvaro.

En del av oss vet det…

Ändå finns det en skillnad; en hårfin differens mellan helg och söcken som bara märks av oss själva. Inte är den vacker, helgstämningen vi känner. Varken storslaget skrämmande som en kolmileld eller mild som en storskogsskymning. Ingen avundas oss detta liv; vi hör inte till den sorten som människor med slappa muskler drömmer om i städer och tätsamhällen; inte till hjältarna som trotsar ensamhet och fara.

Den gråa, föraktade massan i stället…

Vi är lite friare på nätterna. Lite rikare. Begärligt snusar vi i oss den nypa människovärde som nattmörkret skänker oss. Världen sover runt omkring oss och det är gott så. Sömntillståndet ger oss vakare det vi ovanligt och fumligt längtar efter: jämlikheten, den lika människovärderingen. Alla andra sover och de har glömt oss; föraktets grimaser har sömnen suddat ut. Vi är ett sextiotal människor som är lämnade åt oss själva.

Vi kan värdera oss själva dessa nattliga timmar och det är skönt. Skönt är det också att slippa tidsstudierna. Varför vi slipper vet jag inte. Kanske skäms de att snoka också om nätterna; kanske orkar de inte vaka som vi de där nya prästerna. Kanske vågar de inte gå omkring med stoppur och räknestickor när mörkret står tätt utanför.

Vi känner inte deras bevekelsegrunder; är bara smått tacksamma för att vi slipper dem. För att de snusar i sängarna som de andra. Ingen ser oss utom basen. Ingen letar efter sekunder.

Vi är närmare friheten de där mörka livsstunderna…

Vår helgdagsstämning är grotesk så som hela vårt livssätt är det: hård och hatisk och kverulerande. Kverulans? Det är ett så praktiskt ord för många; passar som tillhygge för dem som vill ha fred och ro. Verkar sömngivande som bromyl för folk med dåligt samvete; någonting behändigt som kan användas till skygglappar.

Fast vi vet nog ord som är sannare. Några av oss vet det. Men än är vi rädda för sanningen.

Svordomar passar bäst in i vår helgkvällsritual:

— Djävlar!

Det låter nästan fromt som rasslande radbandsmystik mitt i all den metalliska kylan. Som en bön eller en bekännelse. Och gud ska veta att det kan vara både det ena och det andra.

De obotfärdiga kverulanternas eller de olyckliga människornas bekännelsebön…

Vi kommer sent alla, men ingen för sent för vi är vältrimmade och pliktdressyren hänger över oss hela dagen. Hemmet blir inget hem och vilodagen några hundratals minuter av gräslig väntan på nattens besvärlighet. Redan tidigt på morgonen sticker olusten in och fördärvar fritiden.

Vi väntar på jobbet, vi…

Jobbet, ja. Vår socialkurator tycker inte om jargongen; vill ha en ny värdering av arbetet och människorna som utför det. Hon är en vacker kvinna och de flesta av oss försöker fördra henne, men den gången hon ville att vi skulle tala om arbetet som ett kall i stället för ett jobb, då grinade vi unisont ut henne.

Även en människa som är ung och förförisk kan bli skrattretande om hon inte har sinne för proportioner. Om jag sagt åt hustru min att plikten kallar, då skulle hon inte sovit en blund den natten av bara ängslan för mitt sinnestillstånd. Nu kan hon sova lugnt för jag sa i stället så här, som vanligt och till avsked:

— Djävla nattjobb!

Sen kysste jag henne godnatt och gick…

Om socialkuratorn kunde få i huvudet att dylika avskedsceremonier är naturliga för sådana som oss, kunde hon kanske hitta ett vettigare sätt att realisera den där nya människovärderingen på.

Kall! Hon skulle inte behöva mer än ett par veckors nattarbete tillsammans med oss för att lära sig säga Belsen med samma ärliga övertygelse som vi andra.

Hon är het som en frälsningssoldat, socialkuratorn, och särskilt ungdomarna försöker nog lära av henne, kanske mest för hennes fagra ögons skull. Men hennes djuppsykologiska visdom är alldeles för besk medicin: hon vill vi ska trivas och lär oss underliga ting; att vi ska sluta svära och se allt i ljuset av de senaste psykologiska rönen.

Med sitt nya evangelium kan hon förklara allt: djävliga basar är aggressiva människotyper med komplex hämmade i ett hårdsnört moderssköte eller åren närmast efter födelsen. Är vi jobbare själva missnöjda och griniga bör vi leta efter orsaken långt borta i vår barndoms minnesbilder.

Kanske har hon rätt men vi godkänner det nog aldrig i våra dumma hjärtan utan blundar ilsket inför den nya klarhet hon predikar. Riktigt förstår hon oss nog inte: det är inte klarheten vi längtar efter; inte den klarheten om oss själva att vi är det vi är därför att vi inte orkar vara något annat.

Den klokheten lär oss inte mycket sådant som hjälper oss att leva; att härda ut.

En söndagskväll strax före tio är ingenting roligt. Inte så att man skrattar. Tystnaden i avklädningsrummet sprängs sönder av svordomar. Tristessen tjocknar till och blir giftgrönt äckel. Men för de flesta lättar det att svära lite.

Än så länge… hur länge vet ingen.

Så ringer klockorna sin morrande varning. Avklädningsrummet töms rekordsnabbt som vid en brandövning och den väldiga spinnsalens ljusrader flammar upp som jättelika svärdshugg. Motorerna tjoar till och nästan på en gång trevar sig trettiotvå selfaktorer ut på sina skenor en första, slirande bakåtgång.

Det luktar rök och damm i natt där vi utför vårt kall. Inte heroiskt som på kragstöveltiden utan ynkligt, så ynkligt det kan lukta. Damm har vi alltid; hör så att säga till kallets vardagliga ingredienser, men röken beror på en brand för några dar sen. Någon hade svetsat i bottenvåningens bomullskarderi; en liten fräsande gnista satte fart på den explosiva bomullen och snart var hela fabriken övertänd. Det som kunde brinna. Det mesta är av betong och järn. Brandkåren är också effektiv med tidsenlig utrustning och nästan militärt trimmad. Jag hör inte till brandkåren; det gör ingen av oss nattjobbare. Ingen har frågat oss om vi vill och förresten vill vi inte. Det är mest småbasar eller sådana som har läggning för att bli det som är brandmän. Bolaget litar nog inte riktigt på oss.

Kanske är deras fula misstanke befogad. Om det finns någonting som kan kallas andligt mordbränneri så passar det nog rätt bra in på oss. Eller för säkerhets skull: det passar inte illa in på mig. Jag har hjälpt till med många släckningar under alla åren men aldrig med entusiasm. Bakom mina långsamma vattenpytsar har alltid funnits en likgiltig, upprorisk tanke:

— Låt skiten brinna!

Då och då har det varit värre: en längtan efter att se lågorna stå högre och högre; en jublande lyckokänsla inför utsikten att få ledigt från vanetristessen några timmar, några dar, några veckor. Att bli fri; kastas in i den totala förändringen.

Här skulle socialkuratorn bett mig leta borta i barnatidens minnesbilder; förhöra mig om mina första år. Fråga hur far behandlade mig, om mor verkade trött och olustig, om jag var välkommen som tillökning i familjen. Men jag går aldrig till henne med mina bekymmer; vill inte ha en främmande människa rotande i mitt själsliv. Jag har en ful misstanke att det inte är mina bekymmer hon vill reda ut; hon struntar i om jag blir botad eller inte. Vill väl snarare karva sig in i olyckliga människor för att finna bevis för sin moderna lära.

Men jag vill inte vara någon försökskanin…

De andra skulle kanske tala om gryende pyromani; om missanpassade människors anlag för perversitet. Tänka att det är ändå för väl att det finns lag och förordning och sinnessjukhus.

Själv vet jag inte riktigt. Kanske är det pyromandjävulen i mig som sticker ut giftgaddarna så snart det luktar brandrök; kanske är jag så där när all rädslans pansar rämnar sönder inför en oväntad händelse. Men säkert är det inte och så länge ingenting slutgiltigt kan bevisas har jag rätt att tro på mig själv. På att min glädje är betingad av ärlig stolthet; av den längtan till revolt utan vilken människorna inte kan leva.

Men det var eldsvådan. Svetsningsgrejorna stod kvar inne i fabriken. Gastuben kunde explodera vilket ögonblick som helst och det var farligt så jag höll mig undan. Men disponenten kom och kallade på hjälp. Det var visst förbjudet att svetsa inne i fabriken. Fick brandförsäkringsbolaget veta hur det började betalade de inte ut försäkringssumman. Så nu tiggde dispen:

— Några modiga mannar hitåt! Vi måste ha ut gastuben innan det händer en ny olycka.

Själv gick han inte in; kanske var han inte en av de modiga män som behövdes och det bör förlåtas honom; kanske ansåg han sig själv så viktig att offret blev för stort.

Jag var heller ingen modig man…

Men det fanns andra. Några basar kastade sig in i elden och socialkuratorn följde dem. Så kanske är jag orättvis mot henne för inne i eldhavet kunde inte finnas någonting att studera. När de kom ut med tuben hurrade några av oss.

Hade fabriken brunnit ner skulle vi gått arbetslösa, svultit lite eller fått tigga understöd av det allmänna. Så visst var vi tacksamma för räddningen. Men vi hade sluppit fabriken tills den byggts upp på nytt.

Så nog är man andlig mordbrännare alltid…

Det är söndagskväll och klockan är tio. I Folkets park dansar ungdomen som bäst nu; några av mina kompisar har kommit direkt från dansen till jobbet. De svär så det osar. Kanske är det någon rival som kniper deras käresta medan de vandrar fram och tillbaka över cementgolvet.

Nu har jag tid på mig. Handgreppet är gjort, selfaktorn är i rörelse. De många spararna kan som vanligt sova tryggt också den här natten. De ska få sin ränta på kapitalet när de snusar oskuldsfullt i sängarna. Bli små sovande miniatyrparasiter. Vi vakna ska trälaktigt tålmodigt öka deras arbetsfria inkomst och inte svika förtroendet. Kanske lura dem en liten aning bara.

Lura ja…

Vi lurade basen i kväll. En enda av oss verkställde tidstämplingen åt sextiofyra jobbare. En arbetsdisciplinär ogärning värre än Lasse-Majas alla bravader tillsammans. På tidkortet står att stämpling av annans kort medför omedelbart avsked. Så egentligen skulle sextiofyra människor fått sparken. Men ingen såg vårt svarta brott och som de förhärdade kverulanter vi är gladdes vi mycket.

Det var ingen mening med det annars; vi kom i tid alla och kunde lika gärna ha stämplat själva. Vårt uppträdande hör väl samman med det asociala inom oss. Grabben som stämplade alla våra kort kände sig som en utbrytarkung i