Hitlers vasaller och Sverige: Göring, Himmler och Ribbentrop

By Jan Linder

Denna bok studerar tre av Hitlers mest förtrogna män och deras kopplingar till svenska fredsmäklare under andra världskriget.
En vasall är en lojal medarbetare åt en härskare som tilldelats ett specifikt ansvarsområde att förvalta. Genom en trohetsed är denne fullständigt underordnad och beroende av sin makthavare. Denna bok belyser utvecklingen i Tyskland under mellankrigstiden och andra världskriget genom porträtt av tre av Adolf HItlers mest framstående förtrogna: Göring, Himmler och Ribbentrop. Alla tre hade förvånansvärt många kontakter med Sverige.
Nytt ljus kastas över denna mörka period i historien med avsnitt om Birger Dahlerus och Felix Kersten, två svenskar som samarbetade med Hitlers förtrogna och utförde självuppoffrande insatser för freden och för Sverige. Uppoffringar som aldrig fullt ut erkändes under deras livstider.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 24, 2024
• ISBN: 9788727093901

Book preview

Jan Linder

Hitlers vasaller och Sverige

SAGA Egmont

Hitlers vasaller och Sverige

Omslagsfoto: Wikimedia Commons

Copyright ©2001, 2024 Jan Linder och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727093901

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Förord

Under perioden mellan de två världskrigen förbyttes en lovande europeisk demokratisk utveckling i en demokratisk avveckling i takt med att diktatorer tog över makten på praktiskt taget hela den europeiska kontinenten – från Rysslands Lenin/Stalin, Italiens Mussolini, Tysklands Hitler, Spaniens Franco till Portugals Salazar.

Tyskland var kontinentens nyckelnation. Där rådde under 20-talets Weimarrepublik kaotiska förhållanden i Versaillesfredens skugga. I början av 30-talet resulterade en politisk och ekonomisk kris i att Hitler tog över makten med ofattbara konsekvenser för världsfreden. Det instabila politiska läget förvärrades av att både Frankrike och Storbritannien hade inrikespolitiska kriser. Isolationistiska strömningar gjorde sig gällande i USA. Nationernas Förbund (NF) reducerades till en betydelselös diskussionsklubb beroende på att USA hade ställt sig utanför organisationen och att Tyskland hösten 1933 plötsligt sade upp sitt medlemskap.

En vasall är en härskares förtrogne medarbetare som fått ett ansvarsområde att förvalta och som genom sin trohetsed är helt underställd och beroende av sin makthavare. Själva ordet vasall kommer från keltiskans vassus, tjänare, och återfinns i det franska och engelska ordet för betjänt, valet.

Hitlers vasaller och Sverige speglar utvecklingen i Tyskland under mellankrigstiden och andra världskriget genom närbilder av tre av Adolf Hitlers mest omtalade vasaller – Hermann Göring, Heinrich Himmler och Joachim von Ribbentrop. Dessa tre hade var och en överraskande många kontakter med Sverige – Göring genom sin svenska hustru Carin och industrimannen Birger Dahlerus, Himmler via sin livläkare Felix Kersten och Folke Bernadotte samt Ribbentrop genom sina Sverige-emissarier Megerle och Schmidt.

Skildringen av Tredje rikets uppgång och fall ur tre vasallers perspektiv kan förhoppningsvis tjäna som vaccin mot nynazism, påvisa och understryka den perverterade moral och rasideologi som kännetecknade Hitlers Nazityskland.

Denna bok kan i någon mån också ses som äreräddning av två personer som gjorde oegennyttiga insatser för freden och Sverige, men som under sin livstid aldrig blev uppskattade efter förtjänst – Birger Dahlerus och Felix Kersten.

Stockholm i augusti 2001

Jan Linder

Lennart Lundberg

Inledning

S veriges förhållande till Tyskland 1933-45 var problematiskt. Som enda land i Nordeuropa lyckades Sverige stå utanför storkriget. Sverige klarade sig undan världsbranden tack vare en skicklig balanspolitik mellan de krigförande genom att utnyttja de egna resurserna – säkerhetspolitiskt, diplomatiskt, militärt, ekonomiskt och opinionsmässigt.

Den nationella samlingen kring samlingsregeringen, neutraliteten, folkförsörjningen och upprustningen av försvaret var mycket stor inte minst i folkets breda lager. Detta hindrade inte att det hela tiden fanns en omfattande debatt om Sveriges förhållande till de krigförande. Särskilt när regeringen gjorde politiska eftergifter till Tyskland 1940-42 och till de allierade 1943-45. Allt för att hålla landet utanför kriget och vinna tid för upprustning av försvaret och krigsekonomin.

Sveriges relationer till Tyskland under nazitiden har på sistone kommit upp till en stor och genomgripande debatt. Inte minst de moraliska perspektiven på det neutrala Sveriges agerande gentemot Hitlertyskland i fråga om Förintelsen. I fokus för debatten har stått behandlingen av judarna, flyktingar, den omfattande handeln med Tyskland, inklusive järnmalmen, och de politiska eftergifterna på olika områden för att blidka Tyskland, främst under de mörka åren 1940-42. Det kan särskilt nämnas den tyska transiteringstrafiken genom landet 1940-43 och den svenska beredskapsdemokratin (presslagar, vilande partiförbud m.m., vilka kan ses som en form av anpassning både till kriget och Tyskland).

Samtidigt har det förekommit många sensationsartiklar om krigsåren. På detta område är det mycket lätt att koka soppa på en spik, eller att piffa upp gamla fakta och servera som sensationer. Ibland kan man få intrycket att vissa debattörer anser att Sverige var medskyldigt till en stor del av Hitlertysklands brott, främst förintelsen av Europas judar, vilket är en mycket extrem åsikt.

I själva verket kan man i denna fråga hävda den rakt motsatta uppfattningen av följande skäl:

Sverige gjorde stora räddningsinsatser för Danmarks och Norges judar. Många judar från andra länder, inklusive Tyskland, fann en fristad i Sverige. Även om betydligt mer kunde ha gjorts från svensk sida 1933-41.

Folke Bernadotteaktionen 1945 (de vita bussarna) räddade tusentals från de tyska koncentrationslägren.

De svenska diplomaterna gjorde de sista krigsåren storartade ansträngningar, inte bara Raoul Wallenberg i Budapest 1944-45. Om UD:s insatser rekommenderas Paul Levines avhandling, From Indifference to Activism. Swedish Diplomacy and the Holocaust 1938-44 (Uppsala 1996).

Internationellt har det uppkommit en förnyad diskussion om nazismen och Förintelsen och olika länders förhållanden till Hitlertyskland. Inte minst har storföretagens och bankernas ageranden i handel och betalningsaffärer (naziguldet) synats sedan judiska organisationer i USA rest stora skadeståndskrav och dessutom fått med sig kongressen och presidenten på förnyade undersökningar inom detta stora fält.

Även de under kriget neutrala staterna, som Sverige, Schweiz och Portugal, har dragits in i dessa undersökningar. En kommission i USA har t. o. m. uttalat att Sverige genom sin omfattande handel med Tyskland 1939-44, särskilt järnmalmsexporten, i praktiken förlängde kriget och därmed har en moralisk skuld för de sista krigsårens stora lidanden i Europa.

Mot detta kan följande sägas: I verkligheten var Sverige inringat av Tyskland 1940-44 och hade inte något annat val än att fortsätta sin handel (för övrigt godkänd av de allierade!) och att slå vakt om sin neutralitet och sitt oberoende. USA har en mycket lång neutralitetstradition i sin historia och borde kunna begripa den svenska positionen.

Efter kriget blev den offentliga debatten i Sverige om krigsårens politik inte särskilt omfattande, vilket kan verka förvånande. Framförallt kom inte skuld- och ansvarsfrågor att få någon framträdande roll i debatten. En enkel förklaring till detta är att balanspolitiken hade lyckats hålla landet utanför kriget, och att Sverige efter kriget fortsatte med samma alliansfria politik. I neutralitets-paradigmet rymdes inte någon genomgripande kritik av krigsårens förda politik. 1945-46 kom dessutom de fasansfulla avslöjandena om Nazitysklands brutala diktatur och framfart under krigsåren. Vilket gjorde att fördömandena av nazisterna och Tyskland blev mycket omfattande både i svensk och internationell opinion och politik.

Småstaten Sveriges eventuella skuld i form av handelssamarbetet under kriget med Tyskland, och samarbete på andra områden, diskuterades visserligen i offentligheten men blev aldrig någon stor fråga.

Förhållandet mellan Sverige och Tyskland under krigsåren var mångfacetterat och ingalunda kännetecknat av en total svensk underkastelse. Något vasallförhållande uppstod aldrig, tvärtom sökte Sverige driva en förhandlingspolitik genom åtgärder längs skalan: anpassning-eftergifter-förhalning-motstånd, vilket i många avseenden var framgångsrikt. Förutsättningarna för denna politik, processen som sådan, och beroendet av Tysklands utveckling 1933-45 samt krigets utveckling (i det internationella perspektivet), behöver analyseras och diskuteras mer djupgående än hittills har skett, både i forskningen, populärlitteraturen och debatten.

Mycket talar för att Sverige under krigsåren genomgående var en nagel i ögat på naziledningen. I Berlin var man mycket irriterad över den svenska självständigheten och Sveriges hårda fasthållande vid neutraliteten, samtidigt som landet upprustade sitt försvar och sökte klara folkhushållningen i krigets Europa.

Sverige hade styrkan av ett enigt folk och en nationell samling mot det hårda yttre trycket, en stor samhällslojalitet, skickliga diplomater och förhandlare och en realpolitisk stats- och utrikesledning, som lyckades rädda freden och självständigheten under de mörka åren.

De allierade framförde dessutom vid upprepade tillfällen att neutralitetspolitiken var den enda rimliga politiken för Sverige. Här hade Sverige ett gott stöd, vilket härmed meddelas några av dagens grunda åsiktsdebattörer som en skakande nyhet och sensation. Så var det.

Sedan är det en helt annan sak att Sverige inte hade skonats om Tyskland vunnit kriget. Här räcker det med att läsa Goebbels dagböcker för att förstå det intensiva hatet mot Sverige som fanns i den tyska ledningen. För en småstat gäller det i storkrig att överleva och hoppas på bättre tider. Det var också den svenska linjen under kriget. Att denna linje lyckades är inte något att skämmas för, tvärtom skonades det svenska folket från kriget och Sverige kunde hjälpa sina nordiska grannländer, flyktingar och på andra sätt.

Militärstrategiskt fruktade Hitler och den tyska militärledningen att Sverige, vars militära upprustning och styrka växte efter hand, kunde bli ett farligt kort i slutskedet av kriget om Sverige t.ex. gav de allierade baser och annat stöd i krigföringen. Hitler och Sverigeätaren Goebbels ansåg dessutom att demokratin hade gått svenskarna i blodet, att judarna styrde medierna och näringslivet. Tyskarna ångrade 1942 att man inte redan i april 1940 också ockuperat Sverige samtidigt med Norge och Danmark!

Den tyska kritiken mot den svenska pressen var 1940-43 mycket frän, men det tystade ingalunda frispråkigheten på ledarsidor eller i nyhetsartiklar. Även om svenska UD och regeringen hela tiden sökte dämpa utfallen mot Tyskland. Till de främsta kritikerna hörde Torgny Segerstedt i GHT, Ture Nermans Trots Allt!, Eskilstuna-Kuriren, VLT m. fl.

Majoriteten av tidningarna stödde samlingsregeringens försiktiga utrikespolitik, men detta uteslöt inte kritik av Tysklands krig i Europa, och inte minst i de Nordiska broderländerna.

Visst fanns det många tyskvänner i Sverige 1933-45, även om de växlade över tid och minskade snabbt under de sista krigsåren. En klassiker på området är Åke Thulstrups Med lock och pock. Tyska försök att påverka svensk opinion 1933-45 (Stockholm 1962).

Också inom detta område finns mycket mer att göra för forskningen. Neutraliteten var trots allt endast en samlingsparoll för många grupper med olika värderingar i övrigt. Hos den svenska borgerligheten, bönderna, ämbetsmännen och militären fanns det sedan länge sympatier för det gamla Tyskland. På de flesta områden hade Tyskland sedan 1880-talet varit det svenska mönsterlandet, inte minst kulturellt, militärt och vetenskapligt. I många av dessa kretsar tog det tid innan man insåg nazismens sanna natur. Många svenskar föredrog också att se kriget som en kamp mellan nazismen och kommunismen, varvid man hellre sade sig välja Tyskland före Sovjetunionen. Man räknade bort de allierade västmakterna som ansågs svaga. USA:s styrka förstod man ganska sent i Sverige.

Forskningen behöver här problematiseras rejält när det gäller svenskarnas inställning till Tyskland 1933-45. Här fanns det en skala av attityder/opinioner från beundran och fruktan för Tyskland över tyskvänner till nazister, vilken kompliceras ytterligare om man lägger in realpolitiska överväganden hos de styrande, vilka påverkade befolkningen.

Föreliggande bok är inom detta område ett intressant bidrag, som breddar perspektivet och ökar vår kunskap.

Vid den stora internationella konferensen om Förintelsen i Stockholm 26-28 januari 2000, efterlyste statsminister Göran Persson en genomgripande forskning om Sveriges förbindelser med Nazityskland och om Förintelsen. Detta är både bra och hedervärt, men uppenbart vet man i dagens debatt och politik i Sverige ofta mycket litet om vad man talar om i sakfrågan. Forskningsläget verkar okänt och dessutom har man mycket märkliga och ofta missvisande uppfattningar om Sveriges läge och politik under krigsåren.

Samtidigt är det mycket viktigt att man tar till vara Förintelsekonferensens inriktning på kunskap, minne, nationell och internationell självrannsakan i fråga om skuld, ansvar och moral. Konferensen bör bli startpunkten för ett stort genomgripande, nationellt forskningsprogram.

Detta är både ett nationellt och internationellt åtagande som Sverige bör axla och göra något mycket positivt av. I detta sammanhang gäller det att få fram både historiens sol och skuggor, och att inte rygga för det svarta som kan dyka upp på vägen.

Samtidigt gäller det att klarlägga Sveriges position under krigsåren, politiskt, strategiskt, militärt, ekonomiskt och opinionsmässigt, för att få fram en så nyanserad bild som möjligt av skeendet och politiken. Här är det viktigt att följa den gyllene regeln att både söka göra rättvisa åt det förgångna, den tidens samhälle och folk, samt att lägga in våra egna nutidsperspektiv. Denna dubbelprojektion bör vara historieforskningens A och O och är det bästa bidrag vi kan ge till vår egen och kommande generationer, och även en akt av rättvisa mot det förflutna, inte minst mot historiens passerade faser och epoker.

Här är det verkligen på sin plats att ge en mer rättvisande bild av Sveriges utsatta läge 1939-45 och de handlingsmöjligheter landet egentligen hade i förhållande till stormakterna. Inte minst viktigt är det att ge rimliga proportioner på neutrala småstaters realpolitik under storkrig. Främst är det då överlevnaden och egna intressen som prioriteras. Det är ingen heroisk, utan vanligen ganska förnuftig realpolitik som småstaterna i sådana lägen driver.

Att småstaten Sverige inte hade några egentliga valmöjligheter i det rådande krigsläget med en tysk-sovjetisk (nazikommunisterna) inringning från sommaren 1940, tycks ha undgått en rad av dagens debattörer. Trots detta lyckades Sverige försvara sin oberoende ställning och klara sin neutralitet i storkriget, vilket var en märklig prestation.

Det finns således all anledning att på nytt ta upp både forskning och samhällsdebatt om Sveriges problematiska förhållande till Tyskland 1933-45. Där finns det fortfarande många stenar att vända, för att tala med statsminister Göran Persson vid konferensen om Förintelsen. Samtidigt är det viktigt att verkligen känna till forskningsläget, vilket delvis är mycket gott när det gäller grundforskningen om Sverige och Tyskland. Fortfarande finns det en rad vita fläckar i forskningen, men det mesta är redan känt men ligger tyvärr spritt i många studier som idag kan vara svåråtkomliga. Vill man ställa nya, kritiska och moraliska frågor i ämnet finns det därför oftast en god grund att utgå ifrån.

Det bör särskilt betonas att man i väst var positiv till Sveriges politik i vårt utsatta läge. Vid utrikesministeriet, Foreign Office, i London hade man fullt klart för sig vad Tysklands inringning av Sverige 1940 innebar, och uttryckte flera gånger beröm för den fasta svenska hållningen mot Tyskland. Chefen för den politiska avdelningen, Orme Sargent, gjorde denna talande analys av Sveriges läge och politik vid årsskiftet 1941-42: Their intentions are excellent but their position is hopeless.

I London trodde man efter den tyska ockupationen av Danmark och Norge 1940 att Sverige inte hade en chans mot Tyskland. Handelsförhandlaren Charles Hambro häpnade (incredible), när han fick klart för sig vilka små eftergifter Sverige gjorde till Tyskland i handelsavtalen och att Sverige även vägrade ge tyskarna krediter till dessas stora förargelse.

Att Sverige kunde hålla emot det tyska trycket i stort och klara freden, var en stark prestation av regering och folk. Ideologiskt var den svenska nationen fientlig till nazismen, samtidigt som uppslutningen kring neutralitets- och samlingspolitiken var så stor att tyskarna i sina diplomatiska bedömningar (från Berlin och Stockholm) aldrig räknade med att kunna söndra nationen.

Än mindre trodde man att de svenska nazisterna skulle nå några framgångar. Dessa kom aldrig in i riksdagen. Utan ägnade sig mest åt interna bråk mellan olika grupper och gick tillbaka under krigsåren, utsatta för hård kritik i debatt, politik och fackföreningar.

Den främste svenske naziledaren Sven-Olof Lindholm klagade på förföljelser och ständiga motsättningar med andra nazigrupper, och lade efter kriget ned verksamheten. Särskilt det tyska överfallet på Danmark och Norge 1940 väckte avsky hos det svenska folket och avfallet hos nazisterna blev stort. (Det högerextrema SNF möjligen ett undantag, kan dock ej klassas som nazistiskt.) Denna bild av läget förefaller okänd i dag. Men var väl känd hos de tyska diplomaterna i Stockholm, som i sina rapporter till Berlin ständigt klagade på de antityska stämningarna och den antityska propagandan i Sverige.

Den samlade mixen av svensk politik och debatt under krigsåren gjorde det därför helt klart för Nazityskland att Sverige inte var att räkna med i kriget mot de allierade västdemokratierna, eller mot Sovjetunionen. Majoriteten av svenskarna hade demokratin i blodet och tog avstånd från nazismen. Av Sverige får man ingenting godvilligt var den tyska bedömningen 1939-43.

Får man tro de tyska perceptionerna av Sverige i Berlin och Stockholm under kriget var Sverige således en obotlig västdemokrati med starka sympatier för de allierade västmakterna och en växande kritik av Tredje riket. Tyskarna insåg att endast det inringade läget och det hårda tyska trycket mot Sverige gjorde att landet inte förde en mer västvänlig politik. När sedan kriget svängde 1942-43 övergick Sverige öppet till att visa sina sympatier och gjorde större politiska eftergifter åt de allierade än man hade gjort till Tyskland de föregående åren. Dessutom gjorde Sverige detta frivilligt medan alla eftergifter till Tyskland hade frampressats under tvång och med sura miner, hävdade tyskarna i sina bedömningar.

Det kan sägas att den svenska linjen innebar en överlevnadspolitik, där man hukade sig för Nazitysklands skugga och sällan vågade ta öppen strid för demokratin och människovärdet. Typiskt var att den statliga propagandan (SIS, Informationsstyrelsen) bortdefinierade begreppet demokrati och i stället talade om den svenska folkfriheten, den urgamla bondefriheten, Nordisk frihet.

Nu efteråt, några generationer senare, kommer en del debattörer och tyckare utan helhetsperspektiv och anser att Sverige sålde sin själ till Naziriket under kriget. Det är verkligen att göra det lätt för sig att inte ta hänsyn till Sveriges dåtida politiskt komplicerade och militärstrategiskt extremt utsatta läge. Sverige köpte sin fred genom den stora handeln med Tyskland – det är riktigt – men det svenska folket var antinazistiskt