Välkommen till dödsriket: -

By Bengt Carlberg

Efter att miljardären Louis Winterbottom III omkommit i en olycka, vaknar han plötsligt upp på flygplatsen JFK i New York. I sitt förvirrade tillstånd blir han blir informerad om att han ska till Europa, vilket blir startskottet på en hissnande resa bortom livets gränser. Tillsammans med en färgstark grupp av vänner och udda bekantskaper, utforskar Louis den mystiska och ofta omskakande världen som kallas Dödsriket. Välkommen till dödsriket ger oss en levande och humoristisk skildring av livet och döden, med en underliggande känsla av samhörighet och tillgivenhet. Det är en berättelse där udda karaktärer, dråpliga situationer och en till synes kaotisk miljö flyter ihop och skapar en lika rolig som tänkvärd läsupplevelse. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 5, 2023
• ISBN: 9788727055978

Book preview

Bengt Carlberg

Välkommen till dödsriket

SAGA Egmont

Välkommen till dödsriket

Omslagsfoto: Midjourney

Copyright ©2021, 2023 Bengt Carlberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727055978

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Förord

Människan är på alla upptänkliga sätt en väldigt märklig varelse, inte minst när det gäller att tillfredsställa sin omättliga aptit på att söka svar. Helst enkla svar på komplexa problemställningar, svar på exempelvis hur en humla överhuvudtaget kan flyga, vad som sker inuti en kärnkraftsreaktor eller vilket samhällssystem som är att föredra. Om ovanstående spörsmål kan besvaras med en mening eller, ännu hellre, med en käck trettiosekunders Youtube-video, är nutidsmänniskan mer än nöjd, oavsett om svaren är de korrekta. I dessa dagar är det därför vanligt att tro, vetenskap och rena fantasier hamnar på kollisionskurs mellan varandra och eftersom inget av dessa läger kan besvara alla frågor, befinner sig större delen av mänskligheten i ett slags mellanläge, ett läge med tolkningsutrymme för var och en av oss.

I vår strävan att nå kunskap och förstå, hamnar förstås ofta existentiella frågor i fokus. Varifrån kommer vi? Vart är vi på väg? Vem är jag? Vad händer när vi dör? För att nu inte läsaren ska förledas att tro att detta är en ny bok av Dan Brown och i ren förskräckelse slänger boken ifrån sig, följer här en lista över varför så inte är fallet:

Kapitlen är relativt långa.

Kapitlen avslutas inte konstant med en cliff-hanger.

Huvudpersonen är varken intellektuell, akademiskt skolad eller vältränad.

Huvudpersonen får inte av en slump samarbeta med en otroligt vacker kvinna.

Huvudpersonen kan inte lura professionella mördare som står i skuggorna bakom varje hörn.

Boken avslöjar inte en jättelik konspiration, med förgreningar upp till politikens allra högsta nivå.

Författaren är lindrigt intresserad av kommersiell framgång.

Så, nu har vi klarat av detta. Alla trogna läsare av Dan Brown har förmodligen redan här lämnat oss, men jag tror det är bäst så…

Var var jag? Jo, javisst, döden! Vad händer egentligen när vi dör? Samtliga religiösa åskådningar, alla filosofer med självrespekt, alla övriga tänkare och snart sagt varje människa på jorden har en uppfattning, en förhoppning, en idé. Tyvärr kan inte alla ha rätt och häri ligger dilemmat. Vad är sant? Och kan jag leva mitt liv för att livet efter döden (om utifall att det existerar) kan bli bättre?

Tre personer i världshistorien har kommit närmare sanningen om döden än övriga och dessa är givetvis värda en eloge.

På tredje plats kommer Sir Alistair McDougall som framlevde sina dagar i 1500-talets Skottland. Som namnet avslöjar var denne McDougall adlig och residerade på slottet Clarchculloch i norra Skottland. McDougall ansåg att dödsriket fanns på jorden, något som gick stick i stäv med dåtidens gängse uppfattningar. Eftersom McDougall dessutom äktade en höna, hade för vana att sova i svinstian och envisades med att bära underkläder, tillmättes hans uppfattning ingen som helst trovärdighet.

På silverplatsen hittar vi den ökände playboyen och hedonisten John Johnny Boy Stapleton som i 1960-talets London advokerade fri sex, inga skatter, ingen statlig påverkan och anställning för kvinnor enligt 90-60-90-regeln. Stapleton höll ett inspirerat tal i ett studioprogram på BBC1 i maj 1971, där han också la till jag kommer att fortsätta leva så här ända in i döden… och efteråt.

Men främst av dem alla är den obskyre existentialisten Jean-Luc Fromage som i sin pamflett Stick och brinn! (Va t’en!) från 1921 en gång för alla gör upp med den värderande indelningen av gott och ont, manligt och kvinnligt, yin och yang. Fromages bok sålde i exakt 38 exemplar, så hans bidrag till ökad mänsklig förståelse och kunskap får väl sägas vara marginellt. Icke desto mindre var han något på spåren.

Nu invänder vän av ordning: Vad i hela friden har dessa tre filurer gemensamt och på vilket sätt är de nära sanningen om dödsriket? De enkla svaren är att de inte har något gemensamt och att ingen av dem är i närheten av sanningen. Men om man kombinerar deras tankar, frammanas en bild av dödsriket som åtminstone, till delar, är rättvisande.

Vem är då jag att påstå något så absurt som att sitta inne med sanningen om dödsriket? Det behöver väl inte ens påpekas att jag aldrig skulle hävda något så befängt. Ett säkert sätt att bli omyndigförklarad idag är att göra anspråk på sanningen. I dessa dagar är sanningen bara ytterligare en uppfattning, en synpunkt i mängden, en tanke som vi människor kan välja att förhålla oss till eller inte. Sanningen är flyktig, undflyende, perspektivberoende och definitivt inte faktabaserad.

Nå, som tur är råkar jag vara något av en konnässör på dödsriket, så du kan vara trygg i att denna bok ger en mycket sofistikerad och insatt bild av det rike vi alla ska möta. Varsågod, jag bjuder dig här på ytterligare en uppfattning om Dödsriket.

Mycket nöje!

Nekropolis, november 2020

El Gato

Kapitel krumelur

Charleroi

Den belgiska staden Charleroi, belägen cirka 50 kilometer söder om Bryssel i Vallonien, är den största i regionen och en av de snabbast växande. Staden är en i raden av dessa gamla europeiska industristäder som under många sekler från 1300-talet fick skörda frukterna av människans ständiga kamp för utveckling och förbättrade levnadsförhållanden. I Vallonien, och därmed också i Charleroi, har gruvindustrin varit den dominanta och det är en grav underdrift att påstå att staden förblev odrabbad av 1970- och 1980-talets stål- och energikris. Där och då letade staden sin nya identitet, men idag, ett fyrtiotal år senare, har man nu sällat sig till ett koppel av städer med stor tjänstesektor, en alltmer växande IT-sektor och en ständig påminnelse om att staden aldrig mer får uppleva glansen från fornstora dagar.

Bland belgarna i allmänhet sågs staden under två decennier som övergiven, fattig och förorenad, behäftad med landets högsta kriminalitet och tjugofem procents arbetslöshet. En stad som sakta men säkert gick mot sin egen undergång, ett slags städernas dead man walking. Man skulle med fog kunna säga att utomstående betraktade Charleroi som stället där man för trettio år sedan sa siste man släcker lyset. Detta var dock inte den gängse uppfattningen bland charleroiborna själva. Alls. Lyset var fortfarande tänt och floden Sambre rann fortfarande igenom staden som om inget hade hänt. Någonsin.

De friställda gruvarbetarna startade, efter ett par års förtvivlan, förbittring mot staten och alltför låg arbetslöshetsersättning, i stället småföretag inom snickeri, rörmokeri och andra hantverk. En hel del i den yngre generationen lämnade förstås Charleroi på fläcken, medan andra började snegla åt datorteknik, denna undergörande vetenskap, och med hjälp av en hel del statliga stödmiljoner till området var plötsligt Charleroi, i mitten av 90-talet, belgiskt centrum för utbildning och forskning inom området. Någon spirituell person döpte det till La vallée de la Vallonie efter den kända amerikanska förlagan.

Den mer filosofiska sidan av mig skulle hävda att en stads utveckling, dess uppgång och fall, sker med en viss frekvens över tid och är nästan att likna vid en naturlag, men den mänskliga strävan att alltid bli större, bättre, starkare, mer utvecklad, slår förmodligen dövörat till sådant pladder. Människan har ett sällsynt kort minne och det är, åtminstone vad teknisk utveckling anbelangar, mestadels positivt. Hur skulle annars dagens ingenjörer, med alla sina digitaliserade mätinstrument, sina enormt avancerade CAD-program (har ingen aning om vad detta betyder, läste det i en bok en gång) och nya material till förfogande, kunna se sig i spegeln och hävda att nutiden är tekniskt överlägsen dåtiden? En dåtid där romerska ingenjörer kunde bygga milslånga akvedukter med endast ett par centimeters fallhöjd, akvedukter som fortfarande står och fungerar idag. Jag behöver väl inte ens nämna pyramiderna?

Nå, vi ser i alla fall att Charleroi har repat sig, har fått sin revansch och ser framtiden an med tillförsikt – till dess nästa smäll kommer. Och den kommer…

Strax sydöst om staden, i riktning mot Janaret, finns en mycket märklig plats. Den heter le Champ des morts, de dödas fält, en kombinerad äng och stubbåker som namngivits på ett högst romantiserat sätt. I detta fall finns det dock extremt mycket som talar för att namngivaren var väl insatt i platsens historia och framtid. Eller också helt ovetande, vi är ju faktiskt i Belgien.

De dödas fält omnämns för första gången 1361 då Boris den Väderspände besegrade sin kombattant Erik den, läspe, halte, lytte, blinde och dumme (i våra dagar känd som Erik den multifunktionsnedsatte). Denne Erik står för evigt kvar i historieböckerna som själva sinnebilden för en stor förlorare. Några få insatta historiker påpekar dock, givetvis utan att folk i allmänhet begriper eller resten av den akademiska världen bryr sig, att Erik den läspe, halte, lytte (ja ni vet ju vem jag menar) faktiskt var ensam mot Boris armé. Till Eriks digra lista av funktionsnedsättningar har man på senare tid därför också kunnat lägga till vanföreställningar, då det verkar som om Erik i sin förvirrade tankevärld, och enbart där, förfogade över en mäktig skara soldater, över 4 000 man, som skulle sopa banan med Boris och hans gelikar. Väl ute på slagfältet visade sig därför Eriks strategier, inkluderande två kniptångsmanövrar, en trojansk häst och en tittfint, vara märkligt verkningslösa.

Den kände barden Ignatius Culotte skaldade två sekler senare i sin berömda dikt Svavel och blod: "Och i morgondimma höljd, frustande andedräkt från ivriga fålar, syntes Boris den Väderspändes gyllene rustning. Strax där bakom hans närmaste män, som alltid på ett säkerhetsavstånd av tio meter från sin svavelfyllde och orädde ledare.

Boris höjde sin arm, som tecken på anfall, för att snabbt åter sänka den. I den lättande dimmans sista ångor, syntes motståndararmén torna upp sig: En man, en Erik. Förvillad, förvånad, haltandes, gåendes i cirklar och mumlande: Alea absens est (Tärningen är borta).

Vår gyllene kung, i sin vishet och ödmjukhet, lyfte sitt svärd och upplät sin stämma: Din dag har nått sin skymning, din resa sitt slut, men ditt namn ska för evigt klinga bland bergen. Och med Guds hjälp och armens styrka skiljdes Eriks huvud från en vek lekamen."

Så skrev Ignatius, men givetvis kan vi inte lita på ett enda ord från denne man. Culotte var känd för att tillbringa merparten av sina dagar på stadens bordeller och krogar och skrev endast när han behövde pengar, således en helt vanlig kulturarbetare. Hans leverne renderade honom både syfilis och skrumplever, men han dog av ett simpelt getingstick.

Den uppmärksamme läsaren lägger måhända också märke till den skiftande språkstil som kännetecknar dikten och denna ära tillfaller helt och hållet en Georges Brocard, en annan suput till karl, som på 1940-talet våldförde sig på Culottes minne och, till de efterlevandes stora förskräckelse, skrev en biografi över barden och hans verk. Han tog sig dessutom friheten att översätta dikten till någorlunda läsbar franska, dock utan att ta någon som helst hänsyn till originalet. Samma dåliga omdöme visade för övrigt Jaques Brel som senare beslöt att spela in den tonsatta dikten helt efter Brocards översättning. I övrigt får man väl säga att Brel klarade sig bra.

Var var vi? Jo, javisst, de dödas fält!

Det andra skälet till det välgrundade namnet är det faktum att le Champ des morts under trehundra år, från 1500-talets början, tjänade som barnkyrkogård. En särdeles nitisk katolsk präst, Fader Pierre, bestämde 1509 att barn var outvecklade varelser och sålunda inte kunde vigas i helig jord. Detta ledde givetvis till en kraftig motrörelse kallad les Contrefacteurs, eller bara CF. Dessa motståndsmän (som i sanningens namn bestod av en majoritet kvinnor) antedaterade födelsebevisen för sina nyfödda barn och i statistiken från denna tid kan man därför utläsa att ingen under 16 års ålder dog i Charleroi mellan åren 1512 och 1623. Jag bara skojar, det finns ingen statistik från den här tiden, kom ihåg att vi är i Belgien. Man kan dock ana att det regionala franska uttrycket för barn, adultes sans barbes (skägglösa vuxna), härstammar från denna plats och tid. På Charlerois barnkyrkogård begravdes exakt fyra barn.

Nu börjar en del av er att skruva på sig, längtar efter mobilen eller någon annan själsdödande aktivitet. Ni undrar förstås om detta var allt, var detta hela historien om namngivningen av stubbåkern?

Givetvis inte. Staden Charleroi och le Champ des morts ruvar på den absolut största hemligheten, utan konkurrens, i hela mänsklighetens historia.

De dödas fält inrymmer nämligen… (trumvirvel)… (en trumvirvel till)… (och en tredje för att verkligen förstärka effekten) det verkliga DÖDSRIKET!

Kapitel filur

Familjen Winterbottom

Louis Winterbottom III hade verkligen inte haft tur i livet. Utan att ha bett om det hade han fötts in i en av de tio rikaste familjerna i USA, vilket givetvis berövade lille Louis all möjlighet till etisk skolning och en moralisk kompass i livet.

Men för att börja från början…

Louis farfar, Louis Winterbottom, var i många stycken en self-made man och ett levande bevis på den amerikanska drömmen. Född 1901 i Chicago, frukten av en lika passionerad som socialt oacceptabel herdestund mellan en tandläkarhustru, Emelie Winterbottom, och en trädgårdsmästare vid namn Bert Dillinger. Om efternamnet på denne trädgårdsälskande gentleman förefaller bekant, har ni helt rätt. Detta var John Dillingers pappa, vilket väl bevisar en gång för alla att genetiken definitivt kan spela oss spratt. Nå, två år innan lille John såg dagens ljus och påbörjade sin intensiva resa mot epitetet Samhällets fiende nummer 1, föddes Louis farfar och efter den initiala chocken och den sedvanliga, spelade uppbragdheten som är så vanlig i den hycklande societeten, beslutades att Emelie och hennes tandläkarmake, som uppenbarligen saknade både fantasi och självrespekt, skulle uppfostra pojken som sin egen. Detta var ju i alla fall till hälften korrekt. Louis fick ytterligare två syskon, båda födda utanför äktenskapet, vilket förklarar varför den blivande industrimannen ofta refererade till sina syskon och sig själv som oäktingarnas gäng.

Lille Louis excellerade i matematik och teknik under skoltiden och den ädla ingenjörskonsten var därför ett givet yrkesval. Under ett av sina universitetsprojekt besökte hans studiegrupp ett av Chicagos större slakterier och vid bevittnandet av själva avlivningssekvensen och det som föregick densamma föddes idén om en ny uppfinning, någon slags pistol för att bedöva djuren innan slakt och därefter, avliva djuren snabbt och smärtfritt. Den unge Louis satte sig vid ritbordet, hans rika vänner pytsade in pengar, men under patentproceduren två år senare visade det sig dock att dessa uppfinningar redan fanns och användes sedan seklets början. Tydligen var Chicagoslakteriet ett av få stora slakterier som ännu inte använde den nya tekniken.

Louis Winterbottom lät sig dock inte nedslås av denna lilla missräkning och eftersom uppfinningen var tysk och det amerikanska patentverket i alla tider haft en förkärlek för de sina (minns bara Tesla och Edison, hur var det nu med växelströmmen…?), falsifierade patentverket dokument, inledde rättsliga processer mot Dr. Heiss i Straubing och godkände slutligen Winterbottoms patentansökan för bultpistoler, bedövningsteknik och slaktmasker inom slakterinäringen. I klartext innebar detta att den unge Louis över en natt blev mångmiljonär och, givetvis, helt personlighetsförändrad.

Hans frenesi och hans driv gjorde att företaget, döpt till Sandman (John Blund), växte exponentiellt under fyra decennier och kunde presentera sådana globala succéer som Pigstopper 2000, Cow’s Cushion, Horse’s Hangman och Lamb’s Lullaby. Han var en stenhård affärsman, drev utan att blinka sina konkurrenter till konkurs och var varken främmande för utpressning, bedrägerier eller skattefusk. Det behöver väl inte påpekas att han var vida beundrad i affärskretsar…

Privat tillbringade han så lite tid som möjligt med den kvinna som för tillfället var hans fru, ännu mindre tid med sina barn, han drev sina anställda med piska, han umgicks intimt med mången lättklädd dansös, han fortsatte familjetraditionen med många barn på bygden och periodvis drack han kopiösa mängder alkohol, dock utan att detta verkade påverka hans affärssinne. Kort sagt: Louis Winterbottom var arketypen för en framgångsrik amerikansk företagsledare; en rigid, alkoholberoende, målinriktad, kvinnoförnedrande översittare.

Ingen kvinna med självrespekt kunde stå ut med hans fasoner alltför länge och därför var industrimannen gift inte mindre än fem gånger. Hans sista fru, som han äktade 1976 vid 75 års ålder, hette Lulu LaBelle och dansade på den välkända New York-klubben Box.

De båda förolyckades tillsammans utanför Martha’s Vineyard i juni 1979, då Winterbottoms båt, LuLu 2 exploderade och förintades helt. Polisen misstänkte länge att olyckan i själva verket var ett attentat signerat maffian, eftersom Winterbottom hela sin karriär samarbetat med en hel del skumma typer inom slakteribranschen, men en grundligare undersökning visade att samtliga av båtens fyra jättelika gasoltuber, av märket Bugatti N-42, varit defekta och därför exploderat. Ytterligare information gav vid handen att Winterbottoms anställda vid inte mindre än tre tillfällen påtalat vikten av att byta ut tuberna, men av ekonomiska skäl (läs: snålhet) hade industrimannen viftat bort dessa fakta. Så kan det gå.

Louis Winterbottom efterlämnade officiellt fem fruar, 8 barn, 18 barnbarn och 12 barnbarnsbarn. Ingen sörjde honom, med undantag av aktieägarna.

Om ni tillhör den utdöende minoritet som har för vana att använda ordböcker eller encyklopedier, vet ni säkert att Webster’s Dictionary förklarar ordet hedonist med endast ett fotografi. Fotot är taget 1973 och föreställer Louis Winterbottom II som med galen blick, kokaininfluerad energi och vilt, rufsigt hår tittar rakt in i objektivet. På axeln bär han en okänd kvinna i kort klänning, som dagen till ära har lämnat sina trosor hemma. Bilden på Winterbottom spreds i världens media när det begav sig och är förvånansvärt rättvisande.

Louis Winterbottom II föddes 1953 som åttonde och sista barnet i en tidsmässigt mycket utspridd syskonskara. Han blev Winterbottoms ende son och hans mamma var faderns tredje hustru, Amelia. Eftersom det skilde tjugoåtta år mellan lille Louis och hans äldsta halvsyster Agatha, blev pojken naturligtvis bortskämd, bortklemad och moraliskt ynklig. Om hans barndom finns egentligen inte så mycket att säga, privatskola förstås, frånvarande far, ointresserade syskon, obegränsat med pengar. Det som framför allt skilde sonen från fadern var att sonen inte på något sätt ärvt faderns intresse för ingenjörskonst eller dennes finanssinne. Däremot var aptiten på kvinnor och droger densamma och eftersom Louis var yngst i syskonskaran fanns överhuvudtaget inga incitament för att ta ansvar för sitt liv eller ens fundera över framtiden.

Han skrev in sig på UCLA 1972, tog två kurser i gestaltande psykologi och en i tantrasex, utan att slutföra någon av dessa. Efter studierna startade han en förening för blivande poetissor, Girls in Skirts, som mest var en förevändning för att träffa kvinnor med liberalt sinnelag. Utan något egentligt mål och utan några som helst ambitioner, framlevde han sina dagar på familjens jättelika gods utanför Chicago eller i strandvillan i Malibu. Han syntes frekvent tillsammans med USA:s jetset, kokainet flödade och skandalerna avlöste varandra.

Med tanke på det ovan nämnda, var det således en stor chock för både världen och Louis Winterbottom II själv när styrelsen för Sandman, efter faderns olyckliga frånfälle 1979, beslöt att utse sonen till ny VD för företaget. Utnämningen kommenterades av en styrelseledamot, Ace Lindenburger, 77, med: Han har i alla fall rätt efternamn… och kön. Dessutom är han ung, vad kan gå fel?

Ganska mycket visade det sig. Winterbottoms allmänna inkompetens, hans kokainvanor, styrelsens oförmåga att agera, slakteribranschens allt hårdare konkurrens och fackföreningarnas stärkta ställning, dämpade företagets tidigare expansionsförmåga. Trots detta behöll man sin världsledande ställning, om än med något nedsolkat anseende, i ytterligare fyra decennier framåt.

Winterbottom själv försökte väl egentligen fortsätta sitt liv som innan, men fann att ekonomijournalisterna på de största dagstidningarna var ännu skickligare på att gräva fram dynga än tabloidpressen och Winterbottom II tvingades till ett mycket mer asketiskt leverne än han hoppats på. Han startade dock ytterligare en poesigrupp i april 1986, Female poets in panties, men denna blev synnerligen kortlivad, då feminismen nu var rejält på frammarsch.

Louis Winterbottom II drog då den lika deprimerande som givna slutsatsen, gav helt och hållet upp sina ungkarlstankar och gifte sig med en miss Emily Sinclair, som tidigare varit med i Girls in skirts, men nu var känd som välgörenhetsfondernas Madonna. Ingen hade fler kontakter och ingen drog in mer pengar. Under samma vecka 1985 hade hon lyckats med konststycket att arrangera två väsensskilda stödgalor; en kallad Vår vän röken till förmån för Philip Morris, och en gala till förmån för cancerforskningen, Andas för livet. Hon gjorde detta utan att tappa i förtroende, vilket väl säger det mesta om branschen i stort, hennes renommé – och hennes hyckleri.

På hösten 1989 såg lille Louis Winterbottom III dagens ljus på Swedish Covenant Hospital i Chicago och nio dagar senare var modern tillbaka på sitt arbete.

Aha, tänker då den jämställde läsaren, Louis II hade kommit till sans, att bli pappa hade förändrat honom, han ville bli en bättre man och ge sonen bättre förutsättningar än han själv fick.

Till mina jämställda läsare vill jag då säga: Trodde ni verkligen på det själva?

Ingen av föräldrarna ägnade Louis en tanke, han blev helt och hållet uppfostrad av barnflickor och vid fem års ålder slängdes han in på en exklusiv privatskola, en av dessa institutioner där man bygger karriärer för livet, stora egon… och små hjärnor.

För föräldrarna var dock barnet en skänk från ovan; fadern såg pojken som en livlina, en framtida försäkring om att han kunde återgå till sitt bekymmerslösa liv så snart sonen kunde sitta med på ett styrelsemöte, modern kunde med förnyad pondus anordna stödgalor mot nattskräck, blöjeksem och tonårsakne.

Som ni, mina intelligenta läsare, redan anat var Louis genetiska bagage i tyngsta laget och eftersom farfaderns och faderns obetvingliga självförtroende beslutat sig för att hoppa över en generation, återstod inte många positiva arvsanlag för Louis III att plocka upp.

Visst, han var ett känsligt, ömhetstörstande barn, i ständigt behov av bekräftelse, men detta är ju mer generiska egenskaper än något annat. Problemet var att ingen i klanen Winterbottom hade kompetensen eller brydde sig tillräckligt för att tillgodose dessa behov.

Han träffade sina föräldrar i snitt en gång per år, vid juletid, och som alla föräldrar med dåligt samvete öste då Louis II och Emily gåvor över sin son i en aldrig sinande ström; exklusiva kläder, extremt dyra sommarläger, eget bankkonto från tolv års ålder, lyxbåtar, veckoslut på Playboy Mansion, weekendresor till Sydamerika och Mexico och senare, vid sonens 29:e födelsedag, en splitter ny Bugatti Chiron. Föräldrarna försåg och sonen Louis kände… ingenting.

Han ägnade sina formativa år åt att försöka imitera andra människors känsloyttringar i olika situationer, oftast med katastrofala resultat, och när han i tur och ordning gjort sig omöjlig i fotbollslaget (för känslig), vetenskapsklubben (för dum), teaterklubben (för talanglös) och matklubben (för fantasilös), gav han upp. Han var 21 år gammal, han hade precis avbrutit sina universitetsstudier, han hade ingen riktig vän och han hade inte varit i närheten av en relation. Han passade helt enkelt inte in.

Lyckligtvis har de rika och berömda i dylika fall en speciell dörr att ta till, en dörr med skylten verklighetsflykt. Och flydde, det var precis vad Louis Winterbottom III gjorde. Om du till äventyrs funderar i samma banor som Louis nu gjorde, ser listan för en framgångsrik verklighetsflykt ut så här:

Mycket pengar.

Omge dig med ja-sägare.

Anordna fester med kändisar.

Förse gästerna, och dig själv, med allsköns droger under dessa fester.

Visa inga känslor. Någonsin.

På punkt a, b, c och första delen av punkt d excellerade Louis under åtta års tid. Hans fester blev internationellt kända för musiken, maten, gästerna, drogerna och den totala dekadensen. Ingen som var något under 2000-talets första år missade tillfället att frottera sig med eliten under Louis Winterbottoms fester.

Louis själv hade dock svårt att ta steget fullt ut under punkt d. Visst testade han både det ena och det andra, men inget narkotiskt preparat i världen kunde ersätta det hål han kände i sitt bröst och efteråt tedde sig verkligheten ännu gråare.

Punkt e var den allra lättaste uppgiften, helt enkelt för att han saknade träning och erfarenhet. Hans farfar och far var naturliga talanger; sorg, ånger och empati hade aldrig fått fotfäste i deras hjärtan, medan Louis III hela tiden hoppades att det fanns något mer, långt där nere i hans själ. Det faktum att han under dessa år ändå inte hittade något, blev ytterligare ett misslyckande i den långa raden av tidigare misslyckanden och tillkortakommanden.

Louis totala sammanbrott, som ju bara var en tidsfråga, inträffade den 13 juni 2018 under en liten privat tillställning för drygt 300 gäster i huset vid sjön. Ingen hade kunnat förutse vad som skulle hända, förutsättningarna för en lyckad tillställning var goda, man hade till och med lyckats få dit 4-ever, den hetaste rapartisten i USA. Denne yngling, som egentligen hette Joseph Deckhardt, var enda barnet i en läkarfamilj som bodde i de mer fashionabla kvarteren utanför Chicago, men han sjöng väldigt trovärdigt om våld, polisbrutalitet, droger och utanförskap. Eftersom Deckhardt var svart av födsel och ohejdad vana, omfamnades han genast av de vita rapälskarna, eftersom dessa förmodligen alltid utgår från att en svart person har växt upp i gettot.

Nå, just denna kväll, när 4-ever stod på scen och framförde sin senaste listetta Crazy bitches and hoes, hade Louis fått ett par olikfärgade piller av en stjärnögd kvinna och dessa piller visade sig framkalla några ögonblick av sällsynt klarsynthet hos Louis. Han klev upp på scenen och avbröt 4-ever bryskt mitt under dennes framträdande. Gästerna buade kraftigt, men Louis kände att det nu var dags att göra upp med sitt förflutna och förljugenheten. Som läsaren anar var detta en sällsynt dålig idé.

Han greppade mikrofonen och påkallade gästernas uppmärksamhet:

Bara några ord, sen ska ni åter få höra Joseph ljuga om sin bakgrund. Jag heter Louis Winterbottom III och jag vill bara göra er uppmärksamma på att jag är er värd. Det är alltså för mina pengar ni äter, dricker och knarkar ikväll. Joseph är inte ensam om att ljuga, långt därifrån, för titta er omkring, vad är en lögn? Vilka personer, som ni kallar era vänner, tycker ni om på riktigt? Och vilka skulle gå genom eld för er skull? Vilka vill ni själva egentligen vara, jag menar, ni byter ju ut varenda kroppsdel för att bli någon annan?

Men jag är inte bättre, tvärtom kanske jag är värst av alla. Jag har försökt att göra det som förväntas av mig i hela mitt liv och misslyckats med allt. Jag trodde detta, att arrangera överdådiga fester, skulle vara ett sätt att bli accepterad, känd och kanske till och med omtyckt. Känd har jag blivit, men till vilket pris? Men ikväll sätter jag punkt. Inge fler fester, inga fler falska vänner, inga fler kindpussar i luften, inga fler blodsugande parasiter.

Louis tog ett djupt andetag för att avsluta, men precis i det ögonblicket slog det gröna pillret, med det romantiska namnet N-212, till med full kraft och han tappade både tal- och rörelseförmåga på en sekund. Under hela Louis litania hade gästerna varit tysta och när han nu kollapsade på scen insåg de att festen var över och lommade sakta ut i grupper. Utanför stod den församlade kändispressen och fick den ena skakande ögonvittnesskildringen efter den andra om vad som inträffat.

Under de veckor som följde efter incidenten, inträffade flera saker:

Louis dominerade löpsedlarna under ett par veckor, med sådana tankeväckande rubriker som Överklassonens överdos på scen, Var han påverkad av utomjordingar? och Är familjen Winterbottom rasister? – Läs den skakande berättelsen om 4-evers kamp för överlevnad.

Fadern, Louis Winterbottom II, tog all heder och ära från sin son i ett par intervjuer, där han hävdade att sonen aldrig velat delta i familjelivet – någonsin.

Joseph Deckhardts manager, Slimey Jones, presenterade en falsk födelseattest och med detta nöjde sig branschen mer än väl.

Louis själv lade frivilligt in sig på ett vilohem för de kända och utbrända.

Folks intresse för historien svalnade givetvis snabbare än en kopp te i polarvind, men dramatiken i familjen Winterbottom var ännu inte slut.

Den fjortonde oktober 2018 avled Louis Winterbottom II i en lika ovanlig som tragisk olycka. Han hade som vanligt besökt kontoret vid lunchtid för att avboka alla eftermiddagens möten och gick ut genom de massiva entrédörrarna i stål, då ett luftkonditioneringsaggregat lossnade från sitt fäste, föll sju våningar och fullkomligen massakrerade den verkställande direktören på gatan. Aggregatet i fråga var tillverkat 1972 av Bugatti, under en period då biltillverkaren försökt diversifiera sin produktion med vitvaror, luftkonditioneringar och utegrillar. Problemet med klena fästen var välkänt och skadeståndet till familjen Winterbottom blev sjusiffrigt.

Sandmans styrelse blixtinkallades efter dödsfallet och efter bara två timmars överläggning kunde man meddela att företagets nya VD hette Louis Winterbottom III. Utnämningen kommenterades av styrelseledamoten Ace Lindenburger, nu 116 år, med: Han har i alla fall rätt efternamn… och kön. Dessutom är han ung, vad kan gå fel? Och var är min syrgastub?

För Louis var detta hans livs chans. Han var förvisso totalt ointresserad av familjens slaktimperium, men nu stod han inte längre i farfaderns eller sin fars skugga – han var sin egen lyckas smed!

Han deltog med liv och lust i företagsmötena, utan att begripa ett jota, han reste kors och tvärs över kontinenten för att marknadsföra företaget och han träffade både guvernörer och senatorer, som i sanningens namn begrep ännu mindre.

På det privata planet beslutade han sig för att skära ner på familjens personal; han halverade antalet trädgårdsmästare, friställde alla assistenter, hårfrisörer, manikyrister, sminköser, vilket självklart gjorde honom extremt impopulär bland övriga familjer i området. Jag menar, en viss nivå av livsstil kan vi ju förvänta av våra rikaste, eller hur?

Han sågs ofta tvätta sin egen bil och hans nyfunna självförtroende och hans strävan att visa att han faktiskt dög, blev sedermera också hans död.

Strax efter sin trettionde födelsedag, i maj 2019, meddelade Louis högtidligt att han själv ämnade handla livsmedel i butiken och köra sin monsterbil själv.

Louis struntade