Av egen kraft

By Folke Fridell

Ena foten står kvar i minnet av det som varit - den andra har klivit in i samtiden. För pensionären Kurt Sjögren är det viktigt att ha hela bilden i åtanke där han sitter och filosoferar. En gång var han pionjär inom den svenska kooperativa rörelsen. Han tog kampen för byns konsumbutik och åkte på kongress i Stockholm. Numera bor han på ålderdomshem, där han i lugn och ro kan iaktta samhällets ursinniga rusning in i framtiden."Av egen kraft" är en roman om välfärdsstaten Sverige och dess kooperativa rörelse med sina toppar och dalar. Mycket av det som skrivs är lika aktuellt idag som det var när boken först gavs ut år 1949. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 30, 2021
• ISBN: 9788726747447

Book preview

www.sagaegmont.com

»Han hade skrumpet skinn

å skrumpna nävar,

krökta knogar

och kartnaglar,

knöliga fingrar,

knotigt anlet,

lutande rygg

och långa hälar.»

… men någonting annat hade jag väl också; någonting som inte syntes. Annars hade jag väl inte ställt min trotsiga vanmakt till skydd för rädslan jag kände.

… någonting stolt som gömdes bakom det vämjeliga utanverket och som ingen makt — inte ens min egen rädsla — riktigt rådde på.

… såvida inte? Kanske fanns det något dunkelminne från en annan tid och en annan träl; ett arvsband som tvingade.

Sånt vet man inte …

Jag vet för lite om det där underliga inom mig och det där för längesen har jag nästan glömt alldeles fast jag lever i atombombstider och en del av mina medmänniskor vill resa till månen. Det är bara då och då — i drömmen eller när jag sitter och slöar — som jag känner att det i alla fall var fråga om mig fast jag glömt det mesta och inte vet några namn eller årtal.

Så det kanske bara är en dröm …

Om jag skulle försöka samla mig och berätta så kändes det ungefär så här den tiden:

Jag — om det nu var jag — vägrade lyda när min herre befallde och då måste jag drivas ur gemenskapen. Det blev mina egna som drev ut mig och först tyckte jag det intrycket var fel och ville rätta till det. Men den detaljen gick aldrig att få ändring på; hur jag än drömde om igen så blev det på samma sätt. Sen när jag blev äldre och förståndigare och tyckte mig urskilja att stackare njöt av att plåga andra stackare, tog jag också den detaljen för gott.

Så med gott samvete kan jag upprepa: det blev mina egna som drev ut mig; gjorde judastjänsten som det anstår trälarnas släkte.

Utanför gemenskapen fanns bara fruktan. Den fruktan som kväver människorna.

Skräcken fanns därute. Dödsrädslan för den grågula träsklerans feta gyttja. Alla hade den skräcken i sig; herrarna också. Men trälarna mer för de var dummast.

Herrarna satt på stora flata stenar och gjorde ingenting. Så här efteråt — när jag drömt mig genom seklerna och återuppstått i den moderna upplysningstiden — begriper jag ju att det där stensittandet var hårt och lite farligt för hemorrojder, men det visste ingen av oss på den tiden. Det var fint och herrarna ville vara fina.

Vi trälar satt på risknippen. Det var hälsosammare men inte alls så fint. Alla drömde om att en gång få sitta på stenarna.

Jag också fast jag var träl och inte hade någon chans alls …

Vi blev rörliga av det myckna arbetet. Våra muskler hårdnade och vi sov rätt gott på risknippena de flesta nätterna. På morgnarna låg de vuxna hos sina trälinnor och förökade vårt antal.

Själv hann jag aldrig med att ligga hos någon trälakvinna innan jag drevs ur gemenskapen.

De som satt på stenarna hade god tid att tänka. Mest tänkte de på djävulskap.

… allt det här var under trälatiden, men redan då var de sittande människorna så pass utvecklade.

Trälinnorna förfärdigade kläder åt de stensittande. Själva behövde de inte så mycket. Skinn och ben och senor var materialet och arbetet fordrade styrka; de fick ta tänder och naglar till hjälp.

… krökta knogar och kartnaglar …

Och trälarna fångade djuren, stekte köttet och garvade hudarna. Sen bar de fram sitt verk till de sysslolösa herrarna.

Man skulle trott att de sysslolösa visade tacksamhet mot oss som gödde dem, men så hände aldrig.

Aldrig i drömmen åtminstone; sen har jag lärt mig att det är precis på samma sätt i mitt nya verklighetsliv: de där riktigt fina herrarna är lika otacksamma än i dag.

Den gången tackade de genom att spotta oss i synen eller ligga hos våra trälinnor när den lustan kom.

Min herre var en av de allra största människorna. Hans breda bak fyllde den väldigaste stenen vi hade. Där drömmen börjar satt där en liten man på den näst största stenen. Han hade kommit över haven för att gästa min herre.

Den lille såg ondskefull ut och hade tråkigt. Min egen herre var fridsam och lite lat av sig. De blev osams och det började så här:

— Du håller dina trälar vid ett gott hull. De blir lata och olydiga.

Min herre svarade:

— De är snälla och lydiga som hundar.

Det var då osämjan började:

— De blir olydiga.

— Nej.

— Jo.

— Den där trälakvinnan där — den svartmuskige pekade på min mor — kan du tvinga henne att krypa över golvet naken sex gånger från vägg till vägg?

— Nog kan jag men jag vill inte.

— Du kan inte.

— Jag vill inte.

— Du vågar inte.

Det tog bättre. Herrarna måste våga allt hur rädda de än var; de som satt på stenar fick inte visa sin feghet.

Så fick främlingen från haven sin vilja fram.

Min mor var havande. Det syntes när hon fått av sig riskjolen hon bar. Hon var tung och ovig och buken släpade på golvet.

Men hon tänkte inte på något annat än lyda …

En gång gick det … en, två, tre gånger. Sen sjönk hon samman. Trälhopen skränade för att visa sin uppskattning. Det var bara jag som teg och jag minns att den tystnaden skrämde mig. Hur vågade jag tiga när alla andra var förtjusta.

Den svartmuskige hördes igen:

— Så gick det som jag trodde. Hon lyder inte.

— Hon orkar inte.

— Du törs inte tvinga henne.

Hånet hjälpte den gången också.

Ytterligare en gång släpade mor sig över golvet. Sen var det slut.

Främlingen pekade på nytt:

— Den där trälen som inte skrattar som de andra. Tvinga honom att piska kvinnan till lydnad.

— Det är hennes son.

— Så mycket bättre.

Den unge trälen var jag fast jag glömt hans namn. Till min skam måste jag säga att jag lydde en stund. Fram till piskan och kvinnan lydde jag. Sen hände ett under i träskfolkens historia: En träl vägrade att slå sin mor. Det kändes så konstigt; precis som förlamning runt omkring skräcken. Hade inte lamheten varit kanske skräcken tvingat mig att slå.

För olydnad finns — eller fanns, det vet jag inte säkert än — bara ett straff: träsket. Döden i den grågula gyttjan där osaliga andar dog ut i ensamhetens evighetssuck.

Min herre vart vred så han reste sig från stenen och röt åt alla trälarna att kasta oss båda i träsket.

Så långt har jag kunnat drömma; drömma vaken eller sovande. Det slutade alltid med att gyttjan bubblade därute i mörkret och att mor och jag blandade våra dödsskrik och vår rädslas nöd i den våtkalla natten.

Det där skriket väckte mig alltid. Antingen ur sömnen om det var en dröm eller ur slöheten om jag bara satt och lekte.

Så hur det gick sen vet jag inte. De levande vände väl åter till sina risknippen; städade stenarna som förr åt sina herrar och låg hos sina kvinnor om nätterna. De gladdes väl åt livet för dödens skull medan ryggarna bågnade och kartnaglarna växte inåtkrökta.

Fast man vet inte riktigt; kanske var det någon bland den stora skaran som djupgömde bilden av mig och mor i sitt rädda hjärta. Som oroades av den svåra synen och aldrig fick mitt sista gyttjekvävda skrik ur öronen.

Kanske föddes olydnaden hos en annan träl.

Detta hände för längesen under trälatiden …

2

Det här är i alla fall ingen dröm; ingen vanlig dröm som anständigt folk tittar i spåböcker efter för att se vad den betyder.

Nej, det här är verklighet till och med i dubbel mening. Jag var redan till; jag som berättar detta såg en människa dö en gång och den människan var jag själv.

Det är så svårt att förklara hur jag känner det, och människor jag talat med har skrattat åt mig. Det är klart att vi var två. Han som dog och jag som lever än. Jag visste ingenting om honom förrän han dog. Då kände jag att han var jag.

Ingenting alls visste jag innan; inget namn, inte ens att han funnits till. Så kanske var det en dröm. En dröm som började med att en människa dog. Då — när han dött — levde jag hans liv på nytt.

Det livet var så olika mot den gången jag kastades ut i gyttjan …

Tiden var så gammal dit jag kom; äldre än de platser jag hade besökt tidigare. Det nya livet, som drivit mig bort, mullrade sin åskserenad ute i världen. Men jag hade inte deserterat utan drivits på flykt i den hårda kampen. För jag hörde det nya till.

Dit jag kom härskade lugnet duvet och stillastående men några av de lyhördaste hade hört mullret. Hört och förfärats och hårdnat till i sitt gammalsamvete.

Onda nyheter kom utifrån: maskintiden vred sig i födslovånda. Oljiga beläten skrämde människorna eller gjorde dem lättsinniga och galna. Det var sanningen från den stora uppenbarelsens tid som tog form:

Broder stod mot broder …

Människorna blev sig olika; folk fick aldrig tid att tänka sig för riktigt. Hårdnade till och glömde tacksamhetsbudet och fick ondska och avund i ögonen.

Trälar fanns inga längre. Träldom var i lag förbjuden. Men ofriheten var tillåten som förr och lydnaden en av de heligaste lagarna.

Den nya tiden hotade lydnaden …

Det gällde att bromsa i tid också på de fjärran orterna. Och vilka skulle bromsa om inte de som visste att skilja på ont och gott; de som kunde sålla vetet från agnarna.

Än var det lugnt, nästan. Makten satt där den skulle. Hos de lärda, de som visste om farorna.

Sockengränsen måste spärras för det smygande giftet …

Här var värre än annars; folket mottagligare. Det var fabriken som öppnade dörrarna åt syndavärlden till. Fabriken hade börjat så galet en gång för längesen och ägarna skämdes en smula än för den tiden. Lumpsamlare hade de varit, de människor som grundade den. Gått omkring och halvtiggt i gårdarna som löst pack och