Slaget om England

By Allt om Historia

Sommaren 1940 var mörkret på väg att sänka sig över Europa. Sovjetunionen hade ingått en ohelig allians med Nazityskland. Norge var så gott som erövrat. Och Frankrike skulle snart överrumplas av tyskarna. Till slut stod endast britterna kvar som ett sista värn mot ett Europa totalt dominerat av Adolf Hitlers nazister. Storbritannien var emellertid inte längre samma oövervinnerliga imperium som under 400 år hade underlagt sig mer än en femtedel av jordens landyta, och slaget om England skulle visa sig bli det brittiska imperiets sista stora stund ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 26, 2021
• ISBN: 9788728021743

Book preview

1. Frankrike dukar under

Våren 1940 har Frankrike världens starkaste armé och ett bålverk av bunkrar beskyddar gränsen mot Tyskland. Ingen tror att landets försvar ska kollapsa på några få veckor – utom de båda tyska generalerna Heinz Guderian och Erwin Rommel som har studerat Napoleon och utvecklat en helt ny taktik: blixtkrig.

Av Mette Iversen

Mörkret hängde tätt över Eifelbergen i västra Tyskland när Hitlers krigsmaskin under natten till den 10 maj 1940 började rulla mot gränsen till Luxemburg. Mer talrika än någonsin rörde sig pansarvagnar, fordon och soldater till fots över höjderna i väster.

För varje timme som går blir det allt livligare på infartsvägarna. Fler och fler trupper som är utstationerade här i Eifel är på väg. Vi passerar marscherande, ridande och körande kolonner. Motorlarmet går oss på nerverna denna natt då vi ännu inget vet. Chaufförerna måste anstränga sina ögon till det yttersta för att inte köra i diket. Nu förstår vi varför vi så ofta skulle träna här i fredstid, berättar en pansarsoldat.

Ännu kände bara den översta ledningen inom Wehrmacht till planen för och omfånget av den operation som fått kodnamnet Fall Gelb och som generalerna precis hade startat. Men när 1:a pansardivisionen anförd av general Heinz Guderian klockan halv fem på morgonen korsade gränsen till Luxemburg rådde det inte längre några tvivel. Nu skulle tyskarnas fiender i väster nedkämpas.

En del av Tredje rikets soldater befann sig redan i hertigdömet Luxemburg, förklädda som oskyldiga turister för att sabotera kommunikationslinjer och hålla vägarna fria för invasionsstyrkan. Piloter från Luftwaffe var redan i luften, de hade inte ens fått tid att raka sig när en officer hade väckt dem tidigt på morgonen och beordrat dem att göra sig klara för ett flyguppdrag. Medan dagen grydde ylade bombplanen in över Luxemburg, Holland, Belgien och Frankrike och lät sin last falla över viktiga vägar, järnvägsstationer och militärbaser. Bomberna förstörde bl a sex av de 18 plan som Royal Air Forces 114:e skvadron hade placerat på en bas i Conde-Vraux halvvägs mellan den franska gränsen och Paris.

Från luften kunde Luftwaffes piloter beskåda den spektakulära bilden av den tyska armén i rörelse. Längs en väg rullade mellan 1 200 och 1 500 tyska stridsvagnar fram på sina larvband som virvlade upp moln av vägdamm. Aldrig hade så många stridsvagnar deltagit i ett och samma angrepp. General Günther Blumentritt beskrev begeistrad vad han såg:

Raden av stridsvagnar sträckte sig hundratals kilometer tillbaka (…). Om stridsvagnarna ställdes upp på en lång rad som en orm så skulle svansen sluta i Königsberg i Ostpreussen medan huvudet skulle befinna sig i Trier.

Guderian studerar Napoleon

De allierade blev tagna på sängen när Tyskland den 10 maj 1940 angrep Beneluxländerna och öppnade porten till Frankrike. Både bildligt och bokstavligt talat tagna på sängen. Angreppet kom inte bara precis i gryningen. Tyskarna hade även hållit anfallsplanerna så hemliga att inte ens divisionernas egna officerare kände till tidpunkten för anfallet förrän i sista ögonblicket.

Angreppet utfördes dessutom inte som de allierade förväntade utan med hjälp av Tysklands nya och banbrytande taktik – blixtkriget som generalen Heinz Guderian hade utvecklat.

Den 41-årige officeren hade med fasa upplevt hur första världskriget hade kört fast i ett utmattande ställningskrig där en enda man vid fronten med en kulspruta kunde utradera hundratals framstormande infanterister. Inspirerad av Napoleons paroll om att krigskonsten kan kokas ned till en enkel princip: Koncentrera en större styrka än den fienden har på ett givet ställe, utformade Guderian en strategi där Wehrmacht skulle sätta in en kraftfull insats mot en utvald knutpunkt och där överrumpla fienden, tränga igenom dennes försvarslinjer och fortsätta till nästa knutpunkt.

Fram tills nu hade pansarvärnet oftast fungerat som utspridda stödjepunkter för infanteristerna, men enligt Guderians krigsplaner skulle massiva kolonner av nyutvecklade och särskilt snabba stridsvagnar spela en huvudroll i framryckningen. Som ännu en nyhet i tysk krigsstrategi skulle Luftwaffe, som under första världskriget hade fört sin egen kamp om luftrummet, nu samarbeta med pansardivisionerna genom att stödja framryckningen från luften och bomba fiendens försvarsställningar och strategiska knutpunkter. Dessutom insisterade Guderian på att alla stridsvagnar skulle utrustas med radio så att angreppen kunde koordineras snabbt och effektivt. Så långt hade fransmännen inte tänkt och de franska stridsvagnarna hade därför sällan radio ombord och därför måste officerarna förmedla sina order genom att gå eller rida med besked från vagn till vagn.

Invasionsstyrkan hittar en motorväg

Från Luxemburg rullade Hitlers krigsmaskin vidare in i Belgien och Holland som främst angreps från luften. Invasionen av Beneluxländerna utgjorde emellertid bara det första steget i den tyska anfallsplanen. De små, illa försvarade länderna användes av tyskarna som en genväg för att kringgå den ointagliga Maginotlinjen som Frankrike hade byggt längs gränsen mot Tyskland. En genväg som gav nästan fri passage in i Frankrike.

Under 1930-talet hade Frankrike uppfört Maginotlinjen som ett försvarsverk som bestod av en kraftigt befäst del längs hela gränsen mot Tyskland samt en mindre befäst del längs Frankrikes norra gräns mot Luxemburg och Belgien och mot Engelska kanalen. Försvarslinjen var konstruerad som en kombination av bunkrar, kanonställningar, bepansrade kulspruteställningar och underjordiska fästningsanläggningar. Enligt den franska försvarsstrategin var linjen ointaglig och landets generaler hade därför ingen plan B om fienden skulle bryta igenom.

Och det var precis vad tyskarna gjorde medan brittiska och franska soldater hade fullt upp i Beneluxländerna. Koalitionen av franska och brittiska styrkor reagerade nämligen exakt som Hitlers generaler hade hoppats på när det stod klart att de tyska pansardivisionerna var på väg genom Holland och Belgien. I panik skickade de allierade i stort sett alla sina soldater och all materiel norrut för att gå till motattack i Beneluxländerna medan Maginotlinjen försvagades.

Jag skulle kunna gråta av glädje. De har gått rakt i fällan. Det var ett klokt drag att angripa Liège (i Belgien, red.), jublade Hitler den 10 maj.

Fransmännen hade gått i fällan och genom Ardennerna rullade andra tyska pansardivisioner fram beredda att tränga in i Frankrike vid Sedan, en av Maginotlinjens viktigaste punkter.

Rommel korsar strategiskt viktig flod

Det verkar som om tyskarna inte är intresserade av Frankrike i denna omgång, skrev New York Journal i en tidning som kom ut den 13 maj 1940. Så väl hade avledningsmanövern fungerat.

Skribenten hade förstås inte rätt. För medan tidningen trycktes på andra sidan Atlanten var nämligen den tyske generalen Erwin Rommel i spetsen för 7:e pansardivisionen på väg att korsa den befästa floden Maas vid den belgiska staden Dinant nära gränsen till Frankrike. Som löjtnant under första världskriget hade Rommel erfarenhet av snabba och djärva operationer bakom fiendens linjer. Han opererade som en risktagande krigare som inte var rädd för att ta saken i egna händer. Det sades om honom att han liksom en katt hade nio liv. Rommel fortsatte i samma djärva stil under andra världskriget och blev en av Hitlers mest betrodda och värderade generaler som gripen av stämningen gärna grep ett gevär och ledde sina trupper genom lera och mörker som en annan underofficer.

Om Rommel var snabb, listig som en räv och beredd att ändra sig i varje situation, framstod hans motpart på andra sidan floden, den franske generalen André Corap, som en gammaldags officer som inte gav ett vitten för det moderna, mekaniserade blixtkriget. Men bittert skulle Corap snart få erfara hur snabbt Rommels soldater kunde rycka fram över diken, barrikader och med hjälp av gummibåtar och pontoner över en flod som Maas. När Rommel stötte ihop med Coraps soldater vid floden den 13 maj spelade den tyske generalen nämligen ett högt spel.

Jag övertog personligen kommandot över den 2:a bataljonen i det 7:e skytteregementet och ett tag ledde jag själv operationen. Tillsammans med löjtnant Most korsade jag Maas i en av de första båtarna och anslöt mig till gruppen som hade uppehållit sig på andra sidans flodbrädd sedan den tidiga morgonen. Från kommandoposten kunde vi se att kompanierna Enkefort och Lichter ryckte fram snabbt. Jag rörde mig snabbt norrut genom ett djupt dike till kompaniet Enkefort, men när vi anlände kom en varning. Fientliga stridsvagnar framför oss! Kompaniet hade inget pansarvärn och därför gav jag order om att beskjuta fiendens stridsvagnar med mindre vapen snarast möjligt.

Rommel satsade och ödet ville att hans klent utrustade infanteri skulle lyckas simulera ett så massivt angrepp på stridsvagnarna att fransmännens pansarstyrka vände om och flydde medan infanteristerna kom krypande fram. Rommel beordrade genast sina ingenjörstrupper att bygga en bro över floden.

Ett av ingenjörstruppernas kompanier var fullt sysselsatt med att konstruera en 8-tons pontonbro, men jag stoppade dem och bad dem bygga en 16-tons bro. Mitt mål var att frakta en del av pansardivisionerna över floden snarast möjligt.

Även om ingenjörerna slet i majsolen som gassade över den 110 meter breda floden gick inte arbetet snabbare än att bara några få stridsvagnar kunde fraktas över under natten till den 14 maj. Nästa morgon stod endast 15 vagnar från 7:e divisionen på Maas västra flodbrädd och de utgjorde en utsatt spjutspets. Medan ingenjörerna arbetade försökte den franske generalen Corap samla sina styrkor från 9:e armén för att driva tillbaka tyskarna över Maas igen, men kommunikationslinjerna sviktade och generalen tvekade om vad han skulle göra eftersom han inte kunde skaffa sig en överblick. Motattacken sköts därför upp flera gånger och utöver en halvhjärtad insats förblev fransmännen handlingsförlamade länge nog för att Rommels styrkor skulle hinna etablera ett större brohuvud som sträckte sig flera kilometer längs västra flodstranden.

Sedan är Frankrikes sista hopp

Vid sidan av Rommels framryckning hade Guderian fullt upp med att koordinera blixtkrigets stora slagnummer längre söderut utmed floden Maas där fyra pansardivisioner skulle korsa floden och invadera området omkring den franska staden Sedan nordväst om den bäst bevakade delen av Maginotlinjen. Den 19:e divisionen skulle rycka fram vid Sedan, 2:a divisionen vid Donchery, 1:a divisionen norr om Sedan vid förstaden Glaire och den 10:e division strax söder om Sedan. Framför stridsvagnarna skulle