De arktiska konvojerna

By Allt om Historia

Medan andra världskriget rasade på de ryska stäpperna, i Afrika och inte minst i luftrummet över Europa, utkämpade tyska och sovjetiska elitstyrkor en bitter kamp i ett isolerat nordligt hörn av Europa. Här stod slaget om den isfria hamnstaden Murmansk där Sovjetunionen mottog konvoj efter konvoj lastad med brittiska och amerikanska stridsvagnar, kanoner, flygplan, bränsle, handeldvapen och livsmedel. För männen ombord på de arktiska konvojerna var seglatserna fruktade och inte utan grund kallade manskapet dem "självmordskonvojerna". Om de föll överbord väntade en snabb död i det iskalla havet och om fartygens lastrum, som var fyllda med bränsle och ammunition, träffades av en torped exploderade allt i ett eldhav. Turerna med de arktiska konvojerna och striderna på nordfronten utmanade några av krigets mest hårdföra män. Lyssna till deras berättelser här.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 3, 2021
• ISBN: 9788728021729

Book preview

1. Konvojer ska rädda Sovjetunionen

När den nazistiska krigsmaskinen den 22 juni 1941 mullrar in över Sovjetunionens gränser erbjuder sig de västallierade snart att hjälpa ryssarna. Röda armén behöver mer av allt – från stövlar till stridsvagnar – så ett par månader senare börjar fartygskonvojer frakta enorma mängder materiel till Sovjetunionen.

Av Stine Overbye

Det kom som en chock när Hitlers krigsmaskin med uppemot 3,5 miljoner soldater understödda av flyg och cirka 3 000 stridsvagnar den 22 juni 1941 korsade den 3 000 km långa gränsen från Finland i norr till Svarta havet i söder och trängde djupt in i Sovjetunionen. Josef Stalin visste kanske att invasionen skulle komma, men hade hoppats att ickeangreppspakten som slutits med Nazityskland 1939 skulle hålla lite längre, åtminstone tills Sovjetunionen hade hunnit rusta upp sitt försvar. Sömndruckna sovjetiska soldater förvandlades därför till kanonmat och bland invånarna i Sovjetunionen hade många svårt att förstå hur de båda länderna från det ena ögonblicket till det andra kunde gå från att ha levt i ett resonemangsäktenskap till att bli dödsfiender.

Det var inte bara ryssarna som förfärades. I den britiska huvudstaden London oroade man sig i regeringen för konsekvenserna av nazisternas anfall österut. Sovjetunionens ekonomi var redan tidigare pressad, stora jordbruksområden ockuperades, befolkningen svalt och Röda armén saknade allt från mat och stövlar till vapen, flygplan och stridsvagnar.

Många befarade att Stalin skulle tvingas kapitulera inom några veckor, vilket skulle få katastrofala följder för krigets gång. Om ryssarna sträckte vapen skulle nazisterna inte bara kunna överföra alla sina styrkor till Västfronten utan även få tillgång till sådana mängder råvaror att de skulle bli närmast oövervinnerliga.

Vi behöver bara sparka in dörren så kommer hela den ruttna byggnaden rasa samman, hade Hitler proklamerat om den sovjetiska stormakten.

Med Führerbefehl nr 21 – Operation Barbarossa – från den 18 december 1940 hade nazisterna inlett de konkreta förberedelserna för att slå Sovjetryssland i ett snabbt fälttåg – sex veckor hade de nazistiska ledarna optimistiskt räknat med att det skulle ta att välta Sovjetunionen över ända och krossa Röda armén. Med ett slag ville Hitler utrota kommunismen och ödelägga det sista hindret för hans totala dominans på den europeiska kontinenten.

Nu var dagen kommen då det öronbedövande dånet från tyska kanoner skingrade den tidiga morgonens stillhet i Sovjetunionen. I det mjuka månskenet hade de nazistiska styrkorna kl 03.15 snabbt börjat storma in över gränsen i historiens hittills största militära operation. Knattrande kulsprutesalvor spred plötslig död. På himlen svärmade tyska bombplan som lät sin last av bomber störtregna över de oförberedda sovjetiska styrkorna.

Churchill lovar Stalin hjälp

Utan att tveka sträckte premiärminister Winston Churchill redan på själva invasionsdagen ut handen till ryssarna och erbjöd i ett radiotal via BBC all den hjälp som britterna överhuvudtaget kunde mönstra. Hittills hade Churchill hört till kommunisternas argaste motståndare, men i ljuset av den tyska storoffensiven fick gammalt groll vika. Utifrån devisen min fiendes fiender är mina vänner lovade premiärministern ögonblicklig assistans till Stalin och det ryska folket.

Ingen har varit en mer oförsonlig motståndare till kommunismen under 25 år än jag. Jag tar inte tillbaka ett ord av det jag har sagt. Men allt bleknar vid sidan av detta skådespel som nu utspelas. Dåtiden med dess dumheter och tragedier försvinner. Jag ser de ryska soldaterna hålla vakt vid deras fäderneslands tröskel och jag ser dem beskydda de marker som deras förfäder har bearbetat sedan urminnes tider. Jag ska meddela hans majestäts (George VI, red.) beslut för vi måste oupphörligen klargöra vår inställning utan att någonsin tveka. Var än en människa eller en stat bekämpar nazismen kommer man alltid kunna räkna med vårt bistånd. Den som marscherar med Hitler, människa eller stat, är vår fiende. Det är vår politik och det är vår deklaration. Som en följd härav kommer vi erbjuda Ryssland och det ryska folket all den hjälp vi kan uppbåda. Vi kommer också uppmana våra vänner och allierade i hela världen att slå in på samma kurs och hålla fast vid den liksom vi själva trofast och utan att vackla kommer att göra det ända till slutet, slog Churchill fast i sitt tal.

Förhållandet mellan Churchill och Stalin var hätskt så Stalin – som av naturen var misstrogen – mötte britternas erbjudande med tystnad. Den 7 juli upprepade Churchill sitt budskap i ett insmickrande, personligt besked:

Beundran för era modiga och envist kämpande soldater och för ert folk är utbredd hos oss. Vi vill gärna ge er så mycket bistånd med våra växande resurser som tiden och de geografiska förhållandena tillåter. Ju längre kriget varar, desto mer hjälp kommer vi kunna erbjuda, garanterade premiärministern.

I ett memorandum till amiralitetet i London klargjorde Winston Churchill motiven för att hjälpa: Om ryssarna kan hävda sig och föra kriget vidare – i varje fall tills vintern infinner sig – så kommer vi att ha stor fördel av det. Så länge ryssarna kämpar vidare spelar det mindre roll var fronten går. Vi måste därför vara beredda att uppoffra oss och ta risker för att upprätthålla deras kampanda, underströk Churchill inför flottans översta administrativa ledningssorgan.

USA ansluter sig till hjälpaktionen

Även om USA ännu höll sig utanför kriget beslöt den amerikanska regeringen några få veckor efter invasionen att ansluta sig till britternas hjälpaktion. Den 28 juli 1941 flög Harry Hopkins, som var en av president Franklin D Roosevelts närmaste rådgivare, i ett plan från England till den sovjetiska hamnstaden Archangelsk och därifrån vidare till Moskva för att möta Stalin personligen.

"Jag sa till Stalin att våra leveranser till Sovjetunionen kunde indelas i två grupper. För det första vår omedelbara hjälp och för det andra det som var nödvändigt för en lång krigsperiod. Vad angår det första, sa Stalin, att han först och främst behövde luftvärnskanoner av mellankaliber, från 20 till 37 mm, samt ammunition.

Vidare hade han bruk för tunga kulsprutor till försvaret av sina städer. Därutöver hade han hört att USA förfogade över många infanterigevär. Han behövde en miljon gevär eller ännu fler. Som leveranser på lång sikt nämnde han i första hand bränsle till flygplan och andra hand aluminium till produktion av flygplan", berättade Hopkins.

Sedan tillfogade Stalin en väsentlig punkt till sin önskelista: stål och pansar till stridsvagnar. På både sovjetisk och tysk sida var förlusterna av stridsvagnar massiva, men tyskarna skulle kunna producera långt fler stridsvagnar under vintern än vad hans eget folk skulle klara, konstaterade kommunistledaren.

När Hopkins frågade Stalin om vilken transportväg till Sovjetunionen han ansåg vara den lämpligaste för hjälpkonvojerna pekade han på rutten genom den norra polcirkeln till Archangelsk i nordvästra Ryssland. Här kunde hamnen hållas öppen med en isbrytare hela vintern så försörjningsskeppen skulle alltid kunna lägga till kaj här, förklarade Stalin. Han tillfogade att hamnen i Murmansk också var en möjlighet eftersom den var isfri året runt.

Våren 1940 hade tyskarna ockuperat Norge och därmed fått tillgång till landets hamnar och flygplatser. Därför var det helt avgörande att konvojerna höll sig på långt och säkert avstånd från den norska kusten där nazisterna höll vakt redo att tillintetgöra fientliga fartyg till sjöss och från luften. Att låta transporten av materiel till Sovjetunionen ske söderifrån var fullständigt uteslutet eftersom nazisterna kontrollerade stora delar av Nordafrika och Medelhavet.

Den arktiska transportrutten var dock inte heller riskfri och när som helst kunde en rutinmässig seglats förvandlas till en regelrätt dödsresa. På sommaren var det ljust dygnet runt vilket innebar att fienden lätt kunde spåra konvojerna. I vintermörkret skulle det vara lättare att undgå upptäckt, men den bristande sikten, stormarna, det skummande havet med lömska isflak och den brutala kylan med temperaturer ner till 50 minusgrader skulle också bli en svår utmaning. Efter en rad inofficiella och officiella förhandlingar reste en gemensam brittisk-amerikansk delegation ledd av den brittiske krigsmaterielministern, Lord Beaverbrook, och Roosevelts särskilda sändebud, diplomaten William Averell Harriman, i slutet av september 1941 till Moskva för att underteckna ett leveransavtal med Stalin. På mötet gick Lord Beaverbrook igenom den långa listan över de föremål som de västallierade skulle kunna leverera omgående. På listen nämndes bl a läkemedel, helt nya jaktplan, gummi, jeepar, stridsvagnar, mindre krigsfartyg, mat, fälttelefoner och cirka 400 000 par stövlar per månad.

Är ni nöjd? frågade Lord Beaverbrook när han avslutat uppräkningen och såg utforskande på Stalin som under några minuter hade varit osedvanligt tyst.

Jag är begeistrad, log Josef Stalin för ovanlighetens skull tillmötesgående.

En annan av mötesdeltagerna, den sovjetiske ambassadören i USA, Maxim Litvinov, kunde inte lägga band på sin upphetsning.

Nu vinner vi kriget, jublade han och reste sig belåten från förhandlingsbordet.

I ett brev till Stalin underströk Churchill senare att Storbritanniens mål var att låta strömmen av leveranser starta med detsamma. Han försäkrade kommunistledaren om att vi aldrig har tänkt ta betalt.

Vi tycker det är bäst om vi utgår från samma kamratliga grund som den amerikanska låne– och hyrlagen (Lend-Lease Act, red.) som gör all formell bokföring överflödig, skrev den brittiske premiärministern.

Samma inställning hade president Roosevelt. Han telegraferade den 30 oktober 1941 ett besked till Stalin om att leveranser till ett värde av en miljard dollar skulle komma att finansieras räntefritt genom Lend-Lease Act. Denna lag som den amerikanska kongressen hade godkänt i mars 1941, gjorde det möjligt att sälja, byta, låna och hyra ut förnödenheter och militär utrustning till länder, vars försvar presidenten ansåg vara vitalt för USA:s säkerhet.

Kapten levererar igenkänningstecken

Ansvaret för att leda och organisera strömmen avhjälp till Sovjetunionen tilldelas örlogskapten Philip Quellyn Roberts från det brittiska amiralitetet. Som nyutnämnd planeringsofficer ska han bygga upp en omfattande administrativ apparat för att hålla ordning på alla detaljer rörande de konvojer som sjövägen ska få fram leveranserna på ett säkert sätt.

Roberts hade mycket att ta hand om: last, fraktfartyg, besättningar, hamnanläggningar, bränsle, avgångar, ankomster… Allt skulle planeras snabbt och Roberts skulle också se till att fraktskeppen fick eskort av krigsfartyg som kunde beskydda dem på vägen till Ryssland. Eskorternas viktigaste uppgift var att spåra angripande ubåtar, men ibland skulle konvojerna dessutom utrustas med en fjärreskort som bestod av en grupp havsgående krigsfartyg. Dessa skulle inte följa själva konvojen utan hålla sig i det område som konvojen skulle passera igenom, redo att besvara angrepp från tyska krigsfartyg.

Inom amiralitetet kallades kapten Roberts PQ. Just dessa initialer skulle med tiden bli igenkänningstecken för de arktiska konvojerna. Flottorna av fartyg med kurs mot Ryssland benämndes PQ medan de karavaner av skepp som seglade åt motsatt håll logiskt nog kallades QP. Varje konvoj fick dessutom en siffra som angav vilken konvoj i ordningen den var.

Sjöfolk får kyligt mottagande

Den 21 augusti 1941 – två månader efter att de tyska styrkorna invaderat Sovjetunionen – avseglade den första av de arktiska konvojerna, Dervish. Den bestod av sex fraktskepp från olika nationer och hade nio krigsfartyg till