Minneslunden

By Catherine Dunne

Efter en turbulent uppväxt, med ständiga konflikter mellan sig och sin mor, flyr Beth Dublin och flyttar till London. Där skapar hon ett nytt liv för sig själv - fritt från tunga känslor och ord som sårar. Kontakten med modern Alice är i det närmsta obefintlig. Men när Alice drabbas av ett antal slaganfall, och sedermera hamnar på sin dödsbädd, bestämmer sig Beth för att återvända till Irland och vaka över sin mor. Det är deras sista chans till försoning.När Beth möter Alice, som är blott en skugga av sitt forna jag, fylls hon av känslor hon inte vet vad hon ska göra med. Modern kan inte längre tala, men snart gör Beth en upptäckt som ska komma att förändra allt. I en låda hittar hon en hög med brev som alla är adresserade till henne själv. Brev som Alice aldrig kommit sig för att skicka. Vad är det hon velat säga sin dotter i alla dessa år? Och är det tillräckligt för att reparera deras relation - innan det är försent? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 23, 2021
• ISBN: 9788726908657

Book preview

Ett

Hemkomst

Det var alltid så här på sista etappen av resan.

Allt gaddade ihop sig mot henne: det bleka, gulaktiga ljuset som lyste snett och oregelbundet över motorvägen från flygplatsen, regndropparna som hopade sig på vindrutan, snabba strålkastare som hotfullt närmade sig i backspegeln. Bilar susade fram, kryssade mellan filerna som stora, vansinniga insekter och tvingade henne att sitta med alla sinnen på helspänn. Till och med motorcyklisterna verkade vara mer obekymrat vårdslösa än vanligt.

Beth hatade denna våg av dårskap, detta okarakteristiska vägraseri. Hon var normalt en bra förare. Men att komma hem var aldrig normalt. Att komma hem, komma tillbaka, eller vad det nu var – det var alltid likadant. Hon var glad när hon kunde ta av till vänster, in på tryggare, mer välbekant territorium.

Men också här, medan hon körde Griffith Avenue fram, kunde hon känna hur hon blev stel i knävecken, känna spänningen som en stålbalk tvärs över skulderbladen. Hon hade alltid tyckt illa om hyrda bilar. Det tog för lång tid att vänja sig vid dem. De hade sina egna idéer. Körriktningsvisarna lyckades på något sätt sitta på fel sida, eller ljusreglaget på något omöjligt ställe. Den här gången var det förarsätet som inte var som det skulle. Hon hade redan försökt göra det bekvämt för sig, men ryggstödet envisades med att stå kapprakt, oförsonligt. Och hon började få kramp i foten av att ha den i en obekväm vinkel mot gaspedalen. Hon gjorde ett nytt försök, den här gången genom att treva under sig medan hon höll ögonen på vägen framför sig. Det skulle säkert räcka med bara ett par centimeter bakåt för att minska belastningen. Klarade hon det inte i farten, fick hon köra in till sidan. I vilket fall som helst var det inte särskilt mycket trafik. Pubarna skulle inte stänga än på ett par timmar.

Kom igen nu då, sa hon högt, ilsket, medan högerhanden slöt sig om den motsträviga spaken. Hon visste aldrig från den ena bilen till den andra – skulle man föra bakåt eller dra framåt?

Plötsligt en hastig, oväntad rörelse av oljad metall. Det räckte för att lossa Beths grepp om ratten, räckte för att hon under en bråkdels sekund skulle ta blicken från vägen. Sätet åkte bak. Bilen valsade förryckt, lättsinnigt, muntert över den vita linjen.

Fascinerad följde hon den galna dansen. Från någonstans högt ovanför kunde hon se sina händer på ratten igen, blicken riktad framåt, fötterna i rätt position. På andra sidan de taktfasta vindrutetorkarna kom en jättelik lastbil dundrande mot henne. Bulk Cement, läste hon. Hon var förvånad över hur tydligt hon kunde se bokstäverna. Strålkastarna på förarhytten lyste skarpt, bländande. Regndropparna på hennes vindruta var primitivt effektiva förstoringsglas.

Ett våldsamt tutande skrämde henne sedan och hon hoppade till, vaknade äntligen, och vred ratten häftigt åt vänster.

Hon flög framåt och slog hakan i dess hårda yta. Sedan låste sig säkerhetsbältet och ryckte henne plötsligt bakåt igen. Bilen krängde lydigt ur vägen för lastbilen. Den klättrade upp på trottoarkanten och stannade tvärt i leran på den gräsklädda vägrenen.

Alltihop hade bara tagit ett par sekunder. Beth förundrades över hur fritt svävande ovanför hon känt sig. Hon hade inte ens varit rädd. På något underligt sätt hade hon varit ganska intresserad, sett hur vindrutetorkarna mätt upp lastbilens snabba framryckning. Svisch. Svisch.

Ett ansikte dök plötsligt upp ur mörkret. En knytnäve hamrade argt på glaset. Hon tittade lugnt på medan det elektriska fönstret gled ner. Hon förstod att dess regniga yta skulle ha blivit rengjord när hon stängde det igen.

Vad i helvete håller du på med?

Hon såg mannens svarta naglar när han grep om det öppna fönstret. Han var enorm i sin gråa, vadderade jacka. Som ett lass cement, tänkte Beth. Hon fick lust att skratta. Rösten var hög, arg, men det röda, fårade ansiktet såg mer skrämt än hotfullt ut. Porerna var jättelika och stirrade svarta på henne. Hon vände sig om. Han hade parkerat sin lastbil: varningsljusen blinkade. Hon tänkte att det var förståndigt. Det skulle hon också göra. Det var ingen bakom henne, hon hade bara två hjul på vägen, men ändå, för säkerhets skull. Hon började trycka på knapparna på instrumentbrädan framför sig. Nu kom hon inte ens ihåg vilken det var.

Hon skakade på huvudet.

Jag vet inte vilken det är, sa hon förbryllad och tittade ner på hans naglar igen. De var fyrkantiga och breda. Händerna på en man van vid kroppsarbete. När han talade igen var rösten annorlunda, reserverad.

Är du okej?

Ja, ja, tack. Inga problem. Nu måste jag fortsätta.

Hon avfärdade honom med en handrörelse och tänkte just stänga fönstret. Då stack han in huvudet och fyllde bilen med sin vrede. Han hade regndroppar i pannan som nu rann nerför ansiktets fåror och veck.

Du kunde ha kört ihjäl oss båda två, din dumma kossa? Fattar du det?

Hon var svagt medveten om rytmen i hans sätt att tala, den lite frågande höjningen i slutet av varje mening. Det var ett sätt att tala som hon aldrig hade tyckt om.

Jag ber om ursäkt, sa hon med stadig röst. Jag försökte rätta till sätet och det for iväg. Jag blev distraherad. Jag är ledsen om jag skrämde er.

Han stirrade på henne, tvivlande. Han stötte med ett trubbigt, bastant pekfinger i luften framför henne.

Jag tänker ta bilnumret. Och jag tänker anmäla dig. Du borde ju för helvete inte få vara ute på vägarna!

Han drämde sin öppna handflata i biltaket. Hela karosseriet skakade. Ljudet han åstadkom var skarpt, metalliskt, som om han hade en kraftig ring på handen. Hon tyckte att hon hade sett en bred vigselring. Beth följde honom med blicken när han sprang tvärs över vägen och hävde sig upp i sin hytt, med jeansen stramande i midjan. Innerbelysningen tändes och han började krafsa ner någonting, ilsket framåtlutad mot instrumentbrädan. Axlarnas stela hållning sa henne: Jag tänker sätta dit dig; du ska få betala för det här, det svär jag på. Sedan släcktes det bleka ljuset och han styrde tillbaka lastbilen ut i ytterfilen. Hon kunde känna hans blick i nacken när han körde därifrån, kunde riktigt höra honom muttra obsceniteter för sig själv.

Hon vilade armarna mot ratten och lade pannan mot händerna. Hakan hade plötsligt börjat ömma. Ett brett band av svett bröt ut i hårfästet och gled varmt nerför hennes nacke. Hon blundade och såg alltihop igen – den mörka, blanka vägytan, de stora målade bokstäverna på lastbilens förarhytt, vindrutetorkarnas rörelse fram och tillbaka. Sedan kom hon ihåg mannens naglar, kunde fortfarande se dem alldeles under sin näsa. Hon kunde föreställa sig diesellukten från hans händer, den unkna stanken av fuktiga kläder och manlig svett i lastbilens förärhytt där han satt timmar i sträck. Det vände sig i magen på henne när lukterna blev starkare. Någonting svart och surt ville upp i svalget.

Det är chocken, det är bara chocken, viskade hon till sig själv. Frisk luft. Det hjälper.

Hon vred om nyckeln i tändningen och öppnade fönstret igen. Hon fyllde lungorna med den friska oktoberkvällen. Bilar passerade i båda riktningarna och pressade samman vinterlöven till en gulbrun sörja. Hennes händer pillade kraftlöst med säkerhetsbältet, kunde inte få upp det. Hon satt där hon satt, andades djupt och strök ett par gånger bort det fuktiga håret från pannan. Så småningom började hon må bättre. Illamåendet sjönk undan. De grå ljusen framför hennes ögon klarnade och hon kastade en blick på instrumentbrädans klocka. Siffrorna glödde rött. De flyende sekundernas pulslika rytm fick henne att börja känna sig sömnig. Hon försökte räta upp sig. Hon måste fortsätta. Hon var nästan framme.

Hon tittade i båda speglarna flera gånger, blinkade åt höger och körde sakta ner från det blöta gräset. Bilens låga kant gav ifrån sig ett plågat, gnisslande ljud då den i slow motion skumpade ner från trottoarkanten. Väl ute på vägen igen började hon plötsligt känna sig bättre, nästan lätt till sinnes. Ingenting hemskt hade hänt. Hon var oskadd, bilen var hel. Hon kände sig renad, lugnad. Hon behövde kanske inte alls vara så fylld av bävan inför det som väntade. Händelsen nyss då det varit så nära ögat var kanske ett tecken på att saker och ting ändå inte skulle bli så farliga. Inte ens minnet av smutsiga naglar och diesellukt gjorde henne längre illamående.

Hon samlade sig vid trafikljusen, försökte med en viljeansträngning att få det att vara rött lite längre. Hon tog ytterligare några djupa andetag. Vägen hem var lugn, rusningstimmens kvällskaos för längesedan över. Väl inne på sin egen gata välkomnade hon dess tystnad, lampornas orangefärgade ljus, vinternattsödsligheten. Det stod bilar parkerade på båda sidor och fick gatan att verka smalare än någonsin. Det var en gata gjord för två- och trehjulingar, för scooters och rullskridskoåkare. Den var precis tillräckligt bred att hoppa hage på. Den hade aldrig varit avsedd för det växande trafikgytter som numera präglade Dublin.

Beth lättade lite på fotens tryck mot gaspedalen. Nu när hon var nästan framme kände hon en viss spänning, ett svagt hopp vakna. Det spelade ingen roll hur ofta hon kom tillbaka, varje gång trodde en del av henne att den här gången skulle saker bli annorlunda. Det spelade ingen roll hur ovillig hon varit, den här gången var det rätt sak, det enda rätta att göra. Hon fick plötsligt en vision av sig själv som en kompetent vuxen, äntligen – lugn, ansvarskännande, någon som växte med uppgiften. Ingen behövde få veta hur hon verkligen kände sig. Det var hon skyldig James, och han skulle vänta på henne.

Han stod i ett av fönstren på nedervåningen. Han höll en bok i vänster hand, hopslagen om pekfingret, som markerade var han var. Högerhandens korta, dugliga fingrar kammade skäggets gråa hår. Beth hade vetat att han skulle stå där, precis på det sättet, kände den välbekanta blandningen av ömhet och otålighet när han böjde sig och kikade närsynt ut genom den nedre rutan. Förvissade sig om att det verkligen var hon, gissade hon. Hon undrade vad han skulle göra om det var någon annan. Skulle han inte öppna ändå, oavsett vem det var? Varför ständigt stå så plikttroget på vakt?

Tanken gav henne dåligt samvete. Han var orolig för henne. Hon var sen. Det var normalt: en varm, broderlig reaktion.

Hon vände bilen på den breda infarten och ställde sig med nosen mot huset. Hjulen fräste grus. Strålkastarnas dimmiga ljus föll på träskylten till höger om dörren. Woodvale. Skogsdäld. Till och med namnet var smärtsamt för Beth. Det talade om lugn och skydd, någonting hon kände att det här huset inte erbjudit henne, inte sedan hon var ett mycket litet barn. Någon, utan tvekan James, hade fyllt i de svarta bokstäverna igen, och träet blänkte av ny fernissa. Hon hade aldrig känt en man med sådan lidelse för detaljer.

Han var framme vid bilrutan redan innan hon stängt av motorn.

Beth? Är du okej? Jag började bli orolig.

Hans ögon var intensivt blå och uppförstorade bakom glasögonens tjocka linser. Innan hon hunnit svara, innan hon ens kommit helt ur bilen, slog han båda armarna om henne och drog henne till sig. Hon var minst huvudet längre än han, och det kändes som att bli kramad av en stor, förvuxen pojke. Han gjorde sitt bästa för att balansera ett jättelikt paraply ovanför deras huvuden.

Jag mår bra, log hon mot honom. Vi var nästan en timme försenade vid starten. Dimma på Heathrow.

Jag trodde att det kanske hade hänt något med bilen. Jag hade tänkt ringa till Laura om en liten stund, men jag ville inte oroa henne. Jag är glad att du är här.

Han tog ut hennes väska ur bagageutrymmet, vek ihop hennes kappa över sin arm och sträckte ut handen efter bilnycklarna. Tog hand om henne igen. Hon tog ifrån honom paraplyet.

Jag kan göra det, James, började hon men gav honom ändå bilnycklarna.

Fastän han hade händerna fulla lyckades han utan besvär låsa bildörren. Lamporna blinkade till två gånger när han slog på larmet.

Prat. Du ser helt slut ut, som ett spöke. Kom med in. Brasan är tänd.

Beth följde efter honom in i det stora vardagsrummet, för trött för att säga emot. Det välbekanta mönstret av ledaren och den som blev ledd hade omgående återupprättats, som om alla år plötsligt smulats sönder till ingenting under hennes fötter, likt en fallfärdig bro i en ond dröm. Det var nästan som om de gångna årtiondena aldrig funnits: de sopades undan abrupt och fullständigt av denna våg av förtrolighet. Beth kände sig på en gång irriterad och tröstad av alla de gamla antaganden hon kunde läsa i broderns breda, lätt böjda axlar. De skulle uppenbarligen inte prata om någonting förrän de kommit inomhus, förrän han bedömde att hon var redo. Inte ens i tider av kris hade James instinktiva gästfrihet någonsin övergett honom.

Hon gav honom taxfreepåsen.

Din namne.

Han kikade ner i den, visste exakt vad han skulle hitta.

Jameson, log han mot henne och ögonen glittrade. Han fick genast brått. En gin och tonic till dig?

Beth nickade.

Jag ska bara slå en signal till Laura och tala om att jag är framme. Jag är strax tillbaka.

När hon återvände hade det kommit fram glas ur skåpet i hörnet, och det hördes klirr av is. Det fanns till och med en skivad citron, som väntade fuktig under plastfolie. Hur länge hade han stått där, redo, vid fönstret och väntat på henne?

Sätt dig, syrran. Jag fixar drinkarna.

Syrran. Ordet förde plötsligt Beth fyrtio år tillbaka i tiden. Deras första lådbil, en stolt träkonstruktion, med kullager som hjul och en styrmekanism gjord av snöre. Hon kom ihåg det släta, hyvlade sätet och lukten av olja från de rejäla handtagen som hennes pappa fäst på varje sida. Hon kunde se sig själv, gråtande av frustration, oförmögen att komma vare sig framåt eller bakåt. Hennes ben var för korta: hon kunde inte få upp den fart som krävdes för att susa nerför grässlänten. Plötsligt hade hon två varma händer på ryggen, och James röst i örat.

Håll i dig, syrran, så ska jag skjuta på. Håll fötterna på styrstången, och rör dem inte förrän jag säger till.

Porlande skarpt solljus trängde igenom trädens ljusa grönska på båda sidor när Beth susade nerför backen. Hon hade tyckt om känslan av starkare, äldre händer på ryggen.

Här.

Beth tog glaset som James sträckte fram till henne och sjönk ner i fåtöljen mitt emot hans vid brasan. Boken låg uppslagen nu, med sidorna ner, på golvet bredvid hans stol. Hon försökte se titeln: en biografi om Cromwell den här gången. Ibland hade Beth en känsla av att James fortsatte att läsa medan han väntade på att livet skulle börja. Hon hade aldrig förstått hans verkliga passion för historia. Alla dessa årtal, alla dessa utdragna slag, allt detta ändlösa rotande i det förflutna. Inte ens som barn hade han gått igenom en Enid Blyton-period som alla andra hade gjort. Han hade aldrig hungrat efter nästa Mysterie- eller Fembok, där barn levde liv helt olika deras, där föräldrar var lägligt frånvarande och picknickar var underbara vardagshändelser på öar, i grottor, nära bergstoppar, med tre sorters läsk och massor av mat.

Han hade alltid föredragit verklighet, och från det han var tio tjatat på sin mamma om att hon skulle skaffa honom böcker från vuxenbiblioteket.

Hur mår hon? frågade Beth till sist.

Han ryckte på axlarna.

Ungefär som innan. Sköterskan ska komma vid den här tiden varje kväll, för att göra henne i ordning för natten. Ibland blir hon orolig, men mesta tiden bara sover hon. Jag tror att det lugnande medel som de har skrivit ut åt henne är ganska kraftigt.

James läppjade eftertänksamt på sitt glas. Beth fick känslan av att han valde sina ord med omsorg.

Känner hon igen dig, James?

Ibland tror jag att hon gör det. Ett par gånger på sjukhuset tryckte hon min hand. Och hon har öppnat ögonen vid ett eller två tillfällen. Men sanningen att säga vet jag inte om hon såg mig. Det är väldigt svårt att avgöra.

James röst hade tystnat. Han vände ryggen till Beth och började energiskt röra om i brasan. Tystnaden mellan dem var inte obehaglig. Beth såg sig omkring i rummet och registrerade dess sjabbiga elegans. Det var en stor gammal viktoriansk villa, men varje gång Beth kom hem slogs hon av hur liten den var jämfört med hennes barndomsminnen. Då hade rummen varit väldiga, lysande, honungsfärgade öknar om sommaren och jättelika, nakna, iskalla slätter om vintern då en kurragömmalek kunde ta hela dagen. De breda, koppärriga golvbräderna hade blivit fernissade igen, men den gamla mattan var nu mycket nött på sina ställen, och tyget på de nedsuttna fåtöljerna var trådslitet. Hon överväldigades plötsligt av en känsla av att vara hemma. En våg av tillgivenhet sköljde över henne då hon såg James böjda rygg, hörde torvbriketternas orangeröda suck då de nådde lågorna. När han åter vände sig mot henne glödde hans runda ansikte av värmen.

Ledsen att jag inte kunde komma tidigare, sa hon.

Han log ner mot henne, med ryggen mot elden och händerna utsträckta bakom sig mot lågorna.

Det är okej, syrran. De släppte ju inte hem henne förrän i dag på eftermiddagen. Det lättaste för mig var att flytta in lite grejor på en gång. Men jag är glad att du är här nu.

Bor du ändå över?

Beth ville inte bli lämnad ensam. Ända sedan James ringde hade hon känt det som om hon höll på att drunkna i kvicksand. Hon hade till ingen nytta fäktat från den ena aktiviteten till den andra. Och hon skulle ha dröjt mycket längre om det berott på henne. Till och med hennes egen dotter hade varit förbryllad över hennes långsamhet. Kvällen när James ringt var det hela tiden Laura som sa: Men, mamma, du måste åka nu. Och Tony hade varit arg, vilket förvånat henne. Hon hade knappt sett honom arg förut, inte ens när de fortfarande var gifta. Det var intensiteten i hans känsla som till sist chockat Beth in i något slags verklighet. Hon visste att hon utan den skulle ha låtit sig dras ner av en smygande förlamning, sugas ner av inaktivitet. Som i en dröm hade hon gått från den ena angelägna uppgiften till nästa, med lemmar som bly, med tankar som rörde sig trögt. Nu när hon äntligen var här fick tanken på att bli lämnad ensam henne att gripas av skräck. Särskilt som den döende kvinnan där uppe var hennes mor.

James nickade och tittade på henne ovanför glasögonens kant.

Ja. Jag vill vara här. De tror inte att hon kommer att vara med så länge till.

Beth kände hur hon såg dumt på sin bror. Det fanns ingenting att säga. Hon visste att hon borde känna sig chockad, ledsen, vad som helst. Men där fanns ingenting. Den tidigare känslan som hon haft i bilen, av att sväva ovanför, bortom verkligheten, var kvar. Det var som om alla hennes känslor hängts upp någonstans och väntade tysta, likt kläder som hänger lealösa i en garderob, tills Beth kom tillbaka för att ta dem på sig igen.

Jag höll på att råka ut för en bilolycka på väg hit från flygplatsen, anförtrodde hon honom plötsligt.

Hon hade inte tänkt säga det här till James, men hon hade ett behov av att gottgöra honom för sin brist på engagemang, sin oförmåga att känna tacksamhet mot honom för de hemska dagar han just gått igenom.

Han blev genast bekymrad, så som hon vetat att han skulle bli.

Jag visste att det var något. Vad hände?

Beth berättade och kände hur det började bulta i hakan.

Det var verkligt korkat av mig … tur att han inte körde rätt in i mig.

Du är uppriven, det var därför det hände. Behöver du något för hakan? Jag tror det ska finnas något smärtstillande i köket.

Beth skakade på huvudet.

Nej. Inga problem. Men det som bekymrar mig är att han hotade med att anmäla mig. Jag såg att han skrev upp bilnumret och … Gud, det är det sista jag behöver.

James tog hennes glas.

Här, låt mig hämta påfyllning. Oroa dig inte för det där, syrran … det kommer han aldrig att göra. Han kommer inte att vilja fylla i en massa papper för någonting som inte hände. Tro mig.

Beth skulle just svara när det knackade tyst på vardagsrumsdörren. De vände sig båda om. En ung kvinna kom in.

Hon har det bra nu, mr Keating. Hon sover säkert hela natten.

James rätade på sig medan den unga kvinnan talade. Han gjorde en handrörelse mot Beth.

Det här är min syster, Beth. Beth, detta är June, vår skyddsängel.

Sköterskan log mot honom. Sedan vände hon sig mot Beth och tog i hand.

Trevligt att få träffa er.

Fortfarande med Beths hand i sin såg hon uppmärksamt på James.

Jag hoppas det här betyder att ni kommer att få lite sömn, mr Keating.

Beth greps genast av dåligt samvete. Hon drog till sig handen. Sköterskan såg rakt på henne.

Han behöver pysslas om lite. Jag tror inte han har sovit sedan i söndags.

Hennes tonfall var lugnt, hennes handslag hade varit neutralt. James hade alltid haft förmågan att väcka stark lojalitet. Beth hade nu den sedan länge välbekanta känslan av att svika allas förväntningar. Hon kände sig plötsligt djupt deprimerad.

Nu ledde han June mot dörren, med handen om hennes armbåge.

Än en gång tack, June. Vi ses i morgon. Vi ringer till doktor Crowley om det skulle bli någon förändring.

Godnatt, ropade Beth.

Godnatt.

Beth hörde krasandet av hennes fötter i gruset, såg henne slänga en scarf om halsen medan hon gick, med huvudet framåtböjt mot blåsten och regnet. Hon stod kvar vid fönstret tills den unga kvinnan försvunnit utom synhåll, på sin väg mot busshållplatsen.

När hon vände sig om tittade James på henne. Hon hade inte hört honom komma tillbaka in i rummet.

Jag valde att sitta hos henne på sjukhuset, Beth. Jag skulle ha gjort det varje natt även om du hade varit här, ända från början.

Beth nickade. Det blev plötsligt nödvändigt att bita hårt i underläppen. Hon log mot sin bror.

Det vet jag att du skulle. Men nu när jag är här kan vi åtminstone hålla varandra sällskap.

Han sträckte ut handen mot henne.

Vill du gå upp och se henne nu?

Hon tvekade. James gjorde en handrörelse mot stolen istället, som om han just fått en mycket bättre idé.

Vi tömmer glasen först. Sedan går vi upp tillsammans. Okej?

De satt tysta i brasskenet. Beth visste att hon stod inför någonting betydelsefullt. Det hade ingenting med hennes tacksamhetskänsla och hennes brors vänlighet att göra; det var någonting annat, någonting som hängde tungt i luften mellan dem. Hon väntade, läppjade och hoppades på att fyllas av mod.

Sovrummet låg i mörker, fyllt av en intensiv, torr värme. Det fanns en egendomlig lukt i luften som Beth genast kände igen men inte kunde sätta namn på, och en djup stillhet som hon aldrig upplevt tidigare. James tände ett nytt nattljus på moderns toalettbord. Tillsammans vände de sig om mot sängen.

Beths första reaktion var överraskning. Detta var inte hennes mamma! Hade det skett något groteskt misstag? Var fanns den robusta energin, den omisskännliga atmosfären av myndighet och duglighet? Även om Beth trodde sig ha förstått konsekvenserna av moderns plötsliga stora slaganfall hade hon inte väntat sig att finna henne så fullständigt berövad sig själv.

James strök tillbaka det mjuka håret från pannan och mumlade till henne. Beth var skräckslagen. Hon såg att ena sidan av den halvöppna munnen gick i en skarp krök neråt, att hela den vänstra ansiktshalvan tycktes ha sjunkit ihop, besegrad av år och tyngdkraft. Plötsligt drog hon sig bort från sängen och lämnade rummet. Vid trappkrönet stannade hon och höll sig i ledstången.

Lugna dig.

James kom efter nästan med detsamma. Oro överallt, som ett moln omkring honom.

Syrran? Hur är det? Hon har inte ont eller så.

Beth nickade, försökte svälja. Strupen och bröstet kändes på något sätt tilltäppta, hon hade svårt att andas. Hur klarade han det, natt