Från Gylfe till Smyge: Örlogsflottan under två sekel

By Jan Linder

En spännande och engagerande skildring av de svenska krigsfartygens historia!
I "Från Gylfe till Smyge" berättas om örlogsflottans historia från år 1800 och 200 år framåt. Boken belyser och ger en överblick av händelser som har format flottans utveckling: övergången från segel till ånga, från centraliserat till skalförsvar, flottans roll i världskrigen samt Italien-jagarnas ödesdigra öden. Hårsfjärdsolyckan och Ulvenkatastrofen får också sin plats i historien. Allt som historien närmar sig nutid förklaras bakgrunden till de kalla krigets ubåtsintrång och de mål som den svenska marinen hade framför sig inför 2000 lyfts till ytan.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 24, 2024
• ISBN: 9788727093895

Book preview

Jan Linder

Från Gylfe till Smyge

SAGA Egmont

Från Gylfe till Smyge

Omslagsfoto: Adobe Firefly & Unsplash

Copyright ©1999, 2024 Jan Linder och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727093895

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Det finns en vida spridd vidskepelse att tråkighet i framställningen är en garanti för vederhäftighet.

Professor Erik Lönnroth i 'Tidens flykt', (1999).

Förord

Denna bok försöker fylla flera behov och bär därför kompromissens prägel. Förhoppningsvis är den lättfattlig och möjlig att streckläsa för varje vän av hav, skepp och försvar, men den är varken djuplodande eller heltäckande. Marinhistoriker och ship lovers får smakprov men knappast sitt lystmäte.

Örlogsfartyg har förvisso en lång historia som går tillbaka till faraoners och vikingars tid. Det har dock för det mesta varit fråga om evolution, sällan om några revolutionerande utvecklingssteg. Under 1800-talet inträffade dock något avgörande på sjökrigföringens område i och med att stora och små fartyg fick maskineri och inte längre behövde förlita sig till segel och åror. Min första ambition har varit att tydliggöra den dramatiska förnyelseprocess som inleddes när örlogsfartyg började drivas med ångkraft. Någon god bok som behandlar detta paradigmskifte har jag inte träffat på men väl fragment i olika historiska verk.

Min andra ambition har varit att skildra den moderna svenska flottans uppgång och fall till den nivå som millennieskiftets politiker vill sänka den till. Ett inlägg i försvarsdebatten som kanske kan ge en något ökad förståelse för en försvarsgren som - i motsats till armén och flygvapnet - inte tycks ha några inflytelserika försvarare i dagens Sverige. Som instrument för fredsmässig säkerhets- och räddningspolitik är örlogsfartyg faktiskt betydligt mer användbara och flexibla än både JAS-plan och stridsvagnar.

Min tredje ambition har varit att försöka göra skildringen omväxlande och personlig genom att behandla materialet mer obundet än vad en historiker av facket kan tillåta sig. Min barndom tillbringade jag i egenskap av sjöofficersson i örlogsstaden Karlskrona och fick senare själv som reservofficer vid Kungl. flottan ta del av flottans verksamhet. En inblick som nu sent omsider lockat mig att söka skapa överblick. Jag har i denna bok inte tagit råd av någon utan tagit med material som jag själv tycker är intressant och sett arbetet med densamma som en nöjsam nostalgitripp.

Ett varmt tack vill jag framföra till Sjöhistoriska museets chef Anders Björklund och till Hans-Lennarth Ohlsson, avdelningschef vid museet, som hjälpt mig med att ösa ur den ymniga källa som museets fotoarkiv utgör.

Jan Linder i augusti 1999

I.

En flotta i stöpslev

Under 1700-talet övergavs aldrig tanken på att återvinna åtminstone något av Sveriges forna stormaktsställning. I början av 1800-talet undergick Sveriges geopolitiska läge och därmed den svenska mentaliteten en genomgripande förändring. En helt ny epok tog sin början i och med skilsmässan från Finland 1809 och avträdandet av svenska Pommern 1814. Samma år blev också konungarikena Sverige och Norge förenade i en union. Det behövdes inte längre någon flotta för att upprätthålla förbindelserna mellan olika riksdelar. Sverige var dessutom utarmat efter krig och nödår. Det rådde en allmän längtan efter fred och några militära resurser för att återerövra Finland fanns ej att tillgå.

Efter Wienkongressen 1814-15 var också det storpolitiska läget förändrat i och med att Frankrike, Storbritannien och Ryssland hade trätt fram som jämbördiga stormakter. Kronprins Karl Johan uttryckte i det norska stortinget 1814 för första gången en svensk neutralitetsdoktrin: Nöjda med de gränser naturen för oss utstakat och övertygade om den stora sanningen att utöver dessa gränser finnes inget verkligt gott för oss, skall vår statskonst bliva att ej börja krig utan att heligt bevara det goda förstånd, som nu råder med alla makter. Denna defensiva hållning bekräftades av kungen år 1834 inför befarade krigshandlingar i Östersjön mellan England och Ryssland i form av Sveriges andra neutralitetsförklaring.

Historiken om Sveriges försvar efter år 1800 kan tämligen tydligt uppdelas i två perioder med åren kring 1880 som gräns. Den tidigare eran kännetecknas av ett försvar och särskilt en flotta i fortgående förfall, den senare av en renässans för örlogsflottan. ('Örlog' är ett gammalt germanskt ord för krig med ursprungsbetydelse 'bryta pakten'. Jfr gotl. 'liuga', äktenskap).

Tiden 1800-1880 var en tid av svaghet som hängde samman både med rikets dåliga ekonomi och med en osäkerhet inför århundradets många omvälvningar i tekniskt hänseende. Nya och gamla värderingar föranledde ihållande och ofta rent tröstlösa försvarsdiskussioner och på sina håll djupgående tvivel på Sveriges försvarsförmåga över huvud taget. Ett uttryck för dessa blev den för eftervärlden egendomliga tanken på ett centralförsvar.

Centralförsvarsidén

byggde på en föreställning om att det skulle finnas centrala fästningar inne i landet till stöd för trupperna under deras samling. I planerna ingick stridsfästningar i Askersund och Jönköping (aldrig påbörjade) samt Karlsborgs förrådsfästning vid Vanäs udde i Vättern.

Karlsborgs fästning kom att byggas med stora uppoffringar under perioden 1819-1909. En enorm och väl skyddad anläggning att användas som upplagsplats för arméns vapen men också som tillflyktsort för rikets myndigheter. I händelse av krig skulle regering och kungahus uppehålla sig där och riksbanken skulle med guldreserv också flytta till denna Rikets Reservhuvudstad, som Karlsborg idag kallar sig i turistreklamen. I likhet med 1700-talets Sveaborg skulle fästningen inom sina vallar inrymma en hel stad. Exempelvis byggdes garnisonskyrkan i Karlsborg med tanke på att den också skulle kunna fungera som plenisal för riksdagen.

Inom svensk opinion kvarstod Ryssland som huvudfienden och invasion över havet som den anfallsform mot vilket försvaret borde byggas upp. Men, menade många, emot de ryska resurserna var våra stridskrafter till lands för svaga för att kunna disponeras på en så lång front som vår kust representerade. De borde därför dras tillbaka mot Vättern för att vinna i styrka, medan den landstigne fienden skulle förlora i kraft i takt med att hans försörjningslinjer blev längre. Centralförsvarsanhängarna underlät inte att hävda att de faktiskt hade stöd av den store tyske militärteoretikern von Clausewitz, som ansåg att Sverige som enda land i Europa vid sidan av Ryssland lämpade sig för centralförsvar.

Centralförsvarsidéns förespråkare förnekade inte att en överskeppning helst borde hejdas till sjöss, men eftersom våra resurser inte tillät byggandet av en konkurrenskraftig örlogsflotta, måste tillgångarna samlas till lands och då i sista hand till fästningen vid Vättern. Man får komma ihåg att minor och torpeder inte existerade förrän mot slutet av 1800-talet. De skulle ge möjlighet även för en underlägsen marin att blockera viktiga passager i skärgårdarna och därmed väsentligt försvåra landsättningar av fientliga truppstyrkor.

Tabell över skeppsbyggnader i Karlskrona åren 1782–85.

Sammanfattning av skeppsbyggnader i Karlskrona 1 782-1 785. Visar hur man under Gustav

111:s tid kunde pressa byggtiden för stora skepp till mindre än två månader Det kom kritik från kyrkligt håll för att arbetena pågick även söndagar

Under hela perioden fram till 1880 pågick meningsbrytningar om och inom sjövapnet. Dessa stridigheter anknöt till centralförsvarssystemet och gällde linjeflotta eller skärgårdsflotta, sjögående fartyg eller skärgårdsfartyg, segel/rodd- eller ångfartyg, och de delade såväl riksdagsopinionen som sjövapnets egna män i olika åsiktsläger. De flesta ville ha kvar både en skärgårds- och en linjeflotta, några endast en skärgårdsflotta, en del endast en linjeflotta, och det fanns även de som ansåg att vi inte behövde någon flotta alls. Tillståndet inom de båda flottorna präglades samtidigt av den bristande uppmärksamhet som kom dem till del i skuggan av centralförsvarstanken och Karl XIV Johans renodlade lantmilitära intressen.

Stora och lilla flottan

Det svenska sjövapnet var vid 1800-talets början tämligen respektingivande. Den flotta som till större delen skapats under Gustav III:s tid av den geniale skeppsbyggmästaren Fredrik Henrik af Chapman omfattade 1815 11 linjeskepp, 5 fregatter, 11 korvetter, briggar och skonerter. Under de närmaste decennierna skulle denna stolta segelflotta sakta men säkert ruttna ner.

Också den seglande och roende lilla flottan, skärgårdsflottan eller arméns flotta, bestod av ett stort antal i början av seklet fullt användbara men snart överspelade galärer, kanonslupar, kanonjollar osv.

Ursprunget till skärgårdsflottan var behovet av att efter det stora nordiska krigets slut 1721 utveckla ett motmedel till tsar Peters nyskapade galärflotta som härjat svårt på svenska ostkusten. De stora seglande skeppen behövde vida vatten för sina manövrar och vid ogynnsam vind kunde de inte ta sig igenom trånga sund och gav sig därför ogärna in i skärgårdarna.

Den strategiska tanken bakom skärgårdsflottan var under Gustav IIIs dagar att den med sin ena eskader skulle försvara det svenska fastlandets skärgårdar och med den andra operera längs Finlands södra skärgård och där bilda en föreningslänk mellan armén i Finland och örlogsflottan till sjöss. Avsikten var att de båda flottorna skulle vara varandras komplement men deras företrädare tenderade dessvärre att bli varandras opponenter.

Efter det att Finland skilts från Sverige hänvisades hela arméns flotta till uppgifter i de svenska skärgårdarna. Allteftersom centralförsvarssystemet vann insteg, fick skärgårdsflottan följa med i dess rörelse inåt landet och gavs även uppgift att till arméns hjälp operera på landets stora insjöar.

Skärgårdsflottan förde segel vid sidan av rodden. Tjänsten på de båda flottorna var i stort sett densamma. Skärgårdsflottans taktiska samband med armén var också upplöst. Det fanns därför ingen anledning att hålla kvar skilda kårer och 1824 förde man samman örlogsflottan och arméns flotta till Kungl. Maj:ts Flotta. Men därmed var meningsbrytningarna långt ifrån bilagda. De enorma projekt som byggena av Göta kanal och Karlsborgs fästning innebar skulle också öka polariseringen i frågan om skärgårdsflottans organisatoriska samhörighet med örlogsflottan.

Baltzar von Platen

var Göta kanals energiske upphovsman. Han var också en av huvudaktörerna i försvarsdebatten under seklets första tre decennier fram till sin död 1829, tre år innan kanalen invigdes. Från början sjöofficer var von Platen 1809 anhängare av en stark linjeflotta. Hans engagemang för kanalen och dess betydelse för centralförsvarstanken ledde honom dock till att bli en alltmer energisk förespråkare för skärgårdsflottan. Att han hade goda relationer med den lantmilitärt orienterade Karl XIV Johan, kung av Sverige och Norge 1818, saknade heller inte betydelse. Tillkomsten av unionen hade ökat betydelsen av Göta kanal, utan vilken, som von Platen sade, svenska och norska skärgårdsflottorna evigt aldrig lära kunna komma att räcka varandra handen. Att Karlsborgs fästning kom att placeras vid Vanäs udde där Göta kanal mynnar ut i