Greppet hårdnar

By Folke Fridell

David Bohm sliter fortfarande för fabriken där han en gång tog anställning för att överleva. Arbetet är hårt men han knogar envist på samtidigt som han ständigt upprepar de ord han en gång valde att göra till sitt valspråk. "Vi måste vara med och dela och bestämma". Men det är inte bara mot överheten och maskinerna han tvingas kämpa. Kampen förs även mot akademiker, sossar och företagsdemokrati. Kommer han någonsin bli fri? "Greppet hårdnar" är en fristående uppföljare till romanen "Död mans hand". -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 30, 2021
• ISBN: 9788726747454

Book preview

www.sagaegmont.com

Förord

Greppet hårdnar är en fristående fortsättning på Död mans hand. Det är alltså Rivar-Bohms öden och äventyr det gäller. På ett sätt kan man säja att boken är ett svar på vissa kritikers angrepp på Död mans hand och några av de, jag svarade upptäckte också detta.

Det var meningen att de skulle.

Men i övrigt är Greppet hårdnar en berättelse om människor som håller på att gå under mitt i världskriser och välfärdsanordningar därför att deras gamla tro ligger söndertrampad och ingenting annat än resignation återstår.

Åjo, kanske något lite annat. Bakom den delvis rätt hårdhänta kritiken av företagsnämnderna finns nog en allvarsam tro på att den vägen ändå är framkomlig, men att man då måste ta den på allvar och redan från början gardera sej mot alla miss- och vantolkningar och vara på vakt mot de krafter som försöker att göra den industriella demokratin till en parodi på demokrati.

På sina ställen är det meningen att Greppet hårdnar ska vara lite rolig mitt i all tristessen – om det nu går att upptäcka humorn. När boken kom ut karakteriserades den som pessimistisk och någon kritiker – minns jag rätt så var det i en finlandssvensk tidning – konstaterade att jag med den boken representerade en pessimism så bottenlös och avgrundsmörk att fyrtiotalisterna – tagna som en klump gentemot denna mörksyn kunde betraktas som ett uppsluppet och livshungrigt släkte. Och det säjer ju en hel del…

Hur som helst så har jag med Greppet hårdnar försökt – eller försökt försöka – sätta människan i centrum. Och så här i efterhand vill jag gärna betona att det gäller människan av i dag. Inte den historiska som har levat en gång. Det gäller inte heller den människa som eventuellt – om vi har tur och någon av de fyra stora inte får högt blodtryck eller någon annan sjuka som gör dem sura – vankar omkring på den här krutdurken om en fem-sex femårsplaner.

Nej, det gäller människan av i dag. Den lilla, fattiga människa som har sitt enda korta liv nu och som har rätt att begära att få leva detta liv på ett sätt som överensstämmer med vanlig mänsklig självaktning.

Kan denna utgåva av Greppet hårdnar i någon liten mån bidra till att aktualisera begreppet industriell demokrati, så är ingen gladare än jag. Frågan om att föra demokratin innanför fabriksportarna är ett av tidens viktigaste problem.

Folke Fridell

I

Det var min ungdoms syndason, David, som avslöjade hemligheterna med mina skriverier. Jag blev lite ilsken först över att få mina underligheter kända utanför familjekretsen, men samtidigt en liten gnutta stolt över att min bästa avkomma hyste höga tankar om vad jag mödosamt knåpat samman.

David är kvar i riveriet och bor hemma hos oss, men han blir nog aldrig någon riktig rivare; eller också blir han den enda riktiga av oss allesammans. Det beror på hur man ser saken. David håller sig inte på sin plats som vi andra utan springer omkring på möten och sammankomster så fina att jag själv aldrig skulle vågat sticka dit näsan på eget initiativ.

Nu är jag med på ett hörn ändå och det är som sagt Davids fel.

Genom pojkens förmedling blev jag motad in i en exklusiv samtalsklubb där man roade sig med att plocka sönder Rivar-Bohms eländeshistoria. Motad är rätta uttrycket för som vanligt när något viktigt händer var det min hustru som bestämde. Augusta blev stormförtjust över det intresse finvärlden visade för mina nattövningar med pennan, så jag hade ingen annan råd än att för husfridens skull anmäla mitt motvilliga inträde i det celebra sällskapet. Min hustru blev till och med så mäkta imponerad att hon försakade en nattsömn och sträckläste mina solkiga papper. Jag var lite ängslig för betyget och sov dåligt den natten jag också för jag hade ju målat min livsledsagarinna i ömtåligt grälla färger, men hon struntade i enskilda och ekivoka detaljer och gav mig ett så oförbehållsamt erkännande att jag nästan glömde fadäsen med beredskapspojken.

– Med de papperen i fickan bör du stå dig i debatten med själve hin håle, sade Augusta på sitt kvinnligt övertygande sätt.

Trots berömmet kunde jag inte blåsa upp mig till entusiasm. Det kunde så vara att jag skapligt skulle reda mig i en diskussion med hin håle – om han finns så motsägelsefull som folk vill ha honom borde han åtminstone hemvant falla in i min proletärt uppkäftiga jargong – men min situation var betydligt värre än så; mina samtalsvänner var närmast små söta keruber som av barmhärtighetshunger svävade ner från sina solljusa höjder för att förklara min djuptillvaros nödvändighet och dränera den värsta träskjargongen i mitt sätt att skriva.

För den goda sakens skulle lät man hektografera min papperslunta och pojkrackarn delar generöst ut min hemlighet åt vem som vill ha.

Det är många som vill ha, både av välvilligt intresse och av lust att rota i mina interna familjeförhållanden.

Så nu heter jag inte endast Rivar-Bohm. Hån och beundran har enats om att sätta ett Sk… före. Det är en finurlig bokstavskombination detta Sk. Kan så att säga nyttjas av både beundrare och antagonister. De förra sätter det välvilligt före Rivar-Bohm och ger mig då hederstiteln Skrivar-Bohm, som jag gläds åt när den är ärligt menad. De senare sätter försmädligt två skyldiga punkter efter och då blir kombinationen mindre smickrande: Sk..rivar-Bohm.

Det var rivarbasen som hittade på finessen med punkterna och uppriktig som han alltid varit mot dem som står under honom i samhällelig värdighet definierade han begreppet med skadeglattstrålande basögon:

– Det bör väl passa bra in på dig, Bohm. Du som både river och skriver skit.

Och när jag hävt ur mig det här rivarbascitatet så lovar jag bot och bättring på den punkten för i den saken var alla mina samtalsvänner överens om att mina samlade papper överskred gränsen för det anständiga. Hädanefter lovar jag att använda mer friserade uttryck, om jag orkar hålla löftet. Det är visserligen lätt att fotografera en påfågel, men svårare att inbilla folk att fotografiet föreställer en pärlhöna.

Jag tyckte inte om arrangemanget med den där samtalscirkeln och fick några febriga skiftveckor innan första sammanträdet. Rivarkompisarna som naturligtvis fått nys om saken gav mig välvilliga råd under våra nattliga kaffehelgstunder, och en gång bad jag dem gå med i cirkeln allesammans, men de flinade bara illmarigt och sade, att inte hade de skrivit några papper, inte. Den saken fick Skrivar-Bohm stå för på egen hand. De ville bara ge mig ett gott råd.

Och det var egentligen det djävligaste av alltsammans. Att man alldeles ensam skulle gå en rond med dessa främmande finmänniskor och redovisa sin skrivklåda precis som inför en domstol. Inte ens min egen son ville följa med fast jag anade mig till att han hade en annan motivering. Jag hade varit nere ett tag som vanligt på vårarna när det är särskilt besvärligt att samsas med riveriodören (här lyckades jag faktiskt hitta ett gångbart ersättningsord för någonting som luktar illa, men det måste samtidigt erkännas att jag aldrig hört en textiljobbare använda det uttrycket i vardagslag) och jag tror att David hyste farhågor för mina nerver.

Debatten med finherrarna borde ge mig en hälsosam avkoppling. Trodde han.

Kanske har han rätt på den punkten. Visst är jag nästan så rädd en människa kan bli för det där mötet med varelser från en annan värderingsbreddgrad, men om hela saken skulle inhiberas nu i sista stund så skulle jag säkert bli både ledsen och förbannad. För bakom all rampfebern gömmer sig väl en liten självisk djävul som kluckar av välbehag över att de där andra har upptäckt ens existens.

Så där är vi ju alla och jag vill inte framstå i en bättre dager än som är rätt och rimligt.

Jag måste ta mig en titt på papperen för att åtminstone vara säker på vad jag skrivit innan debatten brakar loss på allvar. Det mesta var i alla fall sant och det är en skön sak. En liten smålögn där och var kunde ju tänkas, för papper är papper och inte edsvuren bikt, men i allt väsentligt var historien om Rivar-Bohm mycket sannare än lassvis av andra papper som blivit skrivna av andra människor.

Vad skulle nu debattörerna i första hand kasta sig över? Att jag föddes på landet där far min var knekt kunde ju inte föranleda debatt. Flykten från landsbygden som de flesta lärda herrar konstigt nog är motståndare till kan dock inte gärna börja innan man växt vingfärdigt. Att far dog med min hand i sin ute i vilda skogen, när jag var tolv år och att jag genom hela livet känt detta dödsgrepp var också sant men ändå så pass ovanligt att det kunde påkalla intresse. Där föresatte jag mig emellertid att sätta in hela min urärvda bondevrånghet och tvärtiga ihjäl deras eventuella nyfikenhet.

Det värsta var att jag skrivit så satans uppriktigt om hur jag i de värsta slyngelåren låg hos bror mins sängkvinna en hel friveckolördag medan Sven var på marknad och köpte presenter till hustru sin och lillebror. Men när nu friveckobarnet själv inte skämdes över detta så behövde väl inte heller jag ta åt mig så hårt.

Förarglig för min del var ju också den där historien med beredskapsungen som Augusta fick utan min förskyllan medan jag hade översyn över den svenska neutraliteten vid norska gränsen under den gyllne svenska tigertiden. Men där står ju min hustru också illa till och kan hon bära det kan väl jag.

Jag börjar hysa en motvillig beundran för Augusta på den punkten. Det var en alldeles ny sida hos henne att modigt undertrycka en naturlig önskan att familjecensurera just de avsnitten.

Jag anförtrodde David mina bekymmer men han bara skrattade på sitt frigjorda sätt:

– Du behöver inte ängslas. De där gubbarna intresserar sig inte för familjära detaljer. De vill försöka övertyga dig om att du har fel i din syn på maskinproletärens ställning. De diskuterar ideer, inte familjeangelägenheter.

Det där lät tröstande för på det området hade jag hela min samlade livserfarenhet att vräka i vågskålen och jag lovade mig själv att de där nyfikna människorna skulle få ta ordentliga tag innan de fick mig i mattan.

David ryckte sedan undan tröstegrunden genom att säga:

– Det anar mig att det främst är Fyll-Larssons ord: ’Man måste vara med och dela och bestämma’, som de vill tugga sönder åt dig.

Det anade mig också och det var väl därför jag kände mig så nervös. Det är lättare för en byracka att tjuta sitt missnöje i gathörnen än att försvara sin stamtavlas intressen i en kennelklubb.

Jag laddar upp mig till verklig högfrekvens under fingerade uppgörelser med alla mina blivande vänner. Ett plus har jag i alla fall. Gott om tid att tänka över problemet. Jag har nattskiftsveckan innan första sammanträdet på lördagskvällen och det går aldrig så lätt att tänka som då. Efter klockan ett, när man druckit sitt termoskaffe och haströkt några förbjudna pipor är man som bäst i form. Då känner man sig ovanpå på något sätt; anständigt folk med värderat jobb sover och staden utanför våra dammiga riverifönster ligger dold i nattmörkret; man får på något underligt vis en känsla av ansvar och omsorg för alla dessa sovande människor, som så oskyddat och nakna snusar sig till nya krafter för en en ny viktig dag i en viktig tillvaro, medan den moderna tidens galärslavar står på vakvakt. De där viktiga människorna är väck för några timmar och vi som är kvar liksom växer i betydenhet därför att vi är ensamma i vår ristande rivtillvaro. De betydelsefulla människorna förlorar något av sin betydenhet så här nattetid; man är visserligen fortfarande avundsjuk på dem också för deras rätt att snarka men de är ändå ur vägen för tillfället och glor inte ut sin vanliga ringaktning på oss maskinstatister. Inte så länge de sover.

Och det är gott att få sig en ensamhetspaus då inga överlägsna ögon ömkar vårt elände.

Man är trivsamt ensam på annat sätt också. Maskinvrålet isolerar in en och var av oss. Jag behöver ingen mask de stunderna; ingen ansiktslyftning. Precis ärliga kan vi vara i de ögonblicken och det känns gott att slappna till och slippa från grimaserna utåt livet en stund då och då.

Jag kan tänka högt utan att bli utgrinad; skrika ut mina beska debattinlägg för varenda trasa jag ilsket slänger på matarbordet. Ingen ser att jag är förbannad för dammet står lite tjockt kring oss alla och förtar klarsynen och vrålet dränker effektivt mina högröstade kommentarer.

Den där isoleringen har ingenting med irritation att göra. Det är skönt att ha de fem rivarkompisarna runt omkring. Våra kaffepauser är små enkla offerbål på solidaritetens altare; feststunder så gedigna i all sin dammiga torftighet att de för oss betyder mer än den vräkigaste bankett. Kanske är det klasslösheten i rivargänget som skapar den äkta stämningen; frånvaron av nyanser i vårt sätt att tjäna livsuppehället.

Jag vet bara att dessa stunder är de enda verkligt äkta i vårt mekaniserade liv. Små pärlor som vi ängsligt gömmer undan för kulturens väktare.

Ändå är det trivsamt att efteråt kunna gömma sig djupt in i det individuella lönnrum maskinbullret åstadkommer. Man står där för sig själv men har någon till hands om en olycka skulle hända.

Det är svårt att stå ensam nattetid vid ett rivmaskinsjobb. Jag vet det, och mina kamrater vet det också, för vi har alla prövat hur det känns. Inte ens Flick-Johnson som annars är storstursk och expert på att klä av allt slags vidskepelse eller pingstvännen som är orädd för allting därför att han lägger, sitt öde i allmaktens händer står ut med att riva alldeles ensam om nätterna.

Farligt är det också rent fysiskt för man kan så lätt slinta ur balansställningen på det oljehala golvet och få ett tjuvnyp av ett kuggdrev eller en remhake. Vill det sig riktigt illa kan man gripas av yrsel och ränna hela armen mellan matarvalsarna, som inte lärt sig skilja på möglig lump och levande människokött utan glupskt och blint slukar vad som bjuds.

Men vi tvärnekade inte att betjäna en ensamstående rivmaskin för lemlästningsriskens skull. Spökhuset kallade vi den provisoriska utbyggnad där det nätt och jämnt var plats för en rivmaskin och några lumpbalar. Fyll-Larsson som långt efteråt fick sparken för att han jiggade efter tonerna till Kronobergs regementes paradmarsch vid ett försvarslånemöte var den förste som ensamheten tog loven av. Den tiden var han ändå inte Fyll-Lasse utan en värderad godtemplarbroder i stadens nykterhetsloge.

Själv stod jag där tre kulna höstveckor innan jag gav upp. Det var kusligt som tusan och även med risk att kallas barnslig får jag erkänna att jag knappast någonsin varit så rädd. Det tjöt och ryckte i dörrarna så man väntade att fan själv skulle göra ett finbesök. Till slut såg man allt vad skräcken tvingade en att se av underliga skepnader.

Nu står rivmaskinen därute tyst sedan många år och vi skrattar väl lite tveksamt åt alla gubbsynerna och de hemska läten som ännu minnesljuder i öronen. Men ingen av oss vågar sig dit om det skulle bli aktuellt en gång till. Det är lite genant när andra retar oss för fula gubbar och rädslan verkar barnkammaraktig om man tänker på att andra människor kan stå ut med långt