Andra världskriget och Sverige: Historia och mytbildning

By Jan Linder

"Andra världskriget och Sverige" fyller en viktig lucka i Sveriges historia genom att erbjuda en engagerande skildring av Sveriges agerande under och efter andra världskriget.
Denna bok belyser Sveriges politik under det mest tumultartade femårsintervallet av det förra seklet och ger insikter i hur svenskar upplevde andra världskriget. Huvudsyftet är att öka kunskapen om Sveriges anpassning till Nazi-Tyskland, vad som faktiskt hände under och efter kriget. I boken granskas olika perspektiv och uttalanden för att klargöra om Sveriges eftergifter, som tysk permittenttrafik och censur, var motiverade.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 24, 2024
• ISBN: 9788727093871

Book preview

Jan Linder

Andra världskriget och Sverige

SAGA Egmont

Andra världskriget och Sverige

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©1997, 2024 Jan Linder och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727093871

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

ANDRA VÄRLDSKRIGET OCH SVERIGE

HISTORIA OCH MYTBILDNING

Förord

Den neutralitetspolitik som Per Albin Hansson och hans samlingsregering förde under andra världskriget framstod länge som inte bara klok och balanserad utan också som den enda tänkbara för ett utsatt Sverige, inringat av Hitlers Tyskland och hotat av Stalins Sovjetunionen. I ljuset av avslöjandena av nazisternas systematiska judeutrotning har dock under senare år framkommit en hel del litteratur som utifrån Förintelsens perspektiv ifrågasätter den politik som Sverige förde gentemot Hitlertyskland.

Senast har Förintelsen behandlats av Peter Englund, som tidigare med stor framgång levandegjort svensk stormaktstid. När han hösten 1996 kom ut med Brev från nollpunkten om vårt eget sekel, blev nog en del av hans trogna läsare besvikna, eftersom denna essäsamling har fokus på något så obehagligt som makabra detaljer från 1900-talets mänskliga katastrofer - Stalins terror, Förintelsen osv. Englund skriver denna gång världshistoria och har inte någon ambition att se t ex Förintelsen ur ett svenskt perspektiv. Sverige hade den oförskämda turen att inte direkt beröras av kontinentalt massdödande, och hos oss finns därför inte något större behov av att söka förklaringar till ännu ihågkomna anförvanters ofattbara död.

Eftersom Förintelsen i sig är så hemsk och absurd, blir nog ändå effekten att mången reflekterande efterkrigsfödd läsare av boken ängsligt kommer att ifrågasätta vår politik under kriget. Hur kunde samlingsregeringen nedlåta sig till att förse Hitlers avskyvärda regim med järnmalm och härigenom bidra till att förlänga kriget? Och tänk att den tillät transport av hundratusentals tyska soldater på svenska järnvägar! Gudskelov för Torgny Segerstedt som under hela kriget hade modet att skrika ut sitt hjärtas mening om Hitler och hans anhang!

Den bok som konkret startade ifrågasättandet av samlingsregeringens politik var den arga och starka debattskriften Heder och samvete - Sverige och andra världskriget som journalisten Maria-Pia Boëthius (cit. MPB) gav ut 1991. Allan Sandström i AB betecknade den som en ytlig pamflett om svåra år, medan andra anmälare var mer positiva som t ex Arne Ruth i DN - Hederns och samvetets roll har lämnats i fred alltför länge.

I MPBs förord heter det om andra världskriget: Tidningarna kommer ibland med sensationella avslöjanden och nya fakta. Men efterkrigsfödda begriper sällan vidden av avslöjandena därför att de inte kan sätta in dem i sitt sammanhang. Det har jag försökt lösa genom att skriva en historiebok fylld av fakta och en anklagelseakt där jag ställer de ännu obesvarade frågorna.

Här finns enligt min mening en klar motsägelse - man kan inte ur ett stort källmaterial sålla fram uppgifter för en anklagelseakt och samtidigt hävda att man åstadkommit en historiebok fylld av fakta.

MPBs anklagelseakt har i stort sett fått stå oemotsagd, trots att den är en provokation mot praktiskt taget alla svenska historiker som ägnat sig åt andra världskriget. Hon underkänner det stora av Riksbankens jubileumsfond finansierade forskningsprojektet Sverige under andra världskriget (SUAV), vilket hon menar tillkom delvis för att begrava Sverige och andra världskriget i glömska. Den ende av SUAV-forskarna som reagerat utåt på hennes bok är historiedocenten Kent Zetterberg som menat att den är ensidig, tendentiös och fylld av konstiga perspektiv och tolkningar.

En annan av forskarna i SUAV-projektet, historiedocenten Alf W Johansson (cit. historikern AWJ), förefaller däremot ha tagit till sig en hel del av MPBs kritiska tankegångar och förändrat sina värderingar i förhållande till vad han gav uttryck för i sin bok Per Albin och kriget. Samlingsregeringen och utrikespolitiken under andra världskriget (1984). Denna studie på drygt 400 sidor ger en bred skildring av Sveriges manövrerande mellan grannländer och stormakter under andra världskriget. En historieskrivning av högsta klass, skrev Ulf Brandell i sin anmälan i SvD.

AWJ synes ha avfallit till MPBs moraliserande syn på kriget. Med åberopande av hennes Heder och Samvete som ny källa har han formulerat sina nya värderingar i avslutningskapitlet Neutralitet och modernitet, andra världskriget och Sveriges nationella identitet i Horisonten klarnar. (Red: Bo Huldt och K-R Böhme, 1995). I förordet har Huldt betecknat AWJs uppsats som en essä, som öppnar en dörr mot ny forskning, nya grepp på tolkningen av vårt förflutna och därmed också på nuet och framtiden. Det är fråga om en utvidgad version av ett föredrag hållet vid den av Riksbankens jubileumsfond anordnade konferensen Krigsupplevelse, självbild och nationell identitet: Andra världskriget som myt och historia i Stockholm den 20-22 augusti 1995. Konferensens namn har inspirerat mig till titeln Andra världskriget och Sverige - Historia och mytbildning.

I min skildring har jag samma författare som huvudkälla både för historia (historikern AWJ - Per Albin och kriget, 1984) och för mytbildning (essäisten AWJ, 1995) vid sidan om MPBs Heder och samvete, Maj Wechselmanns De bruna förbindelserna (1995) och Gunnar Richardsons Beundran och Fruktan. Sverige inför Tyskland 1940-1942 (1996). Följande passus ur Niklas Ekdals anmälan av sistnämnda bok i Expressen den 2 april 1996 torde ligga i linje med många efterkrigsföddas uppfattning om samlingsregeringens politik:

Det har varit underförstått att sympatin egentligen låg på demokratiernas sida, att anpassningen till nazismen skedde motvilligt. Så var det inte. Gunnar Richardson staplar exempel. Kontakterna var så många, den ömsesidiga öppenheten så stor, den skräckblandade förtjusningen inför Hitlers militära framgångar så ohämmad att Sverige framstår som en allierad.

Min avsikt har dock inte varit att åstadkomma en debattbok i ämnet historia contra mytbildning om andra världskriget. I stället är min ambition att genom rak och tät information kompilera en sanningssökande och lättsmält dokumentär om Sveriges politik under kriget. Med sanningssökande menar jag en strävan att undvika den efterklokes moraliserande attityd och i stället försöka ta de historiska aktörernas framtidsbedömning som utgångspunkt för analysen. Med dokumentär menar jag en strävan efter objektiv framställning genom att ställa samman material och citat om samma skeenden från olika historiska aktörer och forskare.

Jag hoppas också att denna lättlästa dokumentär om kriget kan fylla behovet av att ge verklighetsbakgrund till skildringar från kriget i romanform. Senast har Hans Alfredson i Attentatet i Pålsjö skog (1996) med kuslig verklighetskänsla låtit oss uppleva hur det som hände i Norge även kunde ha hänt oss. Alfredson kombinerar här en spännande roman med en försåtlig omskrivning av historien. Till exempel sätter han in det tyska storanfallet på Sovjet vid en senare tidpunkt än i verkligheten och låter Tyskland kapitulera villkorslöst redan den 28 december 1944.

Bokens 23 kapitel är disponerade i två avdelningar.

I avsnitt Händelsernas gång (Kap. 1-12) är krigets olika skeden (ur svenskt perspektiv) beskrivna i kronologisk följd. Kap. 2 om PerAlbin och hans samlingsregering bryter denna logik men har infogats för att presentera de historiska aktörerna och därmed skapa större förutsättningar för förståelse av den svenska politiken under kriget.

Avsnitt Politikens villkor (Kap. 13-23) fokuserar på ett antal olika problemområden. De centrala kapitlen är här Kap. 15 (om neutralitetspolitiken), Kap. 16 (om folkförsörjningen) och Kap. 17 (om pressrestriktionerna).

Boken är i någon mån också att betrakta som en fortsättning på min 1993 utgivna bok Mellankrigstiden - Sverige och Europa.

Docenten Kent Zetterberg vid Militärhögskolans militärhistoriska avdelning har haft vänligheten att läsa igenom manuskriptet och göra värdefulla påpekanden. Jag är honom djupt tacksam för det arbete han lagt ner. Även förre ambassadören, numera utrikespolitiske forskaren Leif Leifland och nuvarande ambassadören i Rom Torsten Örn har läst flera av kapitlen och gett mig intressanta impulser. Jag vill även framföra mitt tack till IMS Bildbyrå som ställt illustrationsmaterial till förfogande på rimliga villkor.

Jan Linder i augusti 1997.

Neutral

Rätten att slippa det yttersta val som heter dö eller svika.

Neutral

Rättigheter i tusental!

Blott ingen rätt att predika moral.

Gunnar Beskow 1943

Händelsernas gång

KAPITEL I

När Finlands sak blev svensk folkrörelse

De flesta svenskar som var med på 40-talet har sina starkaste minnen av världskriget från dess början, den kalla vintern 1939-40. Vi delade då alla på en stark gemensam upplevelse: i Finland var det krig. Finska soldater slogs förtvivlat men framgångsrikt mot Röda Armén. Skulle kriget komma också till oss?

Det fanns ingen TV men väl Dagsnyheter från TT, journalfilmer och tidningar med frontreportage. Dessa handlade mycket om finska soldaters hjältemod i snö och kyla och ryska soldaters inkompetens och hjälplöshet.

Ledande svenska militärer förklarade hur relativt lätt det skulle vara att hejda ryssarna. Samma försvar som i andra sammanhang framställdes som alldeles för svagt bedömdes kunna lämna avgörande bidrag till det finska krigets utgång. Man kände till att den sovjetiska krigsmakten var inne i en svaghetsperiod efter Stalins minst sagt våldsamma utrensningar. Omfattningen blev dock känd först sedan de sovjetiska arkiven öppnats på 1990-talet. Peter Englund om terroråren 1937-38: 1 armén försvann högre befäl i våg efter våg, ända tills det inte fanns några generaler kvar längre, och chefskapet för vissa militärdistrikt fick anförtros åt majorer.

Hur tänkte sig då de svenska debattörerna fortsättningen? Uppenbart var att de styrkor som i december ryckt in i Finland var improviserade och dåligt förberedda för vinterkrig. Men vad skulle hända om en retad diktator i Kreml lyckades samla ihop mer kvalificerade förband? Den kyliga strategiska analysen lyste med sin frånvaro.

Och Josef Stalin hade slutit fördrag med sin argaste utmanare, Adolf Hitler.

Hitler hade under 30-talet upprepade gånger försäkrat att hans stora mål var att krossa bolsjevismen. Därför hade världen häpnat när utrikesministrarna von Ribbentrop och Molotov den 23 augusti 1939 undertecknade en ömsesidig antianfallspakt. Känt för de flesta först efter världskriget var ett cyniskt hemligt avtalstillägg där intresseområden fördelades. Till Tyskland hänfördes västra Polen och Litauen och till Sovjet resten av Polen, Estland och Lettland. Samt Finland!

Det var den första september 1939 som Tyskland hade överfallit Polen. Omedelbart hade Storbritannien och Frankrike förklarat Tyskland krig. Det gällde att uppfylla givna löften men också att förhindra tysk hegemoni på kontinenten. Västmakterna gick inte ut i krig på grund av den nazistiska ideologin, men mobiliseringen av massorna skulle komma att ske i antinazismens namn.

Andra världskriget var dock länge ett ofullgånget europeiskt krig - på västfronten hände ingenting förrän i maj 1940, då det tyska blixtkriget drog igång. Och världskrig blev det först efter Pearl Harbor i december 1941, då USA och Japan trädde in på arenan.

I Polen gick det snabbt. Redan i slutet av september 1939 delade paktbröderna Polen mellan sig utan märkbara reaktioner från de allierade. Under oktober tvingade Sovjetunionen de baltiska länderna att tillmötesgå krav på att hysa starkt begränsade sovjetiska stridskrafter inom sina territorier. Ockuperade blev baltstaterna först i juni 1940.

Den 5 oktober kallade utrikesminister Molotov Finland till viktiga politiska överläggningar i Moskva. Till chefsförhandlare utsågs Finlands minister i Stockholm J K Paasikivi, som vid denna tid inte hade den landsfaderliga framtoning som han skulle få som president efter kriget. Han hade varit statsminister 1918, senare bankdirektör och betraktades som en inte längre aktiv konservativ politiker. Hans särskilda meriter var stor erfarenhet av förhandlingar med ryssar samt att han deltagit i Finlands fredsförhandlingar i Dorpat 1920. När den finländska delegationen, där också den socialdemokratiske ledaren Väinö Tanner ingick, kom till Kreml, var Stalin själv med vid förhandlingsbordet.

- Leningrad ligger för nära den finska gränsen, sa Stalin. Eftersom vi inte kan flytta staden måste vi flytta gränsen.

Ryssarna begärde också några öar i Finska Viken som stödjepunkter för Leningrads försvar samt att få arrendera Hangö på 30 år.

Under tre förhandlingsomgångar kom ryssarna med en del nya krav men tog tillbaka anspråken på Hangö. Gustaf Mannerheim, vid denna tid ordförande i Finlands försvarsråd, hörde liksom Paasikivi och Tanner till dem som ville göra upp med ryssarna. Men regeringen i Helsingfors såg de nedtonade ryska kraven som ett svaghetstecken och vägrade att kompromissa. Tongivande var utrikesminister Eljas Erkko. Som ägare av den stora tidningen Helsingin Sanomat var han van att få sin vilja igenom och inte okänslig för att väcka beundran för en bestämd hållning och heroiska uttalanden.

Om Erkko varit en mer sansad statsman och inte fått stöd av försvarsminister Niukkanen, hade troligen Finland följt Mannerheims och Paasikivis råd och gjort upp med ryssarna. Nu utbröt i stället det blodiga Vinterkriget som skulle pågå i drygt 100 dagar och kosta 23.000 unga finländska soldater livet. Hade detta krig inte kommit till stånd, skulle kanske också hela världskriget ha fått ett annat förlopp. Det sovjetryska debaclet under Vinterkrigets inledning anses nämligen ha åstadkommit den skärpning inom Röda Armén som krävdes för att kunna stoppa den tyska framryckningen mot Moskva under ett nytt vinterkrig två år senare.

På morgonen den 30 november 1939 trängde sovjetryska trupper över gränsen och Helsingfors utsattes för flyganfall. Vinterkriget hade börjat.

Den svenska utrikesledningen ställdes omedelbart inför frågan om Sverige skulle ställa sig neutralt eller inte. Vid utrikesnämndens sammanträde den 1 december motsatte sig Rickard Sandler, då ännu utrikesminister, en neutralitetsförklaring och fick stöd av flertalet ledamöter. Några socialdemokrater och en bondeförbundare talade dock för att Sverige borde förklara sig neutralt.

Statsminister Per Albin Hansson var tveksam. För bara ett par månader sedan hade han i sitt stora tal till nationen förklarat att den stränga neutralitetens linje skall följas, hävdas och försvaras.

Ett starkt intryck gjorde det anförande som kronprinsen höll efter den allmänna diskussionen i utrikesnämnden. Han avstyrkte på det bestämdaste en neutralitetsförklaring som i Finland skulle uppfattas som ett besked om att Sverige inte bekymrade sig om broderlandets öde. Ett svenskt militärt ingripande ansåg han uteslutet med hänvisning till våra begränsade resurser och till risken för att Sverige skulle dras in i ett stormaktskrig. Däremot borde Sverige göra allt för att ge Finland materiell och ekonomisk hjälp. Kronprinsen betonade också vikten av att den militära beredskapen i norr stärktes.

De närvarande statsråden verkade enligt Ivar Anderson, högerriksdagsman och medlem av utrikesnämnden, en smula konsternerade. Men både den sittande s/bf-regeringen och den ett par veckor senare bildade samlingsregeringen skulle följa den linje som blivande Gustav VI Adolf skisserat. Sverige förklarade sig inte neutralt utan icke krigförande i vad som skulle kallas Vinterkriget mellan Finland och Sovjet.

De finska soldaternas heroiska kamp mot övermakten väckte beundran och medkänsla i hela västvärlden. Uppseendeväckande passivt och ointresserat var dock Tyskland, Stalins ännu mycket trogne paktbroder.

I Sverige utbröt nu en sannskyldig nationell yra. Finlands-aktivisternas slagord blev Finlands sak är vår! och en våg av solidaritet med Finland svepte över landet. Den grep svenskarna mycket djupare in i själen än någon folkrörelse och bars upp av alla från generaler och professorer till folkets breda lager. Regeringen hade goda skäl för att inte ge efter för aktivisternas krav och skicka reguljära svenska förband till Finlands hjälp, men sanningshalten i Tage Erlanders påstående i memoarerna kan diskuteras: I folkdjupet fanns ingen storm mot regeringens Finlandspolitik. Ivar Anderson har berättat hur han greps av folkets starka uppslutning för Finlands sak. Den 10 mars 1940 talade han tillsammans med den tidigare utrikesministern Rickard Sandler vid ett möte i Borås. Efteråt var ett fackeltåg ordnat med många tusen deltagare. Bland dem fanns med viss sannolikhet även den familj Carlsson i Borås, vars femårige son Ingvar med tiden skulle bli partiledare och statsminister.

- De defilerade förbi rådhuset och talkören steg till oss riksdagsmän: Finland skall segra! Finland skall segra! I ständig upprepning och med ökad styrka. Sandler och jag kunde inte dölja vår rörelse. Vi hade båda nyss fått telefonbud från Stockholm att Finland skulle nödgas godta de grymma ryska villkoren. Finland var besegrat.

Tidningarna var fulla med berättelser om rörande givmildhet under Vinterkriget. Ett ungt par kom till finska legationen och bad att få skänka de pengar som de skulle ha att köpa bohag för, och gamla arbetare lämnade in sina förtjänstmedaljer. Mottag bifogade guldmedalj som ett ringa bidrag att användas på bästa sätt i ert tappra folks beundransvärda kamp mot barbarerna.

I botten på finlandsaktivismen låg känslor för ett land som länge varit en del av Sverige och där svenska traditioner och en svensktalande folkminoritet var viktiga inslag. Där fanns dock framför allt den gamla fruktan för ryssen förstärkt av Stalins beslut i början av kriget att utnämna en egen finsk regering av finska kommunister under ledning av exilkommunisten Otto Ville Kuusinen. Detta tolkades allmänt som ett tecken på att ryssarna hade för avsikt att permanent infoga Finland i Sovjetväldet.

Insamlingarna till Finland gav enorma belopp. Det var en rak och rejäl aktion av privatpersoner, organisationer och företag. Enskilda entusiaster drog många med sig. En av dem var B Rundqvist, verkstadsklubbens ordförande vid Luxfabriken på Lilla Essingen. Han spelade en framträdande roll som inspiratör till helgarbete för Finland på Trettondagen 1940. I ett bejublat tal till sina arbetskamrater yttrade han:

- En stat som kallar sig arbetarstat och har 180 miljoner invånare har på ett skändligt sätt överfallit ett litet fattigt land på 3,5 miljoner. Låt vår handling bli en fyrbåk för Sveriges arbetare. Skulle till äventyrs någon ha sålt sin själ, så må han då vara hemma denna helgdag och åkalla sin världsfrälsare.

Rundqvist fick efter Vinterkriget motta riddartecknet av Finlands Vita ros, något som inte bara skänkte honom tillfredsställelse. Det fanns nämligen fler än han trodde, som ägnade världsfrälsare Stalin sin tillbedjan. De blev morskare senare under kriget och gjorde vad de kunde för att göra livet surt för Vita rosen, som han fick heta.

LOs pressombudsman Ragnar Casparsson var den som formulerade uppropet för Nationalinsamlingen för Finland. Han har berättat att Rundqvists förslag vann bifall på många håll: 90.000 människor uppoffrade fridagen och arbetsinkomsten. Mer än 900.000 kronor skänktes till insamlingen. Uppgiften ger en tankeställare om penningvärdeförsämringen. En genomsnittlig dagslön i industrin låg tydligen kring 10 kronor!

Allt som allt uppgick den ekonomiska hjälpen till Finland till ca 500 miljoner. Det mesta kom från staten. Nationalinsamlingen inbringade 80 miljoner, och storföretagens bidrag uppgick till 60 miljoner. Vid sidan om penninginsamlingar fanns den stora hjälpaktion som organiserades av Centrala Finlandshjälpen. Det var en rad ideella organisationer som främst på kvinnoinitiativ bildades med klädinsamlingar, mottagning av evakuerade barn, organiserad stickning av hjälmskydd och andra behjärtansvärda insatser.

Av stor betydelse för Finlands försvarskamp var den hjälp som lämnades i form av krigsmateriel. Runt om i landet tullades tämligen ogenerat våra beredskapsförråd på bl a ett par hundra pansarvärnskanoner, 90.000 gevär och 42 miljoner patroner. Gustaf von Platen intervjuade senare den general som bar ansvaret för Skånes försvar våren 1940. Så här heter det i memoarboken med undertiteln Lättsinne i allvarstid:

- Av pansarvärnskanoner fanns det bara en tredjedel av behovet, kulsprutepistoler var ett kuriosum och ytterst få hade ammunition till dem. Svenska arméns ammunitionsförråd hade bara räckt till en veckas krigföring.

Den svenska frivilligkåren i Finland har ibland betecknats som en överklassrörelse. Snarare representerade dess 8.700 man ett genomsnitt av den manliga befolkningen. De flesta var industriarbetare, byggjobbare, chaufförer, bönder, studerande osv. 7,6 procent var underofficerare och stamanställt underbefäl och bara 2,2 procent officerare.

Den 7 januari kom kårens befälhavare general Ernst Linder och hans stabschef Carl