Berättelsen om Astrid

By Jean-Marie Kassab

Att vara besatt av sin karriär, och son till en dominerande far, har gjort Francis till en arbetsnarkoman och mångmiljonär. En dag så mister han dock allt han har, och han överväger att ta sitt eget liv. I ett desperat försök att förstå allt och hantera den kommande skilsmässan, så finner han sig själv på en strand där han av en händelse träffar en för honom okänd kvinna som heter Astrid. De börjar prata och deras konversation blir en analys av livet där Astrid hjälper honom att identifiera problemen och visa honom vägen till lyckan som hela tiden funnits rakt framför honom.

De sista kapitlen i boken erbjuder en oväntad vändning, och visar hur ödet ingriper. 

• Language: Svenska
• Publisher: BadPress
• Release date: Jan 17, 2019
• ISBN: 9781547565610

Book preview

Berättelsen om Astrid

En novell av

Jean-Marie Kassab

En solig dag

Jag minns den morgonen som om den vore igår, trots att det har passerat många år sedan jag träffade henne första gången. Den sömniga stranden som nästan var tom som så när på hennes närvaro, solens mjuka och varma strålar, det vackra landskapet, hennes ansikte, hennes röst och hennes ord är till denna dag fastetsat i mitt minne.

Fast besluten om att avsluta alla mina problem en gång för alla, så hade jag frenetiskt letat efter en isolerad plats där jag stillsamt kunde meditera och stilla mitt sinne. Jag ville försöka undvika att fatta några förhastade beslut som jag senare skulle få ångra...

Genom hela min karriär så hade jag fattat stora och avgörande beslut medan jag stod i duschen, eller när jag satt fast mitt i rusningstrafiken. En gång hade jag till och med fattat viktiga beslut i en hiss som var full av människor som trängdes för att försöka få plats.

Jag läste igenom meddelandet som jag just fått till min mobiltelefon, medan jag steg ur bilen och sedan gick emot hissen. Jag gjorde detta på vägen till mitt kontor som ligger på femtonde våningen i huset. Så fort jag steg in på kontoret så bad jag min sekreterare att ringa till mannen vars företag jag var på väg att investera 50 miljoner dollar i, och be honom att komma över för att signera avtalet.

Nu var det viktigt att få lite tid ifred för att stilla nerverna med tanke på hur mycket som nu stod på spel. Jag kände att min gräns snart var nådd för hur mycket jag skulle tåla.

Jag hade ofta gjort narr av dom som sa sig behöva tid för att fundera. Människor som efterliknar Rodins skulptur The Thinker medan de djupdyker ner i sina tankar. En människa som sitter på någon form av sten, med hakan vilande i handen, i tron på att kunna komma fram till en slutsats på detta vis, det är en trivial klyscha som roar mig varje gång.

Enligt min mening så bör beslut fattas snabbt och bestämt utan några förhalningar.  Fakta ska alltid var klara och sammanfattade med en tydlig lista som visar fördelar på vänster sida, och nackdelar på höger sida, likt en balansräkning. När sidan med fördelar var större än den med nackdelar, så bokstavligen kastade jag mig in i nya affärsprojekt, men om den inte var det så drog jag mig snabbt ur utan att skänka det en annan tanke, då jag var fullt upptagen med att finna nya offer att suga ur.

Jag använde denna filosofin i både affärsliv och i mitt privatliv. Systemet hade varit idiotsäkert ända fram tills nu. Mitt sätt att fatta beslut var en livsstil, och det hade nästan blivit en sorts trosuppfattning för mig. Att kräva relevant information var en självklarhet. Men att ställa alla frågor som tänkas kan, och sedan slösa sin tid på reflektioner? Aldrig! Jag har alltid varit övertygad om att ditt undermedvetna ger dig ett klartecken med en gång eller inte alls om du ska låta bli, så det finns inget att fundera över.

Enligt min tro så existerar inte färgen grå. Svaret är antingen svart eller vitt. Grått är en icke existerande färg, men det till trots så omsluter den gråa färgen mig från alla håll. Dessvärre så är världen ett grått ställe.

Faktum är att tragedin fortsätter då grått är favoritfärgen hos obeslutsamma människor, och det finns alldeles för många av dem. Grått får dom att känna sig bekväma. De frodas och växer i den trygghet som det ger dem.  Trots det, så är min personliga åsikt att färgen grå inte är något annat än en smutsig vit färg, eller en urblekt svart färg, inget mer, och inget mindre.

Jag hade blivit tillrättavisad många gånger av mina nära vänner, då de påpekar hur elak och hänsynslös jag blivit. Få vågar säga det rätt i mitt ansikte, antagligen av rädsla eller av ren respekt. Och vad det gäller resten av dem så ser jag rakt igenom dem, deras lamslående tystnad avslöjar deras förakt. Även om jag anade att de som uttryckte sitt missnöje gjorde det i all välmening, så var det dom som inte sa något alls som påverkade mig mest.

Hur många gånger har jag inte fått höra av både mina vänner och mina fiender att livet inte kan sammanfattas i en rad av nollor och ettor som i ett dataprogram? Men trots det, så var detta min verklighet, och det var den enda anledningen till mitt beteende.

Vid så många tillfällen kallades jag för en hjärtlös robot, men arrogant så struntade jag i dessa påståenden och fortsatte på samma spår i mitt liv.  Mitt svar var alltid detsamma: Om vi lämnar hjärtefrågorna till poeterna och siffrorna till ekonomerna så vore världen en bättre plats. Det hade alltid varit mitt motto i livet, och sedan länge hade det varit mitt hemliga vapen.

Den berömda Botte de Nevers,1 som antogs av Lagardère2, Paul Feval’s huvudkaraktär i den välkända franska novellen Le Bossu, brukade vrida sitt svärd innan han stack in det i sin fiendes panna på ett dödligt och ostoppbart vis. Sittande på golvet, tittande på tv, så brukade jag drömma om detta när jag var en liten pojke.  Jag ville också ha det, ett ostoppbart hemligt vapen, något som kunde hjälpa mig nå framgång på alla områden i mitt liv och göra mig oslagbar. När jag väl listat ut hemligheten så missbrukade jag den. Allt efter som tiden gick och framgångarna var ett faktum, så vändes mitt hemliga vapen emot mig och genomborrade mitt hjärta. Segerns sötma hade förbytts mot en unken smak av girighet.

När jag beslutade att ett projekt var värdigt min tid så hängav jag både min kropp och min själ till det, med alla nödvändiga resurser som fanns att tillgå. Jag satsade allt, likt en pokerspelare som med stadig hand skjuter fram pokerchipsen på bordet för att satsa. Känslan var otroligt berusande och jag kunde inte få nog av den. Mitt förhållningssätt allt eller inget blev mitt motto i livet och gav mig ett övertag gentemot mina motståndare. Men dessvärre, och utan att jag såg det komma, så växte det sig till en förbannelse. Likt en spelmissbrukare som hoppas att vinna, eller åtminstone få tillbaka det han satsat, spelar parti efter parti, svärande inför Gud att detta är den sista gången, trots att det inte är det.

Utmattad, ruinerad och fast besluten om att avsluta mina bekymmer en gång för alla så gick jag mot stranden med en enda sak i mina tankar. Jag var tvungen att besluta om det var ett bättre alternativ att avsluta mitt liv eller om jag skulle fortsätta att kämpa. Självmord hade alltid verkat vårdslöst och oansvarigt i min mening, men den senaste tiden så hade dom tankarna ändå börjat att snärja sig in i mitt sinne. Självmord var helt enkelt ytterligare ett alternativ, inte en omöjlighet.

Med målet att avsluta min livsresa så blev den här händelsen paradoxalt nog min egen pånyttfödelse. Jag fick lära mig den hårda vägen att det kan vara enkelt att ta tyglarna, men att styra för att komma till rätt ställe, det är en helt annan sak.

Jag visste redan i förväg att jag skulle tveka innan jag kramade om avtryckaren. Ändå så hade jag på morgonen tagit ut min revolver ifrån vapenskåpet, och snabbt gjort rent den innan jag begav mig av. Att använda revolvern för att avsluta mitt liv var en overklig känsla, och idén verkade nästintill absurd. Trots det, så kände jag tyngden från revolvern i min ficka på jackan, där den låg redo för att befria mig från mitt helvete.

1 Hertigen av Nevers skrämmande svärd (som lämnade ett hål i motståndarens huvuden) användes i dueller med hans motståndare

2 Henri de Lagardère en fiktiv karaktär som var en av huvudpersonerna i novellen The Hunchback, som skrevs av Paul Feval och publicerades 1858

JAG OCH MIN SMITH AND WESSON

Det var en nickelpläterad 38 kalibers revolver som var en gåva från en kär vän till min far, en pensionerad polisofficer som älskade mig som sin egen son. När han gav mig revolvern så lade han sin knotiga hand på min axel och sa; Jag hoppas aldrig du kommer få användning för den här. Det bästa vapnet är det du aldrig behöver använda. Det handlar om självkontroll.  Hans ord förbryllade mig då.

Huset var fullt av folk, men dom var inte nödvändigtvis mina vänner, något som var typiskt för de fester jag anordnade. Jag kände dock att han hade något mer att säga mig så jag tog en mental notering innan jag fortsatte att underhålla mina gäster innan jag kunde prata med honom