Gör ditt val

By Oskar Rådehed

Journalisten Jenny Strömberg sitter vid sitt köksbord och stirrar blankt ut över ett grått Stockholm. På datorskärmen framför

henne finns ett meddelande hon har svårt att förstå. Det finns mer. Du förtjänar att veta sanningen. Tankarna rusar, men något svar kommer inte. Allt hon vet är att det har rapporterats om ett brutalt brott i Saltsjöbaden, men detaljerna är knapphändiga. Motvilligt inser hon att det är hennes jobb att bevaka händelsen. Medan frågorna blir fler, börjar också hennes oro att växa. Vem är egentligen avsändaren till mejlet och varför har han valt ut just henne?

"Gör ditt val" är den nervkittlande fortsättningen till "Män med makt".

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: May 8, 2019
• ISBN: 9789178293339

Book preview

krossades.

Kapitel 1

Saltsjö-Duvnäs, Nacka

Klockan 10:02

– Kom igen nu då!

Richard Walls rop ekade genom trävillans hall.

– Om ni inte kommer nu, så åker jag utan er!

– Ja ja pappa, vi kommer snart, chilla lite!

Han tittade ner på sitt armbandsur och suckade högt.

– Om ni inte är påklädda och klara inom tre minuter så ställer jag in söndagspizzan!

– Men nej!

Från övervåningen hördes familjens yngsta dotters missnöjesvrål. Han visste att deras söndagstradition var veckans höjdpunkt och inget man offrade i första taget. Det var en ond åtgärd att hota med, men en effektiv sådan.

– Vad är det som tar sådan tid, egentligen?

– Älskling, låt tjejerna hållas.

Katarina Wall log mot honom.

– Du vet att de gärna vill följa med ut med båten och de gör så gott de kan.

Hon kom fram och la sin arm runt honom.

– Ja, men du vet att det är bråttom om vi ska hinna få ut de nya trädgårdsmöblerna den här helgen, för nästa helg är vi ju som bekant bortbjudna.

Han tittade överdrivet missnöjt mot sin älskade hustru, grimaserade lekfullt och kramade henne hårdare.

– Och älskling, det är inte mitt fel. Det är ditt. Det var du som tackade ja till den inbjudan, trots att du vet att jag helst inte umgås med dem på fritiden.

– Skärp dig Richard, du vet att tjejerna går bra ihop. Suck it up och var en man.

Hon klappade honom på magen och gick mot köket. Han stod ensam kvar i hallen, klädd i en svart seglarjacka från Pelle P och mörkblå jeans. På huvudet hade han en solblekt keps och runt halsen hängde ett par solglasögon i en tjock gummirem. Han såg sig själv i spegeln och skrattade. En riktig man, tänkte han tyst för sig själv.

– Seriöst nu tjejer, jag orkar inte vänta längre!

– Men jaa!

Richard vred på sig. Det gjorde alltid lite mer ont i hjärtat när äldsta dottern tog till den där tonen. Hon började bli stor nu och snart var hans roll som far inte lika betydelsefull längre. Hon skulle klara sig själv, vare sig han ville det eller inte.

– Men snälla Olivia, inte den där tonen. Packa ner det ni ska ha så åker vi sedan. Snälla?

– Jag har ju sagt att jag inte vill bli kallad det!

Dotterns rop följdes av en hård smäll i en sovrumsdörr.

– Richard?

– Ja, vad är det älskling?

– Du är helt säker på att du har med dig allting nu, va?

Katarinas röst lät uppfostrande.

– Men ja, snälla. Dalta inte med mig som om jag vore ett barn.

– Bilnycklarna?

– Ja ...

– Båtnycklarna?

– Men herregud. Ja så klart.

– Mobiltelefonen?

Richards hjärta hoppade över ett slag. Han försökte hålla masken.

– Ja, absolut.

Han lät tveksam.

– Du har glömt telefonen, eller hur?

Katarina tittade snett på honom och ruskade på huvudet.

– Nej, faktiskt inte.

– Vad är det då? Jag ser ju att det är något.

– Jag har glömt att ladda den bara … Det kom jag på nu …

– Men Richard, du är ju helt hopplös. Sätt den på laddning nu tills tjejerna är klara, så får du ladda den mer i båten senare. Här, ge mig den så fixar jag det.

Katarina sträckte fram handen och ryckte åt sig mobiltelefonen.

– Vad är det tjejerna håller på med, egentligen?

– Jag tror de letar efter något.

– Vad för något?

– Vet faktiskt inte.

– Tjejer, vad är det ni letar efter?

Springande fötter dånade i trappan, innan två blonda tjejer rusade in i hallen.

– Mamma, mamma, vi hittar inte Mozart!

– Va, vad är det du säger, vart har han tagit vägen då?

– Jag vet inte mamma, han är borta!

– Har ni kollat på tomten, han kanske bara har smitit ut?

– Ja, men vad tror du, vi har letat hela morgonen och vi hittar honom inte.

Den äldsta dottern lät spydig.

– Du Olivia, inte den där tonen till din mamma, förstår du?

– Ja, men alltså…

Richard avbröt.

– Nej, inte den tonen.

– Richard, skärp dig. Du överdriver.

Katarina blängde på honom.

– Gumman, har ni letat på grannens tomt? Han var ju där sist han sprang iväg, kommer du ihåg?

– Ja, han är inte där, mamma. Jag lovar.

Yngsta dottern Jennifer hade svårt att hålla sig från att börja gråta.

– Men gumman då, vi hittar honom, du behöver inte vara ledsen. Richard, du kan väl åka ut och leta efter honom?

– Ja, givetvis.

Richards reaktion kom lite för snabbt och lät lite för glad för att det skulle låta trovärdigt.

– Jag åker på en gång.

Han vände sig om i försök att dölja sin glädje. Skönt, tänkte han, äntligen kunde han komma iväg till båten i lugn och ro och på vägen dit leta efter familjens hund. En lugn söndag, helt utan familjens tjat. Han skrattade för sig själv och öppnade ytterdörren.

– Se inte så jäkla nöjd ut, Richard.

Katarinas ögon sa mer än orden hon uttalade.

– Vad? Jag ska ju bara leta efter Mozart, jag är snart tillbaka. Jag lovar.

– Mm, eller hur.

– Puss puss, älskade familj!

Han smackade medan han sprang mot bilen. Audi RS6:an blinkade till. Han startade, rullade nedför garageuppfarten och stannade till. Vinkade glatt till huset och körde därifrån, samtidigt som han var noggrann med att titta åt sidorna. Om familjen fortsatte granska honom, ville han vara säker på att de såg att han tog uppdraget på största allvar. Så fort han svängt runt hörnet och kommit ur synhåll, växlade han upp och ökade hastigheten.

Han såg hur regnmolnen hängde över city samtidigt som han kände på sig att det skulle bli en fin dag ute till havs. Asfalten var fortfarande blöt från nattens stormväder och vissa fruktträd såg hårt åtgångna ut, men molnen på himlen var på väg bort. Solen sken i horisonten. Han log och trummade på ratten. Han föreställde sig en dag beståendes av en båttur med sin Princess V65 och en lugn stund för sig själv på familjens skärgårdsidyll på Nämdö. Det fanns inget bättre sätt att spendera en söndag på innan en ny intensiv arbetsvecka tog vid, tänkte han.

Kapitel 2

Götgatsbacken, Södermalm

Klockan 10:15

Vattenpärlor hade trängt upp ur ostskivan. Kanterna blivit mörkare. Teet hade sedan länge kallnat. Hon visste att hon var tvungen att äta, men hon orkade inte. Hon saknade aptit. Den första smörgåsen hade hon med stort motstånd tvingat i sig, men den andra hade blivit liggandes på köksbordet. Brödsmulorna skavde mot armbågarna. Regnet droppade mot fönsterblecket. Hennes blick flackade planlöst över Södermalms koppartak. Egentligen ville hon gå tillbaka till sängen, dra täcket över huvudet och sova tills att allt kändes enklare. Tills livet kändes värt att leva igen. Men hon kunde inte. Halv elva skulle hennes chef ringa och stämma av hur det gick med artikeln. Då var hon tvungen att komma på en ny lögn till varför hon inte hade kommit så långt som redaktionen förväntat sig.

– Fan också …

Hon suckade högt och kände hur det vibrerade i bröstet. Läppen darrade och tårarna var nära. Hon ställde sig upp, gick till badrummet och kastade kallt vatten i ansiktet. Mascaran började rinna längs med kinderna och hon tittade djupt i spegeln.

– Varför, varför händer det här mig?

En känsla av raseri brann till. Hon flämtade, bet ihop käkarna och stångade pannan mot badrumsspegeln. Glasskivan sprack längs med fästena och pannan sved till. Hon satte sig andfådd på toalettsitsen med ansiktet i handflatorna.

Smärtan hjälpte. Bröstet kändes lättare och den skälvande känslan var borta. Allt som fanns kvar var smärtan i pannan. Ovanför ögonbrynen kände hon en rodnad svullna upp och hur huvudet värkte. Det skulle säkert bli ett blåmärke, tänkte hon. Men hellre det än känslan av hopplöshet. Nu var det hon som bestämde över känslorna igen.

Hon ställde sig upp, fnös åt hur patetisk hon kände sig och gick tillbaka till köket. Det var som om hon var tillbaka i tonåren och det enda sättet att hantera jobbiga känslor på var med sitt självskadebeteende. Det värsta av allt var att det fungerade. Nu kunde hon lägga känslorna åt sidan och fokusera på arbetsuppgiften hon var tvungen att utföra.

– Du är så jävla ynklig …

Hon pratade högt för sig själv när hon ryckte åt sig kaffebryggarens glaskanna, hällde upp en stor kopp, satte sig vid köksbordet, fällde upp dataskärmen och möttes av skrivprogrammets blinkande indikator. Sidan var tom. Hon hade inte lyckats skriva en enda rad på artikeln som skulle vara klar senare i eftermiddag.

Frustrationen kokade. Hon blundade, lutade sig bakåt och slog ihop händerna. Bara hon fick fram rubriken, kom ingressen snabbt därefter. Hon öppnade bildmappen hon fått skickat till sig och försökte föreställa sig en sexig rubrik. Kroppen kändes matt från bristen på mat. Hon sneglade ner på brödskivan och övervägde att ta en tugga. Äckelkänslorna bubblade upp och hon ryggade tillbaka. Smörgåsen gick inte att äta längre, ostskivan hade torkat och vikt sig uppåt. Den var bara att kasta. Hon vände sig om mot soptunnan och såg samtidigt att mobiltelefonen sken upp. Sekunden senare vibrerade den mot träskivan.

– Ja, det var Jenny.

– Hej Jenny, hur mår du?

– Tackar som frågar, jag mår bara bra. Hur mår du själv?

– Men du, allvarligt talat. Kan du jobba?

– Du behöver inte oroa dig för mig, jag klarar mig. Men däremot tänkte jag på den här artikeln …

– Bra, Jenny. Alltid jobbet först.

Hon hörde hur kvinnan på andra sidan linjen harklade sig och tog ny sats.

– Ja, vad är det med den?

– Är det verkligen rätt vinkel? Jag menar, jag tänkte, vi kanske skulle …

Jenny hörde hur osäker hon lät på rösten.

– Ligger du efter Jenny, för du har väl artikeln klar till 17:00?

– Ja, absolut. Den är i princip klar, precis den vinkeln som du efterfrågade, men jag tänkte att den kanske skulle behöva vinklas utifrån ett bredare perspektiv?

– Jenny, jag vet inte vad du tror att det skulle ge. Men om du inte är klar med artikeln till i eftermiddag, så kommer du få en tjänstledighet beviljad av mig, vare sig du vill det eller inte.

– Jag behöver ingen tjänstledighet, jag klarar mig.

– Jag hör vad du säger. 17:00, i eftermiddag, annars blir det obetald tjänstledighet och så ses vi igen om två veckor.

Hennes chefredaktör kopplade bort samtalet utan att säga hejdå, uppenbart irriterad över det svävande svaret. Hon var nitisk på så sätt. Allt var tvunget att falla på plats, precis som hon hade planerat, annars blev det problem. Jenny visste det och brukade vanligtvis vara noggrann med att leva upp till de krav som ställdes på henne. Men just nu orkade hon inte. Det tog emot för mycket. Hon övertygade sig själv om att ta en paus i några minuter, så skulle hon kunna fokusera bättre och förhoppningsvis skulle orden börja flöda.

Hon suckade och skulle precis fälla ihop datorn igen, när hon såg att hon hade fått ett nytt mejl.

Avsändare: Okänd

10:33 - Det finns mer.

Hej Jenny,

Du vet inte vem jag är och du har all anledning att inte tro mig. Men jag vill att du ska veta att det finns mer om morden i Saltsjöbaden än vad som tidigare har rapporterats. Du förtjänar att veta sanningen.

/Fama.

Jenny blev tveksam. Det hände då och då att hon fick anonyma tips från människor som ville att hon skulle skriva artiklar eller reportage om vissa saker. Ibland gav det utdelning, men för det mesta var det bara skräp eller dåliga försök till gratis marknadsföring. Hon läste mejlet igen och blev allt mer tveksam. En anonym e-postadress signerad med falskt namn, dessutom om ett ämne som Jenny inte hade någon koll på. Men, tänkte hon, och stannade vid meningen i mitten av mejlet. Det finns mer.

– Vad menades med det? Och vad fan betydde du förtjänar att veta sanningen?

Hon läste mejlet en tredje gång och kände att det kanske faktiskt var värt att svara. Höra vad avsändaren menade. Utan att göra en större sak av det klickade hon upp en svarsruta och började skriva.

Hej Fama,

Tack för ditt mejl. Jag skulle gärna vilja veta mer. Vad menar du med att det finns mer?

Med vänliga hälsningar

Jenny Strömberg

Journalist

Stockholmsbladet

Sänd. Mejlet gick iväg och hon lutade sig tillbaka. Du förtjänar att veta sanningen. Hon kände sig förvirrad. Under gårdagskvällen hade hon sett notiser på telefonen som handlat om att två mord skett ute i Saltsjöbaden. Mer än så visste hon inte, hennes chefredaktör hade inte satt henne på att skriva den artikeln och hittills hade nyhetssändningarna inte engagerat henne. Folk blev mördade var och varannan dag i Sverige, det enda som fick henne att lyfta på ögonbrynet var det faktum att det hade skett ute i Saltsjöbaden, ett av de finaste områdena i Sverige. Hade det stått Malmö, Göteborg eller någon av förorterna i Stockholm, hade hon inte ens brytt sig om att läsa artikeln. Då hade hon klickat bort notisen på telefonen och gått vidare med sitt eget arbete. Nyhetsbruset var för jobbigt för att försöka följa. Hon fick nöja sig med att försöka bevaka det som hennes chefredaktör hade tilldelat henne. Lokalpolitik i Stockholm. Det brukade vara givande, men då och då blev det både händelsefattigt och fantasilöst. Däremot hade hon känt ett starkt intresse för den artikelserie hon arbetade på just nu. Den första artikeln hade tagit skruv och blossat upp en politisk storm för regeringen. Den hade handlat om hur Sveriges bostadsminister blivit ertappad med byxorna nere på en strippklubb i Nice. Flera medier hade rapporterat om händelsen, bland annat radionyheterna. Men efter den hade livet ställts på sin spets och all luft gått ur henne. Nu ville hennes chefredaktör att hon skulle följa upp med fler artiklar på samma ämne. Ända sedan i torsdags hade hon försökt, men utan att lyckats. Det hon nu ville ha var en omfattande artikel om konsekvenserna för Stockholms bostadsmarknad, om bostadsministern avgick. Oppositionen krävde det och mycket talade för att det skulle bli så.

Hon suckade på nytt och försökte se framför sig hur bostadsministerns handlande skulle påverka bostadspolitiken i Stockholm, när datorn plingade till på nytt.

Avsändare: Autoresponse noreplay

10:36 - Unable to deliver.

Could not send message. Please check the recipients are correctly formatted.

Hon öppnade mejlet och läste texten. Mejlet gick inte fram. Adressen hon försökte skicka till verkade inte finnas. Konstigt, tänkte hon och öppnade mappen för skickade mejl. Hon markerade texten, kopierade och klistrade sedan in den på nytt. Därefter dubbelkollade hon att hon skrivit in rätt adress, och klickade på sänd. Svaret kom omgående.

Avsändare: Autoresponse noreplay

10:37 - Unable to deliver.

Could not send message. Please check the recipients are correctly formatted.

– Vad fan …

Hon svor besvärat för sig själv medan hon läste om texten. Det kliade i henne. Hon ville veta vad det var som menades med mejlet. Att det inte gick att besvara fick bara hennes nyfikenhet att växa. Hon behövde få något slags svar innan hon kunde lägga det åt sidan. Och ett uppskov på sin andra deadline. Det var orimligt att hon skulle hinna till 17:00.

– Hej Eva, det är Jenny igen.

Hon höll telefonen nästan krampaktigt mot örat.

– Yes, vad gäller det?

– Du, jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här, men jag har fått ett nytt spår.

– Om vadå? Om Anders Larsson? Vad har Sveriges snuskigaste bostadsminister gjort nu?

Jenny hörde hur hennes chefredaktör eldade upp sig på andra sidan luren.

– Det är det jag tänkte ta reda på. Det är faktiskt därför jag ringer dig, har du en annan piece du kan köra i stället för min artikel? Jag vet att jag sa att jag skulle vara klar till deadlinen, men jag behöver skjuta på den. Jag tror att det här är bättre …

– Jenny …

Eva blev tyst.

– Snälla … Sist jag fick ett sådant spår visade det sig att bostadsministern trampat i klaveret och jag har en känsla av att det här spåret är minst lika bra …

Hon överdrev för att köpa sig tid.

– Okej, fine. Jag plockar in något annat. Jag skjuter upp din deadline.

Jenny klickade bort samtalet och började genast scrolla igenom sin kontaktlista på telefonen, tryckte på namnet hon letade efter och hörde hur telefonsignalerna började gå fram.

– Ah, vad är det?

– Jäklar vad trevlig du är då?

– Ja, sorry, mycket nu bara.

Mansrösten på andra sidan harklade sig och ansträngde sig för att låta trevligare.

– Ja, vad hade du på hjärtat?

– Var du ute i Saltsjöbaden i går?

Mannen blev tyst en lång stund innan han svarade.

– Jenny, vad fiskar du efter?

– Kan du svara på min fråga bara?

– Men varför, varför vill du veta det? Du kan väl läsa om det i tidningarna i stället?

– Ja, men jag vill inte skaffa mig en snedvriden uppfattning, jag vill höra det som om det kom direkt från källan. Jag vill veta sanningen, inte kvällstidningarnas klickvänliga version. Så, skulle du kunna vara så söt och svara på min fråga nu. Tjänstgjorde du på brottsplatsen vid Stockholmsvägen i Saltsjöbaden i går?

– Jenny … För fan. För ditt eget bästa, börja inte rota i det här nu. Finns det inget bättre du kan sysselsätta dig med? Jag vet att det är tungt nu. Det är tungt för mig med ska du veta, men …

Mannen kom av sig.

– Skriv något om bostadsministern i stället, eller vad som helst egentligen. Bara du håller dig borta från det här fallet. Det kommer inte komma något bra av det… Nu måste jag gå. Ring inte mig igen.

Samtalet klickades bort innan Jenny hann ställa fler frågor. Hon blev sittandes vid köksbordet lutandes mot sina armbågar. Allt som fanns kvar var hennes kalla telefondisplay mot örat och känslan av uppgivenhet. Svaren hon hade fått var inte alls det hon hade hoppats på. Snarare tvärtom. Han som alltid hade funnits för henne, ställt upp och hjälpt henne, var nu tvär. Nästan oförskämd. Hon fick inte ihop det. Kunde han inte hålla privatlivet skiljt från arbetslivet? Hon som bara ville ha svar på de vanliga sakerna. Vem som blivit mördad, hur tillvägagångssättet varit och ifall polisen hade några ytterligare spår att gå på. En av förövarna var tydligen redan död, det hade hon sett på telefonens notiser och den andra var häktad misstänkt för mord. Men det fanns mer. Annars skulle hon inte fått mejlet från avsändaren som kallade sig för Fama. Dessutom, tänkte hon, det fanns ingen chans att hon skulle sitta kvar hemma hos sig själv och älta i sin sorg. Hon behövde komma ut, få tankarna att skingras. Hitta ett nytt scoop. Göra något. Känslorna skulle finnas kvar. När mörkret la sig över henne igen och ensamheten kom krypande, då var det bara sorgen som fanns kvar. Och nu när hon behövde honom som mest, då ratade han henne som gamla matrester.

Kapitel 3

Enskede, Stockholm

Klockan 10:41

– Vakna!

Hon ruskade på honom så att sängen skakade.

– Mmm, vad är det frågan om?

Rösten lät sömndrucken.

– Vakna då, vi har försovit oss!

– Va, vad snackar du om?

– Vi måste checka ut från hotellet om mindre än tjugo minuter, så upp nu!

– Ta det lugnt Elina, vi ska inte checka ut förrän klockan tolv. Vi har gott om tid.

– Är du helt säker?

– Ja, ta det lugnt. Jag kan ringa ner till receptionen och be om sen utcheckning också om du vill?

Elina tittade på Frans. Skäggstubben var spretig och ljuset som föll in i rummet fick honom att kisa. Det tunna lakanet låg slimmat över låret och en bit upp över magen. Hon kunde inte låta bli att le medan hon lät blicken vandra ner över hans kropp.

– Ja, jag tror nog att det är lika bra att du gör det.

Elina fnittrade, rullade runt och satte sig gränsle över honom.

– Om vi inte behöver checka ut, så kan du somna om igen om du vill. Jag behöver bara en sak från dig just nu, och den hittar jag till själv.

Frans skrattade och satte sig upp.

– Du är inte klok du, hur kan du vara sugen efter allt som hände i går kväll?

– Har du sett dig själv?

Elina tittade upphetsat på honom.

– Då skulle du förstå hur svår du är att motstå.

Frans log, kysste henne på halsen och puttade retsamt bort henne.

– Jag måste gå på toaletten först, sedan får vi se.

Han ställde sig naken upp från sängen och gick mot badrummet. På vägen ryckte han tag i fjärrkontrollen till teven. Rummet sken upp och från högtalarna hördes nyheterna.

– Det var strax innan klockan nitton som räddningstjänsten fick ett larm om en befarad explosion i ett kontorskomplex vid Nacka Strand. Enligt polisens presstalesperson ska det ha rört sig om en kraftig explosion som följts av en våldsam brand. Enligt uppgifter är byggnadens översta våningsplan totalförstörda och i explosionen skadades flera människor, varav fyra med livshotande skador. Tre personer befaras ha omkommit.

– Frans, hör du det här?

– Ja, jag hör …

Frans kom ut från toaletten, askgrå i ansiktet.

– Sa de Nacka Strand?

– Ja, det gjorde de …

– Det kan inte vara samma hus …

Elina tittade undrande på Frans medan han stirrade på reportaget från platsen.

– Det är samma hus.

– Det är för fan samma hus!

Frans vände sig hastigt mot Elina och skrek.

– De jävla asen har eldat upp huset, ser du Elina, ser du vad de har gjort?

– Ja, jag ser.

– De har eldat upp allt!

– Lugna ner dig, Frans!

– Men fattar du inte, Henriksson & Henrikson har eldat upp huset för att undanröj…

Han avbröt sig själv mitt i meningen.

– Alla bevis …

Frans andades tungt och satte sig på heltäckningsmattan.

– Men varför? Jag förstår inte …

Elina kände hur irritationen växte. Hon ville ha svar.

– Frans?

Hon försökte försiktigt.

– Förstår du vad det här betyder, Elina?

– Ja, jag förstår. Men Frans, nu måste du vara helt ärlig mot mig.

Hon reste sig från sängen och satte sig framför honom på golvet och tog hans händer i sitt knä.

– Vi hann aldrig prata ut ordentligt om allt i går och för att jag ska vara bekväm i ditt sällskap behöver jag veta sanningen.

– Va?

Frans tittade förvirrat mot Elina en sekund innan han vred tillbaka huvudet mot nyhetsinslaget.

– Varför är du upprörd? Är det för att du precis har förlorat trettio miljoner kronor?

– Va? Vad fan menar du Elina?

– Lugn, Jag vill bara ha svar. Jag vet om din deal du har med din mäklarpolare Daniel om att sälja lägenheterna. Du skulle tjäna trettio miljoner på den affären. Kommer du ihåg att jag berättade det i går?

– Nej, vad menar du?

– Henriksson & Henrikson har anlitat en säkerhetskonsult. Peter Ivanov. Han informerade mig i går kväll om att du skulle tjäna trettio miljoner kronor på Nacka Strand-affären när alla lägenheterna var sålda.

– När sa han det?

– Precis innan jag tog en taxi hem till pappa, och precis innan jag räddade livet på dig. Hur kan du ha glömt det?

– Jag vet inte, men uppenbarligen har jag gjort det.

– Okej, hur som helst, nu skulle jag vilja höra din version? Stämmer det som Peter Ivanov sa i går?

Elina såg hur Frans bet ihop käkarna och skruvade på sig. Han var uppenbart obekväm.

– Frans, svara nu? Efter allt som hände i går anser jag att jag har rätt att veta sanningen.

– Elina, det är inte så enkelt som du tror …

– Men kan du i alla fall svara på om det han sa i går stämmer?

– Vilket menar du? Att jag skulle tjäna pengar om huset konverterades till bostadsrätter? Ja, det stämmer. Men det är inte ovanligt att man gör sådana uppgörelser i den här branschen. Det hör liksom till.

Elina såg hur han gick in i försvarsställning.

– Så du skulle tjäna trettio miljoner om det här huset konverterades till bostadsrätter och såldes?

– Nej så mycket vet jag inte, jag hade en deal om att få en bonus om affären gick igenom enligt ett avtal vi hade på företaget. Jag hittade gamla byggrätter i detaljplanen och jag, tillsammans med min chef, gjorde upp med representanterna för PAGO Fastigheter att vi på Henriksson & Henrikson skulle få en bonus som var femtio procent högre än den vi initialt hade avtalat om. De blev glada och vi tjänade pengar. Men det är också allt jag har med det här att göra, jag lovar.

– Men Yvonne Lind kom emellan dig och dina pengar, eller hur?

– Elina, snälla, du tror väl ändå inte?

– Så det Peter Ivanov berättade i går stämmer alltså, du såg till att Yvonne Lind mördades. För om du inte gjorde det, skulle planändringen aldrig gå igenom?

– Lägg av Elina, du vet att det inte stämmer. Jag har absolut ingenting med mordet på Yvonne att göra. Om det är någon som har mördat Yvonne så är det Henriksson & Henrikson.

– Men hur ska jag kunna veta det?

– För det första Elina, du är smart nog att förstå att jag är oskyldig, annars skulle du aldrig ha följt med mig hit till hotellet i går kväll. Du hade alla chanser i världen att berätta för polisen vad du visste och på vilket sätt jag var inblandad, men ändå gjorde du inte det.

Frans ställde sig upp från golvet och gick tvärs genom rummet.

– Du höll masken och ljög för polisen, Elina. Varför gjorde du det?

Han la armarna i kors och lutade sig mot väggen.

– Varför ljög du för polisen i går?

Elina vred på sig.

– Det gjorde jag ju inte?

– Jo, om du hade berättat sanningen om vad du visste, då hade polisen plockat in mig på en gång. De har ju redan förhört mig en gång och om du skulle sagt allt du visste om kopplingen mellan Yvonne Lind och mig, skulle åklagaren garanterat väckt åtal. Men du gjorde det inte, varför?

– Det vet jag inte, kanske för att jag är smart nog att förstå att krigets vinnare är den som har störst kunskapsövertag?

Elina blinkade till, fnittrade och ställde sig upp. Hennes bröst vaggade medan hon gick mot Frans.

– Kunskap är makt, Frans, det vet du väl? Och det vore dumdristigt av mig att genomföra mina planer innan jag vet var alla spelpjäser står utplacerade, eller hur?

– Snälla Elina, var lite seriös nu.

Elina såg hur Frans försökte hålla henne på armlängds avstånd. Han vred på sig och gick tillbaka mot sängen.

– Elina, du missar det värsta …

Han tittade ner i sängen med en sorgsen klang i rösten.

– Tre personer har dött. Du hörde det själv på nyheterna. Vilka tre personer tror du att det är?

– Du tror väl inte?

Elinas tidigare skämtsamma humör försvann.

– Jo det tror jag. Tre personer.

– Tror du att det är Mats det handlar om?

– Ja, vem annars skulle det vara?

– Vi måste gå till polisen och berätta vad vi vet, det här fungerar inte längre. Om det är som du tror, har hela hans familj blivit mördad …

Elinas tidigare kvittrande humör var borta. Hennes ansikte sjönk ihop i en dyster min.

– Förstår du inte det, Henriksson & Henrikson har mördat Mats Göransson och hans familj. Du hörde väl vad han sa i källaren? De kidnappade hans fru och dotter för att Mats skulle göra som de ville?

– Ja, jag vet, jag förstår det …

Frans satte sig på sängkanten, blicken fäst i hotellrummets ljusgrå vägg.

– Du fattar väl att vi måste ta det här med polisen?

– Elina, du förstår inte.

Hennes tonläge blev mer irriterat.

– Nej, det kanske jag inte gör, men det är väl heller inte så konstigt när du inte berättar hela sanningen för mig? Du jobbar ju för fan med de här männen, du kanske är med på det här också?

Elina reste sig från sängen och började klä på sig sina underkläder.

– Men snälla, överdriv inte så … Kom och lägg dig igen.

– Varför ska jag göra det? Du är inblandad i mystiska affärer och en av dina mest prestigefyllda klienter har precis dött. Jag vet inte vad jag ska tro längre.

Elina lät trött på rösten.

– Vi ordnar det, det kommer lösa sig. Vi hittar säkert något som bevisar att jag är oskyldig. Kom bara och lägg dig här bredvid mig, så tar vi itu med det där senare.

– Frans?

Elinas röst lät bestämd.

– Ja?

– Du måste lova mig att du talar sanning?

– Ja, jag lovar.

– Du får absolut inte dölja något för mig? Vill du att den här romansen ska bli något mer, så måste du berätta exakt allting för mig, minsta lilla detalj. Okej?

Frans log.

– Så du vet var pjäserna i ditt lilla spel står?

– Exakt så.

Hon tog ett steg mot sängens fotända, satte knät mot överkastet och