Landsmän i förskingringen : öden i fjärran länder

By Anders Eje

Anders Eje har på sina långa och många resor sett stora delar av den vida världen. På dessa utflykter har han alltid med sig sin resejournal. I "Landsmän i förskingringen" porträtterar Eje andra svenskars levnadslopp långt ifrån hemlandet. Som den före detta Norrköpingsbon som blivit mäktig plantageägare vid området kring Péraks bifloder eller den malmöitiska flickan han stöter på i Port Said, på tåget mot Kairo. "Landsmän i förskingringen" är en samling reseskildringar och slumpartade möten från världens alla hörn under 1930-talet. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 12, 2023
• ISBN: 9788728526460

Book preview

Anders Eje

Landsmän i förskingringen

Öden i fjärran länder

SAGA Egmont

Landsmän i förskingringen : öden i fjärran länder

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 2023 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728526460

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Förord.

U nder två med några års mellanrum företagna resor runt jorden plus ett par extrafärder till Nord- och Sydamerika har tillfälligheten eller avsikten sammanfört mig med ett stort antal landsmän i förskingringen, rörande vilkas levnadslopp jag gjort anteckningar i resejournalen. I sakens natur ligger, att det är i hög grad skiftande öden, som här rullas upp, men ett ha de nästan alla gemensamt: den på ett eller annat sätt manifesterade samhörighetskänslan med hemlandet. Det har naturligtvis varit omöjligt att i detta arbete medtaga alla de svenska ansikten, som mött resenären; jag har måst inskränka mig till de livsöden, som antingen synts mig mera ovanliga eller ägnade att i det ena eller andra avseendet belysa de främmande förhållanden, under vilka vår landsman brutit sig en bana där ute. Bakom avsikten med dessa orienterande rader ligger ett behov att till nu ifrågavarande svenskar — nämnda eller onämnda — rikta ett varmt tack för all hjälpsamhet och gästfrihet, svenska egenskaper, som tyckas växa i styrka med avståndet till det gamla fosterlandet.

Författaren.

Ett fynd i Malackadjungeln.

F rån det havsomflutna Pulo Penang på Malackas västkust paddlade en dag på vårsidan för några år sedan en liten ångbåt, som — vad det yttre anbelangar — inte skulle väckt det minsta uppseende på Göta Älv. Hade Sappo, så hette båten, däremot lossat sin levande last vid till exempel Lilla Edet fruktar jag, att panik utbrutit på hela den älvstranden. Det fanns bara tre individer ombord, som såg ut som folk — alla de andra nittio utgjorde en fruktansvärd provkarta på avstjälpningsplatsen Penangs rastyper: siamesen med sina av beteltuggning eldröda tänder, nordmalajen med sin svarta, av ett metallkoppel fasthållna apa på axeln, kinesen med sin risskål, hinduer, shikar och singaleser. Och längs den storvulna, palmfållade kuststräckan färdades vi hela den aftonen och i morgongryningen dagen därpå stucko vi in i Pérakfloden.

Vad vi hade i Pérakfloden att göra? Vad de nittio damerna och herrarna av skilda kulörer beträffar gav svaret på frågan sig själv — de sökte arbete på de hundratals kokos- och gummiplantager, som ligga tätt som pärlorna på en tråd i denna vidsträckta floddjungel, och jag — nåja, jag var också på jakt efter arbete, ty ingår det inte i en författares arbete att oavbrutet söka nya människor, nya motiv, nya miljöer? Impulsen till utvikningen åt det här hållet hade jag fått av en före detta Norrköpingsbo, numera mäktig chef på en stor plantage vid en av Péraks bifloder, men att jag träffade göteborgaren i dessa trakter var uteslutande ett verk av slumpen. Och den gången vände slumpen ett blitt ansikte till.

Det flodsystem, i vilket Pérak bildar huvudådern, är känt som ett av världens mest krokodilrika områden. Några år tidigare hade krokodilplågan blivit så olidlig, att regeringen måste tillgripa den motbjudande åtgärden med skottpengar — de älskliga kräken nöjde sig inte längre med att snatta höns och hundvalpar från den långgrunda strandkanten, de promenerade upp mitt på ljusa dagen och nafsade till sig sovande eller lekande småbarn, som de buro ned till floden, där de — enligt krokodilers sed — först dränkte dem och sedan åto upp dem. Löftet om skottpengarna kom i en för den beväpnade vita befolkningen behaglig tid, det var nämligen ont om arbetstillfällen, och nu började det smälla på allvar i floddjungeln. Det fanns goda och snabba skyttar, som på en enda dag kunde avverka krokodiler för fyrtio riksdaler eller mera. Efter några månader var krokodilbeståndet nedbragt till en någorlunda resonabel nivå, skottpengarna drogos in, den hastiga elden upphörde, men man fortsatte att bedriva jakten som sport i mycket större utsträckning än tidigare.

Som sport — nåja! Den som kräver att sporten skall vara förenad med ett visst riskmoment kanske inte går med på att betrakta den sortens krokodiljakt som sport; den är nämligen så gott som alldeles ofarlig. Jägaren avvaktar det ögonblick då ebben sätter in ungefär mitt på dagen, placerar sin kroppshydda i bekvämt liggande ställning med »på armen gevär» i motorbåten, som sedan får glida upp- eller nedför strömmen på lämpligt avstånd, ungefär 30 à 50 meter från den strand han vill kamma ren från krokodiler. Villebrådet har lagt sig att sova i själva vattenbrynet, när hettan är som starkast, och i samma mån som vattnet sjunker undan blir skottavlan frikostigare tilltagen. Det är bara att brassa på. Bommar man, vaknar det skräckslagna djuret av smällen och galopperar med ursinnig fart och gyttjan rykande efter stjärten ned i vattnet — och detta är det fatalaste, som kan hända jägaren.

Lämnad åt mig själv några dagar lånade jag en bössa, hyrde en motorbåt och begav mig ut på krokodiljakt. Både jägare och fiskare har jag hört yttra, att det gör dem detsamma, om de få något eller inte — nöjet är lika stort ändå. Ursäkta, men jag tror inte herrarna mer än jämnt. Det är roligt med både napp och skott, och det här påminde om en välsignad augustidag vid Vinga, när vi knappt hunno slänga i förrän det satt två vitlingar på dubbelkroken. På mindre än en timme hade jag dräpt elva krokodiler och bommat på två. Då började vattnet sakta stiga — det var tid att byta ut de grova varghagelspatronerna mot hagel av mindre kabiler, om någon sjöfågel skulle uppenbara sig. Jag lät motorbåten stanna vid en flack strandsänka, och det dröjde inte fem minuter förrän det susade i luften. Något stort och praktfullt och skimrande kom rakt emot mig på låg höjd — det liknade ett aeroplan, som just skulle till att landa — och så var det gjort. En sorts storkfågel på höga ben med långt ettergult näbb, vitt bröst och de vackraste skära vingar stod mitt i sänkan och såg sig överlägset omkring.

Dessa vingar måste bli min egendom, tänkte jag — och sköt. Träff. Fågeln sträckte halsen och föll. Men i samma ögonblick hörde jag bakom mig en sträv röst, som på engelska yttrade:

— Man skjuter inte malaj-marauber, sir. Det är inte gentlemannalikt. Kanske har ni några aplik där i båten också.

Detta var en ren och klar förolämpning. Lossa skott på en apa kunde ingen om sitt anseende mån man göra, det hade jag fått inpräntat i mig — insinuationen var alltså av det infamaste slaget. Så argt jag kunde blängde jag på angriparen, vilkens överlägsna hållning retade mig obeskrivligt, så mycket mer som jag instinktivt kände, att han hade rätt. Med benen utsträckta framför sig halvlåg han i en av solen till hälften sönderbränd korgstol längst akterut i en liten ångslup, som med stoppad maskin sakta drev nedåt med strömmen. Dessutom såg han oförskämt bra ut trots den sjukligt anlupna hy, med vilken tropikernas sol behagar ersätta den nordiska solbrännan. En ädel panna ovan ett par glimmande grå ögon och en djärvt skuren näsrygg. Den kolsvarta stubbade mustaschen framhävde vitheten hos två rader starka tänder, som just då beto fast i ett illa medfaret pipskaft.

Jag lät motorbåten glida upp utefter slupens sida; det där med apliket fick inte lämnas oemotsagt. Det ligger inte för mig att gå bröstgänges tillväga, men jag är rädd att jag då tog i en smula häftigt — hettan predisponerar ju för starka affekter. I ett sådant ögonblick är det inte roligt att verka komisk, mitt humör blev inte bättre av att mannen med den svarta mustaschen och den vita tandraden brast ut i skratt.

— För resten, slutade jag, är jag en nykomling här på platsen och hade ingen aning om att malaj-marabun är tabu.

Knappt hade jag sagt detta förrän solen slocknade. Två sekunder senare skar den första, fräsande blixten ur ett grönsvart moln, tropikregnet var över oss, och där stod jag i min öppna lilla skorv.

— Kom över i min båt, ropade mannen, här har ni åtminstone tak över huvudet.

Vattuflödet hade redan hunnit svalka mina känslor, min arma kropp var inte iförd något annat än en tunn linnekostym och den var redan genomblöt. Jag accepterade förslaget med tacksamhet och så vidtog ett mycket lugnt och gemytligt resonemang om marabun.

— Vad skulle ni egentligen med fågeln att göra? Den duger ju inte att äta.

Jag talade om hur det var. Den ovanligt vackra skära färgen på vingarna — och så vidare.

— Den ovanligt vackra skära färgen, log den vita tandraden, kunde ha kostat er livet. Hela släntan är ingenting annat än bottenlös gyttja. Ni hade sugits ned av den, innan ni hunnit räkna till fem, vid försöket att hämta fågeln.

För andra gången erfor jag nykomlingens besvärande känsla av underlägsenhet inför den säkra erfarenheten — gud vet, om jag inte rodnade. För att blanda bort korten och lätta det pinsamma trycket växlade den hyggliga själen in på annat spår.

— You are Dutch — ar’nt you? kastade han fram.

Det var inte första gången man tog mig för holländare under denna resa.

— Nej, protesterade jag, jag är svensk. Från Sverige, om ni vet var det ligger.

Ett ögonblick blev det alldeles tyst. Ja, det vill säga maskinen pustade och det kluckade under kölen från min förhyrda motorbåt, som slupen bogserade — men bakom de vita tandraderna var det alldeles tyst. Till sist, efter en hel evighet, lågmält, äkta svenskt: — Åh tusan!

Så var det färdigt. Engelsmannen — jag hade hela tiden hållit honom för engelsman — var svensk, och han var mer än svensk (från min synpunkt!) — han var göteborgare. Vi båda, som av en tillfällig ödets kastvind förts samman i denna avlägsna malajiska floddjungeln, voro födda i samma stad i det landet strax under polcirkeln!

Men den stora upptäckten, den verkliga skrällupptäckten gjordes inte förrän en stund senare, när regnet slutat och solen tittade fram igen: det var inte en främmande göteborgare, som satt framför mig, det var Labben! Det var samme Labb, som hittat på öknamnet »Grankulla» åt magister Granqvist. På Realläroverkets gård var han nummer ett, antingen det gällde snöbollskrig eller bollspel, men intra muros var han nummer sjuttioett och knappt det. Jag minns precis, när han lämnade (eller var tvungen att lämna) kamratkretsen och Realläroverket åt sitt öde — det var hösten 1894, och Labben hade just till allas förvåning lyckats klara sig över till femte klassen.

— Där ser ni, pojkar, sa Labben med lysande ögon, det är inte alls som Grankulla säjer att min begåvning sitter i knytnävarna.

Nå, fröjden över flyttningen varade inte länge. Den hösten pågick, som en eller annan göteborgare kanske ännu påminner sig, det aldrig riktigt till fred bragta kriget mellan latinare och realare häftigare än någonsin. Varje kväll i mörkningen samlade sig de stridande i närheten av gamla Latinläroverkets gård, och där utkämpades inga bataljer på lek just. Det gick så långt att polisen i samförstånd med respektive lärarkollegier måste ingripa och därvid uppdagades det att boxhandskar av bly kommit till användning, och att någon av skolpojkarna måste ha varit fabrikör och försäljare av dessa ruggiga redskap. Jag vet inte, hur det kom sig, men misstankarna föllo på Labben, som plötsligt en dag blev inkallad till förhör inför den hygglige rektor N. A. Johansson.

— Det påstås att du ska vara mästare till de här boxhandskarna, sa rektorn.

Men då rann sinnet på Labben. Säja vad man vill — en renhårig grabb var han, men att tjyvnypa med boxhandskar var inte renhårigt.

— Hut bonne! skrek han och höjde handen, totalt glömmande, vem han hade framför sig. Och när han kom underfund med den saken var det för sent. Inte ens i överilning får man tala till sin rektor i den tonen — och så blev det att sluta.

Men här satt alltså nu Labben i en båt på Bernam River trettio år senare och skrek något obeskrivligt på malajiska till sin maskinist med resultat att båten girade in i en av vegetation nästan täckt flodarm och ökade upp farten.

— Vad tänker du göra? frågade jag.

— Ta dig med hem till min bungalow naturligtvis, förklarade Labben. Det är inte var dag man träffar gamla klasskamrater här på Malacka.

Labbens bungalow låg inte långt borta. Han bad tusen gånger om ursäkt för dess anspråkslöshet, och inte fanns där några salar att ge baler i, men det hela var funkis på en tid, som varken kände begreppet eller dess realitet. Praktiskt, solitt, maskulint. Det enda feminina jag såg till inomhus var ett på väggen uppnålat fotografi av två kvinnliga malajskönheter i stor pose — och det skänkte han mig i avskedsgåva. Var så god — det syns intill sidan 13.

Tjänarstaten var inte stor; ett äkta par, som bodde i en hydda av palmblad, utom de små malajerna, som skötte ångslupen, med vilken deras herre utförde transportuppdrag och bogseringar. Själva plantagen var också anspråkslös, men »jag har den mest för syns skull», förklarade Labben. »Det ska låtsas att jag lever på att vara skeppare för ögonblicket.»

För ögonblicket! Se där två ord, som lågo synnerligen väl till i Labbens mun. Hela hans liv hade varit ett ögonblickets liv.

— När ni tog studenten nittionio, sa han bland annat, hade jag kuskat runt jorden tre och en halv gång, och jag vill inte skryta, men nog var jag vid det laget mer hemmastadd i världsgeografien än själve Profeten. (Detta var Labbens privata smeknamn på vår lärare i historia och geografi, dåvarande lektor Ernst Carlson. I det fallet var han lik salig Jörgen — det bjöd honom mot att kalla männnskor vid deras rätta namn.) Och efter ytterligare ett par års irrfärder till sjöss råkade jag fastna i Chicago. Det var i boxningens barndom, förstår du, men Chicago låg i täten och en kväll hamnade jag i ringen. När jag fick se, hur ynkligt dom slogs, började det klia i nävarna på mig — så mycket mer som det var uppsatt ett pris på 500 dollars till den, som kunde slå den finaste kurren knockout. Det var undanstökat på tre minuter, så inte hade Grankulla alldeles orätt med det där