Nya fröken

By Albert Olsson

Greta Simonsson sitter med en bricka mat framför sig i sängen och är omtumlad efter en lång dag. Hon har lämnat hemmet för att bli lärare. Första dagen på vikariatet är imorgon och hon lämnade tågstationen i Halmstad för att nå sitt vikariat i Värnamo. Men resan var allt annat än bekymmersfri: hon blev tvungen att kliva av två stationer för tidigt medan kofferten blev kvar på tåget. Så via häst och vagn behövde hon bege sig med en vilt främmande karl för att hämta sina tillhörigheter. Men det är historia. Nu är hon framme. Och i morgon börjar hennes yrkesliv...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 22, 2021
• ISBN: 9788726740998

Book preview

författaren.

1

Tåget satte sig i rörelse.

Hon lutade sig ut över den omsorgsfullt stängda järngrinden och vinkade åt mamma som stod och såg ensam ut under den prydliga skylten med orden Halmstads Central.

— Glöm inte att du inte ska byta i Landeryd, ropade mamma och trotsade sitt dåliga hjärtas protester i en ansats att springa bredvid tåget.

— Kära mamma, spring inte, ropade hon som reste. Tänk på hjärtat, snälla mamma.

— Men du glömmer… ropade mamma.

Det sista ordet formligen sveptes bort och drunknade i tågets ilskna stenkolstöffande.

Hon vinkade åt mamma, så länge mamma syntes mellan slingorna av stenkolsrök. Men mamma försvann snart och konduktören kom och ville se biljetten. Då gick hon in och satte sig, sneglade upp mot bagagenätet för att se om resväskan låg kvar. Jo, den låg kvar. Svenska folket var fortfarande oförbätterligt ärligt.

Hon kände efter om hon stoppat biljetten i lilla facket i väskan. Jo, den fanns där. Sedan tog hon ner resväskan och plockade fram tidtabellen för att se efter hur dags hon skulle vara i Landeryd. Stackars gamla kära mamma som trodde att hennes dotter skulle glömma allting. Det var förstås likt mammor, de kunde aldrig lära sig att deras barn så småningom blev vuxna människor och upphörde att vara barn.

Inte byta i Landeryd! Mamma var då för omtänksam. Rörande omtänksam i sin naiva klentro på sin dotters förmåga att stå på egna ben. Hon hade väl inte gått fyra år på seminarium bara för ro skull. Något hade hon lärt sig.

Utanför låg landskapet under ett uppluckrat snödok, genom vilket barfläckarna nyfikna och gråsjaskiga tittade fram.

Tiden gick. Tåget lämnade slättlandet och sniglade försiktigt genom tusen krökar och uppför hundra backar in mot det småländska höglandet. Ju längre inåt land de kom desto sällsyntare blev barfläckarna. Snön låg tung på granarna och solen, som tittade fram genom sparsamma och oregelbundna små hål i det frostiga himlatäcket, gnistrade i frostkristaller på banvallens förstenade strån.

Hon satt och drömde. Drömde om hur det skulle bli, hur det skulle se ut på hennes första plats, i hennes första skola. Vikariatet skulle bara vara fem veckor. Hon hade haft en otur och inte kunnat få ett enda vikariat under hela höstterminen. Fem veckor var inte mycket. Hon hoppades att hon skulle få något annat sedan, något som varade längre.

— Landeryd! förkunnade konduktören med hög röst, när han gick igenom kupén.

Kors, Landeryd allaredan!

Hon rev ner väskan ur bagagenätet och slängde ner tidtabellen. Så tittade hon efter om hon hade biljetten i lilla facket. Jo, den fanns där.

Tåget stannade med ett hårt ryck som kastade henne i famnen på en timmerbonde.

Hon blev förlägen och bad om ursäkt.

— Det här var väl Landeryd? frågade hon för säkerhets skull.

— Visst är det Landeryd, svarade bonden tryggt. Ska hon av här.

— Ja, det ska jag.

— Då får hon skynda sig för tåget håller inte mer än två minuter.

Hon släpade iväg med sin resväska, dängde den ovarsamt mot en bänk, snubblade ut på perrongen, fick efter åtskilligt besvär upp den nästan igenrostade järngrinden, släpade fram väskan och såg att det fanns ett bråddjup att hoppa ner i, eftersom tåget inte kört så långt fram att hennes vagn nådde träplattformen.

En stationskarl som kom dragande med en kärra hjälpte henne att hoppa och lyfte ner resväskan åt henne.

— Jag ska byta tåg här, förklarade hon brådskande.

— Jaså, svarade stationskarlen, såg ett ögonblick villrådig ut men skyndade sedan iväg till sitt.

Hon stod mellan två järnvägsspår och såg sig omkring. Långt borta stod ett tågsätt. Hon såg att någon rörde sig i ett fönster i andraklasskupén. Det måste vara hennes tåg.

Hon tog ett förtvivlat tag i resväskan och släpade den över spåret.

Hon fick snö i pampuscherna. Hon tappade handväskan som gick upp och välte ut sitt innehåll. Med ett stönande satte hon resväskan ifrån sig och plockade upp allt som fallit ut.

— Se upp där! vrålade någon med stentorsröst.

Hon såg förskräckt att en godsvagn kom rullande emot henne.

Hon skrek inte, men hon placerade sig och resväskan på betryggande avstånd från den framrullande godsvagnen.

Hon såg sig noga omkring. Hon kunde inte upptäcka fler godsvagnar på drift och fortsatte med sammanbiten energi sin vandring över spåren.

När hon nådde fram till det stillastående tågsättet, satte hon med en suck av befrielse ner resväskan och beredde sig att äntra upp i närmaste vagn. Just då råkade hon titta upp och fick syn på ett genomfult käringansikte.

En mörk misstanke vaknade inom henne.

— När går det här tåget? frågade hon oroligt.

Vagnsstäderskan blottade några sällan rengjorda tandstumpar och svarade sävligt:

— I morgon bittida.

— I morgon bittida? repeterade hon oförstående.

— Just det ja.

Hon försjönk i dystra funderingar. Men nej, här var ingen tid till grubbel.

— Var kommer hon ifrån? frågade kvinnan i andraklassfönstret.

— Från Halmstad.

— Och vart ska hon hän?

— Mot Värnamo.

— Då är det hennes tåg som står där borta. Det tåg som hon steg av.

Plötsligt stod hon där, klarseende men slagen av blygsel. Vad var det mamma hade sagt: — Glöm inte att du inte ska byta i Landeryd.

— Herregud, vad ska jag göra, nästan snyftade hon.

— Skynda sig, för tåget går strax, svarade vagnsstäderskan jovialiskt.

Hon högg tag i resväskan och började med förtvivlans energi arbeta sig tillbaka över spåren samma väg som hon hade kommit.

Måtte hon bara hinna!

Där gick tåget!

Hon släppte resväskan tämligen handlöst och satte sig sedan på den. Jo, det här var just snyggt. Hon fick tacka ödet och himlen för att mamma inte kunde se henne där hon satt.

Stationskarlen som växlade godsvagnar betraktade henne intresserad.

— När går nästa tåg mot Värnamo? frågade hon dystert.

— Klockan fyra i eftermiddag.

— Om sex timmar, suckade hon och kände sig ensam och övergiven.

Stationskarlen tycktes grubbla över något.

— Väntar hon på någon? frågade han försiktigt.

Hon betraktade honom stridslysten. Vad menade karlen? Tänkte han försöka inleda bekantskap med henne. Till och med här på själva järnvägsstationen.

— Tåget har gått, svarade hon och pekade på lok och vagnar som försvann bakom signalhuset.

— Det är bara som de växlar. Hennes vagn står kvar på spåret.

Hon teg förödmjukad.

— Kom ska jag hjälpa henne, erbjöd sig stationskarlen medlidsamt, precis som om han anat hur hon hade det ställt inombords.

Hon mottog vänligheten utan protester.

De återvände till hennes tåg. Stationskarlen bar hennes väska.

Hon fick hjälp upp både med resväskan och sig själv.

— Får jag betala en krona? undrade hon, då hon stod välbehållen bakom den väl stängda järngrinden.

— Nej, jag ska ingenting ha, svarade stationskarlen och återvände till sina godsvagnar.

Hon steg in i sin förra kupé. Nu hade hon inte kraft till att lyfta upp resväskan i nätet utan lät den stå på golvet.

Hon sjönk ner på bänken där hon suttit en stund tidigare.

— Vart ska hon hän? frågade bonden intresserad.

— Mot Värnamo, svarade hon och kände sig skamsen och förlägen.

— Varför gick hon av? frågade bonden nyfiket.

— Det vet jag inte, mumlade hon och tog upp en spegel och speglade sig.

Bonden suckade och bet ett stycke av sin tobaksstång.

— Vad är hon för någonting? fortsatte bonden att fråga.

— Lärarinna, svarade hon och satt mycket rak. Bonden skulle minsann inte inbilla sig att han hade rätt att ställa till korsförhör med henne. Fast nog var det en smula försmädligt att hon som var lärarinna skulle irra omkring som ett fån kors och tvärs över växelspåren på Landeryds bangård.

Minuten efteråt gick tåget.

Hon hade varit varm och uppjagad, men nu frös hon. Svepte kappan om sig för att inte få frosskakningar. Kanske var det dumt att hon inte stoppat litet mer av sin pedagogiska litteratur och sina handböcker i resgodsväskan. Det hade varit mammas idé, men hon hade inte velat. De slängde så vårdslöst med resgods, och hon ville inte ha sina böcker kantstötta, varken kristendomsmetodiken eller Första handledningen vid undervisningen i hembygdskunskap, ej heller Bästa sättet att lära barn allmänna bråk eller de kursböcker hon släpat med sig, fast besluten som hon var att redan från första början vidmakthålla sin andliga standard.

Hon lade det ena benet över det andra. Kröp ihop. Tänkte. Blanktittade ut på det förbiilande landskapet.

Tåget stannade vid en liten station. Utanför stod stinsen med sin röda flagga och med en papperslapp i handen. Han läste papperslappen och visade den sedan för konduktören. De rådgjorde med varann.

Sedan äntrade de tillsammans tåget.

Hon såg stinsen och konduktören komma in i vagnen, men satte dem inte i samband med henne själv. Inte förrän stinsen höll upp papperslappen och vinkade med den.

— Är här i kupén någon lärarinna som heter Greta Simonsson.

Hon ryckte till och rätade på sig. Såg på de båda männen med förvånat runda ögon.

— Jo, det är jag det, svarade hon häpen.

— Hon ska gå utav här, förklarade stinsen.

Hon blev desperat. Händelsen i Landeryd hade väl gått henne på nerverna och nu tog hon spjärntag och protesterade. Tänkte de skämta med henne? Änej pass!

— Jag har biljett två stationer till, förklarade hon resolut och gjorde inte min av att gå av.

Konduktören tog telegrammet ur händerna på stinsen och höll fram det så att hon kunde läsa det.

»Bed lärarinnan Greta Simonsson lämna tåget vid er station», läste hon.

Det kunde inte råda någon tvekan. Där stod att hon skulle gå av här.

— Vad ska jag göra? undrade hon nervöst och vred sina händer.

— Hon ska gå av, så att tåget kan gå och man kan komma hem till middag, sade bonden och tuggade trygg men otålig sin buss.

Hon kapitulerade. Men hon var ännu misstänksam. Det hade man väl aldrig hört talas om att man telegraferar att folk ska stiga av tåget på fel station.

— Men säg mig åtminstone, varför jag ska stiga av här.

Stinsen rev sig i huvudet och svarade att han inte visste.

Konduktören gjorde slag i saken genom att bära ut hennes väska.

Så tumlade hon åter ner på en station. Hon såg sig rådvill omkring. Bredvid henne stod resväskan. Tåget pep ilsket och rullade iväg.

Runt stationsknuten kom en bonde i långrock och med piskan i näven. Han pratade med stinsen, som pekade på den ensamma varelsen med resväskan. Bonden gick fram till henne. Han log brett på ett smilande sätt som hon inte tyckte riktigt om.

— Detta är lärarinnan, kan jag förstå, inledde han konversationen. Mitt namn är Johansson.

Johanssons hand kom fram ur en stadig bälgvante.

Han tog varsamt i hand därför att hennes hand såg så ynkligt liten och tunn ut, och hon tog varsamt i hand därför att hans hand var stor och grov — och föga ren. Det sista var det värsta, men hon tröstade sig med att hon skulle tvätta sig så snart hon kom fram.

Hon frågade förargad varför de hade tvingat henne att gå av två stationer för tidigt.

Johansson betraktade leende det lilla bleka, av kastanjebrunt hår inramade ansiktet och svarade välvilligt att de hade mul- och klövsjuka hemma i socknen, så det var förbjudet att köra till den vanliga stationen.

Hon blev alltmer förargad på Johansson. Och ändå hade han inte sagt ett enda ovänligt ord. Det var orimligt att hon skulle bli förargad på den som kom och hämtade henne. Han kunde då rakt inte hjälpa att de hade mul- och klövsjuka i hans hemsocken.

Hon greps av en oresonlig lust att platta till Johansson. Och tillfället infann sig osökt och omedelbart.

Hon bara frågade:

— Nå, men mitt resgods då? Det for vidare med tåget.

Johansson slog två hårda klatschar i luften, sneglade först mot stationshuset och stinsen som stod och lyssnade och sedan mot himlen som klarnade bak ett florstunt slöjaktigt dis.

— Det var som själva hundrade djävlar, svor Johansson och spottade en loska på den sotrökiga snön. Vad har hon i kofferten?

— Kläder och böcker, svarade hon lakoniskt och njöt av att Johansson såg ut som om han drabbats av en hemsökelse.

— Kläderna behöver hon förstås? frågade Johansson och närde ett svagt hopp, ett hopp som genast vissnade och dog, när fröken Simonsson svarade:

— Tror Johansson att jag tänker gå naken?

Han sneglade på henne. Hon såg filuren i Johanssons ögon och blev förgrymmad.

— Nej, det kan en väl knappast tänka sig, svarade Johansson.

Hon sade till honom att han fick laga så att de kom till den riktiga stationen och fick tag i hennes spånkoffert.

Hennes tunga väska vägde fjäderlätt, när Johansson fick hand om den, och han bar den med bara tre fingrar.

De gick runt stationshuset. På husets framsida höll Johanssons åkdon, en enspännarvagn med en brun märr mellan skaklarna. Det fanns två säten på vagnen. På baksätet låg en filt att vira om benen, men framsätet hade en tjock fotsack, fodrad med vackert, vitt fårskinn.

— Det är bäst hon kliver i framtill, där är varmare, rådde Johansson.

Hon hade god lust att trotsa Johansson och låta bli att följa goda råd, men hon var rädd för lunginflammation och kröp därför lydigt upp i framsätet.

Vagnen gungade till, när Johansson kröp upp.

Johansson knäppte fotsacken på sin sida, och böjde sig sedan fram över fröken Simonssons knän för att känna efter ifall lärarinnan hade knäppt fotsacken ordentligt.

Johansson smackade på hästen som makligt satte igång.

Stationshuset försvann, bortskymt av samhällets hus.

De lämnade husen bakom sig och kom in i skogen. Johansson viftade lojt med piskan och smackade någon gång på hästen. Hjulen plöjde knirkande och knarrande en gråstreckad väg genom ett tunt lager hårdfrusen snö.

— Det här är vacker ungskog, sade Johansson och gjorde en vidlyftig gest med piskan.

— Ja, det är vackert med snö på granarna, svarade hon oerfaren.

Samtalet stannade av. Ända tills Johansson fann för gott att fråga:

— Är hon judinna?

Hon ryckte förargad till.

— Judinna. Vilken befängd idé. Ser jag ut som en judinna?

Hon kände att Johansson sneglade på henne från sidan. Det lät litet förläget när han äntligen svarade:

— Nej, jag tänkte bara för namnets skull: Simonsson. Det låter inte kristet likasom.

— Jaså, inte. Har Johansson aldrig träffat någon som hetat Simon till exempel.

— Jo för allan del: jag har en bror som heter Simon, erkände Johansson oförbehållsamt.

Hon anade en kontaktpunkt. Det gällde ju att bli bekant med den nya bygdens folk.

— Vad är han? frågade hon intresserad.

— Han är död, svarade Johansson och svängde sorgmodigt piskan över den lata märrens rygg.

Hon kände sig avsnoppad och teg.

Vagnen rullade genom skog som verkade utsträckt i det oändliga. Hon började frysa om ryggen och tog den grå filten från baksätet och svepte om sig. Hon var Johansson tacksam att han inte gjorde några försök att hjälpa henne med inpackningen.

— Är det långt kvar till stationen? frågade hon, oroad av den i hennes tycke sniglande farten.

— En mil dit och en och en halv tillbaka, svarade Johansson lugnande.

Hon rös och såg sig i andanom förvandlad till en isstod.

— Och sedan, innan vi kommer fram?

— Det är en halv mil till. Men det går väl för sig, bara vi får fatt i kofferten.

Hon tänkte be honom strunta i kofferten men tyckte inte att hon kunde nu när de kommit ett så långt stycke på väg.

Johansson började nynna. Vagnshjulen skrek i snön och kvävde till en del de förtvivlade sångrosslingarna i Johanssons strupe. Hon började önska att hon aldrig blivit välsignad med det här vikariatet. På seminariet hade de aldrig sagt något om att åka hästskjuts. Om den saken stod det ingenting varken i metodiken eller i pedagogiken.

De körde förbi en och annan gård. Såg folk på gårdsplaner och mellan gårdshus, folk som stannade i sina sysslor och skuggade med handen över ögonen för att komma underfund med vad för slags vägfolk som körde med häst på mulsjukevägar.

Johansson höll piskan hårt i näven, slutade att nynna och sade nånting som fröken Simonsson uppfattade som synnerligen ogemytligt.

Hon ångrade sig, ja hon ångrade sig så. Och nu började hon frysa.

Hon svepte schalen ännu hårdare om sig i ett förtvivlat försök att bli varm.

De hade lämnat gårdarna bakom sig och kom åter in i ett brett bälte snöig ungskog.

Johansson satte piskan i piskhållaren, öppnade några knappar i långrocken och tog fram en fickflaska av metall.

— Fryser hon? frågade Johansson deltagande.

Jo då, hon frös, ingen idé att neka till det.

— Då ska hon ta sig en klunk, rådde henne Johansson.

Hon frågade, vad det fanns i flaskan. Jo, det var ingen hemlighet, bevars, det var rena rama brännvinet, sådant man kunde köpa det på statens utminuteringsställe i Värnamo.

— Jag dricker inte brännvin, sade hon avvisande.

— Jaså.

Johansson hade tagit av skruvkorken. Han luktade intresserad på flaskans innehåll och njöt av lukten, men måttligt, utan överdrift, för Johansson sade visserligen sällan nej till ett glas men han hade inget spritbegär.

Hon frös så hon skakade. Säkert skulle hon få lunginflammation, om hon inte snart blev varm.

Johansson höll fram flaskan åt henne, när han kände att hon skakade. Hon tog flaskan utan att se på Johansson. Satte den till munnen och tog munnen full. Något kom ner i magen, något satte hon i halsen och resten spottade hon ut.

— Försök igen, sade Johansson.

Hon lyckades få ner en rejäl klunk. Men det sved så hon höll på att tappa andan. Hon hade efteråt ett dunkelt minne av att Johansson också drack ur flaskan — utan att torka av den.

Det brann som en vedbrasa i mage och tarmar. Det hettade i hela kroppen. Men hettan löste upp sig i en ljuvlig värme som spred sig genom alla muskler, alla nerver och alla porer. Frossskakningarna upphörde med ens. Hon kände sig trött, trött men glad.

Johansson blev en vänlig jultomte, eller kanske rent av ett helgon med gloria. Han var nyrakad med två skärsnitt på högra kinden. Ack, vad världen var strålande och ljuvlig!

Fast, milde skapare och himmel! Vad hade hon gjort? Hade hon inte suttit i bondkärra och supit tillsammans med svenska folket. Vad skulle de ha sagt på seminariet? Och vad skulle mamma ha sagt, om hon vetat? Vilken lycka för både henne och mamma att mamma inte visste!

Hon kände sig yr i huvudet, blev tung över ögonen och innan hon visste ordet av satt hon med den hettande kinden tryckt mot den tjocka axelstoppningen i Johanssons långrock.

Hon slöade till och fann ro och vila, vyssjad av hästhovarnas entoniga klamp och det frasande frostgnället under kärrhjulen.

Hon vaknade förskräckt till vid det att Johansson höll in hästen. Hon satte sig yrvaken upp och tittade generad på Johansson, som inte alls såg generad ut.

Skjutsen höll i utkanten av skogen. Framför dem öppnade sig en glänta med ett järnvägsspår, en semafor, en bom och några hus.

Johansson räckte henne tömmen.

— Det är kanske bäst att hålla här. Håll i tömmen, medan jag hämtar kofferten.

Hon undrade varför de skulle hålla där och inte köra fram till stationshuset. Johansson sade, att det inte var värt att han blev sedd med åkdon framme vid stationen på grund av mulsjukan.

Johansson klev ner från vagnen och gav sig iväg till stationshuset. Fröken Simonsson satt på kärran och höll i tömmarna, valhänt och bortkommet, eftersom det var första gången i sitt liv som hon höll i en hästtöm.

Hon såg Johansson avlägsna sig på knarrande långstövlar. Mössan satt löjligt långt ner i nacken på honom. Fröken Simonsson kom underfund med att Johansson var mer till sin fördel när man såg honom framifrån. Förresten var Johansson inte alls så osympatisk som hon tyckt i början. Hon fnittrade till men blev genast allvarlig. Vad i all världen gick det åt henne? Hon strök sig osäkert över ansiktet. Det kändes precis som när man satt hos tandläkaren och hade fått en bedövningsspruta. Vad kunde det bero på? Hon kom plötsligt att tänka på brännvinet. Hon som… Och på seminariet hade hon varit sekreterare i SSUH. Och vad skulle Johansson tro? Tänk om han berättade det för folk. För hennes elevers föräldrar!! Vad skulle folk tänka? Skulle de våga lämna sina barn till en som druckit ur flaska tillsammans med Johansson?

Hon ryckte nervöst i tömmen. Märren började gå. Hon ropade ptro flera gånger utan att det hade annan effekt än att märren ökade lunken.

Halvvägs mellan skogen och första huset fick Johansson syn på åkdonet och kom i ilmarsch med spånkofferten. Stinsen stod på trappan och såg efter Johansson.

— Vafan går åt märren? undrade Johansson. Ptro för fan, dumma hästsatan! skrek han.

Märren stannade vid tillropet.

Johansson slängde upp kofferten i baksätet, satte foten på hjulnavet och äntrade upp, medan vagnen sakta vaggade över.

Märren blev vänd mot skogen, och så bar det av den långa, frostgnisslande vägen tillbaka. Nu gick det likväl litet fortare, för märren vädrade hemfärd, stallvärme och en kappe havre och hade ingenting emot att det gick undan.

Johansson tog sig ännu en dram ur flaskan och räckte den sedan välvilligt till fröken Simonsson som förfärad skakade på huvudet och mumlade nej tack.

Vid gårdarna de kört förbi var de väntade och folk kom till vägen och sporde efter ändamålet med resan.

— Lärarinnans koffert respekterar inga mulsjukeförordningar, förklarade Johansson kort och snärtade till märren.

Fröken Simonsson tyckte så småningom att det började klarna i huvudet på henne. Landskapet fick fasta konturer. Mot horisonten blånade bergstråk med barrskog. Ur en svartrisig björkdunge långt borta höjde sig taket till ett gårdshus. Någon annan bebyggelse syntes inte till. Fröken Simonsson kände hur ensamheten kom krypande. Hur skulle hennes skola se ut, och var skulle hon komma att bo?

— Är det många barn i skolan? undrade hon och vände sig mot Johansson.

— Där är allt en hel del, svarade Johansson.

Hon ville veta hur många. Om det var tjugo, trettio eller fyrtio. Det visste inte Johansson. Han hade inga barn i skolan än. Han hade en åttamånaders pojke hemma, det var allt, än som länge, sade han med en blinkning. Han talade om att han gift sig med änkan på den gård där han ursprungligen varit dräng.

— Det var ju bra. Så fick Johansson egen gård, sade fröken Simonsson.

Hon hade i början tänkt säga »herr» Johansson, men hon kunde inte komma sig för, så hon sade Johansson, fast hon skämdes för att hon utelämnade titeln. Det gjorde man inte bland bildat folk.

— Tro det, svarade Johansson och svängde filosofiskt med piskan.

De passerade fröken Simonssons avstigningsstation. Från och med nu skulle det bli hemfärd av, märren kände det och lunkade friskt på.

Samtalet avstannade sedan Johansson frågat lärarinnan efter hennes bostad och härkomst, födelseår och om hon hade fästman.

Fröken Simonsson kände med stigande förskräckelse att värmen började lämna henne.

— Är det långt kvar? undrade hon jämmerligt.

— Tre kvart… Fryser hon?

Ja, hon frös och hade inte mod att avvisa Johanssons flaska, fast det var rysligt.

Horisonten krympte åter samman och hon satt inpackad i ett nästan ogenomträngligt dis. Ur detta dis frågade fröken Simonsson var hon skulle bo. Jo, hon skulle få bo i lärarinnans bostad, hade denna lovat.

— Vad lider lärarinnan av? frågade fröken Simonsson och kände att hon måste kämpa emot för att inte sjunka ner mot Johanssons axel.

— Hon lider inte av någonting, sa Johansson.

— Jaså. Jag trodde det var sjukvikariat.

—Nej, lärarinnan är bortrest de här fem veckorna. Och så har hon upplåtit lägenheten. Mot betalning förstås. Nej, Pilkvist är det gudiklagat inget fel på.

Den här gången klarnade landskapet fortare för fröken Simonsson än förra gången. Och nu gick färden riktigt raskt undan. Det ångade från märren. Gnisslet från vägen steg till ett ilsket skärande.

Vägen höjde sig. Ringlade längs en bäck uppför en lid.

— Det är hemvägar detta, sade Johansson. Snart kommer vi inom synhåll för skolan.

— Är det långt till grannar? frågade fröken Simonsson intresserad. Hon hade hoppats att hon skulle få bo hos folk och fann det obehagligt att hon skulle bli tvungen att bo ensam.

— Bara fem minuters väg, svarade Johansson. Skolan ligger centralt se. Vi kör först hemom och får lite mat i oss.

Hon sade tack och prisade sin lycka inför utsikten att det äntligen skulle vara slut på den långa åkturen.

De kom till en avtagsväg, som snodde runt ett granhult. Johansson höll in hästen.

— Det är bäst hon går av här och kliver upp i baksätet, sade Johansson förlägen.

— Vad då för?

Johansson drog på det.

— Nja, inte för något. Kanske skulle det inte bli väl sett hemma, ifall vi kom åkande på samma säte, förklarade han till slut motvilligt då fröken Simonsson fortsatte att insistera på en förklaring.

— Jaså, fru Johansson är svartsjuk, sade hon med ett tandläkarstelt leende.

— Nja, svarade Johansson purket, det kan man kanske inte säga. Men det är med henne som med fröken: hon är allt lite nervös.

— Är jag nervös? protesterade fröken Simonsson och klev med möda av vagnen.

Hur hon kom upp i baksätet visste hon aldrig riktigt efteråt, hon mindes bara att Johansson hade måst kliva ner från vagnen för att skjuta på där bak.

Det bar av uppför den smala bivägen, där hästhovarna sparkade isflisor ur de bottenfrusna pölar, som här och där sträckte sig tvärs över vägen, medan kärrhjulen malde mjöl av den på nerresan krossade fönsterglasisen i hjulspåren.

De kom in på en gårdsplan som inhägnades av ett rött litet boningshus och ett inte stort större uthus som innehöll både stall, fähus och loge. Över gårdsplanen strålade tre mörka ränder ut från förstudörren, en till pumpen, en till lagårn och en till dasset bak lagårdsknuten.

En medelålders, fetlagd kvinna stod med händerna i sidan ute på förstukvisten och tog emot dem.

—Det var en himla tid du varit borta, Johansson, klagade hon. En skulle rent kunna tro att du rymt med skolfröken. Hon tittade granskande på fröken Simonsson och tillade: — En kunde nog förstå om du inte saknat lust.

Johansson blev förargad över mottagandet. Det är inte så roligt att bli utskämd när man sitter på egen kärra och har storfrämmande i baksätet.

— Lärarinnans koffert skickades till fel station, så vi fick köra och hämta’n. Kom och hjälp’na. Hon är sjuker, stackare.

Fru Johansson fick fart i benen, och det dröjde inte länge, förrän fröken Simonsson fann sig installerad och nerbäddad i en iskyld säng i en iskyld kammare. Hon kröp inte ur underkläderna av fruktan för de fuktiga lakan som fru Johansson med berömvärd iver plockat fram ur sitt linneförråd. Hade fröken sett mellanspetsen? Den var hundra år gammal, fast den numera satt på hennes egna hemgiftslakan. Det var förresten hennes brudlakan i första giftet. Hon hade varit änka, se, innan hon gifte sig med Johansson, som var dräng på gården. — En skulle aldrig gifta sig med en dräng, deklarerade fru Johansson och slog sig ner på en stol bredvid sängen medan Johansson var ute på vedbacken och späntade stickor till en brasa i den öppna spisen. — Jag är bonddotter, se. Johansson duger som bonde för all del, sämre har man nog sett, annars hade jag aldrig tagit honom, för det fanns andra anbud också, det är inte värt fröken tror annat, men så fort det kommer ett kjoltyg inom räckhåll så har Johansson svårt för att hålla fingrarna i styr. Jag bara säger det som en liten varning eftersom jag vet att fröken suttit med Johansson på framsätet hela vägen.

Det dunkade i fröken Simonssons huvud. Hon försökte samla sina tankar.

— Hur kan fru Johansson veta det? undrade hon förvånad.

Fru Johansson log segervisst och triumferande.

— Äkdynan var varm till höger. Och Johansson sitter alltid till vänster när han kör. Han sa förstås till fröken att byta plats nedanför backen?

Fröken Simonsson var för trött för att svara. Hon hälsade Johanssons ankomst med glädje. Minuten efteråt knastrade det i torrveden och gula lågor började slicka sig väg uppför de bastanta björkklabbar som Johansson lagt upp i en pyramid innerst i fyren.

Så gick Johanssons och lämnade sin gäst ifred. Strax därpå slamrade det ute i köksspisen. Ögonblicket efteråt hördes ett fräsande ljud, när fru Johansson lade en stor klick stekflott på järnet.

Johansson kom in med vattenspannen. Det hördes hur grepen föll ner, när Johansson satte spannen ifrån sig.

Fröken Simonsson såg sig omkring. Det var väl deras vardagsrum, tänkte hon. Fast det var oeldat och verkade obebott.

Johansson hade burit in hennes resväskor och satt dem på golvet, bredvid bordet. Fröken Simonsson klev tyst ur sängen, öppnade väskan, i vilken hon hade sina kläder och tog fram ett par stadiga yllebyxor. Hon hade svårt för att bli varm. Men yllebyxorna skulle säkert hjälpa.

Brasan brann knastrande. Fönstren blev immiga.

Fröken Simonsson makade upp huvudkudden mot sänggaveln och kröp upp så att hon fick brasskenet i ansiktet. Ä, så härligt det värmde! Så skönt hon hade det i alla fall.

Tänk, om hon finge bo här. Men med tanke på fru Johansson var det kanske bäst att hon bodde i skolhuset. Men då skulle hon bli tvungen att laga mat. Och var skulle hon köpa mat? Hur långt var det till handelsboden? Var skulle hon köpa kött och pålägg, korv och annat, när det inte fanns något charkuteri?

Hon låg och stirrade in i brasan. Sömnen kom smygande över henne.

Luften grånade där ute.

Vinterskymningen kom sakta smygande genom klistrade innanfönster med vaddstoppning och gula och röda eterneller.

Fröken Simonsson somnade och vaknade inte förrän fru Johansson kom in till henne med en försvarligt dukad middagsbricka.

Hon satte sig upp och gnuggade ögonen.

Jaså, detta var livet: mat på sängen och funderingar vid en brasa. Ja, detta var livet. Och i morgon började skolan!

2

Fröken Simonsson väcktes av ett dånande ute från köket. Hon såg sig förfärad omkring men kände genast lugn och trivsel, ty dånet åtföljdes omedelbart av en bestämd protest från fru Johansson som sa:

— Tänk dig ändå litet för, Johansson. Fröken sover här intill.

— Å, skitt fan, svarade Johansson nonchalant, hon är väl människa, hon med.

Sedan skramlade det bland trätofflorna ute i köksförstugan, och det hördes att ytterdörren öppnades.

Hon reste sig upp på armbågen och tittade ut genom fönstret.

Snön låg vit och blank utanför. Ansatser till trädgårdsgångar avtecknade sig genom snötäcket, och i en nersluttning stod några prydnadsbuskar.

Gården låg på ett backkrön. Den omslöts av små åkerlappar av vilka just inte mycket syntes till.

Nedanför sluttningen låg några tegar, inhägnade med stengärden. En rad alar antydde förefintligheten av en liten bäck. På andra sidan bäcken tog skogen vid. Och sedan var det ingenting annat än skog och återigen skog, så långt fröken Simonsson kunde se från sin plats i sängen. Jo, där långt borta, tätt invid horisonten, stack en rödmålad gavel upp, belyst av skenet från en gulflammig morgonrodnad.

Vattenösan skramlade mot spannen. Ett prosaiskt ljud om man betraktade det som ackompanjemang till en vinterstilla, frostklar soluppgång, tänkte fröken Simonsson och betraktade betänksamt den grå falaskan och den svarta, sotslickade murstocken.

Hon kände sig tung i huvudet. Kanske var det brännvinet. Sånt som man brukade kalla för kopparslagare. Hon rodnade av ånger och förtrytelse. Kopparslagare! Så skamligt! Bara Johansson nu inte gick och gjorde sig lustig över henne. Hade roligt på hennes bekostnad. Berättade om henne i stugorna och fördärvade hennes goda namn och rykte. Förresten var det Johansson själv som hade trugat henne för att hon inte skulle få lunginflammation. Den där idiotiska mulochklövsjukan var då rakt inte hennes fel. Och man måste vara rädd om sin hälsa. Hade mamma inte givit henne tusen råd och lika många förmaningar. Mamma hade ingen annan än henne, Greta, och hon kunde inte riskera att skaffa sig en livsfarlig lunginflammation medan hon åkte småländsk bondskjuts mellan stationerna.

Hon grep efter sitt ur, som hon lagt ifrån sig på bordet, innan hon somnade. Det var kallt i rummet. Kölden kilade ner utefter skuldrorna på henne, när hon dök upp ur det tjocka vaddtäcket.

Just som hon fick tag i klockan, knackade det på dörren och fru Johansson kom in.

— Jaså, lärarinnan är vaken, sade hon. Jag tittade in för en stund sedan, men då sov hon.

— En kvart över åtta, nästan skrek fröken Simonsson, stack benen ur sängen men drog dem hastigt till sig igen. Hon kom plötsligt att tänka på att hon legat i underkläderna och det