Oskuld

By Gunnel Beckman

När Cecilias pappa dör gör Cecilia allt i sin makt för att inte tänka på det. Det hela blir helt enkelt för mycket. Tids nog kommer hon behöva ta itu med sina tankar, men just nu orkar hon bara inte. Han är död, ofattbart, plötsligt borta. Samtidigt som Cecilia brottas med sin sorg flyttar hon ner till Lund för att studera och hon blir snabbt förälskad i den pittoreska staden och studenterna som omger henne. Men alla förälskelser har ett slut och till sist är allt över. Pengarna och kärleken och allt som finns kvar är en examen och en ofattbart stor fråga. Vad ska hon ta vägen nu? "Oskuld" är en självbiografisk roman om författaren Gunnel Beckmans uppväxt och liv. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 21, 2021
• ISBN: 9788726279757

Book preview

Bitte

– Gode Gud låt tåget gå – låt det förbannade tåget gå, bad Cecilia enträget i sitt hjärta medan hon log och log.

Men Gud och stinsen på Lunds station hörde henne inte. Sekunderna segade sig fram som flugor i sirap, nu brummade högtalarna något… något om ett mötande tåg som hade blivit försenat. Lagen om alltings inneboende jävlighet fungerade perfekt…

Nedanför kupéfönstret stod spridda delar av hennes gamla matlag och trampade oroligt med fötterna. Snart kunde ingen hitta på en enda meningslös fras till, inte ett enda hurtigt tillrop…

Ritualen var genomgången – Anders hade hållit ett av sina små snirklade tal och citerat Goethe och Falstaff Fakir… Pricken hade tagit fram sitt munspel och jamat fram Nu reser jag med Klara till Sahara… hara, fruktpåsar, chokladkakor och blomsterbuketter hade överlämnats. Bengta hade kramat Cecilias hand med blänk av tårar bakom glasögonen.

Nu var alla plötsligt tysta och bara log.

Till och med Tomas, som stått med mössan på nacken och demonstrativt svängt sin käpp under munter konversation åt alla håll, började kasta förstulna blickar på stationsklockan.

Hans svada hade plötsligt sinat, bara grinet satt kvar.

Jag hatar dig, tänkte Cecilia och log inte längre.

Jag hatar dig för allt ont du har gjort mig. Och för allt ont jag har gjort dig…

Jag hatar mig själv för att jag inte har någon stolthet. För att jag satt där på din soffkant i går kväll och grät istället för att lugnt och sansat… vad då… lugnt och sansat…

Kunde du åtminstone inte ha låtit bli att komma till tåget, snälla Tomas, kunde jag åtminstone inte sluppit det här avskedet – den här tröttsamma uppvisningen i glättig likgiltighet eller vad det nu var?!

Å, Tomas – så många tomma döljande ord som har forsat ur din mun och ur dina brev under dom här åren vi har varit tillsammans – en smattrande jargong har hängt som en skyddsgardin mellan oss… när du inte har dragit dig undan och vänt ryggen till. Eller kommit med dunkla antydningar om andra hänsyn… Hur var det bara möjligt att stå varandra så nära och ändå veta så förtvivlat lite om varandra? Inte ens när det har varit som bäst hade hon lyckats tränga igenom det skal han omgav sig med. Och vad hade hon själv gett ut av sitt, av sina sorger, av sin oro för framtiden?! Han hade liksom inte varit intresserad…

Jag kan gå ed på att den där prydlige Tomas är en sån där påg som älskar att citera Strindbergs ’det är synd om människorna’ och sen inte bryr sig om en enda katt mer än sig själv, hade Bengta sagt första gången hon träffade Tomas.

Hade Bengta haft rätt??

Tåget skakade till och en hoppfull glimt tändes i allas ögon. Men ingenting hände. Den lille fete stinsen, som såg ut som en domprost i uniform, fortsatte att gå nervöst fram och tillbaka med sin flagga hoprullad bakom ryggen.

– Du ska hälsa till gamla Götet…

– Och till Erland när du skriver…

– Och förvrid nu inte huvet på alla karlar på Västgötaslätten…

– Kan ni inte gå er väg, bad Cecilia uppgivet. Hon kände att hon inte skulle kunna stå så här och fånle mycket längre till.

Men alla fortsatte att trampa artigt och försökte att hitta på något vettigt att säga. Det var bara Karin och Alf som hade glömt tid och rum som vanligt och stod där försjunkna i varandra och utstrålade ett moln av förnöjsam förälskelse.

Må fan ta dom kära gamla tråkmånsarna, tänkte hon avundsjukt, men ångrade sig genast – nej, gudvälsigne dom och måtte dom få ett fett pastorat och arton barn! Och måtte Alf inte få tillbaka sin tbc.

Långe Laban som just böjde sig ner över Bengta såg däremot inte så lycklig ut trots sin rosighet – men så hade visst Bengta givit honom korgen härom kvällen. Stackars Laban, han var så präktig…

Om en liten stund skulle de allihopa skingras över stan.

De skulle gå tillbaka till sina böcker och föreläsningar och institutioner. Några skulle kanske sätta sig på Athen och spela bräde eller dricka kaffe på Håkans eller vandra i Stadsparken…

Dag ut och dag in skulle de gå där och äta kalops och rabarbersoppa och kokt torsk med äggsås och prata om kurser och tentamina och dumma professorer och hyggliga professorer, om nästa studentafton och nästa krogbesök och senaste fyllan och om vem som älskade vem…

Bara Cecilia skulle resa sin väg.

Om en liten stund skulle hon vara bortsopad ur deras liv – mer eller mindre slutgiltigt.

Jamen, det var ju det här sköna ögonblicket hon längtat så hett efter nu länge?! Att äntligen bli färdig. Att äntligen få komma ut och förtjäna pengar.

Hon skulle ha lämnat Lund redan i våras men så sprack hon ju på engelskan. Nu i september hade hon bara varit nere för att tentera om. Herregud, tänk om hon inte hade klarat den nu heller?! Då hade hon blivit spritt språngande galen.

Studielånet var ju uppätet till sista femöringen. En av borgensmännen hade förresten redan hört av sig. De tre hundra som hon tjänat på G.P. i somras var också slut. Hon hade bott gratis på Bengtas soffa de här veckorna. Äta gratis hade hon också fått göra för Bengta hade eget hushåll ihop med Clara, och Claras föräldrar som var lantbrukare skickade henne mat istället för kontanter…

Bengta och Clara hade varit underbara emot henne – det var bara äckligt att stå i tacksamhetsskuld till folk.

Men det var tydligen någonting som hon måste lära sig nu.

Nu när pappa var död. Plötsligt ofattbart död.

Nej, Cecilia sköt snabbt undan tanken på pappa. Inte nu. Tids nog måste hon. Tids nog… men just nu orkade hon inte. Det räckte som det var.

Cecilia drog ett djupt andedrag. Det var en frisk doft av höst och äpple i vinden i dag. Kvarglömda sommarmoln på himlen över Sundet.

Precis som den soliga septemberdag hon kom hit för tre år sen för att börja sina studier. För att njuta studentens lyckliga dar… På den här beskedliga lilla järnvägsstationen började och slutade faktiskt hennes ungdom.

Och någon ljusnande framtid såg hon inte röken av…

Men hon kom ihåg sina känslor den där dagen då hon steg av tåget.

Hennes hjärta hade dansat av fröjd…

Här stod hon ju på Livets tröskel – stod där sprickfärdig av förhoppningar och läslust och med ett maffigt studielån på sextusen kronor på banken!

Stod där och väntade att få kasta sig ut i en rosenfärgad yra av fransk fonetik, studentbaler, uppvaktning och nattliga diskussioner om livsgåtorna! Och när de sextusen var slut så skulle hon ha sin examen och kanske vara förlovad.

Hennes kusin Sven hade mött henne. Hon skulle ju bo hos samma hyrestant som han. Sven var en hänryckt lundabo sedan många år och redan en lång bit mot examen. Han ansåg att Cecilia genast måste ut och se på stan. Ett stadsbud fick ta hand om hennes koffert.

Cecilia hade gått som på fjärilar. Uppfylld av den berusande tanken på att – Nu. Nu, just nu skulle hennes fria lyckliga studentliv ta sin början – liber studiosus – utan tvång och morgonböner och läxor…

Solen sken… Sven pekade och pratade…

Där låg Grand och där Håkans kondis och det här var alltså Bullis… Cecilia kom ihåg att hon var hemskt besviken över att det berömda Bullis bara var en liten kort borgerlig gatstump med frisörer och tobaksaffärer och damstrumpor…

Men Domkyrkan.

Plötsligt låg den där i all sin gyllengråa prakt så vacker att man häpnade. Sven blev så lyrisk som om han byggt den själv…

Och Lundagård – studentmössorna vimlade som vitsippor mellan Seminariebiblioteket och Athenum under de största och grönaste trädkronor hon någonsin skådat… Å, så skulle det se ut – det här var ungdomens stad… Och där gick skalden Frans G. Bengtsson och uppvaktade en flicka från Borås…

Den romantiska riddarborgen till höger var alltså Akademiska föreningen. Och där låg Athen där man kom samman och drack mjölk och åt bullskivor och läste tidningar och spelade bräde och schack och pratade skit… Och gubben Tegnér där… där ska jag sjunga Blommande sköna dalar för dig på Valborg, sa Sven.

De sneddade över planen framför universitetet och kom in på Bredgatan. I det här huset skulle Cecilia äta – det var Konviktet, studenternas eget matställe, där man fick tre mål om dagen för sextifem kronor i månaden…

– Men vad är det där för en konstig figur?? Cecilia hade avbrutit Sven och stirrat förvånat. Den där som marscherar därborta i stövlar och brun skjorta och studentmössa?! Är det en slags uniform?

– Äsch, det är ju den galne nationalsocialisten – du vet han beundrar Hitler och är antagligen inte riktigt klok…

Längre upp i Bredgatan hälsade en vackar ljus herre på dem, det var professorn i litteraturhistoria Olle Holmberg, sa Sven.

Cecilia hade aldrig trott att en professor fick se ut på det sättet!

Och snart var de framme vid huset, hennes hus.

Det låga vita mitt emot den fula Allhelgonakyrkan.

En tung träport, ett gammalt valv, en liten trädgård, en brant kökstrappa – och där låg hennes rum. Med blålila väggar, brun kommod och en nedlegad turistsäng.

Cecilia tyckte allt var underbart. Rum med egen ingång.

Det var där som hon hade kämpat med lexikon och tusen sinom tusen glosor… med Madame Bovary och Atala och Julius Caesar…

Det var där hon legat vaken med bultande hjärta och läst Keats Ode till näktergalen… och gråtit med Rosetti – sätt ingen blomma på min grav då jag är död en gång…

Det var dit Tomas hade kommit och kastat småsten på fönstret och kysst henne en stund på sängen. Det var där hon tvättat strumpor och hängt på elementet och fyllt sin dagbok med en massa adjektiv och skrivit längtande brev till syster Lisen… Det var här hon läst verser av Ingeborg Björklund – Tag mig, håll mig mot ditt hjärta tätt… å, herregud…

Och nu. Nu var allt över. Pengarna var slut. Kärleken var slut.

En liten examen hade hon förstås – fil.kand. Cecilia Brandt – stod det i prydlig kursivstil på hundra avlånga visitkort i en röd ask i hennes handväska.

Det var meningen att hon skulle anmäla sig hos alla eventuella arbetsgivare med dessa fina kort – ha ha.

Här stod hon alltså med sina studieskulder utan plats och knappt ens med hopp om någon… i onådens år 32… Med en död eller nästan död kärlek efter ett antal års förhållande – byggt på ömsesidig misstro och kyska kyssar. Med en handfull vänner som hon kanske aldrig skulle träffa mer…

Och med minnet av några bitterglada studentår som de gamla och kloka påstod skulle vara de bästa i ens liv.

Det enda man lärt sig av läsandet var hur fruktansvärt okunnig man var. Om sig själv och sina känslor och viljor och visste man just ingenting. Det enda som var riktigt säkert var att älskade, älskade pappa var död.

Att han aldrig skulle få uppleva att hon tog den där ynka examen som han offrat så mycket för att trolla ihop pengar till…

Men Gud i