Arvsynd

By Bo Norgren

Kriminalinspektör Göran Ålund firar midsommar i ett koloniområde väster om Stockholm. Plötsligt slås idyllen i bitar. Liket av en ung kvinna hittas när Ålund och ett par vänner börjar gräva för att anlägga en fiskdamm. Ganska snart står det klart att kroppen har legat begravd länge. Frågan är hur länge?Följer kriminalinspektörs Göran Ålunds många utmaningar i livet inom poliskåren.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 19, 2021
• ISBN: 9788726844948

Book preview

Norgren

Många år tidigare

Hela livet passerar revy i det ögonblick en människa står inför döden.

Visst, hon hade hört talesättet, men förstod inte varför man brukade säga så? Vad då revy?

Hon önskade att hon kunnat minnas sitt liv. Åtminstone de stunder som varit ljusa och varma, och de var många. Men det enda som fanns i hennes medvetande, var det som hände här och nu och en liten stund framåt.

Kylan som åt sig igenom hennes alldeles för tunna kläder. Mörkret, det totala mörkret i det lilla utrymmet där hon var instängd. Spännbandet som var alldeles för hårt åtdraget runt hennes handleder bakom ryggen. Remsan av bred textiltape som satt över hennes mun och gjorde det omöjligt att ropa på hjälp, omöjligt att skrika ut ångesten som kramade sin stora, iskalla näve runt hennes hjärta.

Men känslan av klaustrofobi och vanmakt över att vara instängd i det kalla, fuktiga, kolmörka utrymmet, var ingenting mot skräcken hon kände inför ögonblicket hon visste skulle komma snart, alldeles för snart.

Ögonblicket när hon hörde hans steg där ovanför. När han långsamt och med ansträngda stönanden och stånkanden drog undan skåpet som stod ovanpå källarluckan och därefter fällde upp luckan och ljuset gjorde henne tillfälligt blind trots att det bara var en naken liten glödlampa som långsamt, långsamt svängde fram och tillbaka i draget från de otäta väggarna.

Det var nog hans stönande som gjorde henne mest illamående. För då lät han exakt som strax innan han fick utlösning och smärtan fick henne att spy bakom munkavlen. Spyor som hon inte kunde få ur sig utan fick svälja tillbaka bäst det gick.

Mörkret och kylan gjorde henne desorienterad och hon hade tappat all uppfattning om vilken tid på dygnet det var. Eftersom alla fönster i rummet där uppe var täckta med mörka draperier, var det omöjligt att lista ut om det var dag eller natt under de korta stunder hon blev uppdragen ur hålan som egentligen borde varit hennes helvete på jorden.

Men nu, när hon återigen hörde stegen… stönandet… skåpet som släpades åt sidan…

Nu… nu var helvetets port på väg att öppnas igen…

När han slet upp luckan var hon förberedd och blundade. Öppnade ögonen gradvis och försiktigt, lät dem anpassa sig till ljuset. Hon hade bestämt sig för att inte bara ta emot längre…

När han tog tag i hennes armar för att dra upp henne, hade hon klamrat fast benen runt en stolpe som stöttade golvbjälklaget. Och även om han var betydligt starkare än hon, stod han dubbelvikt och försökte dra upp henne genom ett litet hål i golvet. Och hon behövde inte använda mer än en del av sin benstyrka för att hålla sig kvar.

Till slut gav han upp.

Sitt kvar då, din lilla fitta. Han stod bredbent med armarna slappt hängande utmed sidorna och såg hånfullt ner på henne. Så får vi se hur länge du tycker det är kul.

Hon darrade, av kyla men ännu mer av rädsla, men lyckades ändå titta upp med en min som utstrålade trots… hon utmanade honom…

Och han blev totalt vansinnig. Det brann i huvudet på honom. Han tänkte inte, bara sprang ut ur huset. Hon hörde hur det slamrade någonstans mot ytterväggen och så var han plötsligt tillbaka. Jag hade inte tänkt göra det. Inte nu. Inte exakt just i kväll. Han skakade på huvudet. Men du tvingar mig…

Något blixtrade till ovanför henne och bråkdelen av en sekund senare exploderade smärtan i hennes huvud. Han visste inte om hon uppfattade vad han sa, men han var tvungen att säga orden ändå. Mest för sin egen skull.

Det var ditt eget val, kom ihåg det. Du valde själv…

Fredagen den 19 juni 2009

Det är mycket man inte vet, tänkte Göran Ålund när han var på väg ut genom porten. Ett: Det finns ett gigantiskt koloniområde, fem, tio minuters promenadväg från min lägenhet. Två: Ragnar Wolff är nybliven ägare till en stuga i det området.

Du skojar, var Ålunds spontana reaktion när TV-producenten ringde några veckor tidigare för att bjuda in honom på midsommarfest. Kolonistuga? Du? Har du gått i förtidspension? Han skrattade rått. Nog för att du börjar bli gammal, men så gammal?

Käften, svarade Wolff godmodigt. Jag har ju fortfarande ett år kvar till femtio. Till skillnad från vissa andra som har passerat livets middagshöjd.

Göran Ålund hade just fyllt femtiotvå men lät sig inte slås ner av så lite. Beror ju på hur man bär sina år, sa han neutralt.

Jaja, bara för att du har fått tag på en yngre kvinna…

Andrea Novak hette den yngre kvinnan och henne hade Ålund inte ‘fått tag på’. Han hade blivit träffad av henne, som av en blixt från klar himmel. Hon hade slagit ner i hans liv när de båda arbetade nere i Thailand efter Tsunamin. Och enligt henne hade han påverkat henne på exakt samma sätt.’Du har drabbat mig, herr Ålund’, brukade hon säga och se honom djupt i ögonen. ‘Kroniskt…’

Inte ens du är förskonad från den kungliga svenska avundsjukan, kontrade Ålund.

Äh, du vet att jag bara driver med dig. Wolff visste bättre än de flesta vad Göran Ålund gått igenom. Marie, hans flickvän hade blivit skjuten i magen av en irakier. Han ingick i en dödspatrull, utsänd av landets säkerhetstjänst. Hon var polisaspirant och hade råkat hamna i vägen för mannen, som var jagad, pressad. Den grovkalibriga kulan hade trasat sönder hennes lever och hon hade legat i koma ett tag innan hon dog, utan att han ens fick ta farväl…

Som om inte det var nog, hade han ett par år senare hamnat i fokus för en seriemördares sjuka intresse och mördaren hade varit ytterst nära att slå två flugor i en smäll. Nämligen genom att iscensätta det som skulle se ut som Ålunds självmord, samtidigt som denne fick skulden för morden, efter sin död.

Ragnar Wolff och Göran Ålund hade lärt känna varandra under mordutredningen och var vänner för livet sedan dess. Producenten hade många gånger varit övertygad om att hans vän var farligt nära att antingen gå över gränsen för en fullt utvecklad psykos, eller helt enkelt supa ihjäl sig. Eller åtminstone ersätta arbete och social etablering med sprit och en parkbänk i närheten av något Systembolag.

Men Göran Ålund hade förvånat många genom att ta sig upp ur spritdimmorna och den djupa dalen av självömkan och till slut inte bara sökt en tjänst som IT-brottsutredare vid Rikskriminalpolisens IT-brottsrotel, utan också fått den.

Han själv hade inte varit minst förvånad…

Sen dess hade roteln blivit IT-brottssektion efter en omorganisation av hela RKP, och hans ‘funktion’ kallades IT-forensiker. Ett vedertaget begrepp världen över, för ett arbete som oftast gick ut på att hitta och säkra bevis i hårddiskar och andra digitala lagringsmedia.

Arbetsuppgiften han nu hade framför sig, var däremot av ett helt annat slag. Att ta bilen och åka och hämta några säckar med så kallad party-is på ICA vid Brommaplan och sedan frakta dem och två flak tjeckisk starköl till Wolffs koloniträdgård.

Klockan hade just passerat tolv när han svängde vänster på Kvarnbacksvägen, in på Riksbyvägen. Trots att han bodde max tvåhundra meter från korsningen, hade han hittills aldrig åkt eller gått uppför den S-formade, branta backen. Och definitivt aldrig sett koloniområdet som bredde ut sig framför honom när han passerade International English School, som gamla Riksbyskolan numera hette efter att Svenska För Invandrare, SFI, hade lämnat bygget några år tidigare.

Trädgårdarna han passerade, på båda sidor av vägen, var små idyller. Ett destillat av svensk sommar. Stugor, runt tjugofem kvadratmeter stora, stod mitt på tomter som var ett par, tre hundra kvadrat till ytan. Och så långt ögat nådde, pensionärer…

Nej förresten, där satt två små barn mitt på en gräsmatta, omgivna av neonfärgade plastleksaker och en rosa och klarblå, uppblåsbar bassäng. Hm, tänkte han, de är säkert barnbarn till ägarna. Bara på tillfälligt besök över midsommar. Vad fan har jag gett mig in på?

Tja, tänkte han missmodigt. I brist på Andrea får man väl gräva ner sig i PRO-träsket…

Andrea Novak hade redan helgen innan midsommar gått på semester och åkt för att besöka släkten i Tjeckien. Göran Ålund hade varit tvungen att jobba med ett rånärende där flera misstänkta satt häktade, och hade helt enkelt inte haft möjlighet att åka med, hur gärna han än skulle velat. Nåja, tänkte han. Jag har tillräckligt med tjeckisk bira i bilen för att få en trevlig minneslucka. Och SMS-sex får väl duga som surrogat…

Han log introvert när han tänkte på Andrea och hennes till synes omättliga hunger på honom och vad hans kropp kunde göra med hennes. Ett fenomen som fungerade precis likadant åt andra hållet.

Ett par år efter Tsunamin hamnade Andrea Novak i en djup kris och åkte ner till Tjeckien för att ‘hitta sig själv’. Det tog ett år för henne att göra det och Göran Ålund hade börjat misströsta. Han var mentalt förberedd på att han höll på att förlora Andrea och under det här året hade han också ett kortvarigt, passionerat förhållande med en åklagare, som dessutom var gift. Men innan det förhållandet förvandlades till något mer allvarligt, hände två viktiga saker.

Åklagarens man var mycket nära att dö i en bombattack som egentligen var riktad mot henne. Hon bestämde sig för att försöka lappa ihop sitt äktenskap.

Samtidigt återvände Andrea Novak från Tjeckien och kom tillbaka i Göran Ålunds liv.

Båda två kände att året av frånvaro från varandra inte hade inneburit någon katastrof. Den närvaro de kände till varandra fanns kvar och hade snarare blivit mer intensiv och innerlig.

Ålund var tvungen att återvända till verkligheten och Wolffs vägbeskrivning. Få se nu, tänkte han. Höger på Sommarvägen… sen ska jag nästan vara framme… Ragnar skulle fixa så det finns plats för bilen…

Göran Ålund flinade till när han såg att Wolff hade varit fräck nog att blockera en av de få parkeringsplatserna som fanns på den lilla grusplanen en bit in på Sommarvägen, med en orange plastkon av det slag som brukar finnas vid vägarbeten. Förmodligen har han snott den av Vägverket också, tänkte Ålund när han flyttade undan konen och parkerade bilen.

Tjena, jag tyckte det var du som rullade in. Ragnar Wolff kom släntrande runt bilarna som stod till höger om Ålunds Peugeot. Välkommen till Kollo.

Hej och tack. Han såg sig omkring. Vad fint det är. Men… Han pekade uppåt, på den vita flaggan med koloniföreningen Iris logotyp, som vajade över parkeringsplatsen.

Wolff följde hans blick. Vad fan…

Flaggan var hissad upp-och-ner. Var du onykter när du fick upp den där? undrade Göran Ålund.

Inte jag, morrade den andre. Men vår så kallade områdesansvarige var nog det… Han lossade flagglinan, halade ner flaggan och vände på den. Så där, sa han när duken var på plats uppe i toppen, rättvänd. Du har is med dig? Ålund nickade. Bäst att vi ser till att få in den innan den smälter.

Med gemensamma ansträngningar bar de in säckarna med is och de båda flaken med öl på Wolffs tomt, som låg i nästa gathörn. Nåja, gator var kanske att ta i… området genomkorsades av smala grusvägar. Till och med de bredare huvudvägarna var så smala att två personbilar med nöd och näppe kunde mötas.

Ragnar Wolffs motorcykel, en riktigt rå långgaffel utan bakfjädring och bestyckad med en artonhundra kubikcentimeter stor S&S-motor, öppen belt och numera sexväxlad låda, stod på den originellt svängda trädgårdsgången. Så gamla Bettan rullar fortfarande, konstaterade Göran Ålund och nickade mot cykeln.

Ja för tusan. Han nickade mot de två tomterna som låg mellan hans hus och parkeringsplatsen. Vi är faktiskt tre på rad här som kör Harley.

Jo, myste Ålund, det börjar ju bli lite PRO-varning på det fabrikatet också…

Ragnar Wolff bara garvade åt påhoppet. Sätt dig, kommenderade han sen och gick in med isen och all ölen och återvände efter ett par minuter med två redan kylda burkar öl och två glas. Han slog sig ner mittemot Göran Ålund och de öppnade ölen under tystnad och hällde upp.

Det var helvete vad du måste ha jobbat här, utbrast Ålund när de hade skålat och han såg ut över tomten.

Skojar du? Jag köpte ju det här för två år sen. Totalt ruckel. Var tvungen att jämna kåken med marken. Så det är nybygge från grunden och uppåt.

Åh fan? Jag trodde bara det var trädgården du hade jobbat på?

Wolff skrattade till. Om vi säger så här… jag ägnade mig i så hög grad åt att bygga nytt hus, så jag höll på att bli vräkt för att jag inte tog hand om ogräset.

Vräkt?

Mm. Förra sommaren fick jag brev från styrelsen. ‘Om Ni inte åtgärdar ogräset senast den sista juli, riskerar Ni att bli vräkt från koloniföreningen.’ Ungefär så tror jag det stod. Undertecknat av ordföranden.

Vad hände?

Jag gick och snackade med honom. Frågade om det var normal samtalston i föreningen att skicka hotbrev och inte snacka med folk först? Han sa att de inte hade fått tag på mig. Han slog ut med händerna. Okay, jag var utomlands på jobb under ett par månader, men jag har ju alltid mobilen igång. Så det var ren bullshit.

Du ligger bättre till nu va?

Wolff nickade nöjt. Tro det eller ej, men i vintras blev jag tillfrågad om jag kunde tänka mig en plats i styrelsen. Så jag blev invald som suppleant vid årsmötet i mars.

Måste ha kostat en del att fixa till det? Han såg sig om bland alla växter som han aldrig sett, ännu mindre kände till namnet på.

Ja, men det är nog värt varenda spänn. Dessutom gjorde jag det mesta jobbet själv. Betydligt bättre träning än att ligga på nåt fjolligt gym och dra i gummisnoddar.

Ålund for med blicken över hans överkropp. Du ser faktiskt osedvanligt vältränad ut.

Jag gick ner sju, åtta kilo förra hösten. Nästan lika mycket till nu på våren. Vete fan hur många tiotals ton sand, jord och sten jag har burit och kärrat här.

Och växthus har du till och med? Ålund nickade mot den sexkantiga paviljongen som stod på gränsen mot grannens tomt.

Kom får du se. Wolff reste sig och gick och öppnade skjutdörren.

Göran Ålund gick in i växthuset, som hade golv av skifferliknande betongplattor och var lika mycket lusthus som plats för odling. Han slog sig ner i en liten rottingsoffa och tittade upp mot Wolff. Jag är imponerad. Är det vinrankor? Han gjorde en svepande gest mot lövverket som sökte sig upp mot taket från två motsatta hörn.

Japp. Växer som bara den. Och kolla här… Han böjde sin nästan två meter långa lekamen ner mot den ena vinrankans rot, bredvid soffan där Ålund satt.

Där fanns embryot till en druvklase. Chateau Wolff. Låter som nåt från Alsace.

Bra tips, det ska jag komma ihåg om det blir så mycket druvor så jag kan brygga vin nån gång i framtiden.

Eh… det är rätt varmt här.

Ja, det går inte att vara några längre stunder här inne på dan. Perfekt på kvällarna däremot. Jag brukar sitta här och jobba när det skymmer på.

Låter kreativt.

Wolff nickade. Kommer bli ännu bättre när grannen har fixat sin damm. Han pekade mot ett fullständigt anskrämligt tak över en stenlagd uteplats som stod på andra sidan den tänkta tomtgränsen. Det ser ju för fan ut som en väntkur vid en busshållplats, reflekterade han. Skiten ska i alla händelser ner, stenläggningen bort och så ska vi gräva ur några kubik. Han stannade upp och iakttog Ålund. Du kanske vill bli av med lite av din övervikt?

Han orkade inte ens bli irriterad över påhoppet. Mådde alldeles för bra för det. Jaha? Kanske det? Och när hade ni tänkt sätta igång med det arbetet?

Tja… vi snackade om att köra igång i morrn förmiddag när vi har nyktrat till…

Varför inte? Låter som en bra plan för att bli av med baksmällan. Där tror jag för övrigt din granne kommer…

De gick ut ur växthuset och satte sig på Wolffs altan igen. Grannen hade med sig tre småburkar svart Carlsberg som han ställde på bordet. Shit, hur ska den här dan sluta? tänkte Göran Ålund. Tjena, Johnny Jernberg, sa grannen och sträckte fram näven mot Ålund.

Göran Ålund.

Aha. Det är du som är… polisen?

Kom igen, Johnny, flinade Wolff. Snut brukar det heta… Äh, man måste ju vara lite finkänslig.

Jag har inget emot att bli kallad snut, sa Göran Ålund. Om inte fel person säger det. Vid fel tillfälle.

Jernberg nickade. Ungefär som när folk frågar om jag tillhör Hells Angels. Bara för jag råkar se ut så här och köra Harley.

‘Se ut så här’, tänkte Göran Ålund. Johnny och Ragnar var olika men ändå lika. Två sidor av samma mynt. TV-producenten var en och nittioåtta lång och smal, förutom en lätt utvidgning på mitten. ‘Som en telefonstolpe med en medicinboll mitt på’, brukade han säga. Fast nu hade bollen snarare krympt till basketbollstorlek… ljust, grånande hår i hästsvans. Johnny Jernberg var om möjligt ännu mer långhårig och hade dessutom ett långt skägg som fick honom att se ut som Gustaf Vasa. Ett intryck som förstärktes av att skägget var mörkrött och stod i kontrast mot hans cendréfärgade hår. Johnny hade inte tillstymmelse till onödigt kroppsfett och Göran Ålund anade att han inte heller nötte bänkarna på gymet utan fick sin träning genom hårt kroppsarbete.

Okay, snuten, sa Johnny, själv är jag stenläggare. Men du får gärna kalla mig murarjävel om du känner för det. Han sprättade upp en av de små svarta och drog i sig halva burken i ett njutningsfyllt drag. Skål och glad midsommar på er.

Stenläggare, det förklarar saken tänkte Ålund. Skål på dig själv. Hur är upplägget för dagen?

Jo, sa Wolff, vi tänkte duka långbord tvärs över tomtgränsen. Folk börjar väl drälla in vid halv två. Vi har sagt att vi käkar vid två.

Okay, sa Göran Ålund. En hel del att göra innan de kommer, alltså. Lika bra vi sätter igång.

Wolff och Jernberg tittade menande på varandra. Tur att ordningsmakten är här och håller koll på oss, sa Johnny skämtsamt och alla tre reste sig och tog med sig sina ölburkar och gick för att flytta möbler, skala färskpotatis och duka.

Det här artar sig trots allt till att bli en riktigt trevlig midsommar, tänkte Göran Ålund.

Gästerna runt långbordet var en brokig samling.

Johnny satt i ena änden med sin Mia, en kvinna som var jämnårig med Göran Ålund och som några år tidigare hade gjort ett fullständigt oväntat uppbrott från sin övre medelklasstillvaro i en stor Ålstensvilla för att i stället bli en del av det liv som Johnny levde. Ett liv som i väldigt hög grad gick ut på att åka hoj och numera påta i koloniträdgården. Runt dem satt några andra bikertyper och deras fruar och flickvänner.

En av gästerna hade ett ansikte som såg ut som om det var något Jernberg själv producerat. Hugget i sten. Vad har han för problem? tänkte Ålund och kom inte fram till något vettigt svar. Kan knappast vara något jag har gjort eftersom vi aldrig har setts? Det kanske är så enkelt att han inte gillar poliser?

Han bestämde sig för att ignorera Hasse Söderdahl och ha trevligt i stället.

I Ragnar Wolffs ände av bordet kom en majoritet av gästerna från mediavärlden. TV- och filmfolk mest, men av snacket under lunchen förstod Göran Ålund att två av herrarna var musiker. Den ene spelade gitarr, den andre bas och de utlovade underhållning under kvällen och natten.

Det sjöngs en del snapsvisor och stämningen blev högre och högre allteftersom ölen och nubbarna rann nerför folks strupar.

Otroligt trevligt gäng, tänkte Ålund. Och en osannolik samling udda individer. Men eftersom alla är toleranta och har ett öppet sinne, funkar det.

Nej, stopp nu, protesterade han när Wolff försökte hälla upp ännu en nubbe i hans spetsglas, vilken i ordningen det var hade han tappat räkningen på. Jag hade tänkt hålla mig vaken hela kvällen.

Äh, du kan sova middag en stund innan vi går bort till festplatsen. Du kan ju inte låta mig dricka snaps ensam?

Ålund lät sig motvilligt undfägnas med ännu en fläder-doftande sup som gjorde glaset immigt, så kall var den. Festplats? Vad är nu detta? Talar vi dans?

Johnny hade hört vad de sa. Dans, luftgevär, tombola, varmkorv… you name it. Som en gammaldags Folkets Park i miniatyr.

Kul, sa Ålund. Bara jag slipper dansa.

Wolff höll oväntat med. Jag tror inte mänskligheten är mogen för att se herr Ålund på dansgolvet. Berätta om incidenten på Riddersviks Gård.

Göran Ålund suckade men kunde inte låta bli att dra på munnen. En kollega i Vällingby gifte sig och jag och en tjej jag jobbade med, kom till festen i uniform. Alla runt bordet hade tystnat och lyssnade på hans berättelse. Tror ni inte på fan att jag blev uppbjuden av brudens mor till första valsen? Jag sa åt henne att jag inte kan dansa vals. Hon insisterade, men jag sa att ‘det går bara inte’. Hon svarade att, ‘det är inga problem, jag för, så följer du bara med’. Han gjorde en effektfull konstpaus. Jovisst, efter ett halvt varv på dansgolvet säger tanten lite sammanbitet, ‘jag tror du har rätt, vi går och sätter oss’.

Göran Ålund konstaterade att till och med Hasse Söderdahl garvade.

Under den sena eftermiddagen la sig lugnet över koloniområdet. Många gjorde som Ragnar Wolff och Göran Ålund, la sig och sov middag. Ålund tog en filt och la sig i hängmattan mellan två äppelträd intill växthuset. Kombinationen av det stilla suset från löven, vinden som gungade honom sakta fram och tillbaka och inte minst alkoholintaget, fick honom att somna inom fem minuter.

Andra fortsatte att supa sig in i en allt djupare grad av berusning. Flera av dem skulle inte uppleva kvällens övningar.

Många tog en promenad för att piggna till och i vissa fall för att gå och handla mer mat, groggvirke eller andra livsnödvändigheter.

En växande skara av kolonister hade börjat anpassa sig fullt ut till den nya tiden och hade någon form av uppkoppling mot Internet, oftast via 3G-modem. Alla använde datorn för att kolla e-post. De flesta sökte regelbundet information via Google eller andra sökmotorer. Några brukade chatta med släkt och vänner. En handfull surfade regelbundet på diverse mer eller mindre grova porrsidor.

En person stack ut i det här sammanhanget.

Hans kunnande på IT-området låg på en helt annan nivå än hos alla andra i koloniområdet. Programmering var ett av hans starkaste kort och de kunskaperna utnyttjade han mer eller mindre med ryggmärgen när han designade hemsidor. Hemsidor som han ibland sålde dyrt och ibland fick utmärkelser för. I vissa fall bådadera. IT-säkerhet var ett annat delområde där han slog de flesta på fingrarna.

Men det var när han tog på sig den svarta hatten som han var fullständigt oslagbar.

Han var en så kallad Black Hat Hacker. När han var åtta år fick han sin första dator och de första två, tre åren ägnade han mest åt att spela olika datorspel men lika fort som han lärde sig spelet och hur man lurade det, lika fort tröttnade han och gick vidare till nästa. Och nästa…

Det var en av hans spelkamrater som ledde in honom på hackerspåret. Och den kompisen upptäckte ganska snart att han var fullständigt frånåkt.

Eleven hade blivit lärare. Eller snarare professor.

Sedan dess han han klippt kontakterna med alla gamla vänner i Cyberspace. Skälet var säkerhet. På den nivå han befann sig, fanns det egentligen bara ett sätt att åka fast. Nämligen att någon angav honom. Alltså: Bli en ensamvarg. Avslöja aldrig dina hacker skills för någon.

Det här var långt ifrån enkelt. En skicklig hacker har ofta ett starkt drag av narcissism. Han, för det är oftast en han, ser sig som smartare än de flesta andra och han vill gärna visa för andra hur duktig han är genom att annonsera sina erövringar. Självklart inte offentligt, så dumdristiga är de inte, men i kretsen av sina gelikar.

Den här mannen hade mycket god självdisciplin. Det ingick i hela hans världsbild och filosofi.

Ganska tidigt hade han tagit sig ett hackernamn, ett handle. Han såg sig själv som svårgripbar, som rök eller dimma och valde att kalla sig MIST, dimma. Men som är brukligt i hackerkretsar ersatte han två av bokstäverna med siffror som ser något så när likadana ut.

På nätet var han därför känd som M15T.

Eftersom det var midsommarafton, blev det aldrig riktigt mörkt, inte ens när det började dra mot midnatt. Göran Ålund kunde dock konstatera att dimman började lägga sig i hans huvud i takt med att Margaritas, Tequila Sunrises och andra mer eller mindre obskyra drinkar erbjöds honom.

Något som han mindes mycket väl var emellertid att han mot alla odds hade blivit uppbjuden på den lilla dansbanan, som mycket riktigt såg ut som hämtad från en gammaldags folkpark, fast i mindre skala. Kvinnan som hette Elin och hade suttit med vid bordet när han berättade om sitt första och enda försök att dansa vals, skakade bara på huvudet när de gick och satte sig efter bara en låt. Jag trodde du överdrev. Ta inte illa upp, men jag förstår brudens stackars mor. Ålund brast i skratt. Säg inte att jag inte varnade dig. Jag ljuger aldrig. Jag överdriver sällan.

Hon la huvudet på sned. Och du är aldrig otrogen heller, va? Han hade i förbigående nämnt att Andrea lyckligtvis inte var särskilt road av dans, och skakade långsamt på huvudet. Synd. Jävligt synd. För annars hade jag försökt lura dig i säng.

Han kunde inte låta bli att rodna inför hennes fullständigt