Hans hustrus förflutna

By Anders Eje

Ella Lindstam bor i ett hushåll med starka karaktärer. Hon har svårt att komma till tals i närheten av sin myndiga pappa. När han ser på henne med sina uppspärrade ögon och huvudet på sned får hon aldrig fram någonting av värde. Men det är i hemmet. Bland vanligt folk klarar hon sig galant. Hon hävdar sin personlighet och vet hur man för sig.Det visar sig inte minst när en präst, en mormonsk sådan, faller tycke för Ella. Det leder till en relation Ella aldrig hade kunnat föreställt sig..."Hans hustrus förflutna" är ett livligt kåseri om en ung kvinna och en mormonpräst.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 23, 2023
• ISBN: 9788728526552

Book preview

Anders Eje

Hans hustrus förflutna

SAGA Egmont

Hans hustrus förflutna

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1912, 2023 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728526552

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

I.

Det är inte den första snön för vintern, men det är den första som det är något med.

Olycksprofeterna — med styvpappa och mamma i spetsen — ha ända sedan jul sjungit requiem över inte bara den här vintern utan över den nordiska vintern i allmänhet.

— Det är slut med den starka, bitande, vita vintern i Sverige, sade pappa, vintern med karlatag och karaktär, vintern som kunde regera och var vad den gav sig ut för att vara. Det är för övrigt rätt åt oss — svenska folket får sådana vintrar som det förtjänar. Don efter person. När landet regeras mot undergångens brant av en handfull rabulister och ignoranter, så är det mindre underligt, om naturen själv avspeglar eländet.

Och regnet tog upp en smattrande applåd mot gatstenarna …

Vid middagsbordet i dag undrade jag, om pappa hade något minne av sin stolta liknelse av annandag jul. Det såg inte så ut. Han åt med god aptit och talade hela tiden om lärarkollegiet, vars yngre medlemmar verkligen måtte vara bra korttänkta — om man får tro pappa. Naturligtvis är det högmålsbrott att inte i alla stycken tänka lika med rektor — isynnerhet när denne rektor är både filosofie doktor och teologie kandidat — men å andra sidan skulle litet tolerans säkert inte vara till skada. De yngre i kollegiet äro ju så förfärligt unga — »pojkvalpar» — och »minderårighet är straffminskningsgrund i svensk rätt». Detta enligt Francis Bildt, som läser juridik vid Högskolan och säkert blir en human domare, ty han tillämpade alltid förr i tiden den nyssnämnda straffminskningsgrunden vid avgörande av alla mål, där hans yngre syster, min synnerliga väninna, stod anklagad för något rackartyg.

När nu pappa för kycklingens skull — ty han tycker mycket om kyckling — gjorde ett tillfälligt avbrott i sitt bestyr att fästa lärarkollegiets yngre element, den ene efter den andre, vid skampålen, ville jag så gärna kasta fram ett litet ord om vintern och regeringen, men — naturligtvis — vågade jag inte. Antingen är jag förfärligt feg eller pappa otroligt — vad skall jag säga? — myndig, eller kanske det är fel på oss bägge två. Hur som helst: jag vågar aldrig komma fram med vad jag har på hjärtat, det må vara aldrig så väl genomgånget och repeterat och försett med noga beräknade parader på alla tänkbara invändningar. Det är något i pappas sätt att spärra upp ögonen och lägga huvudet en smula på sned — som om han lyssnade till en fågelunges pip i gräset — som kommer mig att i hjälplös osäkerhet röra ihop vad jag ville säga till en enda stor och förkrossande pannkaka. Jag är säker på, att det här är fråga om någon sorts suggestion — pappa anser med sin oerhörda auktoritet att jag är dum och liten och okunnig och hjälplös, och i samma ögonblick blir jag dum och liten och okunnig och hjälplös.

Eljest är jag verkligen inte alls bortkommen av mig — det är bara, när det gäller pappa. Gentemot alla andra kan jag ganska bra »hävda min personlighet», som det så vackert heter — mamma kallar det »att svara» — och en gång har jag till och med rönt äran att bli citerad av Francis Bildt. Francis sade, att det var mitt lilla inlägg, som var det förlösande ordet och som ställde samtalet på fötter igen. Men hade pappa varit närvarande i församlingen, så är jag säker på, att det förlösande ordet aldrig blivit uttalat, och samtalet hade gått på huvudet ännu — om ingen annan hjälpt det till rätta.

Det värsta med den här saken är ändå, att alla de träffande och utmärkta svar eller anföranden, som tack vare dessa omständigheter dö en för tidig död på min stackars tunga, omedelbart efter det pappa försvunnit vid synranden, leva upp igen, anklaga mig för sin olycka och ställa till ett fasligt rabalder i min hjärna. Får jag då inte gå till Bildts och tala om alltsammans, berätta vad pappa sagt och vad mamma sagt och vad jag inte sagt — ja, då tror jag att jag skulle kvävas. Aina grälar och Francis skrattar och det är naturligtvis rätt åt mig.

Men när pärsen är över, och jag är hemma igen, snäll, lugn, foglig, så ställer jag mig framför spegeln och säger:

— Ella Lindstam! Vad skulle du göra, om du icke hade dessa snälla människor Bildt, som gräla på dig och skratta åt dig? Hur skulle du ställa dig, om denna ström av förtrytsamma, vingsnabba, skamsna ord inte finge lämna dina läppar utan skulle malas om och om igen i hjärnans kvarn? Antag, att Aina och Francis tröttna på dina obstinata infall, att Aina ber dig hålla din mun och Francis gömmer sig bakom sina lagböcker — — —

Efter frukosten i dag stegade jag som vanligt raka vägen till Bildts.

Aina stod med huvudet i en väldig koffert och Francis langade underkläder och sportgrejor ur en byrålåda. Två resväskor gapade girigt och undrande i vartdera soffhörnet, syskonparets sveciakängor voro redan preparerade med fett i sådan rikedom, att tanken nästan svindlade inför de snödrivor, vilkas iskalla väta skulle bekämpas, och ett helt paket skidvantar från Bastmans hade spritt sitt brokiga innehåll över skrivbordets pappersluntor.

— Aina, ropade jag utom mig av förfäran, ni tänker väl aldrig …

— Resa, svarade Francis. Jo, var lugn för det, gumman lilla. Vi ska till Rättvik, du, lära dalfolket att gå på skidor och segla isjakt på Siljan. God dag på dej, för resten!

Jag hissade upp Aina ur kofferten.

— Francis narras. Säg, att han ljuger, Aina. Annars kommer här att hända en olycka. Det är inte ni som ska resa?

Aina såg inte ett dugg skamsen eller skuldmedveten ut.

— Ja, sade hon i stället, kan du tänka dig så gräsligt härligt. Vi äro bjudna till Rättvik, Francis och jag, av farbror Pang, den hederskulan. Men jag har också svurit en dyr ed att aldrig kalla honom för Pang mer.

Aina ville dyka ner i kofferten igen.

— Vänta ett tag, min flicka, sade jag bestämt. Jag skall genast — och för alltid — försvinna ur ert liv, men svara mig först på tre frågor.

— Nummer ett?

— När reser ni?

— I dag. Nu. Om en stund. Jag vet inte precis. Hur dags går tåget, Francis?

— 11,47.

— Och hur länge blir ni borta?

— Å, fjorton dar, tre veckor, en månad, kanske två. Tills vi ha slitit ut snön däruppe — eller hur, Francis?

— Hon är precis i sina uppgifter, inföll Francis ursäktande. Bjudningen lyder annars på »ett par veckor eller så omkring». Men inte bli de av med oss i brådbrasket!

Jag måste erkänna, att jag i det ögonblicket kände en djup missräkning över dessa mina enda vänners handlingssätt och uppträdande. Inte nog med att de utan ett ord till förberedelse eller varning — eller ens avsked — gjorde sig redo att resa till andra ändan av Sverige, de visade också den mest egoistiska glädje över sitt tilltag.

Det vill säga, Francis sökte möjligen något litet dämpa den bullrande och övermodiga glädjen i sin röst, men det hjälpte inte så mycket, för Aina tog så mycket ivrigare revansch med formliga explosioner av in- och utvärtes förtjusning. Undra på att jag stelnade till och närmade mig dörren.

— Adjö, sade jag mycket kort. Och måtte snön däruppe hålla länge att slita på!

Då blev det annat ljud i skällan. Aina uppenbarade omedelbart sitt ansikte, som nu var mycket rött — om av skamkänsla eller fällknivsställningen över koffertkanten vill jag låta vara osagt — och utropade med väl spelad överraskning:

— Kära barn lilla, du är väl inte stött!

Och Francis tillade — mycket sant och riktigt:

— Såna förfärliga egoister vi ä! Stackars lilla Ella!

Detta knäckte mig alldeles. Naturligtvis var jag en smula överretad förut — alltnog, jag brast verkligen i gråt. Ainas belägenhet var brydsam: tåget gick om fem kvart och hon hade inte halvpackat. Spelande glad att få komma ut och resa, måste hon sätta upp ett deltagande och sorgset ansikte för mina tårars skull samtidigt som hon var hänvisad att med lugn höra Francis’ förebråelser för hjärtlöshet. För egen del både skämdes jag och var ursinnig över min ofrivilliga roll som pipsill — inte heller ville jag gå utan att säga ett ordentligt och förnuftigt farväl samt höra Francis’ uppfattning av min ställning under övergivenhetens veckor.

Dess bättre blev snart det förlösande ordet sagt — och medan Aina packade färdigt, höll Francis en uppbygglig föreläsning i praktisk moralfilosofi, som slutade med rådet att anförtro mig åt en dagbok, som framdeles — vid återföreningen — borde användas som utgångspunkt för ett givande meningsutbyte om den upplysta despotismens senaste utslag hos rektor Ludvig — samt om yttrandefrihetens eventuella — mycket eventuella — landvinningar därsammastädes.

— Nej, sade jag, dagböcker smaka pensionsflicka ch hemlig kärlek bakom jungfruburens fönstergardiner, länk ut en annan sats, min herre!

— Nå, skriv brev då! Här ser du två adressater, som inte ska sucka, hur långa epistlarna än bli.

— Portot?

— Bevare oss! Är han lika omedgörlig? Alltjämt?

— Aldrig ett öre. Flickor behöva inga pengar!

— Nå, skriv ändå. Huvudsaken är, att du skriver. Gör ett försök. Du skall få se det lättar.

Jag tror Francis har rätt. Papper och penna är ingen oäven säkerhetsventil, när det vill koka över inombords, fast Aina och Francis voro bättre och på ett sätt mer effektiva. Men skrivandet skingrar tankarna och löser säkert ut en del intima föreställningar på ett uppriktigare sätt — tror jag.

Och dessutom. Duger jag inte till skådespelerska, kanske jag kan bli journalist — och i så fall torde de här anteckningarna möjligen kunna tjäna som en liten övning i skrivkonsten.

Men jag är inte rätt säker på, om jag visar dem för Francis. Och kanske inte för Aina heller, när det kommer till kritan.

Det tycks verkligen vara Nemesis som regerar. I dag är det precis tre dagar sen Bildts for, och hela tiden har här varit det härligaste vinterväder. Jag tror rent av, att kölden knäppt till i samma ögonblick Norrlandståget lämnade Centralen, sedan Francis utslungat sitt hånfulla anatema över »denna slaskiga stad». Och så vackert som här är i dag med den nyfallna snön, som gnistrar i en underbar och aningsfin nyans mellan blått och violett — så vackert kan det ej vara ens i Rättvik.

Ty detta är något så nytt och förnämt och — försvinnande. När Siljan kryper under skuggornas lätta täcke och går till vila för natten vet hon, att den kristallspelande vintermorgonen inom några få timmar skall bjuda henne ett uppvaknande under tonerna av samma lysande, vita symfoniska dikt som alltid — men här i Stockholm är alla de stora och burna snöflingornas mjuka fall ett morituri te salutant. Snöskottarnas skovlar, automobilernas kedjesnörda, rasslande ringar, människornas brådskande fötter i svarta galoscher och de tusentals skorstenspipornas kolstybbmättade, svarta rök göra gemensam attack på gatornas bländvita sammetsmattor — striden är alltför ojämn, och vill man se något vitt får man fara i ballong eller promenera på hustaken.

Men just därför att ögonfröjden är så kort och förgänglig är den i mitt tycke så mycket bättre, och jag vill inte byta de två vita timmarna i dag på Stockholms gator mot två veckor i en aldrig så jultidningsvacker vintertrakt norr om slaskgränsen, lika litet som jag vill byta bort min glädjelösa, instängda och ofria tillvaro mot en konstant dräglig eller halvfri — ty min dag kommer, och blir den än så kort, så nog skall jag veta att njuta den med hela min själ.

Jag undrar just, om det var många människor i dag, som upptäckte trolleriet med den nya Kungsgatan.

Helst skulle jag vilja vara ensam om det.

De tunga, livlösa, karga sluttningarna, som annars ge gatan någon obestämd underjordisk, ljusskygg karaktär av löpgrav, hade med ens öppnat famnen för hela denna glänsande, dunlätta rikedom. Här togo förgäves Drottninggatans alla juvelerarefönster upp tävlingen. Sluttningarna själva blevo jättelika, gnistrande utställningsmontrer, där de oinfattade briljanterna tätt fållade det vita, pösande sidenet.

Vid Hötorget vände jag, beredd att till straff för sen hemkomst till middagen med jämnmod ta mammas ogillande blickar och någon av pappas latinska sentenser — vanligen: sero venientibus ossa. Men då jag gärna fann mig i att leva på benen en hel veckas tid, bara jag alltför snart slapp lämna detta gudabenådade skönhetscentrum, tyckte jag att valet var min ensak, och ökade inte upp takten. Om jag emellertid vetat, vad som skulle inträffa, hade jag nog dessförinnan tänkt mig om två gånger — allra minst.

Jag varsnade inte pastor Erlandson, förrän han plötsligt helt och hållet täckte synfältet för mig, mitt under bron vid Regeringsgatan.

— God dag, käraste fröken Ella, sade pastorn och lyfte på pälsmössan, fast han därvid säkert riskerade både snuva och huvudvärk — vilket länder honom till heder.

— God dag, pastorn, svarade jag och knöt handen i muffen — vilket däremot icke länder mig till någon heder.

För övrigt undrar jag, varför pastorn kallas för pastor. Han tillhör inte svenska kyrkan — säger Francis — utan har förvärvat någon liknande titel i Amerika. Jag gissar det är med pastorsämbetena i U. S. A. som med överstetitlarna i vissa nordamerikanska stater — där det lär gå ett dussin överstar på en menig man. Hur som helst så sätter pappa ett ofantligt värde på herr Erlandson, vilket jag inte kan förstå, ty pappa är i all sin oresonlighet och intolerans en hedersman, och det är säkert inte pastor Erlandson. Men pastorn har visst pengar och är filantrop på sitt sätt. Nu senast har han bildat en förening till skydd för unga mäns sedliga vandel, en förening där han själv är ordförande och pappa någon sorts högste beskyddare, och det sägs, att pastorn skall få en orden i juni.

Jag missunnar honom inte stjärnan, men skulle helst se att pappa slapp. Åtminstone i sådant sällskap.

Det värsta är ändå, att pastorn kommer så ofta hem och därvid under ett halvt protektorat av cher père gör sig galant och behaglig för min obetydlighet. Herr Adonis har ett långt, rödbrunt skägg, som han klyver mitt itu med båda händerna, och stora, runda glasögon. Jag har aldrig i mitt liv sett någon mormonapostel, men föreställer mig att han bör se ut som Erlandson. Han talar med en underlig, förmodligen i de flestas tycke tjusig, accent och har en vacker organ — ungefär som en operabaryton — men alltsammans verkar så fruktansvärt falskt. Det kryper i mig, när han orerar.

Nu gjorde han sin röst så len och rund som glansull och då han upptäckte, att brovalvet gav ett behagligt, nästan kyrklikt eko åt hans ord, tog han sats till en hel liten predikan. Den handlade om vintern, om pappa, om föreningen för de unga männen och visst något om mig själv också.

— Nu ska inte pastorn stå här och förkyla sig, sade jag. Det är fjorton grader kallt ute.

— Ack, fröken Ella, svarade han, om det så vore fyrtio grader, så blir man varm i ert sällskap.

— Jag beklagar att inte kunna returnera komplimangen, herr pastor, för jag fryser verkligen om fötterna.

Kan man tänka sig vad den oförskämde karlen svarade:

— Gudskelov att det inte är om hjärtat.

Tack vare mötet kom jag emellertid hem i rätt tid till middagen, vilket syntes glädja mamma alldeles speciellt. Och det var mindre underligt, ty hon hade av pappa kommenderats på tjänstgöring i salongen för att höra kandidat Forslöv spela orgel.

Nu satte mamma mig i sitt ställe och försvann i köksregionerna. Jag vet inte om unga Forslöv märkte vaktombytet, men det föreföll mig som han plötsligt började brumma häftigare