Begärligt byte

By Bo Norgren

Det är slutet på maj och årets elitlopp har just gått av stapeln på Solvalla travbana. Men i stället för den prestigefyllda tävlingen pratar alla om det häpnadsväckande rånet, då två män klädda som poliser kom över närmare 30 miljoner kronor direkt från huvudkassan. Kan rånarna verkligen vara riktiga poliser? Kriminalinspektör Göran Ålund har svårt att tro att det är två kolleger som ligger bakom ett av Sveriges största rån. Samtidigt går en våldtäksman lös. Brutaliteten blir allt större för varje våldtäkt, och Ålund kämpar mot klockan. Ska han lyckas ta fast gärningsmannen innan ännu en kvinna blir brutalt våldtagen och mördad?Följer kriminalinspektören Göran Ålunds många utmaningar i livet inom poliskåren.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 2, 2021
• ISBN: 9788726845006

Book preview

Norgren

Söndagen den 28 maj 2000

Flera timmar hade redan förflutit sedan de sista eftersläntrarna ur publiken hade lämnat området. Solvalla travbana utanför Stockholm hade ännu en gång genomlidit ett Elitlopp. Två dagars folkfest var över. Sammanlagt över 50.000 människor hade sett ett av världens största travevenemang.

De kom, såg och satsade. Omsättningen för hela helgen låg runt 200 miljoner kronor. Ett fåtal av de 50.000 lämnade naturligtvis Valla med buntar av tusenlappar, ytterligare några kammade hem mindre vinster, men de allra flesta gick hem som förlorare.

De enda som aldrig hade förlorat något på totalisatorspelet var Staten.

I alla fall inte hittills…

Bilen med de två männen stannade framför de fjärrmanövrerade grindarna vid Solvallas huvudingång. Ingenting hände och efter ett tag började den ene skruva nervöst på sig.

T-tror du verkligen… stammade han.

Lugn, sa föraren och sträckte ut högerhanden. Han drog ut ett reglage på instrumentbrädan och plötsligt lystes vändplanen upp av ett irrande isblått ljus.

Är du tokig? utbrast mannen i passagerarsätet, men längre hann han inte.

Grindarna började långsamt svänga upp och föraren stängde av rotationsljusen. Det där syns jävligt tydligt i vaktens monitor, sa han och klappade den andre på låret. "Tagga ner. Det här är lugnt.

De kommer aldrig att hinna fatta vad som hände." Bilen gled in genom de halvöppna grindarna, som omedelbart började stängas.

Efteråt skulle vakten ställa sig samma fråga om och om igen: Var det egentligen något speciellt med den där polisbilen? Syntes det på den att det inte var någon riktig radiobil? Hur han än vred och vände på frågorna, kom han ändå fram till samma svar: I hans monitor hade bilen sett ut som en polisbil. Han hade inte haft anledning att misstänka att det var något annat än en polisbil heller. Och följaktligen inte heller anledning att låta bli att släppa in den. Vad fan, här kryllar ju av snutar en sådan här helg.

Den blåvita radiobilen körde långsamt in på Solvalla, fram mot polisens vaktkontor, men stannade inte där utan vek av åt höger. Ut mot grusovalen, själva travbanan. Vänstersväng och så fortsatte den parallellt med upploppet, bort mot stallbacken, och stannade ungefär halvvägs nerför raksträckan. Föraren stängde av motorn och vände sig mot sin kamrat. Nå?

Den andre vände sig mot honom och antydan till ett leende spelade i hans ansikte. Jag är visst lite nervös. Men du har nog rätt. Vi kan inte misslyckas.

Föraren log hastigt men var plötsligt allvarlig igen. Så ska det låta. Bra. Det är dags om… Han tittade på sitt armbandsur. En och en halv minut.

Han plockade fram sin bärbara radio och när tidsrymden hade förflutit, tryckte han två gånger i snabb följd på anropsknappen. En lugn söndagskväll som denna borde patrullen ha fått svar på sitt ilanrop inom någon minut.

Detta naturligtvis under förutsättning att anropet hade gått fram. Föraren sneglade med jämna mellanrum på klockan. När fem minuter hade gått utan att något hade hänt, tryckte han igång ett tidtasgarur. Okay, sa han och nickade till kamraten, som hade hämtat en bag ur bagageutrymmet. Tio minuter.

De lämnade bilen och gick in i den intilliggande byggnaden.

Stockholmspolisens ledningscentral är en imponerande anläggning. Lokalerna är belägna högt uppe i gamla Polishuset vid Agnegatan på Kungsholmen och betydligt modernare än vad byggnadens 1800-talsfasad antyder.

Nej, inte nu igen, utbrast en något korpulent polisinspektör som satt vid ett av operatörsborden. Han slängde ifrån sig pennan och tittade på en av sina bildskärmar. Vårt eminenta radiosystem Åttio har packat ihop igen, sa han till sin granne, som förstrött tittade upp ur sin kvällstidning.

Jaha. Vad ovanligt, svarade denne trött. Jag tycker precis att jag har hört teknikerna säga att problemen skulle vara över nu. Vad fan, det här är ju tredje gången på lika många dagar.

Precis. Men det är väl bara ‘en justeringssak’ som vanligt. Han tittade på sin bildskärm. Det såg ut som om systemet var helt utslaget. Fördelen med de återkommande avbrotten var att ingen behövde fundera på vilka reservrutiner som gällde. Nämligen det gamla beprövade System 70.

Tur att det är söndagskväll, tänkte han och kastade en blick på en annan av de tre skärmarna. Den visade en lista över pågående aktiviteter i länet. Två jobb i hela stan, tänk om det hade varit fredag i samband med löning…

Vakthavande kommissarien klev ut från sitt glasbås två våningar upp. Cheferna var placerade uppe under taket och hade på så vis vederbörlig utsikt över sina underlydande. Skämt åsido; stämningen var rå men hjärtlig, såväl i horisontal som vertikal riktning. Ledningscentralen var en väl fungerande arbetsplats, åtminstone vad gällde personrelationer och polisiärt kunnande.

Jag förmodar att ni redan har gått över till system Sjuttio, sa befälet till operatörerna nere i ‘gropen’. Han fick inget svar.

Helvete, muttrade den korpulente för sig själv. Han satt som förstenad och stirrade på en av sina bildskärmar. Kan du komma hit? ropade han till befälet utan att ta blicken från skärmen.

Kommissarien ryckte på axlarna och log. Okay. Han sprang nedför spiraltrappan och gick fram till kollegan. Ja?

Alltså… allt är utslaget. Även System 70.

De båda männen kom in i en av de många lokaler som under två dagar hade varit packade med traventusiaster. Ett avlångt rum med fönster ut mot travbanan utmed ena långsidan, luckor där man kunde satsa pengar utmed den andra och ett antal TV-monitorer i taket, genom vilka man kunde följa loppen i detalj.

Den avlånga hallen var öde så när som på en enda människa. Vid vänstra kortsidan satt en ung polisman och läste i en pocketbok. Han tittade upp när han hörde de ekande stegen.

Tjena, sa han till de båda männen.

Ytterligare två kolleger som jag inte känner igen, tänkte han. Men alla barn i början. Så småningom lär jag mig också vad alla heter.

Tjena. Hur går det? sa den ene och nickade upp mot övervåningen.

Det senaste jag hörde var att det var något fel i C-kassan. Det kommer nog att dröja. Men vad gör det? Man har ju månadslön. Och för närvarande ganska bra övertidsersättning.

Visst, sa den andre av de båda männen när de passerade honom och gick innanför en disk som fanns i hörnet. Polisen fortsatte att läsa och hörde med ett öra att de försvann uppför trappan bakom honom.

De hade stannat utanför en dörr en trappa upp. Ur bagen tog de fram varsin gasmask, som de med vana rörelser drog på sig. Föraren ringde på dörrklockan. Den relativt erfarne polisman som öppnade dörren blev fullständigt överrumplad när två personer i polisuniform och skyddsmask knuffade honom tillbaka in i rummet. En av männen rörde sig snabbt in genom lokalerna och slängde ut flera buntar med vita sprayburkar. Ett väsande ljud hördes från burkarna och innan vare sig personalen eller någon av de sex uniformerade poliser som fanns på plats hann reagera, var luften mättad med tårgas.

De båda rånarna tvingade under vapenhot in kassapersonalen och polismännen i kassavalvet. De tog sig inte ens tid med att avväpna konstaplarna.

Om någon av dem är så dum att han försöker skjuta sig ut genom den där ståldörren med tjänstevapnet, får han skylla sig själv. Ungefär så hade resonemanget varit under planläggningen av rånet.

Åtta minuter, sa föraren när den andre hade säkrat valvdörren utifrån.

De förflyttade sig utan att tveka fram till en låst dörr i ett mindre rum. Ur bagen plockade den ene fram ett litet paket, i storlek ungefär som ett cigarettpaket. På ena sidan var det försett med dubbelhäftande tape. Han rev av skyddsfilmen och tryckte fast paketet över dörrlåset. Genom ytterhöljet stack två tunna kablar fram. Han rullade ut dem och försvann runt hörnet med sin kumpan. De tog skydd mot väggen.

En dämpad, dov knall var det enda som hördes när han anslöt kablarna till ett niovoltsbatteri. De rusade tillbaka och möttes av en äldre, lite luggsliten man som vacklade ut genom den öppna dörren. Han höll sig för ögonen och hostade våldsamt.

Nej, ni får inte gå in där, fick han fram med kvävd röst när han märkte vart de båda männen var på väg. Ingen annan än jag går in i det rummet… Han tystnade tvärt när han fick ett hårt slag över munnen och föll ihop i en orörlig hög på golvet.

De båda männen var redan inne i rummet. Rader av svarta plastväskor stod uppradade längs ena långväggen. Värdeväskor fyllda med pengar, som skulle tillbringa natten i kassavalvet innan de fördes till banken på måndagsmorgonen. Flera av dem var redan stängda och låsta, men merparten låg fortfarande med locken uppfällda. Männen hjälptes åt att tömma över pengar i fyra svarta, vattentäta sjösäckar av större modell. De kontrollerade ytterst omsorgsfullt att inga färgampuller slank med och sorterade samtidigt bort buntarna med sedlar av lägre valör. De ratade allt utom 100- och 500-kronorssedlar. Och de få buntarna med tusenlappar.

Fem minuter, hördes förarens dämpade röst inifrån gummimasken. Den andre höll just på att försluta den sista säcken genom att rulla ihop öppningen och knäppa ihop den med de två snäpplåsen.

De tog två säckar var och förflyttade sig till den låsta entrédörren. Det här var en av de mest kritiska delarna av operationen. Den ensamme polismannen nedanför trappan kunde ha fått sällskap. Något som skulle komplicera läget högst betydligt.

Männen behöll gasmaskerna på. De var tillräckligt rutinerade för att inse att en del av tårgasen fortfarande satt kvar i kläderna. De smög försiktigt nerför trappan, ner mot den intet ont anande polisen som satt kvar utanför disken. Fortfarande djupt försjunken i sin roman. Och fortfarande ensam. Han märkte ingenting förrän rånarna hade hunnit nästa ända fram till honom. Då vände han sig om och reagerade rent reflexmässigt. Han hade tjänstevapnet uppe ur hölstret och skjutklart snabbare än han hann tänka tanken. Det enda han hade uppfattat var att två poliser iförda gasmask var på väg emot honom. Den ene av männen hade dessutom en underlig liten k-pist hängande i en rem runt halsen.

Något var åt helvete. Alldeles åt helvete.

Mannen med k-pisten hade släppt sina sjösäckar och slet upp vapnet i skjutställning. Han träffades av polismannens första kula mitt i bröstet och föll bakåt. Den andre rånaren klarade sig med nöd och näppe från att få sin kamrat över sig. Den unge polisen gjorde misstaget att tveka med sitt andra skott. Den andre rånaren slängde en av sina sopsäckar mot honom och just som han sköt slogs vapnet ur hans hand. Kulan tog i golvet framför hans fötter.

Han trodde inte sina ögon när han såg den skjutne rånaren resa sig upp, till synes helt oskadd och fortfarande med vapnet i händerna.

Nu dör jag, tänkte den unge polisen.

Måndagen den 29 maj 2000

Rånarna kontrollerade en sista gång att de inte hade lämnat några spår i eller runt bilen. Föraren gick ett varv runt den. Perfekt. Ingen jävel kan se vad den här bilen har varit med om i natt. Han såg nöjd ut.

Låt oss bli k-klara och komma härifrån någon gång, sa hans kamrat och såg sig nervöst om. Han hade fått av sig uniformen och var sysselsatt med att krångla sig ur sig sin skottsäkra väst. Fy fan vad skönt att få av sig den här. Du vet att jag lider av klaustrofobi.

Lägg av, sa föraren. Om vi inte hade haft de här, hade åtminstone inte jag stått här nu. Han slog sig på bröstet och hostade till. Fan vet om inte den där jäveln knäckte ett revben på mig när han sköt.

De packade ner uniformerna och västarna i en bag och drog på sig civila kläder.

Sedan lämnade de garaget, låste porten och gick fram till en bil som stod femtio meter därifrån. Två minuter senare hade de tagit sig ut från det inhägnade området utan att någon hade sett dem.

Göran Ålund såg på ambulansen som långsamt avlägsnade sig bort mot huvudingången. Han gjorde ett förtvivlat försök att ruska bort tröttheten ur huvudet och kastade en blick på klockan.

Halv tre. Fy fan, tänkte han. Jag borde ligga hemma och sova. Med Marie bredvid mig. Han log för sig själv. Varför ska sådant här behöva hända just den helgen som jag har beredskap? Han lutade sig mot väggen. En död och en svårt skadad. Femton, tjugo personer mer eller mindre tårgasförgiftade. Och gud vet hur många miljoner de svinen fick med sig.

Han tog sig samman och gick tillbaka in i byggnaden.

Som alltid när han stod naken i badrummet, studerade han sin kropp. Granskade den kritiskt för att upptäcka begynnande valkar. Han var nöjd med vad han såg, men kunde inte låta bli att småle när blicken gled upp mot ansiktet.

Han tog ett ordentligt tag i högra kanten av mustaschen och slet resolut bort den. Klistret satt ordentligt och han kände hur det tårades i ögonen, men han teg och led.

Han ställde sig i badkaret och vred på vattnet. Schamponerade in håret. Toningen gick lyckligtvis lika lätt att tvätta bort som texten på förpackningen hade lovat. Han kom att tänka på en gammal svartvit Hitchcockfilm, Psycho, när han såg duschvattnet blanda sig med den mörka färgen och rinna ner i avloppet.

Sedan tänkte han på pengarna som låg och väntade på att bli räknade.

Klockan halv nio på morgonen var Göran Ålund om möjligt ännu tröttare. Hans ansikte hade av naturen något sömnigt över sig. Nu var påsarna under ögonen mörka av utebliven sömn. Ögonlocken höll på att falla igen fullständigt. Han såg härjad ut i största allmänhet, vilket kanske inte var så konstigt. Han hade tillbringat även resten av natten och den tidiga morgonen ute på Solvalla.

Och visste inte mycket mer om vad som hade hänt ute på travbanan kvällen innan. Ett faktum som inte kändes särskilt tillfredsställande, eftersom han just stod i begrepp att göra en sammanfattning av läget för sin rotelchef, Algot Forsman, och en handfull utvalda. En spaningsledning, som det brukar kallas i massmedia.

Okay, vi kanske ska köra igång, sa Göran Ålund. Forsman nickade. Jag måste redan nu kasta in en brasklapp. Det är inte mycket jag har att komma med. Han ignorerade ett sarkastiskt ‘som vanligt’ från Hasse Hansson, som satt nonchalant på Forsmans skrivbordskant och dinglade med ena benet. Jag förmodar att samtliga har hört nyheterna. Att det gäller ett rån i den större skalan på Solvalla, och så vidare?

Jo, för fan. Hansson svarade för samtliga. Har du någon koll på hur mycket det rör sig om? fortsatte han.

Göran Ålund ryckte på axlarna. Tja… jag tyckte jag läste att omsättningen brukar ligga på runt tvåhundra miljoner. För hela helgen, alltså. Totalt tvåhundra…

Hansson avbröt honom. Ja, alltså, du menar inklusive kortbetalningar?

Ålund suckade invärtes men nickade. Ja, andelen kontanter minskar ju stadigt. Men trots det rör det sig fortfarande om säkert hälften. Och enligt uppgift ska de ha lämnat kvar en del i mindre valörer. Om man nu ska anse att det var några sanningsvittnen jag pratade med där ute.

Hur så? undrade Mikael Müller.

Äh, vad fan. Det var ju som att vistas i en hönsgård från och med att konstaplarna från Västerort fick upp valvdörren tills jag åkte därifrån. Ett kackel utan dess like. Göran Ålund kände att han höll på att tappa tråden.

Uppemot hundra miljoner i kontanter, sa Forsman bistert. Och de har bara fått med sig en del. Hur mycket kan det röra sig om? Tjugo miljoner? Trettio? Femtio? Hur som helst lär det röra sig om ett av de största rånbytena hittills i landet.

Församlingen begrundade detta ett tag. Till slut tog Margareta Fallenius till orda. Och de var alltså bara två stycken? Göran Ålund nickade. Utklädda till kolleger… okay, Göran. Var har vi herr Rimdahl och hans polare?

Mm. Jag misstänkte att någon skulle komma på den idén.

Mats Rimdahl hade varit ledare för den så kallade Maskeradligan, som under åttiotalet hade gjort sig kända genom ett antal synnerligen fräckt genomförda kupper där man bland annat hade uppträtt utklädda till poliser. De hade blivit dömda till långa fängelsestraff och fortsatt sin brottsliga karriär när de hade avtjänat straffen. Dock hade de lämnat maskeraddräkterna bakom sig och övergått till andra brottstyper.

Tyvärr måste jag göra er besvikna. Rimdahl och hans polare avtjänar för närvarande ett sexårigt fängelsestraff. Han skakade på huvudet. Nej, det här måste vara några andra.

Var det någon som såg deras ansikten? fortsatte Margareta.

Ingen av dem jag har snackat med. De hade ju skyddsmasker på sig när de tog sig in.

Jo, jag vet. Men det lär de inte ha haft när de var på väg in på området. Någon måste ju ha släppt in dem?

"Vakten såg bara en radiobil i sin monitor och öppnade grinden. Det är tyvärr rutin. Nej, den enda jag kan tänka mig, är den där stackars Malmberg som satt nedanför trappan. Och han