Norge 1940: Drama i 9 akter

By Jan Linder

Upplev den dramatiska Nazi-tyska invasionen av Danmark och Norge år 1940 i "Norge 1940", ett spännande reportage av Jan Linder!
Efter upplösningen av den svensk-norska unionen 1905 hamnade Norge i en sårbar position. 35 år senare drabbades landet av Hitlers blixtanfall medan Sverige undkom detta trauma. Boken skildrar händelserna kring den ödesdigra dagen den 9 april 1940. Det nazi-tyska företaget framstår som ett klassiskt drama som utspelar sig under det snabba fälttåget.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 24, 2024
• ISBN: 9788727093970

Book preview

Jan Linder

Norge 1940

SAGA Egmont

Norge 1940

Omslagsfoto: Shutterstock & Wikimedia Commons

Copyright ©2018, 2024 Jan Linder och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727093970

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Nils Örvik, internationellt känd professor i statskunskap, om morgonen som etsat sig fast i hans minne:

Oslo, 9 april 1940, kl 08.00. To ferske studenter på vei til universitetet i trygg förvissning om fred og ingen fare. Over radioen hade de kvelden för hört at en tysk lastebåt, full av soldater og utstyr, var blitt torpedert utenfor Lillesand. En offisiell kommentar var att troppeskipet trolig var på vei till Holland! Ettersom vi naermet oss Blindern, la vi merke til en del store fly i luften med små rökdotter rundt omkring. Vi kom til att det var en övelse for luftvernet och att dottene var noe som flyene slapp ut eller trakk etter seg. På veien opp til lesesalen fikk vi forklaringen. Hei dere, Hitler har angrepet Norge! Vi nektet for att det kunne vaere sant. Så vi tog sporvognen ned till sentrum - nettopp som en kolonne tungt bevepnete tyska soldater kom marsjerende opp Karl Johans gate. Det VAR sant. I löbet av natten hade noen brutt sig inn och tatt fra oss fedrelandet. Det var det! Så fort kan det gå.

Förord

Ett klassiskt drama brukar definieras som ett genomgripande och oväntat skeende avgränsat i tid, handling och rum. Norges ödesdrama 1940 uppfyller dessa kriterier och kan naturligt uppdelas i handlingens förspel, förlopp och upplösning. De olika anfallen mot Norge utspelade sig dock samtidigt under morgontimmarna den 9 april. Därför måste skeendet också fördelas i rummet - södra, mellersta och norra Norge - och behöver dessutom kompletteras med marina aktiviteter och reaktioner i bestörta Sverige. Dispositionen av drama Norge 1940 i nio akter har tett sig naturlig.

Ambitionen har varit att åstadkomma en skildring av Norge 1940 som även måttligt historieintresserade läsare kan ta till sig. För att blåsa liv i dramatiska händelser har tempus i vissa passager växlats från berättarens imperfektum till närvarons presens. Andra strävanden i läsarens intresse har varit att ansluta illustrationerna till texten, att generöst ge sidhänvisningar samt att förse boken med utförligt namnregister. Viss vikt har också lagts vid att åskådliggöra de ofta svåra beslutssituationer som dåtida politiker och militärer hamnade i genom snabb och oväntad omvärldsutveckling. Kanske kan detta inspirera läsaren att ställa sig frågan hur han själv skulle ha reagerat i samma situation?

Illustratören Samuel Svärd ligger bakom omslagsbilden och har även tagit fram kartmaterialet. För detta tackar jag honom liksom jag också för allt stöd tackar Per-Anders Lundström, styresman för SMB, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek.

Under en studieresa i Norge sommaren 2004 var det svårt att finna sagesmän som mindes och ville berätta något om vad som hände i april 1940, även i orter som blev totalförstörda av tyskt flyg 1940. Det är nog så att allt som har samband med ockupationen har förträngts. Förhoppningsvis kan denna bok bidra till att bearbeta ett trauma i norska sinnen. Varför hände det? Och hur gick det egentligen till?

För att åskådliggöra hur man i Sverige såg på händelserna i Norge har jag förutom memoarlitteratur använt Kungliga Bibliotekets mikrofilmade arkiv av svenska tidningar och tidskrifter, framför allt då tidskriften Se under april-maj 1940. Ursprungliga reportage och bilder och bildtexter har använts för att illustrera hur dåtidens svenskar genom Se och annan press upplevde den traumatiska härtagningen av vårt västra broderland.

Jan Linder, juni 2005

Akt I.

Stormmolnen urladdas

Krigsutbrottet 1914 hade mötts med entusiasm runt om i Europa. Efter flera miljoner döda och överlevandes helvetiska upplevelser i leriga skyttegravar fanns vid vapenstilleståndet 1918 inget av krigets förhärligande kvar. I stället fanns i Storbritannien och Frankrike en vilja att för målet aldrig mera krig betala ett högt pris i form av eftergifter.

Frankrike var under mellankrigstiden försvagat av krigets efterdyningar och politiska kriser och spelade en underordnad världspolitisk roll. Den brittiska politiken präglades av en strävan att bevara freden och samtidigt hävda Storbritanniens ställning som ordningsmakt i den internationella politiken. Dessa två mål blev svåra att förena, när Tysklands arrogante Führer under 1930-talet framförde allt häftigare krav på en revision av 1919 års Versaillestraktat.

Britternas dubbla målsättning, å ena sidan att disciplinera Hitler med hot om krig, å den andra att visa förståelse för hans krav, blev utgångspunkt för premiärminister Neville Chamberlains blidkandepolitik (appeasement), ofta kritiserad som undfallenhetspolitik. I själva verket var det en medveten politisk linje med tanke på Storbritanniens begränsade resurser. Hoten om repressalier måste balanseras, så att de inte riskerade att utvecklas till den krigiska konfrontation som britterna till nästan varje pris ville undvika.

Hitler var dock inte beredd att acceptera någon vingklippning av sitt nya Tyskland genom internationella överenskommelser om rustningsbegränsningar. Än mindre var han benägen att avstå från annektioner av grannländer, eftersom hans fundamentala utrikespolitiska strävan var att erövra Lebensraum för att lösa den obalans mellan Volk och Raum som han ansåg råda i Tyskland. För Chamberlain var ett starkt Tyskland samtidigt en buffert mot Stalins kommunistiska skräckvälde. En måttlig tysk styrketillväxt var önskvärd för att bevara den politiska balansen på kontinenten.

Hitlers aggressiva framtoning markerades dock alltmer och blev allt svårare att tolerera, när han en efter en sade upp Versaillespaktens pålagor och samtidigt genomförde en serie annektioner: Rhenlandet 1936, Österrike våren 1938, Sudetlandet hösten 1938 och resten av Tjeckoslovakien våren 1939. Händelsutvecklingen gick in i en ond cirkel: Hitler krävde, Storbritannien hotade men föll till föga, varpå Hitler svarade med nya krav.

Efter inmarschen i Tjeckoslovakien i mars 1939 försökte Storbritannien och Frankrike få till stånd en antitysk allians med Sovjetunionen, Polen och några andra randstater i öster. Förhandlingarna strandade främst på grund av att randstaterna fruktade Stalin mer än Hitler och därför bestämt motsatte sig att sovjettrupper i tyskfientlighetens namn skulle tillåtas tränga in på deras territorier.

I stället blev det Tyskland och Sovjetunionen som gjorde upp. Den 23 augusti 1939 undertecknades den Molotov-Ribbentropska djävulspakten, ett utslag av cynisk realpolitik som endast diktatatorer, som inte behöver ta hänsyn till folkopinioner, kan tillåta sig. Pakten var officiellt ett vänskaps- och handelsavtal men innehöll ett hemligt protokoll beträffande intressesfärer. Paktbröderna skulle dela Polen mellan sig, och de baltiska staterna ingå i Sovjetunionens sfär. Till Baltikum hänfördes också Finland, dock inte Litauen som tillfördes Tyskland. Stalins strävan att återupprätta Tsarrysslands gränser är tydlig. För Hitler gjorde pakten det möjligt att kunna gå till angrepp i väster mot Frankrike och Storbritannien utan risk för tvåfrontskrig. Stalin såg pakten som en god chans att Tyskland och västmakterna skulle försvaga varandra i ett stundande krig och därmed kratta manegen för en kraftfull offensiv västerut för Röda armén.

Krigsutbrottet

Den 1 september 1939 föll starka tyska stridskrafter in i Polen. Det stod snabbt klart att Polen skulle bli en munsbit för tyskarna. Den polska armén led brist på rörliga förband och vapenutrustningen var föråldrad. Polens 130 mil långa gräns mot Tyskland hade dessutom förlängts till nära 200 mil efter Hitlers annektering av Tjeckoslovakien. Polackerna tvangs sprida sina förband, medan tyskarna kunde gå till angrepp var de önskade och testa sitt blixtkrigskoncept.

Sedan Chamberlain inte fått svar på ett snabbt ultimatum till Hitler om att dra tillbaka sina trupper från Polen, yttrade han den 3 september från 10 Downing Street att vårt land följaktligen befinner sig i krig mot Tyskland. Frankrike följde Storbritannien i spåret medan bland andra de nordiska länderna och USA förklarade sig neutrala.

Chamberlain, som inte var fullt medveten om Hitlers vid denna tid starka ställning hos det tyska folket, agerade fortsatt återhållsamt gentemot Tyskland. De tal som han höll i krigets början var inte riktade mot Hitler utan till det tyska folket. Andemeningen var att om Hitler avsätts, kommer västmakterna att förlåta tyskarna. Ingenting konkret gjordes dock för att hjälpa de svårt trängda polackerna, trots att fransmännen sedan maj 1939 hade en överenskommelse med britterna om att gå till angrepp mot Tyskland senast 16 dagar efter ett tyskt angrepp mot Polen. Denna utfästelse resulterade bara i några mindre sonderingar mot de tyska linjerna, varefter det politiskt svaga Frankrike intog en totalt defensiv hållning.

Mycket snart fullbordades Polens katastrof. Den 17 september gick starka sovjetiska styrkor över den polska östgränsen och den 27 kapitulerade inringade Warszawa för tyska trupper efter flera dagars bombardemang.

Polen delas nu mellan diktaturerna. Enligt en justering av ’djävulspakten’ faller Litauen på Sovjetunionens lott mot att tyskarna som kompensation får en större del av Polen. Storbritannien och Frankrike står nu ensamma, passiva och frustrerade mot starka Stortyskland.

Finland hamnar snart i kläm mellan stormakterna och får ensamt utkämpa sitt heroiska Vinterkrig under 105 dagar 1939-1940. Andra världskriget förblir dock för västmakterna ett låtsaskrig ända fram till april 1940, då tyskarnas överraskande strategiska överfall mot Danmark och Norge den 9 april ger kriget det ansikte som utgör tema för denna bok. Fälttåget i Norge kommer efter två månader att avslutas med Norges kapitulation.

Ett europeiskt krig kan man dock tala om först den 10 maj, då ett spektakulärt tyskt blixtkrig på endast 40 dagar får Holland, Belgien och Frankrike på fall. I samma veva ställer Mussolinis Italien upp på Tysklands sida och axeln Berlin-Rom ökar obalansen på kontinenten. Något egentligt världskrig tar dock inte form förrän i december 1941, då det japanska överfallet på flottbasen Pearl Harbor förmår resursstarka USA att gå i krig mot Japan, Tyskland och Italien.

Det norska ödesdramat börjar helt oplanerat värka fram vid årsskiftet 1939-40 under trycket av ett komplicerat växelspel kring den svenska järnmalmen och Finlands Vinterkrig samt de omaka personerna Hitler/Raeder/Quisling å ena sidan och Chamberlain/Churchill/ Daladier å den andra.

Järnmalmens nyckelroll

En av de främsta orsakerna till Tysklands nederlag 1918 hade varit en allierad handesblockad som sakta men säkert ströp den tyska krigsmaterielproduktionen. Fast besluten att undvika en upprepning lät Hitler granska Tysklands industriella produktion för att finna sårbara punkter. Man noterade brister på drivmedelssidan, som dock kunde kompenseras genom att Ribbentrops pakt skapade möjligheter att importera råolja från Baku. Vad gällde gummi kunde knappheten åtgärdas genom att tysk industri lyckades framställa syntetiska substitut. Andra brister kunde fyllas genom import från stater utanför stormaktsblocken, Danmark (livsmedel), Sverige (järnmalm), Finland (trävaror och nickel från Petsamo) och Turkiet (krommalm).

De allierade fokuserade redan före krigsutbrottet på den svenska järnmalmen som Hitlers akilleshäl. Tyskland kunde årligen från egna gruvor hämta knappt tre miljoner ton (räknat på metallinnehållet). Genom tillskott från gruvor i Österrike, Tjeckoslovakien och Polen kunde produktionen öka med ett par miljoner ton. Importen från malmfälten i svenska Lappland uppgick till ca 6 miljoner ton, varav ungefär hälften skeppades via Narvik (vinterhalvåret) och resten från Luleå (sommarhalvåret). Dessutom skeppades en del malm från Grängesberg via Oxelösund. I och med att de franska järnmalmsgruvorna i östra delen av landet sommaren 1940 föll i tyskarnas händer blev dock järnmalm aldrig någon för den tyska krigsmaktens rustningar kritisk råvara, eftersom de franska järnmalmsgruvorna före kriget producerade ca 14 miljoner ton. Det viktiga var dock att de allierade under hela kriget levde i föreställningen att den svenska järnmalmen spelade en nyckelroll för Hitlers krigföring.

Hitler var säkert uppriktig, när han i krigets inledning förklarade att han helst såg att de skandinaviska länderna skulle förhålla sig neutrala i hans konflikt med de västliga stormakterna och därmed att järnmalmsimporten från Sverige både längs Norges kust och över Östersjön kunde fortgå. Han kastade dock allt oroligare blickar mot Norge med tanke på transporterna från Narvik. Tyskarna kunde med stöd av internationell rätt låta malmfartygen gå innanför den norska territorialgränsen. Men risk fanns att brittiska örlogsfartyg skulle kränka den långa sårbara farleden och i så fall med lätthet kunna stoppa trafiken.

Antagligen var Hitler inte informerad om att den då till marinminister nyligen utnämnde Winston Churchill redan i september 1939 hade skisserat på en plan att sända brittiska örlogsfartyg in i Östersjön för att sänka malmångare, operation Catherine. Diktatorn skulle dock knappast ha varit emot ett sådant företag, eftersom det hade skapat goda möjligheter för hans nya Luftwafffe, uppbyggt och under kommando av hans ställföreträdare Hermann Göring, att attackera brittiska fartyg. Alla operationer med brittiska örlogsfartyg i trånga vatten utan eget luftherravälde avfärdades dock av brittiska amiralitetet som riskabla i flygets tidsålder. Norgeföretaget skulle (som vi ska se) visa att denna bedömning var riktig.

Raeder och Quisling

Inom Kriegsmarine hade man efter nederlaget i förra kriget fört en marinstrategisk diskussion om uppbyggnad av en effektiv oceangående flotta med den grundläggande föreställningen att det gällde för Tyskland att i ett kommande krig bli i stånd att effektivt slå mot britternas sjöförbindelser. På tyskt marint håll bedömdes att en blockad av det brittiska öriket snabbare skulle få effekt än en allierad blockad av Tyskland. Det tyska ubåtsvapnet hade förstärkts avsevärt sedan 1918 och kunde nu stödjas av flygangrepp mot sjöleder och hamnar. För att en oceangående flotta med tyska slagskepp, kryssare och ubåtar skulle uppnå god effekt mot den brittiska försörjningen genom omfattande sänkningar av handelsfartyg, måste den dock tillförsäkras goda och lättskyddade baser.

Viceamiralen Wolfgang Wegener hade under 1920-talet pläderat för tyska baser i Norge. Från honom hade storamiral Erich Raeder, chef för Kriegsmarine sedan 1938, övertagit en strategi som gick ut på att styra den tyska militära politiken i marinens riktning. Sjövapnets utveckling måste för att bli kraftfull frigöras från politiska och moraliska hänsyn och värderingar. För Raeder var målet att hos Hitler med alla medel vinna förståelse för behovet av marina baser i Norge. Företrädare för tyska armén och Luftwaffe var däremot inte pådrivande för aktivitet gentemot Norge. Tysklands behov av svensk järnmalm spelade ännu inte någon roll i Raeders resonemang, lika litet som den nazistiska ideologin som aldrig fick fäste inom sjöofficerskåren. Det var, som vi ska se, den norske nazistledaren Vidkun Quisling och den brittiske marinministern Winston Churchill som skulle stå Raeder till tjänst med de för Hitler avgörande argumenten för ett resolut Norgeföretag.

OKW, Oberkommando der Wehrmacht, var ett ganska nytt militärt ledningsorgan, inrättat 1938. Både krigsministern Blomberg och arméchefen Fritsch var enligt Hitler bromsklossar för hans krigsplaner och båda hade bortmanövrerats i början av 1938 med ojusta metoder, delvis med hjälp av Gestapo. Hitler hade därpå utnämnt sig själv till krigsminister. OKW härstammade från en kanslifunktion i Blombergs ministerium. Hitler misstrodde arméns generalstab med officerare som fått sin utbildning under kejsar Wilhelms tid. Inrättandet av OKW vid sidan om generalstaben var ett led i Hitlers strävan att söndra och härska. Hitler ville som chef för OKW inte ha någon självständig officer som representerade generalstabens tradition och som han ständigt skulle behöva käbbla med. Chef för OKW blev i stället Hitlers foglige ja-sägare Wilhelm Keitel med Alfred Jodl som stabschef. Det skulle bli OKW som anförtroddes ansvaret för Norgeföretaget, vilket också blev världskrigets enda operation där OKW kom att spela en självständig roll.

Jodl var en strategisk begåvning som, efter den för Hitler lyckosamma annekteringen av Norge, blev hans rådgivare inför större operativa beslut. Keitel var själv medveten om att han inte var någon strategisk begåvning och dessutom saknade generalstabsutbildning. Han var dock som person ambitiös och anses under det komplicerade planeringsarbetet för Norgeföretaget ha bidragit genom att personligen ta en mängd kontakter. Vid rättegången i Nürnberg 1945 dömdes både Keitel och Jodl som krigsförbrytare och hängdes.

Den 27 september 1939, samma dag som Warszawa kapitulerar, sammankallar Hitler vapengrencheferna och meddelar att han har för avsikt att gå till anfall på västfronten vid tidigast möjliga tidpunkt, helst före årets slut. Detta framkallar dock protester från armén. Man är inte beredd på ett vinterfälttåg, stridsvagnarna har slitits hårt i Polen, det är ont om ammunition och rustningsindustrin lider brist på stål. De tre vapengrenarnas staber får nu av Hitler i uppgift att ta ställning till två huvudalternativ. Det första går ut på ett snabbt avgörande genom markinsats västerut nu när risken för tvåfrontsanfall genom pakten med Sovjetunionen är eliminerad. Det andra avser belägring av Storbritannien genom koncentration på en snabb expansion av ubåtsvapnet och den del av flygvapnet som lämpar sig för krigföring mot England.

Armén och flygvapnet vill oförbehållsamt satsa på alternativ markanfall i väster. Raeder däremot förordar knappast förvånande belägringen av Storbritannien som det mer lovande. Han stöter dock oväntat på patrull från egna led beträffande ubåtskrigföringen, ubåtarna är ännu för få och har dessutom alltför begränsade basområden. I en skrivelse den 2 oktober,