Delegaten

By Oskar Rådehed

John Tholl har gått på en riktig mina. Han var helt säker på att han skulle ro i land den affärsuppgörelse han blivit anställd för att genomföra. Ändå misslyckades han - totalt. Hur går man vidare från något sådant? John behöver inte fundera länge. Innan han ens kommit hem ringer telefonen. Arbetsgivaren har ett nytt uppdrag åt honom - något som kan ställa allting till rätta.Utan att veta vad det egentligen är han tackat ja till beger sig John omedelbart till Frankfurt, där han får sitt livs chock. Rollen han kallats in för att fylla är nämligen den som medlare i en regelrätt kidnappning. Plötsligt är han ensam ansvarig för att rädda livet på en tioårig flicka - och polisen får absolut inte blandas in. Kommer John lyckas med det till synes omöjliga uppdraget? Och vem är egentligen den stackars kidnappade flickan? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 22, 2021
• ISBN: 9788726832426

Book preview

Tisdag

Kapitel 1

Några ensamma moln svävade förbi flygplansvingarna. Himlen var klarblå och solen glimmade i det vita privatjetplanet. Inredningen andades lyx. Stolarna var i kalvskinn och glasen av kristall. Vräkigt, tänkte han och lutade stolen bakåt. Det susade i öronen, precis som det brukade göra, men trycket i kabinen fick det att bli ännu värre. Han rörde på käken och masserade tinningarna. Det fungerade inte. Oljudet ville inte försvinna. I stället hällde han upp en till whisky. Billig importerad skit, tänkte han.

Johnnie Walker Red Label. Precis den sorten han gillade. Han log. Någon hade gjort sin hemläxa.

Han svalde ner det sista i glaset och fyllde på med nytt. Strax efter att han gått ombord hade han insett att det inte fanns någon flygvärdinna. Bara en låda med sprit och en uppmaning från planets ägare att ta för sig. Det hade varit en uppskattad gest, men nu hade han tappat räkningen på hur många glas han faktiskt hade druckit.

Han kastade av sig sin svarta kavaj, lyfte ena benet över det andra och la händerna bakom huvudet. Sträckte ut ryggen och vickade på sina svarta Oxfordskor. Det spelade ingen roll hur berusad han var. Han var duktig på sitt jobb och han hade koll på läget. Sådana här förhandlingar hade han genomfört på löpande band de senaste åren. Att pressa ner priset skulle bli en barnlek.

Han skrattade till och kastade en blick på portföljen på sätet bredvid. I den fanns allt han behövde. Skriftlig dokumentation, ljudupptagningar och en bärbar dator med komprometterande bilder. Maktmedel för att hjälpa förhandlingen på traven, om den mot förmodan skulle börja hacka.

Medan alkoholen stärkte självkänslan lät han sinnena vandra vidare. Det luktade skurmedel och billigt rakvatten, blandat med något vasst. Med en varsam rörelse lutade han sig framåt och blundade. Från cockpit tycktes det komma en hint av svett. Det måste vara piloten, tänkte han. Det fanns ingen annan ombord. Med en grimas vände han bort näsan, sippade från glaset och fäste blicken på landskapet nedanför. Genom fönstret kunde han skymta djungeln, som tycktes komma allt närmare. De måste ha gått in för landning, tänkte han och tittade ner på sin guldfärgade och oktogonformade Audemars Piguet Royal Oak. De hade varit i luften i strax över en timme. Hade antagligen flugit i östlig riktning. Det borde betyda att de var någonstans ovanför Panama eller möjligtvis Ecuador. Eller kanske till och med Colombia. Han svalde nervöst.

Han var inte säker, och det gjorde honom obekväm. Vanligtvis visste han affärsresornas slutdestination i förväg, men inte den här gången. Tydligen fanns det en poäng med att mötet skulle hållas på hemlig ort. Allt han fått var instruktioner för var han skulle befinna sig och vilket plan han skulle gå ombord på. Resten skulle han få veta när han väl var framme.

Han fnös. Det var enkel förhandlingstaktik. Få motståndaren att anlända till slagfältet trött och utmattad, för att undvika långdragna förhandlingar och därmed slippa sälja till underpris. Men det fungerade inte. Han hade genomskådat knepet redan i Stockholm, när en okänd man med spanskklingande brytning ringt och väckt honom strax efter klockan två på natten och meddelat att en bil stod utanför och väntade på honom. Men han hade varit förberedd. Under de senaste två veckorna hade han gått och väntat på just ett sådant samtal. Målmedvetet hade han rullat ur sängen, klätt på sig i mörkret, stängt igen resväskan och låst ytterdörren tyst efter sig. Därefter hade han smugit ut på gatan, hälsat dämpat på mannen som nyss ringt honom och därefter stuvat in sina väskor i bilens bagageutrymme. På väg mot Arlanda hade han tagit fram sin dokumentation och gått igenom detaljerna på nytt. Strax innan de var framme vid terminal fem hade mannen bakom ratten sträckt över ett kuvert med flygbiljetter till Mexiko. Innan han lämnade bilen hade han tagit fram mobiltelefonen, hastat ner ett par korta meningar i ett sms och skickat iväg det. Många timmar senare, när han landade i ett betydligt varmare land, hade en ung man grabbat tag i honom. Sagt något på spanska som inte gick att misstolka och sedan eskorterat honom över landningsbanorna till ytterligare en mörk bil med tonade rutor. Det hade inte varit någon idé att protestera. Det incheckade bagaget skulle han få klara sig utan. I stället hade mannen kört honom över den soldränkta landningsbanan till ett betydligt mindre privatjetplan. Han hade gått ombord och nästan direkt hade planet börjat taxa längs startbanan. Om förhandlingarna mot förmodan gick katastrofalt fel och någon började leta efter honom, skulle spåren sluta i just Mexiko. Vilket också var deras poäng.

Han skrattade. Planen var väl genomtänkt, men det var ingen idé. Han hade också läst Sun Tzus The Art of War. Det skulle krävas mer än utmattning och skrämseltaktik för att få honom att vackla i den kommande förhandlingen.

I stället för att låta sig bli påverkad hällde han upp ytterligare ett glas och sneglade ut genom fönstret på det lilla planet. Längre bort skymtades klippformationer och havets vågor. Bredvid syntes ett inhägnat område med pooler och parasoller. Takpannor i terrakotta och vitputsade fasader. Ett palats mitt ute i ingenstans. Planet girade och djungeln gjorde ett tillfälligt avbrott för att göra plats för en landningsbana. Den såg sliten ut, tänkte han och svalde alkoholen i ett svep. Inte alls i samma standard som byggnaderna. Stampad jord, utan vare sig landningsljus eller radartorn. Bara en kort sandremsa, mitt ute i bushen.

– Du har landat här förut, va?

Han hasade upp ur flygplanssätet och sträckte sig närmare cockpiten. Han var inte flygrädd, men något med att landa på en så pass dålig landningsbana gjorde honom nervös.

– Absolut, mister Johnnie Walker, många gånger.

Någonting i pilotens skämtsamma ton skrämde upp honom. Svaret kom lite för snabbt och kändes lite för inövat. Han ryckte åt sig whiskyflaskan igen och kände att han behövde lugna nerverna. Den här gången brydde han sig inte om att hälla upp i glaset. I stället drack han direkt från flaskan och kände hur dropparna brann i svalget. Om ett par minuter skulle han vara nere på marken igen. Då skulle allt kännas bättre.

Planet girade på nytt och något mekaniskt hördes från underredet.

Antagligen landningsställen. Utanför fönstret kom marken närmare. Han tog ett djupt andetag och bet ihop. Vinkeln blev brantare och suset i öronen starkare. Sedan guppade det till och motorerna väsnades. Hjulen tog i marken och bromsade kraftigt. Marken var ojämn. Strax därpå sänktes hastigheten och kort därefter stannade planet helt. Genom fönstret såg han djungeln som en grön vägg vid sidan av landningsbanan. Precis bredvid skymtade en rostig halvmåneformad hangar och några meter därifrån fanns en militärjeep. På motorhuven satt en ung kvinna som såg ut att vinka mot honom.

Piloten hängde av sig sitt headset och gick för att öppna dörrarna.

– Det där gick väl bra, mister Johnnie Walker?

– Tholl, jag heter John Tholl …

– Ja, okej. Visst, Johnnie … Tholl.

– John, sa jag.

Med ett brett leende gick piloten framåt, klappade honom på axeln och hånskrattade.

– Whatever, señor, du är på marken och välbehållen. Var glad. Ta det lite lugnt och njut av livet i stället.

Han visste inte vad han skulle svara. Det var första gången som han hade landat på en leråker mitt ute i djungeln och att döma av pilotens utseende kanske han faktiskt borde vara glad över att vara vid liv.

– Men du ska också vara välkommen till Casa de Gallo, señor.

– Mm, visst …

Dörren gled ut från flygplanskroppen och en omedelbar värme sköt upp. Medan piloten gick igenom något slags checklista, ryckte John med sig sin portfölj, kabinväska, en ny flaska whisky och gick mot utgången. När han passerade den unga piloten slog han näven mot axeln och markerade sin position.

– Du väntar här. Jag är tillbaka om ett par timmar. Då vill jag att planet är tankat och redo att lyfta.

– Men, señor …

Han avbröt sig.

– Nej, du gör som jag säger. Är det förstått?

– Okej …

Det första han möttes av var luftfuktigheten. Det blev svårare att andas och han insåg direkt att den svarta kostymen han hade på sig var för varm. Besvärat började han dra loss slipsknuten i halsen, men avbröt sig. Det kanske var bättre att ha den på, trots allt. Mycket av makten satt i kläderna och om han skulle framstå som professionell var han tvungen att trotsa värmen. Allt han gjorde skickade signaler och det sista han ville var att uppfattas som svag. Han fick härda ut, tänkte han, i alla fall till dess att han kunde byta om till något bättre anpassat för värmen.

I stället bet han ihop, fattade tag om metallhandtaget på väskan och började gå mot kvinnan som mötte upp honom.

– Välkommen till oss, John, mitt namn är Mira.

Han kastade en tveksam blick på henne. Huden var brunbränd, klänningen djupt urringad och skuggan av hennes bröstvårtor lyste igenom det tunna tyget. En uppenbar distraktion, tänkte han och noterade att förhandlingarna tydligen hade börjat.

– Okej?

Hon sträckte fram handen för att hälsa, men han brydde sig inte om att besvara gesten. I stället fortsatte han förbi henne i riktning mot jeepen, fokuserad på att hålla balansen.

– Är allt okej med dig, behöver du hjälp?

– Nej. Däremot kan du få svara på var jag befinner mig. Är det Panama?

Mira svarade med att blinka flirtigt med ena ögat.

– Bra försök. Vill du att jag ska ta din väska?

Han fnös och skakade på huvudet.

– Ta mig dit vi ska bara.

– Där här vägen då.

John kastade upp väskan på flaket och hoppade in i baksätet.

– Jag har tyvärr dåliga nyheter, señor Tholl.

Han mötte hennes blick i backspegeln.

– Vad?

– Señor Yang Wu är försenad. Mötet är framskjutet tills i kväll.

– För fan.

Han muttrade och sträckte sig mot innerfickan.

– Hur kommer det sig?

Med en cigarill i mungipan och en tändare i handen mötte han kvinnans blick igen. Den såg orolig ut.

– Svara då, varför är han försenad?

– Jag vet inte, señor. Jag har inte fått någon mer information.

Hon ryckte till, som om hon plötsligt insett något, och besvarade hans blick med ett inbjudande leende. Som för att göra omständigheterna mer acceptabla. Men han gick inte på det. Allt var ett spel.

– Vi har förberett en av villorna. Du kommer inte att bli besviken. Det ska jag personligen se till. Jag kanske kan bjuda dig på ett glas champagne på terrassen? Bara du och jag, nakna i jacuzzin?

Han fnös.

– Inte intresserad.

Han tände cigarillen, drog ett djupt halsbloss och lät lungorna fyllas. Säkert bara en till förhandlingsteknik, tänkte han och släppte ut röken. Skjuta fram mötet. Göra honom osäker. Låta kvinnorna förföra honom. Använda det som påtryckningsmedel och få honom att acceptera en sämre deal. Det ljusgråa rökmolnet skingrades i vinden medan han vandrade iväg i tanken. Men det skulle han aldrig gå med på. Det var hans jobb att baxa komplicerade förhandlingar i hamn. Uppdragsgivaren förlitade sig på honom. Kvinnan tryckte på gasen och hastigheten genom den täta djungeln ökade. Det fanns bara ett tänkbart scenario och det var att vinna. Allt annat var oacceptabelt. De gröna väggarna svischade förbi och fick vindbruset att stänga ute allt annat. Han skruvade av korken på whiskyflaskan och halsade tills strupen sved.

Bara suset i öronen hördes.

Kapitel 2

Natten var fortfarande stilla i Hongkong. Himlen var molnfri och månens svaga ljus kunde precis skymtas genom metropolens upplysta stadssiluett. Trafiken flöt på och ännu hade inga polisspärrar setts till. Det enda som besvärade den åldrande mannen var hettan i lastutrymmet på transportbilen. Den gav honom en klaustrofobisk känsla av att väggarna kröp närmare. I ett försök att hantera situationen ryckte han av sig sin röda basker och sjönk ner djupare på lastgolvet. Flämtande höjde han hakan, fyllde lungorna med luft och fäste blicken ut genom rutan. På andra sidan glaset kunde han se skyskrapan som de precis hade attackerat försvinna i horisonten.

Han bröt ut i ett stilla leende och lutade huvudet bakåt. Snart kunde han slappna av. Varje gång de passerade en ojämnhet i vägbanan skallrade utrustningen och vapenkolvarna hoppade. Det stank av blod och någon jämrade sig smärtfyllt, men det rörde honom inte i ryggen. Det var så det skulle vara när hjältarna lämnade slagfältet, tänkte han. Utmattade och tilltufsade, men med vetskapen om att deras insats hade gett effekt.

Uppdraget som den fem man stora stridsgruppen hade utfört hade gått nästintill perfekt, förutom ett litet snedsteg. Den nya rekryten Pedro Rivera hade gjort ett omdömeslöst utfall och fått betala med en kula i magen. Sjukvårdaren Gomez Moratín satt bredvid hans livlösa kropp och försökte stoppa blödningen, men utan större resultat. Den massiva blodförlusten hade redan hunnit färga plåtgolvet mörkrött. Mannen suckade. Riveras skador var allvarliga och med största sannolikhet skulle han hinna förblöda innan de var framme vid gömstället.

Tyvärr fanns det inget att göra åt saken. Om han överlevde, så överlevde han. Då skulle han kunna tjäna sitt syfte även under nästa uppdrag. Men om han inte gjorde det, var det bara att gräva en grav och göra sig av med hans tillhörigheter. Några anhöriga hade han inte. Det var ett grundkriterium för att hamna i den här gruppen. Allt han kunde göra var att dra ett streck över Rivera och gå vidare. Det var så den här branschen fungerade, tänkte han. Gillade man det inte, var det bara att hoppas på bättre tur i nästa liv.

Bilen krängde till och han blev tvungen att spjärna emot för att inte sätta handen i blodet. Tankarna skingrades. Han hade tröttnat på den trånga transportbilen och den klibbiga värmen. Allt han ville var att få komma fram till gömstället och hantera lasten de transporterade, för att därefter ta av sig den trånga stridsvästen och lägga ifrån sig vapnen. Känna lite lugn och ro och njuta av vad Hongkong hade att erbjuda. Annars var det inte säkert att han skulle kunna behärska raseriet som långsamt höll på att växa till sig i bröstet.

– Vegas.

Med tre snabba slag dunkade han mot förarens ryggstöd och krävde besked.

– Ja, sir?

– Status?

– Femton minuter, sir.

– Fan också.

Han muttrade och sjönk ner på golvet igen. Det var lite längre tid än vad han hade hoppats på. Det var det bara att bita ihop, tänkte han. När han väl var framme skulle han kunna andas ut.

– Major Devillo.

– Vad?

Han ryckte till och spände blicken i Carlos Charro, som satt närmast bakdörrarna.

– Hur mår Rivera?

– Det spelar ingen roll.

– Han är skjuten. Han behöver sjukvård …

– Håll käften. Du vet precis som alla andra att det inte är så det fungerar. Blir man skjuten får man skylla sig själv. Han borde ha skyddat sig bättre.

– Men …

Miguel Devillo ryckte till och reste sig upp från sin plats. Med ett par snäva steg klev han runt trälådan på golvet och fram till Charro, spände upp låset på sitt hölster och osäkrade sitt vapen.

– Vad är det du inte förstår?

Devillo böjde sig fram, tryckte sin ärriga kind mot Charro och fräste i hans öra.

– Det här är ditt jobb, Charro. Jag räddade dig från slummen. Du vet det precis lika väl som jag. Och eftersom jag räddade ditt liv …

Han gjorde en konstpaus och förde upp vapnet mot Charros mun och in mellan läpparna.

– … så kan jag även ta det ifrån dig. Förstår du det?

Hans handlande möttes av tystnad. Budskapet var tydligt.

– Ifrågasätt aldrig mitt befäl.

Med en kort stöt slog han pistolen mot Charros gom och han hörde hur metallen träffade tänderna. Den vältränade mannen nedanför honom vågade inte möta honom med blicken, utan svarade bara med en kort nickning.

– Bra. Vi har ett uppdrag att slutföra. När det är klart kan du ta honom vart du vill, men inte förrän vi är klara. Är det uppfattat?

– Ja, sir.

– Bra. Och om du ifrågasätter mig en gång till …

– Det kommer inte hända, sir.

I samma stund ryckte golvet till.

– Håll i er!

Rösten kom från Diego Vegas som körde. Han ryckte i ratten och gjorde en undanmanöver. Reaktionen fick fordonet att kränga. Utrustning välte och svordomar bröt ut i lastutrymmet.

– Hur fan kör du?

Miguel Devillo ställde sig upp, smällde näven i plåtväggen och knöt ett grepp kring Vegas strupe. Den värdelösa kackerlackan behövde veta sin plats, tänkte han och kände hur hatet inom honom växte. Om han inte klarade av att köra, hade han heller inget att göra i hans stridsgrupp.

– En jävla moped. Svängde rakt ut i vägen.

Orden kraxade fram medan trycket kring halsen ökade.

– Det här är Hongkong, vad hade du förväntat dig? Kör jävligt försiktigt. Det sista vi vill är att polisen stannar oss just nu. Är det förstått?

– Ja, sir!

Devillo släppte greppet kring Vegas hals och hörde hur han hostade till.

– För fan, ni är ett gäng amatörer …

Miguel Devillo muttrade medan han plockade upp automatvapnet som hade vält omkull.

– Jävla amatörer …

Han frustade på nytt och la märke till något som bröt igenom däckens sorl. Trälådan på golvet hade vält omkull och genom locket hördes ett ynkligt ljud. Han böjde sig närmare och tyckte sig ana en snyftning. Ansiktet bröt upp i ett grin. All frustration han tidigare känt var som bortblåst. I stället ersattes den av en känsla av upphetsning. Det lät som om den lilla flickan inuti lådan grät.

– Så ja, Zamani. Du kan vara lugn. Ingenting kommer att hända dig.

Devillo flinade elakt. Han visste att det var en lögn.

Kapitel 3

John Tholl lät ytterdörren till villan gå igen bakom honom. Motorljudet från jeepen försvann iväg från huset. Han stannade till för ett ögonblick, sög in atmosfären och kände lukten av kall sten. Medan han gick genom den svala villan, vidare ut mot terrassen, sparkade han av sig sina Oxfordskor och kastade kavajen och den svettindränkta skjortan åt sidan. Kylan från golvet var en välkommen kontrast till hettan. Med en vimmelkantig rörelse lyfte han den halvdruckna whiskyflaskan till munnen, lät spriten rinna genom strupen och vidare ut i kroppen. Han var berusad. Betydligt mycket mer än vad han egentligen borde vara.

Han stannade till och tittade ut över omgivningen samtidigt som han drog glasdörrarna åt sidan. En salt bris svepte in. På andra sidan dörrarna öppnade havet upp sig. Vågorna gick som diagonala kokainlinor genom bukten. En efter en svepte de upp på den vita sandstranden, innan de ebbade ut och försvann. Han skrattade och svepte en till djup klunk. Det var en hypnotiserande utsikt och ett uppskattat avbrott från den bistra hösten hemma i Stockholm. Det enda som förstörde ögonblicket var den dova känslan av illamående och huvudvärk. Spritens fel, tänkte han och sträckte upp flaskan mot himlen som för att avgöra om han skulle dricka mer, eller vara nöjd för stunden. Därefter fnös han, skakade självsäkert på huvudet och svepte resten av innehållet, innan han kastade tompavan i en brant vinkel över terrassräcket, vidare ut bland träden, för att till slut höra den krossas mot marken långt nedanför. Den salongsberusade känslan han haft på planet hade gått över i en ordentlig fylla. Ögonen blinkade ofokuserat när allt plötsligt snurrade till. Balansen hann inte riktigt med och han vacklade till.

– Fy fan …

Han mumlade för sig själv och mötte sin egen spegelbild i altandörren. Överkroppen var bar och den mörka skäggstubben låg som en skugga i ansiktet. Han tvingades fokusera för att få tillbaka skärpan. Håret hade lockat sig i nacken och de mörka ögonbrynen fick ögonen att se nästan svarta ut. Han blinkade till och gnuggade bort en känsla av yrsel innan han tog ett steg närmare, la händerna mot glaset och lät solen träffa ansiktet.

– Fan vad snygg du är, ditt lilla fyllo.

Han skrattade åt sitt eget skämt och kände att han var guds gåva till mänskligheten. Tandraden var vit och när ögonen log var han omöjlig att motstå. Det hade han fått höra hela livet. Fyrtiofem år gammal, nästan tvåhundra centimeter lång och bred som en hockeyspelare. Någon hade i ungdomen påstått att han var lik Clive Owen. Själv var han inte lika övertygad. De mörka dragen var desamma, men hans utseende var mer skandinaviskt jämfört med filmstjärnans. Lite mer välvårdat, kanske, men det var också länge sedan någon hade gjort den liknelsen. Nu för tiden var utseendet ingenting han prioriterade. Det liksom bara fanns där. Visst, ibland tvivlade han, men det var mest när han var bakfull och sinnet kändes svagt. Eller när han såg fotografier av sig själv. Då kom tankarna på att träna mer och äta nyttigare. Försöka komma i bättre form. Ibland hade han till och med gett det ett försök, genom att trycka in ett par extra pass på gymmet, men det höll aldrig i längden.

Medan han gick tillbaka in i huset erkände han för sig själv att det aldrig skulle bli någon förbättring. Han hade ingen egentlig lust till det. Det fick vara som det var, tänkte han. Med tanke på allt som hade hänt den senaste tiden, vilket också hade fått honom att inse att det fanns viktigare saker i livet än att bara prioritera sig själv och sitt eget utseende. Han flämtade till när minnesbilderna blev för jobbiga och han sökte desperat efter något mer att dricka.

– Ett steg i taget. Ett litet steg i taget. Aldrig stanna, alltid kämpa.

Han rusade fram till minibaren, knäckte en burk Heineken och drack halva i ett svep innan han fortsatte vidare genom huset och in i badrummet.

Byxorna föll till golvet och han ställde sig naken under takduschen. Det varma vattnet träffade axlarna och fick de värsta hjärnspökena att skingras. I stället tvingade han sig själv att fokusera på det kommande mötet och anledningen till att han befann sig i den sydamerikanska djungeln. Han tvålade in sig och gick igenom öppningsstrategier, attackvinklar, distraktionsmoment och undanmanövrar.

Medan tankarna las som ett pussel fortsatte han klunka i sig den kalla ölen. När duschkranen drogs åt hade han sammanfattat allt till en enkel plan som handlade om att förstå vad motståndaren ville ha och utforma angreppet därefter.

Han gick fram till spegeln och mötte sin egen blick.

– Det finns bara ett sätt som det här kan sluta på.

Han log och svepte det sista ur ölburken. När han lämnade badrummet kändes huvudet klarare, kroppen mer alert och strategin fulländad. Han lyfte upp kabinväskan och kastade den på sängen. Dragkedjan for upp och han plockade fram en ljusbeige kostym med en tillhörande rosa skjorta. Håret kammades på plats, rakvatten baddades över kinderna och pastiller tuggades tills andedräkten osade mint. Han kände sig redo. Trots motståndarens försök att få honom ur spel var han övertygad om att hans plan skulle fungera.

Det fanns inget alternativ. För att han skulle nå det han drömde om behövde han lösa den här förhandlingen och vinna uppdragsgivarens förtroende. Bli befordrad och komma ett steg närmare den innersta kretsen.

– Ett steg i taget.

Han upprepade sitt mantra.

– Först förhandlingen.

Han drog upp laptoppen från datorväskan, fällde upp locket och slog sig ner vid skrivbordet. Skärmen fladdrade till och en specialanpassad inloggningssida framträdde.

– Vänligen uppge ditt namn.

Datorns röst lät ihålig.

– Jonathan Erik Tholl.

– Vänligen placera ditt fingeravtryck.

Han gjorde som han blev uppmanad. Processorn surrade till och ett intranät dök upp på skärmen. I mapparna fanns de maktmedel han hade samlat på sig och som han behövde för att lyckas med förhandlingen. Med några snabba knapptryck laddade han ner filerna och förberedde en snabb åtkomst inför mötet. Därefter loggade han ut och stoppade ner datorn i portföljen igen.

Sekunden efter knackade det på dörren. Han tittade ner på klockan och konstaterade att eftermiddagen hade gått över i tidig kväll.

– Ja?

Dörren öppnades. När han kom fram till hallen möttes han av samma kvinna som hämtat honom från planet.

– Mira, var det, va?

– Det stämmer, señor Tholl.

– Vad hade du på hjärtat?

– Señor Wu väntar på dig vid middagsbordet.

– Säg åt honom att jag kommer om en stund.

– Jag behöva dessvärre insistera. Yang Wu är inte en man som gillar att vänta.

– Hörde du inte vad jag sa? Jag kommer om en stund.

John motade Mira mot dörren, innan han smällde igen den i ansiktet på henne, vände sig om och tog ett steg tillbaka mot vardagsrummet. Den här förhandlingen skulle ske på hans villkor. Att göra något förhastat var aldrig bra och dessutom vägrade han hoppa som en hund genom de ringar Yang Wus höll upp framför honom.

Det var inte så det fungerade, tänkte han medan han gick mot minibaren, öppnade en ny ölburk, slog sig ner på sängen och lutade sig bakåt. Ögonen slöts och ett lugn spred sig inom honom.

– Det här är för dig …

Innan tankarna hann glida iväg hörde han hur det bankade på dörren på nytt. Han bet ihop, suckade och reste sig upp.

– Vad fan vill du, förstod du inte första gången?

Han ropade och gick emot henne. I samma stund som han greppade handtaget flög dörren upp. Kvinnan var borta. I stället möttes han av en mans tveksamma uttryck.

– Vart tog Mira vägen?

– Señor vill att du kommer nu. Du följer med mig.

John skrockade och drog elakt på smilbanden.

– Visst, om han tycker att det är viktigt så får jag väl följa med då.

I ett svep stoppade han fötterna i ett par loafers, drog med sig portföljen och stängde dörren efter sig.

– Den här vägen, señor Tholl.

Den korta sydamerikanska mannen höll ett snabbt tempo. Benen trippade fram över stenlagda trädgårdsgångar, vidare under ett överhängande tak in till själva huvudbyggnaden. Längs gångarna växte rosa blomrankor och längre bort skymtade poolområdet han sett från luften. De passerade genom spröjsade balkongdörrar och vidare in i en överdådig hall. Golven såg ut att vara i ett mörkt träslag och längs väggarna hängde oljemålningar. Längre in kände han hur det luktade mat. Något slags fiskrätt och nybakat bröd. Mansröster stegrades och innan han klev in i matsalen hördes ett tjattrande sorl. Han skulle tydligen inte tillbringa middagen ensam med señor Wu.

– Mister Johnnie Walker, kul att du ville närvara.

John suckade och skakade på huvudet. Den kinesiska affärsmannen bröt på dålig engelska.

– Självgod liten jävel.

Han mumlade tyst för sig själv men avbröt tvärt när han insåg att den sydamerikanska mannen tittade undrande på honom. Han måste muttra tystare framöver, tänkte han. Framför allt när han var berusad. Då var det svårt att avgöra om tankarna stannade i huvudet eller fortsatte ut genom munnen.

Han tvingade fram ett leende och tog ett steg in i matsalen. Ett tiotal stolar skrapades mot golvet medan männen runt bordet ställde sig upp för att hälsa honom välkommen.

– För all del, mina herrar, sitt ner.

Tonläget lät skarpt. Mer som en order än en ödmjuk uppmaning. Han gick fram till den tomma stolen mittemot Yang Wu och greppade ryggen.

– Slå dig ner.

– Tack.

Samtidigt som John drog ut stolen och satte sig klarade Yang strupen.

– Mina herrar, det här är John Tholl. Ansvarig för internationella förvärv hos Astilioni GmbH. Han är här för att han tror att han ska få köpa våra fraktfartyg.

Några av männen runt bordet bröt ut i ett hånskratt.

– Jag är ledsen att behöva säga det, men det kommer bara hända om du är beredd på att buda över alla andra.

Yang Wu spände blicken i John Tholl.

– Och det, min herre, kommer att bli en dyr affär. En affär som jag inte tror att ni har råd med.

Kapitel 4

Månen hade försvunnit bakom en av skyskraporna ungefär samtidigt som de starkaste neonskyltarna hade upphört. Genom framrutan kunde major Miguel Devillo skymta en förändrad omgivning. Den tidigare känslan av polerad fasad hade försvunnit. I stället såg han ett virrvarr av människor, gigantiska reklamtavlor, marknadsstånd och hus som liknade skokartonger staplade på varandra.

– Vegas?

– Ja, sir?

– Var befinner vi oss?

– Enligt gps:en …

Han tystnade och försökte läsa namnet.

– Sham Shui Po.

Miguel Devillo nickade till svar och sjönk ner på golvet igen samtidigt som han beordrade Vegas att rulla ner rutorna. Temperaturen i lastutrymmet sjönk. En hint av sopor och bensin sköljde in och han förstod att stadens mindre privilegierade bodde här. De fattiga, gamla och sjuka. Alla på ett eller annat sätt packade som sardiner i skokartongerna som reste sig ovanför matstånden. Han vred på sig. Det var klaustrofobiskt trångt. Inte bara i bilen, utan även ute på gatorna. Nu hade dessutom deras hastighet reducerats till krypfart.

Området var fullbelamrat med bussar, små lastbilar och fotgängare. Han försökte tvinga sig själv att tänka rationellt. Se fördelarna med att deras närvaro smälte in med resten av myllret och att polisspärrar i princip var en omöjlighet i det här området. Men han kunde inte. På något sätt påminde slummen honom om hans gamla kvarter. De nedgångna plåtskjulen han vuxit upp i. Trångboddheten. Lukten. Misären. Känslan av vanmakt och alla övergrepp han blivit utsatt för. Han bet ihop och tryckte tillbaka ett obehagligt minne. Det var länge sedan nu, tänkte han och blundade. Ett helt annat liv som han faktiskt lyckats tagit sig ifrån. I samma stund kände han hur bilen bromsade in och blev stillastående. Tankarna skingrades. Förardörren öppnades och Vegas hoppade ut. Devillo tittade ner på sitt armbandsur. Han behövde fokusera på uppgiften nu. Det hade gått strax över tjugo minuter sedan han bett om ankomsttiden. Stämningen i lastutrymmet var fortfarande dämpad. Pedro Riveras tidigare smärtfyllda stön hade tystnat. Ansiktet såg blekt ut och blicken stirrade livlöst i taket. Han var säkert redan död, tänkte han. Eller så var han så pass nära döden att det bara rörde sig om några minuter. Oavsett vilket spelade det ingen roll. Rivera var borta. Om han inte kunde tjäna uppdragets syfte fanns det inte heller någon anledning att ha honom med. I stället fäste Devillo blicken mot trälådan i mitten av lastutrymmet. Uppdragets huvudsakliga uppgift. Från insidan tyckte han sig höra det svaga jämrandet igen. Kanske en snyftning. Han var inte säker. Männen som fortfarande var vid medvetande vågade knappt andas. Än mindre titta på honom. Både Charro och Moratín satt med huvudena böjda nedåt med blicken i golvet och automatvapnen redo i händerna. Precis som det skulle vara.

Major Devillo log åt sina egna tankar och kände hur det pirrade längs benen, upp mot ljumsken. Han flyttade blicken. Utanför lastbilen tornade ett gallerstaket upp sig och på andra sidan såg han ett höghus. Flera av fönstren hade slagits sönder och fasaden var delvis täckt av plywood. Det gamla huset såg nedgånget ut, kanske till och med övergivet. Strax intill fanns ett garage med två infarter. Den ena täcktes av en trasig vägbom.

Gallergrinden rasslade till och ett ögonblick senare kom Vegas tillbaka, hoppade in bakom ratten innan han långsamt styrde fordonet framåt.

Marklutningen blev brantare och däcken skakade till när de rullade över ett dagvattengaller. Ljuset i lastutrymmet försvann. Någon minut senare gjorde Vegas en kraftig vänstersväng, bromsade in, drog åt handbromsen och hoppade ur bilen. En omedelbar reaktion gick genom bilen. Bakdörrarna for upp. Sval luft strömmade in. Vegas fattade tag om fotänden av trälådan, medan Moratín och Charro gjorde en gemensam insats för att lyfta den vid huvudänden.

– På tre.

Devillo hoppade ut på betonggolvet och kommenderade manövern.

– Tre, två ett. Lyft.

Ett unisont rassel hördes när gruppen tog i och lyfte lådan ur bilen. Därefter fortsatte de vidare bort mot trapphuset. Devillo höll sig till höger och kände hur en fuktig stank slog