Det stora schackpartiet

By Karl Eidem

"Det stora schackpartiet", som är den fristående sjätte delen i Karl Eidems spionserie, erbjuder en dramatiserad skildring av spionhistoriens mörka och hisnande sidor.
Att Malin Johansson skulle bli så fascinerad av spionage var långt ifrån självklart. Vilken som egentligen varit den utlösande faktorn kan hon bara spekulera i, men erfarenheterna från Säpo har säkerligen gjort sitt. Ju mer hon grävt, desto större har intresset blivit, och parallellt med hennes eget underrättelsearbete har en bok sakta tagit form.
Resultatet är en spännande dramatisering av spionhistorien som börjar med KGB:s rekrytering av Kim Philby och smyger vidare genom kontraspionage och uppkomsten av amerikanska CIA. Och fastän kalla kriget nu sedan länge är över, och KGB officiellt har upplösts, finns det tecken på att spionverksamheten är långt ifrån död och begraven. Kanske är det stora schackpartiet inte över än...
Förord skrivet av polischefen Jale Poljarevius, polisintendent och expert på organiserad brottslighet. Han är även känd för sin medverkan i TV-programmet "Efterlyst".

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 13, 2020
• ISBN: 9788726444629

Book preview

Karl Eidem

Det stora schackpartiet

SAGA Egmont

Det stora schackpartiet

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2020, 2020 Karl Eidem och SAGA Egmont

All rights reserved

ISBN: 9788726444629

1. E-boksutgåva, 2020

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

If you’re squeezed for information That’s when you’ve got to play it dumb: You just say you’re out there waiting For the miracle, for the miracle to come

Leonard Cohen, Waiting for the Miracle

Förord

Den här boken handlar om spioner och spioner som spionerat på spioner. Detta är en sammanfattning av de viktigaste händelser från 1917, då ett stort imperium dukade under till förmån för ett annat imperium, fram till 2010-talet då ytterligare ett nytt imperium åter blev starkt och slagkraftigt. Putins Ryssland gjorde ett slags återinträde, inte minst i spionagets värld.

Boken leder läsaren på en historisk resa genom spionvärldens viktigaste händelser. Från mordet på Lev Trotskij i Mexico City, via MI5:s jakt på brittiska läckor, amerikanska underrättelsetjänstens förpuppning från OSS (Office of Strategic Services) till CIA och slutligen fram till 2006, då KGB- operatören Alexander Litvinenko dog av poloniumförgiftning i London, en hälsning från KGB:s söner.

Karl Eidem tar läsaren på en historisk omvärldsspaning som han delat in i tre tidsfaser, en öppningsfas, en mittspelsfas och en slutspelsfas, precis som i ett schackspel. För likheterna mellan spioneri och schack är många. Det handlar mycket om att avslöja motspelarens planer men även om att skapa egen plan för att uppnå sina mål. Den röda tråden som går igenom spioneri och schack stavas STRATEGI, dvs. en plan för att uppnå ett mål.

Karl har skapat en bok som borde passa de som arbetar med underrättelse på myndighetsnivå, såväl som de som är intresserade av företeelserna spioneri och underrättelse. Karl gör även mycket intressanta kopplingar till faktiska händelser som inspirerat författare som Ian Fleming, John le Carré och Grahams Greene att skapa odödliga spionhjältar och agentromaner. Allt detta gör att boken blir en riktig källa till allmänbildning.

Jale Poljarevius

Stockholm, 1 februari 2020

Författarens inledning

Det Stora Schackspelet är en fiktion om en verklighet. I min bok Vargen bestämmer sig en av huvudpersonerna att låta ett manuskript vara en del av en komplicerad bluff. Personen ifråga beställer manuskriptet av en underordnad, och använder det sedan för att locka fram en dold tjänsteman inom den ryska underrättelsetjänsten. På så vis blir manuset en av huvudpersonerna i boken. För att göra detta riktigt trovärdigt beslöt jag mig för att skriva det själv. Inledningen nedan är således författad av manusets fiktiva författare, Malin Johansson.

Denna bok är skriven parallellt med det aktiva underrättelsearbete jag bedrivit inom ramen för min tjänst på den svenska säkerhetspolisen, Säpo. Boken representerar mina egna insikter och åsikter. Jag vill rikta ett varmt tack till min chef Hans Edelman för hans outtröttliga stöd och hjälpsamma synpunkter. Idén att dramatisera delar av historien kommer till exempel från honom. Även uppslaget om att likna kampen vid ett schackspel är Hans Edelmans (en schackspelare av rang).

Alla historier som berättas har ett perspektiv. Jag har försökt hålla mig till fakta och ge en balanserad framställning och kanske är det just detta som är perspektivet: det svenskt neutrala, som trots alla ärbara strävanden är kulturellt och politiskt närmre västsfären än östsfären.

Till sist: jag har ingen aning varför spionage kom att intressera mig så mycket. Det är trots allt en ytterst marginell företeelse. Det kan förstås finnas djuppsykologiska skäl och dessa är jag inte kvalificerad att kommentera. Det kan ju också vara så att vissa erfarenheter och händelseförlopp under de senaste åren ökat mitt intresse för och kunskap om fenomenet. Ingen nämnd och ingen glömd – tack alla ni som varit med och fött fram denna bok!

MalinJohansson

Stockholm, hösten 2017

Introduktion

Har spionage verkligen någon betydelse? Frågan har inget entydigt svar. Det är oomtvistat att tillgång till specifik (och hemlig) information kan påverka till exempel utgången av ett fältslag. Den sida som kommit över informationen får insikt i hur den andra sidan tänker, och kan planera och agera därefter. Ju större slaget är och ju längre tidsrymd det omfattar, desto svårare blir det att avgöra spionagets betydelse.

Den här boken handlar om det spel som pågick mellan USA och Sovjetunionen från mellankrigstiden fram till Sovjetunionens kollaps i början av 1990-talet, det vill säga det kalla kriget inklusive dess långa upptakt. Det vore givetvis en förenkling (och antagligen felaktigt) att säga att det var det outtröttliga spionaget mellan de två stormakterna som fällde avgörandet. Kanske var det ytterst Sovjetunionens vanvettiga ekonomiska politik och misslyckade totalitära samhällsbygge som drev fram förändringarna. I detta sammanhang spelade spionaget en roll, och det är som sagt ämnet för denna bok. Spionaget påverkade och påverkades av de historiska skeendena. Det förblev ett dynamiskt spel, ett slags schackparti, ända fram till slutet.

Att likna den kontinuerliga spionageverksamheten mellan två stormakter vid ett schackspel är ingen tokig idé. Det är ett spel som kräver kännedom om spelreglerna, förmåga att tänka i flera steg framåt och räkna drag. Samt en tålmodig intelligens. Vidare måste man balansera anfall och försvar (spionage och kontraspionage). Det gäller nämligen att både vinna och att inte förlora.

Med risk att driva analogin för långt, så är spionspelet ett slags proxykrig mellan de två stormakternas underrättelsetjänster (som förstås är spelarna). Spionerna är pjäserna. Spelarna som tänker ut dragen och flyttar pjäserna möts aldrig på riktigt. Men det är på själva brädet som spelet avgörs.

Spionaget (och kontraspionaget) pågick under hela den ovan nämnda perioden, i princip hela 1900- talet, och genomgick genomgripande förändringar under tiden. Sovjetunionen fick tveklöst den bästa öppningen. De iscensatte en genialisk plan som skapade ett drastiskt övertag och ledde till ett antal konkreta framgångar. Den viktigaste av dessa var den accelererade framtagningen av egna kärnvapen, en produkt av systematiskt spionage.

Sovjetunionen behöll övertaget under hela femtiotalet, inte minst i kraft av Kim Philbys fortsatta aktiviteter (och avsaknaden av framgångsrikt spionage från västmakternas sida). CIA var fortfarande under uppbyggnad och ansträngde sig för att komma ikapp efter Sovjetunionens fina öppningsspel. Storbritanniens kontraspionage var av hävd och tradition fokuserat på Tyskland, vilket gav ryssarna och KGB ordentligt med manöverutrymme. Landet producerade mycket fin spionlitteratur (Ian Fleming, Graham Greene, John le Carré, Rudyard Kipling) men var sämre på det riktiga spelet.

När Kim Philby till slut avslöjades var amerikanernas förtroende för den brittiska underrättelsetjänsten fullständigt förverkat för lång tid framåt.

Under sextiotalet började amerikanerna komma ikapp. Det var dags för det som kallas mittspel (fortfarande med utgångspunkt i klassisk schackterminologi). Båda sidor använder fortfarande de flesta av sina pjäser och positionerar sig sakta men säkert för slutdrabbningen. Då och då görs ett så kallat byte (eller avbyte) i syfte att rensa bort allt som är onödigt på brädet. I det verkliga partiet skedde ett fysiskt avbyte genom den berömda spionutväxlingen i Berlin.

Sanningen är att det framför allt var Sovjetunionen som började förlora sin ledning genom att spela dåligt. Den tilltagande samhälleliga stagnationen och misären influerade spionaget. 1960 anmälde sig den höge militären Penkovskij till FBI och erbjöd sina tjänster. Under flera år försåg han USA med strategiskt viktig information, ända tills han gick en våldsam död till mötes (och förevigades i spionlitteraturen av Tom Clancy, mer om detta senare). Penkovskij var den förste i en serie av frivilliga sovjetiska spioner ¹ som tröttnat på det egna samhället. Det är anmärkningsvärt att i stort sett samtliga sovjetiska spioner anmält sig frivilligt och avstått från alla former av ekonomisk ersättning (trots enorma personliga risker), till skillnad från sina amerikanska motparter, som samtliga drivits av rent ekonomiska motiv. De har sålt information för att berika sig själva, inte delgivit information för att undergräva (och i förlängningen störta) en totalitär regim.

USA vann alltså mittspelet och kom in i slutspelet med ett definitivt övertag. Det är tveksamt om CIA kan ges äran för detta. Sovjetunionen fortsatte att spela dåligt och hamnade i en allt sämre position. Den ekonomiska stagnationen fortskred och började lamslå samhället alltmer. Den politiska ledningen satt fast i ett ideologiskt skruvstäd, oförmögna att hitta bra drag, varken inom spionaget eller på andra samhälleliga spelplaner. Ett antal amerikanska spioner under sjuttio- och åttiotalet kan ha gett KGB känslan av att vara tillbaka i matchen. Samtidigt fortsatte de sovjetiska spionerna att på olika sätt upplysa CIA och den amerikanska administrationen på ett sätt som var förödande för landet. Polyakov, Vetrov, Tolkachev och slutligen den store arkivarien Mitrokhin bidrog alla till att påskynda det sovjetiska nederlaget. Det sovjetiska kriget i Afghanistan var förstås ett avgörande feldrag i sammanhanget. Den fina spelöppning som givit ett definitivt övertag var nu för evigt förlorad och en dödsspiral hade satts igång.

Vi lever fortfarande i sviterna av detta.

Öppningen: KGB tar kommandot

Rekryteringen av Kim Philby

Den välklädde engelsmannen promenerade runt i Regents Park, en av de stora vackra parkerna mitt i London. Det var sen vår eller tidig sommar, solen sken och parken sjöd av liv. Barn lekte, studenter spelade cricket på de stora gräsmattorna och unga par satt tätt omslingrade på bänkarna. Fontänerna porlade och de välskötta blomrabatterna spred både skön doft och fägring. Det var, kort sagt, idylliskt. Det var Storbritannien när det var som bäst. Mannen i parken tog av sig av kavajen, hängde den över axeln och ökade på takten på sina steg. Han var på väg mot en viss plats, en viss parkbänk, där han skulle träffa en viss man som hade ett visst ärende.

Vilket visste han inte riktigt.

Det var hans fru som föreslagit mötet med denne man som hade något att säga honom. Så fick han syn på honom, sittande precis som det utlovats, med en tidning i knät. Engelsmannen studerade hans drag innan han tillkännagav sig. Han var en stilig man, storvuxen, med fina drag. Han satte sig intill honom och lade sin kavaj i knät och väntade tills han introducerade sig.

Ni är Kim Philby, antar jag. Mitt namn är Otto. Så trevligt att ni kunde komma…

De skakade hand. Efter en stunds inledande artighetsfraser om det vackra vädret och parkens idylliska skönhet reste de sig och började promenera runt utan någon särskild riktning. Den främmande mannen, som pratade närmast perfekt engelska, dock med en viss östeuropeisk brytning, började sakta men säkert lägga ut texten. Han kom från en organisation med fredliga intentioner. De hade sedan länge identifierat honom, Kim, som en potentiell medhjälpare. Han skulle kunna spela en avgörande roll i den internationella kampen mot fascismen. Alla krafter måste mobiliseras. Tiden var inne. Argumentationen var vältalig, övertygande och rationell. Det vackra vädret fortsatte och de stannade till för att äta en sen lunch på en av de många restaurangerna i parken. De delade på en flaska vin. Samtalet fortsatte och inte förrän sent på eftermiddagen skildes de åt och Philby återvände hem till sin fru.

Då var han redan en övertygad man. Detta var rätt sak för honom att göra.

Med detta var världshistoriens i särklass mest berömda spionrekrytering ett faktum. Kim Philby skulle fortsätta leverera högklassig information under mer än trettio års tid till sina herrar på KGB. Ett stort antal västagenter och andra kollaboratörer skulle dö på grund av Philbys förräderi. Den brittiska tjänsten MI6 skulle mer eller mindre kollapsa i samband med hans avslöjande. Många år senare skulle hans historia utgöra förebild och inspiration för ett av de mest kända verken inom spionlitteraturen; John le Carrés trilogi om mullvaden inom den brittiska underrättelsetjänsten ² .

Året för promenaden i Regents Park var 1934. Bakgrunden till mötet var en konversation som högljutt förts inom KGB:s ledning i Moskva ett par år tidigare. Ungefär så här hade resonemangen antagligen gått:

Om vi vill penetrera ett samhälle (till exempel det brittiska) på dess högsta nivå och få information som är topphemlig och av hög kvalitet, hur gör vi då? sade Chef nr 1.

Låt oss tänka efter! Vi placerar agenter på toppositioner inom sådana institutioner som har (eller till och med genererar) sådan information (till exempel underrättelsetjänsterna och försvars- och utrikesdepartementen), svarade Chef 2.

Så vilka individer får sådana positioner i det landet? undrade Chef 3.

Ja, det är ju framför allt män som gått på de finaste universiteten, det vill säga Oxford eller Cambridge, och som hör till de finare nätverken. Samhällets övre skick i detta gamla klassamhälle.

Har vi bråttom med denna penetration?

Inte särskilt.

"Då så! Låt oss då rekrytera ett antal personer, framför allt unga män, som studerar vid något av de sagda universiteten och låt oss sedan