Bjälken i ditt öga

By Folke Fridell

Två unga sociologer reser till en bruksort i Sverige för att genomföra en banbrytande undersökning över ortens invånare. Ett genomsnitt av befolkningen ska utfrågas och därefter ska sociologerna analysera deras svar, men det dröjer inte länge innan de unga forskarna inser att invånarnas verklighet skiljer sig från de teorier de jobbat så länge med. När de sakta men säkert börjar lära känna ortens befolkning inser de att det pågår mer under ytan än de någonsin hade kunnat förutspå men forskningens hjälp.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9788726747386

Book preview

Det var deras första sommar.

Den första riktiga sommarmorron livet bjöd ut, tyckte Mia där de stod vid det öppna kupéfönstret och väntade på att tåget skulle gå. Väntade som om de för första gången hade tid att vara unga och möta ljuset och sommardagarna. Som att stiga ut i solskenet efter en lång natt. En enda lång mardrömsnatt fylld av läxor.

De var unga och det riktiga livet kunde börja när som helst.

Så var de förlovade också, men just nu hörde det inte hit. Åtminstone tyckte Sven att allt det där privata var liksom en oviktig detalj som måste skjutas undan eller kvävas för att allt det andra och stora inte skulle förlora sin strålglans. Deras egna små glädjeämnen eller bekymmer måste läggas åt sidan för en tid; ersättas av nånting som var större och mer: detta att de stod på livets sommartröskel — inte sitt eget bara utan allt livs — att de stod där med sin ungdoms entrébiljett i händerna färdiga att sugas in i de stora sammanhangens virvlar.

Ånej, inte sugas ändå. Inte låta sej dras in eller sköljas undan utan vandra… sakta och seende vandra in i livet.

Det skrämmade livets mysterium som kunde vara himmel eller helvete men som ändå var stort. Som var livet.

Så kände han det denna väntansstund och så vill han att också Mia skulle känna.

De hade kommit med nattåget och fått vänta lagom för en kopp kaffe och ett wienerbröd i järnvägsbuffén. Några mil till på en liten bibana och de skulle vara framme i den stad där arbetet väntade.

Arbete? Jodå, visst var det ett arbete som väntade, men ändå nånting mer: ett kall, nästan lika heligt som en skapelseakt.

Filosofie kandidaterna Mia Andersson och Sven Eriksson hade fått på sin lott att göra en industrisociologisk undersökning i den lilla stad som skulle bli deras hem för några månader framöver. Att de därtill var förlovade och skulle leva tillsammans var en sak som inte hörde dit. I alla fall tyckte Sven så och just nu. Om de inte orkade glömma bort intimiteten så fanns det en fara också.

Små smekord om kärlek och sånt kunde bli irritationsmoment i en uppgift som var helig och stor. Större och heligare än allt annat.

Det där att just dom två skulle gifta sej var en slump och kanske… kanske var det därför Sven kände sej lite orolig inför kallet som väntade. På ett sätt hade allting varit lättare om inte Mia varit hans fästmö. Hon hade sagt några ord nyss som Sven ogillade. Nånting om att det var väldans hyggligt av rektorn att han och hon fick följas åt på resan. Han och hon? Mia hade sagt dom orden som om det varit fråga om dom första människorna och resmålet var paradiset.

Så Sven kände sej tvungen säja ifrån på skarpen:

— Du tror väl inte att docenten tog hänsyn till våra familjära… våra rent privata små affärer?

— Affärer?

Hon hördes så häpet ängslig, Mia. Drog sej bort lite från fönstret som om hon frös eller trodde att nån skulle höra henne fast hon nästan viskade:

— Affärer? Att vi ska gifta oss, är det en affär? Så har jag aldrig tänkt på vårt, Sven.

Då hade Sven ändrat sej och försökt förklara:

— Det gör jag inte alls, det begriper du väl, Mia. Det är bara så svårt att hitta dom rätta orden. Men det får ändå inte bli så att du… att vi…

Sven gick upp i diskant och blev gnällig i rösten som en kinkig barnunge:

— Det får ändå inte bli så att undersökningen hänger samman med våra små futtiga problem. Ordnar vi det på det sättet så fördärvar vi alltsammans för oss själva också. Vi får inte skymma sikten med vår egen skugga.

Mia satt hopkrupen på en bänk nu. Morronsolen värmde hennes ansikte genom det öppna fönstret. Hon satt tyst och lät sej smekas av solstrålarna. Sven fortsatte sitt prat, och nu hörde Mia att han la in all den andakt i rösten han var mäktig i sina andaktsfullaste stunder:

— Vi är vetenskapare du och jag, Mia. Och det är bara därför vi sitter här på tåget tillsammans denna sommarmorron. Att vi sen… sen är kära i varann, det…

Så tystnade Sven för det kom en människa till in i kupén. Och Mia teg också. Det där sista oavslutade om kärlek var vackert sagt, tänkte hon, så hon fick väl tiga. Annars fanns detta att säja: nog kan vi vetenskapa lika bra fast vi är kära i varann.

Sven satt tyst och tankfull och Mia lät honom hållas. Han grubblade väl på det där han kallade stort och heligt; det gjorde han jämt och lite för mycket, tyckte hon. Hade huvudet alldeles fullt av sociologiska termer och gjorde små låtsasintervjuer med hoptänkta offer så allvarligt att alltsammans skulle verkat löjligt om inte… om inte Mia varit kär i Sven.

Hon tyckte om Sven då också men längtade ändå efter de där stunderna när han såg på henne med lite mindre vetenskapliga blickar. Han hade så ömma ögon ibland, Sven, fast det var långt mellan ömheten. Glasögonen gjorde sitt förstås; de tjocka linserna skymde kanske och när han tog dem av sej såg han knappast nånting alls. Sven såg så rörande hjälplös ut utan glasögon; hade en fråga i de nakna ögonen i stället för ömhet. Som om han trollat bort sitt eget jag och blivit en främling för sej själv också. Ansiktet blev så långt utan glas, och i skolan hade dom kallat honom hästen. Först plugghästen för läslustans skull, men sen när nån spjuver sett honom utan glasögon så hade dom dragit bort plugg och lämnat bara hästen kvar. Men allt det där var under gymnasietiden och glömt för länge sen. Bara då och då kunde Mia känna sej riktigt skrämd inför detta främmande ansikte, som varken hörde honom eller henne till.

Då var det lugnare att ha honom som vanligt; med brillorna på och den fjärrskådande blicken bakom som inte gav plats för sådana små petitesser som ömhet. Mia visste att han var gripen av sin uppgift nästan som en nyfrälst.

Nu tog Sven bort Mias hand från sin axel. Det började komma folk in i kupén, och Sven orkade aldrig med några ömhetsbetygelser så där offentligt. Han var av bondesläkt och född på landet, och i hans kretsar räknades det som en skamlighet att visa känslor när främlingar tittade på. Sånt fick man spara till ensamhetsstunder i sängbolstrar och nattmörker.

Så nu när det började bli trångt i vagnen tog han bort Mias hand och drog sej in i sin hörnas ensamhet. När han började prata kom ögonglansen på nytt. Den kom bara inte för Mias skull.

— Det är en stor uppgift vi fått, Mia. Så stor att allt annat måste stå tillbaka. Vi måste vara starka, du och jag. Tvinga undan våra privata känslor så att ingenting, ingenting kan skymma vår syn. Det är detta vi måste kunna nu: detta enda viktiga, att se klart. Sen efteråt hinner vi nog med vårt. Du får inte bli lessen, Mia, men det är så och vi måste se det så. Vi är vetenskapare och vi ska veta. Mer och mer ska vi veta. Nu… nu vet vi så lite och är bara på väg mot vetandet. Med det här tåget som snart skall gå är vi på väg in i människorna för att veta. För att fråga, lyssna och veta. Och så lägga samman till slut. Plocka ihop små livspuzzel och berätta om allt vi hittat. Om hur det står till i en människas allra innersta hemligvrå. Allt detta ska du och jag hjälpa till att plocka fram, är det inte härligt? Räcker det inte för en sommar, Mia?

Mia suckar lite:

— Joo kanske, du har väl rätt och jag vet allt det där om helighet och sånt. Och ändå tycker jag du har fel. Tycker att när vi två ska hålla ihop och ha varann så… Då bör vi ha rätt att glädja oss åt det också.

Sven svarar inte. Han vill inte såra eller kanske han inte har lyssnat riktigt på det där sista Mia sa. Han sitter med kartoteket framför sej på bordet och plockar i intervjukorten. Offerlådan, brukade dom skämtsamt säja på skolan, inte Sven förstås. Mia visste att Sven inte skämtade med sakrala ting. Men nu sitter han där och måste lära. Det är så mycket han måste lära, och han har det svårare än Mia med utantill-läxor. Hon kan redan de flesta förhållningreglerna:

Lär dej fråga…

Lär dej lyssna…

Var aldrig ointresserad…

Låt klienterna prata ut…

Se alltid på den du talar med…

Du är inte huvudpersonen…

Låtsas att du har samma uppfattning som O…

Lys inte med dina kunskaper…

Undvik att diskutera…

Mia gjorde ett litet minnesplock ur allt förhandsvetande bara för att ha nånting att pyssla med nu när Sven var försvunnen för henne och omvärlden och glömt allt. Glömt att han satt vid sidan om sin fästmö, en liten kvinna, ekorrpigg och levande som gärna vill smekas denna första sommardag, men som inte törs för den heliga offerlådans skull. En svart vaxdukslåda innehållande några papperslappar där det berättas om människor han inte känner.

Sven är så glad över det här kartoteket. Det ger honom en bild av de människor han måste veta så mycket om, och han måste lära sej utantill allt vad korten berättar. Han vill inte gå omkring i hem och fabriker med lapparna i händerna. Det ser dumt och misstänksamt ut. Som om han och Mia var sända av nån befallande myndighet, och han ville inte komma som en befallare. Han ville komma som människa till människa. Sven är ödmjuk inför sin uppgift och det får inte finnas några gränser. Han vill vara en liten spörjande medbroder i lidandet. Det är stort och det räcker.

Dit in i sann ödmjukhet vill han tränga och dit vill han ha Mia också. Och det ska nog gå, för Mia är också fascinerad av uppgiften. Det är bara det där att hon så lätt blandar ihop allting, men det är sommarn förstås. Sommarn och morronsolen och allt. Allt som de måste skjuta på till hösten.

Till hösten. Till hösten.

Det sjunger så i skenskarvarna för tåget har börjat gå nu, och Sven ryser till lite mitt i all hettan. Höst? Ska lyckan, hans och Mias egen lycka skjutas bort i en tid när allt dör och förmultnar?

Sen rodnar han över vidskepelserna och tar sammanbitet itu med de tunna papperen fyllda av blå anilinskrift.

Små tunna pappersbitar som berättar om okända medmänniskor…

Arne Mattson: industriarbetare. Femtiotre år och gift. Politiskt intresserad och aktiv i logen, fackföreningen och det kommunala. Värnpliktsvägrare i ungdomen, nu hemvärnsman i befälsställning. Bildningsentusiast med folkhögskola och socialinstitut bakom sej. Duktig yrkesman som avböjt förmanserbjudande vid flera tillfällen.

Greta Mattson: hemmafru och g.m. Arne. Fyrtiofyra år. Stillsam och tyst typ av det hemkära slaget. Medlem av logen och kvinnoklubben men inte särskilt aktiv. Omtyckt av alla.

Leif Mattson: industriarbetare och tjugotre år. Socialt vaken och radikal. Gått i folkhögskola. Musikalisk med dragning åt jazz. Till för ett par år sen ordförande i ungdomsklubben och aktiv i många andra sammanslutningar, men så en plötslig omsvängning mot passivitet. Hängde på kaféerna eller stod i gathörnen. Flyttat från sina föräldrar.

Konduktören kom och klippte biljetterna. Mia måste hjälpa Sven att leta i fickorna innan han fick fram sin. Det blev en liten vilopaus för konduktören, och han tittade nyfiket först på Svens lappar och sen på Sven själv:

— Såå, det är dags nu?

Sven såg förvånad ut och mannen förtydligade lite:

— Jag känner dom alla tre. Hyggligt folk, fast pojken har visst trampat ur spåren lite.

Sen gör han en liten extra honnör och går.

— Vi är visst väntade, Mia?

— Kanske det. Fast i en sån liten stad känner alla varann.

Sven beblandade sej med familjen Mattson på nytt och glömde Mia. Han hade bestämt sej för att börja med den familjen. Inte precis för att just dom var så särskilt intressanta, men nån måste han ju börja med och pojkens väg var förresten rätt slingrig och underlig. Som detta att Leif nu tydligen struntade i allt han förr tyckt om och bejakat. Sven skulle följa den slingervägen tillbaka långt in i barnaåren, och det kunde bli en fascinerande resa.

Fadern kunde också bjuda på små hemligheter. Där fanns i alla fall ett rätt delikat frågetecken. Varför ville inte Arne Mattson bli bas? Kanske visste han det inte själv, men tillsammans med Sven skulle nog också den hemligheten bli uppspårad och ringad in.

Annars tyckte nog Sven att kort nummer fyra i sociologialbumet hörde till de mest dramatiska, som berättade om ett ovanligt livsöde:

Erik Lindh, sextioåtta år och pensionär, men ändå kvar på fabriken. Agitator i ungdomsåren och fanatisk anhängare av obstruktion och sabotage. Nu en tyst ensling som tiggde sej till lite extraarbete och tackade för var dag han fick stanna kvar. Hustrun död men Lindh hade en dotter hemmaboende.

Den mannen hade upplevat allt från elektriciteten till atombomben, och på sociologins röntgenplåtar skulle Sven trolla fram sanningen om gamlingen. Inte den vanliga och banala som sades i ord och god tro, för nånting av tro och bländverk fanns väl alltid kvar hur skrumpen kroppen än blev, utan den vetenskapliga sanningen som bevisade i stället för påstod.

Sven Eriksson höll de fyra tunna papperslapparna i sin hand, lite försiktigt mellan tummen och det mörkt nikotinbrända pekfingret. Han var lite darrhänt, kandidaten, och skulle väl egentligen vilat ut nu efter betygsjäkt och examina. Sen la han papperen ovanpå vaxduksfodralet för Mia ville säja nånting. Hon lutade sej förtroligt intill honom, så nära att de satt kind mot kind, och viskade:

— Har du sett nånting så hemskt blått som dom ögonen?

Det var en kvinna och hon fyllde hela bänken framför Sven och Mia. Järnvägen var smalspårig med små lilleputtvagnar där slitna träsitsar gav plats för tre om de samsades och trängde ihop sej. Nu fyllde den nya sin bänk ensam, och en väldig äggkorg hade hon i knäet.

Sven sa nånting elakt i stället för att svara på Mias fråga om de blå ögonen:

— Det är då ingen risk att dom äggen går sönder.

Hon var tjock men på ett näpet sätt, tyckte Mia. Ändå var det inte omfånget som fascinerade utan ögonen. Kvinnan hade de blåaste ögon Mia nånsin sett och tittade sej omkring så förtroligt som om hon varit mamma till alla i kupén och de hennes älsklingskycklingar.

— Snart ska du se att hon börjar kackla också, Mia.

Det var ovant och styggt sagt — Sven brukade sällan försöka sej på sånt som spydigheter, men ingen mer än Mia hörde viskningen, och Sven var förstås vresig över att Mia stört hans sociologiska meditationer.

Nu log de blå ögonen mot kandidaterna, och Sven drog bort sin kind som om Mias bränt honom. Hon sa ingenting, kvinnan med äggen, men hon tittade på dem så där hjärtegott som en mor gör när hon ser att hennes barn trivs och har det gott.

Mia log tillbaka men Sven rodnade. Tåget stannade vid näst sista stationen och det kom in två resande till i den alldeles fulla vagnen. Två högröstade människor som fått sin bil punkterad och nu måste begagna ett så pöbelaktigt transportmedel som en överfull tredjeklassvagn och var rasande på alla för punkteringens skull.

— En sån luft! Har du nånsin känt? Det är ju förskräckligt — här kan man inte andas! Öppna fönstren genast, innan man kvävs!

Mannen var lydig och drog ner fönstren på ena sidan, och den svettiga kvinnan trängde sej fram mellan Mia och äggmamman och fick ner fönstret på deras sida. Den friska sommarluften svepte in och det kändes skönt och befriande. Den kom som en sval hälsning från det fria livet där utanför, och Mia fyllde lungorna som en gapande fågelunge.

Visst var det skönt med luft, men ändå… ändå kom Mia på sej själv med att hon såg på nykomlingarna med nästan hat i blicken. Hon tyckte illa om dom där högröstade orden från damen som ägde en punkterad bil. Tyckte att det hon skrikit ut om den usla luften var en förolämpning mot Mia och alla dom andra. Dom hade ju tålat sej alla och ingen hade dött. Ingen hade ens skrikit. Mia hade suttit här över en timma nu och inte känt den dåliga luften. Nästan trivts med tågresan och folket runt omkring. Känt sej som en liten del i ett stort kollektiv som var på väg mot samma mål. Skrattat lite när dom andra gjort det och mött dom blå ögonen mitt emot.

Och så kom den här kvinnan in och skrek att det var så dålig luft att hon inte stod ut. Hon var överkänslig förstås; hon var känslig och Mia… Mia och dom andra var mindre nogräknade. Som om dom suttit i inpyrda ohygieniska kyffen hela livet och inte kände om det luktade så eller så.

Nej, Mia tyckte illa om den här högröstade damen. Hon passade inte in bland dom andra. Hade inte här att göra med sin fina näsa och skrikiga röst. Dom andra teg. Tyckte kanske att det var svettigt och besvärligt men tålade sej. Och Mia var en av dom andra.

Tåget hade god fart nu och svalkan som kom utifrån började kyla lite. Mias koppargyllne hår fladdrade i vinddraget, och nånstans muttrade en gammal kvinna att korsdrag var farligt. Men ingen vågade stänga fönstret, inte ens Mia. Hon kunde ju dö då, gaphalsen, och kanske hennes tystlåtne man var lika ömtålig och