Ensam i Kleptomania

By Bengt GH Nilsson

Den snart sjuttonåriga Yin beslutar sig till slut en dag för att lämna kontroverserna med sin familj och det oglamorösa livet och knoget på det lilla tobaksplantaget på den kinesiska landsbygden. Ensam och utan familjens vetskap beger hon sig på vinst och förlust ner till storstaden Guangzhou i södra Kina för att uppfylla sina drömmar. Drömmar som där på oanade sätt visserligen blir mer än förverkligade, men samtidigt inte utan oväntade motgångar. Blandade med osannolika förvecklingar som mer och mer får hennes liv att framstå som en saga fylld av pengar och mode. En så småningom thrillerfylld historia där hennes kategoriska hämndlystnad får sina rättmätiga blodiga vendettor. Ingen ska nämligen ostraffat kränka Yin... det är och förblir hennes valspråk. Där ensam i Guangzhou.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: May 4, 2015
• ISBN: 9789175697567

Bengt GH Nilsson

Författaren har tidigare publicerat två böcker. Nämligen poesisamlingen "Förgänglighetens vånda" 2013 och romanen "Ensam i Kleptomania" 2015. I romanen "Bakom hederns slöja" ger han uttryck för sitt genuina engagemang för de muslimska kvinnornas hederskulturella utsatthet i det patriarkaliska samhället inom framför allt islam.

Book preview

ljuv

Flykten

Genom sina allt mer tårande ögon såg hon tågstationen sakta försvinna bakom sig. Byggnaden, perrongerna och hela spårområdet upplösta i skimrade fält av gråbruna nyanser och förvridna perspektiv. Ohjälpligt ensam stod hon längst bak i den sista vagnen. Nyss stigen ombord på det långa tåget från Nanjing som trevande rasslade sig igenom de sista spårväxlarna. Nu åter på väg efter ett kort stopp i Hengyang. För att avverka den sista biten av den långa resan ner mot Guangzhou.

Med handen ideligen torkande bort sina försmädliga tårar, stod det klart för henne, att nu fanns ingen återvändo. Hon var oåterkalleligt på väg bort. Hennes förtvivlan och gråtfyllda smärta i bröstet förstärktes av spårskarvarnas allt snabbare dunkande. Liksom även den tilltagande medvetenheten om vad hon nu lämnat bakom sig. Samtidigt som osäkerheten om framtiden alltmer trängde sig på.

Bara några timmar tidigare hade den nu snart sjuttonåriga Yin Woo fattat det avgörande beslutet och under natten i smyg fyllt familjens slitna gamla resväska med några hastigt utvalda kläder. Packat ner lite mat och det allra nödvändigaste för att sedan så tyst som möjligt lämna huset. Med kvalfyllda steg hämtat sin cykel i skjulet. Spänt fast väskan på pakethållaren och med några snabba tramptag inför förvånade ännu sömniga oxar och oroligt kacklande ankor försvunnit bort i mörkret. Efter att snabbt ha rullat ner för backen på den skakiga grusvägen trampade hon vidare i den fuktiga svala morgonluften. En slingrande cykeltur genom fält med tobaksodlingar längs den åtta kilometer långa och krokiga vägen till busstationen. Månen hängde som en gayamelon bortom bergen och alla stjärnorna omslöt henne som ett tindrande tak. Om det inte hade varit för de tragiska omständigheterna, skulle allt ha känts som en sagonatt. Efter några minuter passerades avtagsvägen till den gård, där hennes intet anande förälskelse bodde. Nämligen den två år äldre Jianyu, vilken hon dock endast pratat med vid några enstaka tillfällen. Som till exempel när hon och hennes mamma ibland varit där och köpt färska grönsaker.

Det var redan här, när tankarna på hennes hemliga kärlek plötsligt dök upp, som tveksamheten hejdade henne en aning. Tittade länge bort mot gården samtidigt som tramporna fick vila en stund. Uppförsbackarna därefter kändes extra långa och tunga, men inte ens tankarna på Jianyu kunde stoppa henne. Hon hade bestämt sig. Det var idag det skulle ske. Annars förmodligen aldrig. Nu gällde det att inte vara sentimental.

Lätt svettig efter den långa cykelturen till byn Gouzishan pustade hon ut vid busshållplatsen. Himlen hade nästan ljusnat. Åtminstone så pass mycket att man kunde skymta bergen borta vid horisonten. Tog sig några svalkande och välbehövliga klunkar ur vattenflaskan. Innan hon omsorgsfullt kedjade fast sin cykel i utkanten av det redan proppfulla cykelstället. Visste att bussen till Hengyangs järnvägsstation gick relativt ofta. Satte sig därför på marken strax intill för att invänta den. Skönt tillbakalutad mot en trave slipers som stod där av någon anledning. Fortfarande starkt tjärdoftande. Tillsammans bildade de nästan en tavla. Liten och söt som hon var med sina vackra ögon. Sina regelbundna nätta kinesiska drag och sitt långa svarta men lite flygiga hår. Nu lätt svajande i den ännu svala morgonbrisen.

Det var först i Hengyang, när den bullrande och dieselstinkande bussen passerade den hisnande höga bron över Yangtsifloden som insikten kom. Nämligen hur fruktansvärt ensam hon nu var. Trots alla människor och bilar som trängdes med varandra. För första gången i sitt snart 17-åriga liv var hon helt själv inne i staden. Ett spektrum av för henne ovanliga dofter från staden trängdes med varandra i näsan. Det var avgaser och dofter från restauranger och gatukök. Svettiga människor och parfymer i en salig blandning. Aromer som normalt inte finns ute på landsbygden i samma utsträckning. För henne en exotisk blandning av dofter. En påtaglig känsla av att man var i en stor stad och inte längre kvar bland tobaksodlingarna ute på landet. En begynnande oro i magen började dock mer och mer göra sig påmind. Som när fotfästet i en invand och trygg tillvaro håller på att förloras. Ändå tryggt ovetande om att den känslan med tiden skulle visa sig vara milt sagt befogad.

Bussen stannade till slut vid järnvägsstationen. Mer än belåten med den sista skumpande biten över stadskärnans sneda och slitna gatstenar. Ensam och med osäkra steg kånkade hon iväg med resväskan mot stora entrén. Reagerade med förvåning på alla stressade människor som sprang hit och dit. Kände sig alltmer mal Place och bortkommen. En känsla som förstärktes av alla starka högtalarljud som ekade mellan väggarna inne i stationshallen. Passade också på att inhandla lite extra reskost i en av kioskerna där. Två burkar Cola och en trekantig skinksandwich inlindad i plast. Samtidigt som en ostmacka råkade hamnade i hennes ficka. Nästan som bara av sig själv...!? Utan att betala för den förstås. Märkligt nog utan att ge henne dåligt samvete heller. Tyckte bara att hon ville ha en macka till. Det var dock inte det uppenbara brottet mot hemmets moraliska uppfostran, som därefter fick henne att tänka på sin mamma. Nej, det slog henne bara, att snart... eller kanske redan nu... borde de ha upptäckt den tomma sängen. Yin... YIN, skulle mamman säkert ha ropat. Till och med irriterat som vanligt. Lite kärv som hon var på morgonen. Van att oftast inte få något omedelbart svar från sin på gränsen till medvetslöshet morgontrötta dotter. Alltså... ännu aningslöst ovetande om att denna morgon skulle förändra tillvaron därhemma. Bara en kort tid kvar innan insikten om Yins försvinnande skulle omkullkasta allt. Ett kommande scenario som ingen i familjen hade räknat med.

Ostrukturerad och planlös som Yin ofta var, bjöd därför den sista natten inte heller på några fler tillfällen att komplettera klädbagaget. Det vill säga, inga fler än de t-shirts och underkläder som tidigare packats ner i väskan. Tillsammans med en vattenflaska och annat nödvändigt. Klädbristen var dock ett minde problem än så länge. Där i järnvägsstationen nu på väg från biljettkassan. Kånkande på sitt dåliga samvete, resväskan och sin dyrköpta tågbiljett. Att hon, den unga lilla tjejen från landet, över huvud taget hade råd med en sådan tågbiljett. Ja, det berodde enbart på, att mammans sparskrin i köksskåpet redan kvällen innan länsats på hela sitt kapital. Nämligen alla de 840 yuan i sedlar som fanns där. Hela bunten hade hon slarvigt stoppat ner i byxfickan. Samtidigt som de ersatts med en röd blomma i skrinet. En slags kompensation och desperat gest med hopp om förlåtelse. Ett ömsint försök att visa medlidande. För att så fräckt och hårdhudat beslagtagit sin egen mammas enda sparkapital. Pengar som under lång tid av försakelse och med stor möda skrapats ihop. Nu decimerade till noll. Efter sitt tilltag smög hon obemärkt tillbaka till sitt och sin fortfarande sovande brors rum. Med insikten att planen så långt gått som beräknat.

När det ankommande tåget så småningom gled in på stationen i Hengyang, kände hon en blandning av ångest och upphetsning. Hennes rosafärgade enkelbiljett med tågnummer G1101 som hon ideligen tittade på hade kostat henne hela 180 yuan. En ansenlig del av reskassan. Av skyltarna på perrongen förstod hon, att hennes plats borde finnas i den sista vagnen. Aningen stressad av tågets skrikande bromsar och högtalarens entonigt ekande kvinnoröst trängde hon sig emellertid fram mellan andra väntande passagerare. Halvt springande och släpande på den för henne stora resväskan tog hon sig via perrongen bakåt längs tåget. Bestämde sig för att gå ombord i vagnens främre ingång. Hennes ben skakade en aning. Inte av ansträngningen av de tre trappstegen upp. Utan mest av medvetenheten om att det var första gången i livet, hon klev ombord på ett tåg. Något förvirrad och osäker men ändå stolt över sig själv gick hon bakåt genom vagnen. Där satt redan relativt många resenärer. Men fortfarande en del tomma platser kvar. Letade efter sittplatsen 5A. Vilken turligt visade sig vara en fönsterplats. Helt nöjd med den placeringen markerade hon stolen som upptagen med väskan.

Många av medpassagerarna såg tämligen trötta och uttråkade ut. Där de satt utspridda lite här och där i vagnen. Märkte dock genast den instängda och kvalmiga luften i kupén och väntade därför med att sätta sig. Gick istället ut till det lilla separata utrymmet allra längst bak. Där dörren mot perrongen ännu var öppen. Fortfarande med en oroligt övervakande blick på väskan i kupén. En lätt och sval morgonbris trängde in genom dörröppningen. Mer märkbar efter att den sista av de påstigande passagerarna gått ombord. Hon andades in... och andades ut. Försökte samla sig efter alla intryck som redan passerat revy under den anmärkningsvärda morgonen. Den som just blivit det första kapitlet i hennes nya fria liv.

När dörrarna stängts och det gnisslande långa tåget åter rörde sig framåt, stod hon kvar en lång stund vid vagnens bakre fönster och funderade. Efter en stunds kontemplation och rannsakan av uppbrottet från hemmet gick hon tillbaka till sin plats. Torkade bort några tårar från kinden. Flyttade väskan till stolen bredvid och satte sig vid fönstret. Tittade snabbt på klockan som visade 09.10. Lät sedan blicken vandra längs stadskärnans siluett. Alla höga hus i horisonten som sakta flöt förbi. Kände sig omtumlad och samtidigt tom inombords. På något sätt ändå bekväm med sitt beslut. Tänk, att äntligen tagit modet till mig och lämnat det där eländet, tänkte hon. För första gången tagit ett eget ställningstagande och sedan göra verklighet av det. Själv förverkliga det hon inte ens kunnat drömma om för bara något år sedan. Visserligen med sorg i hjärtat men ändå av egen fri vilja. Ett beslut som till slut inte fann någon annan lösning. Med nästan oförståelig styrka lämnat sitt hem och sin egen familj. Mamman, sin bror Zhinsun och så förstås... styvpappan. Nämligen den som var orsaken till allt. Hatet växte inom henne, bara hon tänkte på honom. Om hon inte givet sig av nu, kanske till och med den mannens eget liv varit i fara. Inte alls otroligt med tanke på Yins heta temperament och ovillkorliga hämndbegär.

Den sovande damen på platsen mitt emot hade nu öppnat ögonen och log vänligt mot henne. Fortfarande med boken i knät efter tuppluren. Trots att hennes hår grånat en aning, såg hon väldigt ungdomlig och respektabel ut. Fint sminkad och nästan lite kokett med sin färgglada sidenglänsande blus. Med matchande och glänsande svart midjeskärp till den korta svarta kjolen. Ett gnistrande halsband runt halsen och på fötterna ett par blanka och antagligen dyra svarta läderskor. Hon granskade Yin uppifrån och ner. Dock utan att visa vad hon tänkte. Noterade säkert den lantliga klädseln och de slitna sportskorna. Men verkade till synes ändå oberörd. Böjde sig framåt och sa med nyfiken låg röst

– Vart ska den här ensamma unga flickan ta vägen idag då?

– Jag ska till Guangzhou, sa Yin med bestämt röst. Nästan som för att understryka att det här inte var någon ovanlig situation för henne.

– Jag förstår... och... vad ska du göra där då. Arbeta kanske!?

Yin kände instinktivt, att just detta var inget som den här damen hade något med att göra. Men, ville inte vara otrevlig och drog därför till med en spontan och oplanerad lögn.

– Jag ska... ska... hälsa på min mormor, sa hon och tog en klunk ur vattenflaskan.

– Jaha, vad trevligt. Då kommer säkert din mormor att bli glad, eller hur.

– Mmm, svarade hon lite tveksamt. Lätt oroad för att damen skulle fortsätta sin utfrågning.

– Ja, jag ska också till Guangzhou. Bor nämligen där. Har varit i uppe Nanjing i... lite affärer... kan man säga. Det ska bli skönt att få sova i sin egen säng igen, sa hon och skrattade lite tillgjort.

– Var i staden bor din mormor?

– Hon... jag kommer inte ihåg exakt, men jag har adressen i väskan.

– Har hon kanske liksom jag bott en längre tid i Guangzhou?

– Ursäkta... jag måste bara, sa hon och reste på sig. Tvekade lite men begav sig sedan bakåt i vagnen.

– Hallå... fröken! Toaletten ligger åt andra hållet, sa damen glatt upplysande.

Yin svarade inte utan bara vände på klacken. Gick irriterad åt andra hållet. Vinglande genom mittgången av tågets tilltagande krängningar. Hittade genast toaletten i andra änden av vagnen, där dörren tyvärr var låst. Under sin väntan passade hon på att på avstånd närmare studera den tjusiga men något obehagligt nyfikna damen. Var inte van vid att bli tilltalad av främmande folk så där utan vidare. Kände ett visst obehag faktiskt. Plötsligt ser hon emellertid, hur damen lutar sig framåt. Hur hon försöker att läsa på resväskans adresslapp!? Yin stelnade till och försökte komma ihåg, vad som stod där. Fast egentligen hade hon ingen aning. Antagligen mammas namn och adress, tänkte hon...!? Men, varför är hon så intresserad? Eller kanske bara allmänt nyfiken? Yin visste inte, men det gav henne ändå en oroande känsla. Ville inte att någon skulle intressera sig för den väskan. Avbröts dock i sina funderingar när en kvinna med ett litet barn just kom ut från toaletten. Äntligen var det hennes tur.

– Jag höll koll på din väska under tiden, sa damen, när Yin åter satte sig på sin plats.

Man vet aldrig. Det är så många som stjäl saker och ting nu för tiden.

Yin log ointresserat tillbaka mot damen. Samtidigt som hon med lättnad noterade, att adresslappen faktiskt var helt blank. Varken namn eller adress. Hon andades ut. Satte sig sedan blundande och bekvämt tillbakalutad i stolen. Låtsandes som om hon vore trött och just fått lust att sova lite. Allt för att inte bli konfronterad med några fler frågor. Man vet ju aldrig, vad hon är ute efter, tänkte Yin konfunderad och lutade sig åt sidan. Kisade dock en aning genom sina stängda ögon. Såg att damen sköt ner sina glasögon från hårfästet. Tog upp boken från knät och fortsatte att läsa. Verkar ha förstått vinken trots allt, tänkte Yin. Kände samtidigt hur tröttheten kom över henne. Det hade varit en påfrestande morgon på många sätt. Och nu ville hjärnan inte vara med längre. Det var två och en halv timma kvar till Guangzhou och tågets enformiga sång över rälsen gjorde, att hon snart somnade in. Med handen säkrad mot resväskan och huvudet snett mot nackstödet lämnade hon sin hembygd bakom sig. Både i verkligheten och i tankarna. Såg modern framför sig. Den lilla kvinnan som av gammal vana alltid kammade in kameliaolja i håret på morgonen och sedan satte upp det i en knut. En gammal tradition från Xiang Tang-trakten varifrån hon ursprungligen kom. Tillhörde egentligen Miaofolket och utövade fortfarande en del av deras seder och bruk. Bland annat klädde de sig i mycket färggranna kläder vid festliga tillfällen. Ett arv som Yin själv inte tänkte förvalta och föra vidare. Inbillade hon sig i alla fall...!?

Vaknade av att tåget plötsligt stannade med ett ryck. Förstod först inte var hon befann sig. Insåg sedan att tåget stannat till vid en station. Vilken, kunde man inte se. Tittade på klockan. Fem i tio. Hade alltså sovit ett bra tag. Hörde folk på avstånd som pratade med varandra. Någon dörr som slog igen. Annars var det alldeles tyst i vagnen. Det verkade, som om vissa medpassagerare också slumrat in.

Efter en stund öppnades plötsligt den främre dörren. Två uniformerade män kom in i vagnen. Yin kände hur hjärtat hamrade i bröstet. När hon insåg, att det faktiskt inte var konduktören. Andningen blev också ojämn och tankarna rusade i hennes huvud. För plötsligt gick det upp för henne... två poliser. Det är inte möjligt, tänkte hon. Att de där hemma förstått allt och redan räknat ut, att hon befann sig här. Ombord på tåget. Och på just det här tåget dessutom. Nej, så kunde det inte vara. Tiden stod helt stilla. Sakta gick de bakåt genom vagnen och synade varje passagerare. Yin försökte se så oberörd ut som möjligt och av någon anledning dolde hon resväskan med sin tröja...!? Även när hon kort mötte en av polismännens vassa blick, strök hon omedvetet oroligt över väskan... av någon anledning...!? De fortsatte dock vidare bakåt i mittgången och ingenting mer hände. Inte förrän dörren längst bak slog igen, vågade hon vända sig om och titta efter. Hon andades ut. Men undrade samtidigt vad de egentligen gjorde där? På just det här tåget. Hade absolut ingen aning och damen mitt emot var inte heller tillgänglig för några frågor Hade nämligen somnat igen. Sittande precis som förut med boken i knät och glasögonen högt uppe på pannan.

Så småningom hörde Yin en visselpipa ljuda och strax därefter började tåget sakta röra på sig. Påtagligt lättad efter incidenten tog hon av sig sina varma skor. Kröp upp med benen i sätet och gjorde sig mer hemmastadd. Kände sig också piggare nu efter tuppluren. Tog fram Coca-colan och smörgåsarna. Hon var törstig och verkligen njöt av drycken. Cola! Hade endast druckit den några gånger tidigare. Bara när de varit inne i Hengyang och handlat eller så. Men från och med nu kunde hon faktiskt dricka, precis vad hon ville. Bara en sådan sak.

Utsikten genom fönstret ändrade karaktär allt eftersom tåget slingrade sig genom det kinesiska landskapet ner mot Guangzhou. Smörgåsarna slank snabbt ner. Men tankarna i hennes huvud var inte längre kvar i nuet, utan svävade ohjälpligt tillbaka mot Gouzishan. Mot den lilla gården där bland tobaksodlingarna. Mot mamman, sin nioåriga bror, alla djuren, styvfadern och... ja, hela livet som utspelats där med både glädje och vånda. Det som under snart hela sjutton år hade varit hennes hem. Men bara fram tills idag. Dagen som nu skulle bli vändpunkten