President McKinleys sista dagar

By Bengt Carlberg

Andra delen i den fartfyllda deckarserien om kriminalinspektör Johan Fransson och hans kollegor vid Växjöpolisen.När en maskinist hittar en människokropp på regementsområdet i Växjö, dras kriminalinspektör Johan Fransson och hans kollegor in i en invecklad mordutredning. Det som fördjupar mordgåtan är det underliga meddelande som mördaren omsorgsfullt placerat i offrets kavajficka: Jag är John F. Kennedy, sök Lee Harvey Oswald.I jakten på mördaren slungas Johan Fransson in i en virvel av intriger och dolda samband. Ju mer han gräver desto tydligare blir det att brottet har oanade kopplingar till det beryktade presidentmordet. De mystiska orden blir en nyckel till att förstå mördarens planer som håller på att utvecklas i det tysta. Det är upp till Johan Fransson och hans kollegor att i kamp mot klockan lösa gåtan, innan tiden rinner ut och mördaren slår till igen.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 6, 2023
• ISBN: 9788727055954

Book preview

Bengt Carlberg

President McKinleys sista dagar

SAGA Egmont

President McKinleys sista dagar

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright ©2012, 2023 Bengt Carlberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727055954

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

FÖRORD

När jag tog itu med denna roman, var det med föresatsen att verkligen sticka ut. Eftersom genren i sig innehåller så otroligt många fantasifulla berättelser och komplicerade intriger, var detta lättare sagt än gjort. Att min intrig skulle ha en koppling till de amerikanska presidenterna ingick i grundidén och jag ville definitivt skildra den utsatthet som finns i vårt digitala samhälle, där all vår kommunikation finns tillgänglig för den som har kunskap och intresse.

Det var också viktigt för mig att försöka skildra den uppgivenhet och frustration som kan drabba utredare under en lång, komplicerad och uppslagslös utredning. Min intention har varit att även ni läsare, rent fysiskt, skall känna denna frustration.

I övrigt hoppas jag att läsaren kommer att känna igen både den värld som befolkas av kriminalinspektör Johan Fransson och hans kollegor och vårt moderna Växjö som även denna gång bildar fond i berättelsen. Liksom tidigare är alla eventuella likheter med verkliga personer slumpmässiga, utom i de fall där jag lånat lite inspiration och personlighetsdrag från människor i min bekantskapskrets., givetvis med deras medgivande. Jag hoppas ni känner igen er och tycker att jag gjort er rättvisa…

Stort tack riktas denna gång till:

Jennie Ronéus, läkare vid Centrallasarettet i Växjö, för hennes oändliga tålamod då hon guidat mig rätt i den medicinska snårskogen. Alla eventuella oklarheter eller felaktigheter i boken rörande detta komplicerade område eller svensk sjukvård i allmänhet, beror helt och hållet på författarens egen okunskap, fantasifullhet eller en kombination av båda.

Lars Viberg och Rolf Einarsson på Psykiatrihistoriska Muséet i Växjö, för deras kunnande och berättarkonst.

Jonas Pettersson, min svärson in spe, som kläckte den strålande idén om fyndplatsen i början av boken.

Oscar Carlberg, min frus brorson, vars kompetens inom IT-frågor endast överträffas av hans vilja att hjälpa till. Ingen skugga torde falla på honom om läsaren upptäcker konstigheter.

Mina lektörer Anders S. Krantz, Åsa Brauer och Mathilda Carlberg, för deras konstruktivitet, uthållighet och tydlighet.

Mitt förlag, Skolbörsen, med förläggare Lars Arvidsson i spetsen.

Min fru Ellen, som bara med sin blotta existens bevisar att störst av allt är kärleken.

Slutligen kan jag inte låta bli att uppmärksamma er, kära läsare. Det blev under 2011 alldeles uppenbart att ni gillade min debutbok Popularitetsklubben och ni gav mig den extra kraft som behövs för att återigen sätta mig med blyertspenna och papper för att, om möjligt, skapa ett läsvärt kriminalepos. Jag är er stort tack skyldig.

Växjö, november 2012

Bengt G Carlberg

PROLOG

Lund-Mallorca, då

Peder Thorstensson och hans dotter låg i krig. Inget öppet sådant, med okvädingsord, sårande kommentarer eller skäll, snarare ett tyst, psykologiskt, kallt beräknande krig. Flickan, som hette Nathalie, var fjorton år och till största delen tystlåten och butter, men gav ibland sin far ögonkast som inte kunde tolkas som annat än öppet hat. Peder å sin sida, tassade på tå för att inte ytterligare reta upp sin dotter, men detta skapade ännu mer osäkerhet i situationer där den unga flickan behövde vägledning, styrka och kärlek från sin far.

I alla konflikter finns orsaker och i denna stavades orsaken Marie Thorstensson. Peders fru och Nathalies mamma var sedan fem månader tillbaka tvångsomhändertagen på Sankt Lars Sjukhus i Lund på grund av schizofreni. Under de dryga två år som sjukdomen varit tydlig, hade Peder kämpat med alla till buds stående medel för att Marie skulle kunna bo kvar hemma, men när det till slut stod klart att varken Maries egen eller andras säkerhet var garanterad, tvingades Peder ge upp.

Hans dotter kunde aldrig förlåta honom för detta svek. Att skicka hennes mamma till ett stort kallt, kargt sjukhus, fyllt med massa otäcka, okända människor var obegripligt för flickan. Hur kunde han? Han, den välkände och omtyckte historieprofessorn, som alltid mässade om alla människors lika värde och om hur demokrati bäst tydliggjordes av hur ett samhälle tog hand om sina svagaste medborgare. Visst hade pappa förklarat att det främst var för hennes, Nathalies, skull som detta var ett nödvändigt beslut, men Nathalie ville då rakt inte medverka till att hennes mamma sattes på något jävla dårhus.

I skolan hade Nathalie blivit allt mer utåtagerande och fler än en gång hade Peder kallats till rektorsexpeditionen för att Nathalie hamnat i handgripligheter med sina klasskamrater. Det var alldeles uppenbart att dessa negativa tendenser måste brytas, men hur?

Den psykiatriläkare som var ansvarig för Marie hade föreslagit en resa, ett break för att far och dotter skulle hitta tillbaka till varandra. En neutral plats där man i lugn och ro kunde diskutera hur man skulle gå vidare i sitt gemensamma liv. Peder behövde ingen betänketid. Lite drygt två timmar efter besöket hos läkaren hade han bokat och betalt en resa till Mallorca och begärt ledigt både för sig själv och för sin dotter.

Peder kände sig förväntansfull. Två veckor i Cala Millor för två personer, för far och dotter, för honom själv och Nathalie. Han var inte så naiv att han trodde att detta skulle lösa allt, men det var ett första steg, tänkte han, och dessutom tyckte ju Nathalie om att sola och bada, åtminstone när hon var yngre.

Den lundensiske historieprofessorn och hans dotter installerade sig i rum 208 på hotell Amatista på Calle de Sipells i Palma med härlig utsikt över havet. Nathalie gick genast ner till poolen och Peder lade sig ett ögonblick på den stora, svala sängen. Det hade tagit honom en vecka att övertala Nathalie om att detta var positivt, inte bara för far och dotter, utan även för mamma Marie. Jag hoppas verkligen det är värt det, tänkte Peder. Annars vet jag inte vad jag gör. Jag kan inte förlora båda två.

Under de dagar som följde blev den pratsamme universitetsprofessorn och hans dotter en välkänd syn på gatorna i Cala Millor. På ytan gjorde de allt som en far och en tonårsdotter kunde tänkas göra på en sommarsemester; åsneritt, besök på tivoli, stadens lokala zoo, restauranger och en spektakulär fjärilspark och det fanns stunder när Peder kände att han fick riktig kontakt med Nathalie, att de kunde skratta tillsammans. Men så fort själva kärnfrågan, det vill säga Marie, nämndes blev Nathalie antingen arg, ledsen eller helt tyst. De två förstnämnda reaktionerna kunde Peder hantera, men denna isande tystnad var mer än han klarade av. Istället för att fördubbla sina ansträngningar att nå sin dotter, hemföll Peder åt att på kvällarna underhålla övriga gäster på hotellet med skrönor och verkliga historier från den amerikanska historien och speciellt uppeldad blev han när han berättade om sina favoriter, de amerikanska presidenternas liv och öden. Under dessa kvällar satt för det mesta hans dotter Nathalie tyst vid hans sida med inåtvänd blick. Vittnen skulle senare berätta att de inte var säkra på om de någonsin hörde henne yttra ett ord.

Torsdagen den 30:e maj, den elfte dagen på deras resa, inträffade tragedin.

ETT

Växjö, nu

– Johan? Sofija Estvanic stack in sitt huvud på kriminalinspektör Johan Franssons kontor. Jag hoppas du inte gjort upp alltför avancerade lunchplaner, för de har hittat en kropp i snöhögen utanför I 11.

Johan tittade upp med en förvånad blick.

– Snöhög? Får jag påminna fröken om att vi är i april månad, det är tjugo grader varmt och att det inte snöat en flinga på fem veckor?

– Och får jag påminna herrn om att det innan dess snöade i fyra månader och att allt faktiskt inte smält undan helt och hållet ännu? Tydligen är det en grävmaskinist som håller på och fixar i ordning det som återstår och han fick syn på kroppen. Vi skulle varit där för tio minuter sedan.

Johan mumlade något ohörbart, krängde på sig sin nyinköpta skinnjacka (visserligen dyr, men det bästa klädesplagget han någonsin ägt) och följde Sofija ut ur kontoret.

Regementet I11 i Växjö lades ner för värnpliktiga 1992 och användes till en början som flyktingförläggning för de stackars människor som flytt kriget på Balkan. Vän av ordning kunde kanske ifrågasätta det lämpliga i att placera människor, nyss anlända från en krigszon, på ett regemente, men för kommunen var det en lysande affär. Samtidigt förpliktigade det givetvis att hjälpa människor i nöd.

I samband med att förläggningen avvecklades och resterande del av regementet försvann 1997 började ett antal företagare visa intresse för att hyra lokaler på regementsområdet för sin verksamhet och idag, fjorton år senare, var I11 med omnejd ett mycket vitalt företags- och handelscentrum och ett bra bevis på nytänkande och entreprenöranda.

En liten bit utanför själva kasernområdet, på andra sidan järnvägen i sydlig riktning från regementet, låg det område som kommunen de senaste åren använt som avstjälpningsplats för snöröjningen. Johan hade passerat området i vintras och då slagits av de enorma mängder snö som fanns där, mer än sex meter på höjden. Nu återstod dock endast halvannan meter här och där och av färgen att döma var innehållet till största delen grus.

Estvanic parkerade vid ett par stora stenbumlingar som tjänade som avspärrning och när de båda kollegorna gick ur bilen, avhöll sig Johan för att kommentera Estvanics musiksmak som påtvingats honom i form av Rix FM och modern hitmusik. Hennes bil, hennes musik, tänkte Johan. De hälsade på den uniformsklädda kollegan som ansvarade för att inga obehöriga nu tog sig in på området. Johan lyfte på avspärrningsbandet och tog sig ut på den vattensjuka grusplanen. Ett trettiotal meter in på området syntes Sven Hammar och Lars Tjelvander, de resterande poliserna i Johans grupp och när Johan och Estvanic kom närmare syntes också en tredje person, en kepsförsedd man med mycket grova överarmar.

– Det här, sa Hammar, är Pentti Tappara, anställd av Växjö kommun. Han gick på sitt pass vid klockan kvart i åtta i morse och strax innan tio upptäckte han att skopan frilagt en manskropp. Han pekade i riktning mot skrapan och några meter framför denna låg mycket riktigt en man på rygg. Johans första okulära intryck var att mannen verkade vara mellan 40 och 55 år, av medellängd, klädd i svart kostym och en tunn svart överrock. Kläderna var mycket smutsiga och skrynkliga, som om de utsatts för fukt och smuts under lång tid. Bröstfickan var blottad och avslöjade en tidigare vit näsduk. På mannens hals syntes två små märken, med ett par centimeters mellanrum. Sammantaget såg mannen så fridfull ut att man kunde tro att han sov. Kroppen var placerad på en liten platå av snö och grus, cirka 60 centimeter hög. Välklädd inför möte med döden, tänkte Johan. Men vem är han? Och hur i hela friden hamnade han här?

– Får jag fråga, sa Johan och vände sig mot grävmaskinisten som precis la in en stor prilla snus under överläppen, har du varit med under hela vintern och skött det här snöupplaget?

– Jo, vi började i november förra året, det började ju tidigt igen, precis som förrförra året.

– Och den här platsen vi står på nu, ungefär när började man lassa på här?

– Vi började i det här hörnet, sa Pentti Tappara, så jag skulle säga i slutet av november eller början av december, men det måste jag nog kolla med de andra förarna. Vi har ju fört logg över hela arbetet.

– Gör det, är du snäll, sa Johan. Vi vill också be dig att komma med ner till stationen för ett skriftligt vittnesmål. Är det okej?

– Självklart, sa Pentti Tappara. Jävla obehagligt det här.

– Sven, sa Johan, tar du förhöret, så stannar vi andra och diskuterar lite?

När Hammar och grävmaskinisten avlägsnat sig, satte sig Johan och hans två kollegor på några stenar, redan solvarma av förmiddagssolen.

– Vad tror vi? sa Johan.

Tjelvander kliade sig i huvudet och tog sedan till orda:

– Givetvis kan någon grävt ett hål någon gång under vintern och lagt in kroppen, men med tanke på hur många människor som rört sig i området och vilket arbete det skulle medföra, verkar det långsökt. En möjlighet är att han mördats någon annanstans och att kroppen forslats hit med kommunens lastbilar, dumpats och sen har man byggt på med snö allteftersom.

– Jag håller med, sa Johan och Estvanic nickade instämmande, även om det är märkligt att ingen sett något vid själva avtippningen. Då är detta vår huvudteori och för att komma vidare behöver vi dels kontakta kommunen för att se vilka områden som snöröjdes i början av vintern, dels kolla försvunna personer. Är teknikerna på väg?

– Fälth ringde precis, sa Tjelvander, och de är här om fem minuter.

– Utmärkt, sa Johan. Tar du kommunen, Lasse? Och Sofija, jag vill att du kollar försvunna personer. Ni kan ta bilen, jag går tillbaka till stationen.

Johan satt ytterligare ett par minuter vid kroppen och försökte föreställa sig vem personen var, varifrån han kommit och varför han slutat sina dagar på ett snöupplag utanför I11. Eftersom detta enbart var spekulationer på detta tidiga stadium, började Johans tankar snart vandra iväg. Han tänkte på Ella, den fantastiska kvinna han träffat i samband med en utredning för drygt ett år sen och som han nu delade ett mycket harmoniskt särboförhållande med. Han tänkte på sin förra fru, Louise, och på deras dotter Emma, snart 16 år. Han tänkte på sig själv, sina tillkortakommanden och sin osäkerhet som främst manifesterades i privatlivet. Det känns som om jag ständigt behöver erövra mitt lugn och min lycka, som att det är en ständig kamp. Vore det för mycket begärt att livet någon gång var enkelt och okomplicerat? Förmodligen… Och vem riktar jag egentligen denna vädjan till?

Johan tittade upp mot solen och fick i ögonvrån se Fälth och Tengbom, två av Växjöpolisens tre tekniker, komma kånkandes på två stora väskor, samtidigt som de försökte undvika de värsta vattenpölarna.

– Nästa gång, stönade Fälth, du bjuder ut oss, Fransson, kan du kanske kosta på dig ett ställe med lite högre klass?

– Skall försöka, flinade Johan. Nå, inget är rört med människohand, så det är bara att sätta igång. Kroppen kan ha legat här i sex månader, men det vet vi inte. Jag lämnar er i fred nu, men är det något finns jag på mobilen.

Han klappade Fälth på axeln och klafsade iväg på det vattensjuka gruset. Hans för ändamålet opraktiska myggjagare kändes besynnerligt fuktiga och Johan fruktade att de skulle bli förstörda. Johan tog upp sin Ipod och tryckte på play, men tydligen var batterierna slut för inget liv syntes i displayen. Johan suckade och i samma ögonblick trampade han i en stor vattenpöl.

ja herregud nu skall man behöva gå på loppis igen… det är ju bara de som har myggjagare nuförtiden… myggjagare förresten? det får jag googla ikväll… hur länge sen är det den här bron stängdes för biltrafik egentligen? jag kommer ju ihåg att jag körde på den i mitten av nittiotalet men sen? det är synnerligen lyckat med I 11-omvandlingen vi kunde suttit här med ett spökområde. På höger sida låg Elub, någon slags elfirma, och Johans tankar fladdrade genast iväg till Telub-skandalen, där svenska staten utbildade libyer. Förskolan Kristina känner jag inte någon som har sina barn där? hade du lyssnat bättre hade du kommit ihåg… varför i hela friden går jag här ensam istället för att vara på stationen är jag så beroende av att agera på egen hand att jag konstant försätter mig i situationer där jag får vara ensam med mina egna tankar men vilka tankar… inte fan leder dom någonvart i utredningen i alla fall… undrar om jag någonsin kommer att leva ett välordnat liv igen och om det är det jag vill… vad betyder förresten ett välordnat liv ett lyckligt liv i så fall lever jag ju ett välordnat liv nu med en kvinna jag älskar en före detta fru och en dotter jag kan umgås med.

Billjud. Johan var tvungen att hoppa åt sidan för en cyklist. Han ondgjorde sig över det faktum att vissa trodde sig stå över lagen då de cyklade eller gick till fots. Sedan såg han skylten till Västerport, ett av de nyare köpområdena i Växjö, och han förundrades över hur alla dessa butiker kunde överleva på sikt, och nu har ju grand samarkand slagit upp portarna också och detta har hänt på fem sex år… explosionsartat… tycker om ljudet av det ordet ex-plosions-art-at… cityhandeln kämpar ju men jag tycker att det verkar som om de flesta butiker är välfyllda kanske är citydöden överdriven… hur fan hamnade offret i snöhögen begriper det inte… InfoCare ser ut som något från tidigt under den industriella revolutionen Sheffield 1860 samtidigt ganska stilrent… ella hade tyckt om det hon har ju någonromantisk idé om att bo i ett hus med knackat rött tegel. Johan passerade Skoda och drog lite på munnen när han kom ihåg vilket fruktansvärt dåligt rykte bilmärket haft tidigare, innan Volkswagen tog över. De välte, kom han ihåg. Men det gjorde Mercedes också och ingen slutade ju att köpa Mercedes, morfar hade en mercedes den var fin… Europcar jag har för mig att det var där louise och emma och jag försökte hyra bil på vår frankrikeresa… beauvais hette flygplatsen… jag hade kontanter men för att hyra var man tvungen att ha ett visakort herregud vilken soppa… tur att anna o peter var med för peter hade ju kort… anna o peter det var ett bra tag sen vi sågs undrar om louise håller kontakten och varför skulle jag inte kunna göra det jag saknar dom faktiskt. Johan stannade till och erfor en lättare känsla av illamående, du är ju urusel på att hålla kontakten med folk så varför skulle anna å peter vara ett undantag? vill du göra nåt åt det är det bara att ringa. Johan tog upp sin diktafon som han alltid bar med sig, tryckte på record och sa sakta:

– Kontakta Anna och Peter. Han lade sedan diktafonen i sin bröstficka och återtog sin promenad österut på Storgatan.

En reklamskylt för Mix Megapol föreställande Adam, Gry och Anders kastade tillbaka Johan i hans dagdrömmerier. jag tycker om det programmet bättre än riks morronzoo bättre programledare och bättre musik inte bara de nyaste hitsen från danny eller justin bieber eller han från melodifestivalen vad heter han eric nånting eric saade emma sa att hans efternamn skulle uttalas sa-a-de men det verkar ju helt befängt som folk som stavar jansson med zäta eller oscar med å fjantigt… tacka vet jag gammal rock och gold fm. Johan började nynna på Hollies He ain’t heavy, he’s my brother och kände sig genast bättre till mods. En behaglig doft av nybakat bröd spred sig från Växjöbagarn och Johan kastades in i barndomsminnen. bullar o mjölk sol över saltkällan mormor o morfar tjocka täcken på sovrummen och morfar som satt och rökte sin pipa på glasverandan… kan fortfarande komma ihåg alla dofter och känslan avsalt på överarmar o på ögonlocken gud va mysigt det var och jordkällaren där man hämtade läsk med spindlar stora som knytnävar sockerdricka var favoriten sockerdricka o zingo… görs zingo längre?

Som en våg sköljde fler minnen från barndomen över Johan. Uppväxten i Åryd, somrarna hos morföräldrarna på västkusten, skoltiden. Några röster väckte Johan ur tankarna. Ett sällskap stod ute på en balkong och diskuterade livligt, brunch… såg riktigt trevligt ut hur ofta är jag själv ute o fikar nu inte ofta… är min ensamhet påtvingad eller självvald eller rent av påhittad… träffar ju inte ens ella så ofta som jag skulle kunna o är det annorlunda för andra människor Förbi lummiga trädgårdar på Storgatan det här är själva sinnebilden av växjö tycker jag välskötta mysiga trädgårdar invid livligt trafikerade bilvägar… inte för att jag själv skulle vilja bo så här men jag är imponerad av den frenesi, iver och motivation som folk ägnar åt sina hus o trädgårdar… är inte vi och britterna dom som satsar mest på trädgårdar? Ben’s gatukök ingen rusning precis men lunchtimmen har ju faktiskt inte startat ännu Piccolo Mondo Pizzeria jag känner fortfarande smaken av den pizza jag åt på Piazza Navona tillsammans med Louise för fem år sen… herregud varför åker jag inte till italien igen jag skulle kunna bosätta mig där klimatet, maten, människorna o vad skulle du göra där fåntratt… johan fransson carabinieri jojo Hennings Konditori. Johan skrattade till. jag tror emma var sju när hon fick kräksjukan på hennings barnfamiljerna flydde hals över huvud och louise och jag fick hjälpa personalen att städa upp.

Storgatan femtiotvå och femtio. Två av Växjö verkliga monumentalbyggnader tornade upp sig och Johan slogs av hur viktigt just intrycket var av en byggnad i forna tider. var vill jag vara om tre år vill jag vara kvar på jobbet förmodligen vill jag ha samma arbetsuppgifter varför inte? jag kan ju inget annat jag vill definitivt vara tillsammans med ella det är nästan det enda jag är säker på… emma kommer att vara nästan 19 år då jag tror hon kommer att välja något kreativt på gymnasiet…

Johans tvingade återigen in sina tankebanor på det färska fallet, mannen i snöhögen var välklädd var han affärsman kan han ha kommit i lag med fel personer var han skyldig fel person pengar äh! har tittat för mycket på gudfadernfilmerna det är sällsynt med maffiauppgörelser i växjö… vad tänker jag nu då inte mycket… hur ser dagen ut idag förmodligen kommer jag att jobba över så det är väl bäst att jag går hem till silas och ser till att han är ordentligt utfodrad… silas är det konstigt att jag är så fäst vid min katt eller att han var min enda tröst min fasta punkt en lång tid efter separationen han är faktiskt en riktig vän han finns där och jag tror han uppfattar mig på samma sätt.

Johan sneddade över gatan vid trafikljuset där GVG låg tidigare och gick mot sin bostad på Liedbergsgatan. Han blev plötsligt medveten om ljudet från skorna. låter nästan som en kraftfull dam i högklackat möjligen skulle hon gå lite snabbare och med kortare steg än jag men ändå…louise passade så bra i högklackat hon fick så jädra snygga vader louise så lång tid så långt äktenskap och så pang! från ingenstans en ny man. Johan kände en tomhet i bröstet, men slog bort känslan. egentligen har jag ingen lust att jobba alls idag tänk en bra bok en gin o tonic och solstolen på bakgården men det är arbete som gäller det vet du luther på den ena axeln och jante på den andra vi kan ju inte göra dom grabbarna besvikna.

Johan öppnade dörren till sin trea och lyfte upp den stora, helsvarta katten som gått honom till mötes.

– Hej, Silas! Husse måste jobba över idag, men jag kommer hem senare.

Katten spann och sträckte sig behagfullt i Johans famn. En tass med halvt utspärrade klor markerade njutning och när Johan satte ner Silas på köksgolvet hördes ett litet ljud av missnöje från katten. Johan kontrollerade att mat- och vattenbeståndet låg på en anständig nivå och passade också på att byta i kattlådan, något han glömt på morgonen.

– Såja, vi ses ikväll! hojtade Johan i hallen.

Kriminalinspektör Johan Fransson tittade på sin klocka när han korsade Oxtorget, kvart i tolv. Han beslutade sig för att äta redan nu, så att eftermiddagen helt kunde ägnas åt arbete. Tjugotvå minuter och en portion med två smala grillade, pommes frites och räksallad senare, var Johan redo att ta sig an verkligheten. Vem var mannen i snöhögen? En del av svaret kom fyrtiofem sekunder senare, då Fälth ringde på Johans mobil.

– Ja, tjena, det är Fälth. Vi är klara här nu och tar in honom för obduktion. Jag har redan talat med Stavander och det verkar som om grabbarna fixar detta under eftermiddagen. Två små blåmärken på halsen, men du får vänta ett tag på dödsorsak.

– Hur länge har han legat?

– Omöjligt att säga utan närmare undersökning, men ett antal månader är definitivt teoretiskt möjligt.

– Några identitetshandlingar?

– Nja, inte direkt. Fälth lät hemlighetsfull. Ingen plånbok, körkort, bankkort eller lånekort. Däremot hittade vi ett trasigt snäckskal och en laminerad, handskriven lapp i innerfickan på kavajen.

– Vad stod det då? Johan kunde dölja varken sin iver eller upphetsning.

– Ser ut som om herr kriminalinspektör har fått ett presidentmord på halsen. Det stod: Jag är John F. Kennedy, sök Lee Harvey Oswald.

TVÅ

John Fitzgerald Kennedy föddes den tjugonionde maj 1917 i Brookline, Massachusetts. Hans far, Joseph, var affärsman, statstjänsteman och diplomat, och det är ingen underdrift att säga att JFK tillhörde en både välbärgad och inflytelserik familj. Kennedyklanen var av irländsk härkomst och JFK kom att bli USA:s förste – och hittills ende – katolske president.

Kennedy läste vid Harvard, precis som sin far, och lämnade universitetet 1940 med en examen i internationella relationer. Därefter vidtog militärtjänst i Stillahavsflottan fram till krigsslutet. 1947 blev han invald i representanthuset och sex år senare blev han demokratisk senator för staten Massachusetts.

I ett rekordjämnt val besegrade han Richard Nixon hösten 1960 och den tjugonde januari 1961 höll han sitt installationstal, den yngste att bli vald till president någonsin. Hans presidentskap präglades av dramatiska händelser såsom ett försök att invadera Kuba via Grisbukten 1961 och Kubakrisen året efter. Hans förmåga att hantera svåra situationer sattes på tuffa prov, men tillsammans med sin bror, justitieministern Robert Francis Kennedy, klarade han inte bara internationella kriser, utan lyckades även vinna den svarta befolkningens hjärta, då han agerade kraftfullt för deras medborgerliga rättigheter. Hans kvinnotycke var vida berömt och mången historia berättades om hans relation till (eller med?) Marilyn Monroe.

Den tjugoandra november 1963 var JFK och hans följe i Dallas. Detta ingick som en del av den Texasturné den unge presidenten genomförde. En bilkortege färdades i låg hastighet genom centrala Dallas och vid Dealey Plaza träffades först presidenten av en kula genom halsen, därefter ett direkt dödande skott i huvudet. Han fördes i ilfart till Parkland Memorial Hospital, där han dödförklarades en halvtimme efter attentatet.

Bara ett par timmar efter dådet arresterades Lee Harvey Oswald, misstänkt för presidentmordet. På skolbokslagret där Oswald var anställd hade man hittat ett gevär och på detta fanns Oswalds fingeravtryck. Han själv hävdade bestämt att han var en syndabock. Två dagar