Inget val

By Chris Ryan

"Inget val" är en gastkramande thriller om en man som är beredd att göra vad som helst för sin familj, sina vänner och sitt fosterland. Det är andra delen i serien om militären Geordie Sharp. Författaren Chris Ryan är själv före detta militär och tidigare medlem i det brittiska specialförbandet SAS.

När Geordie Sharp, sergeant i den brittiska kommandostyrkan SAS, återvänder hem från ett uppdrag i Sydamerika får han ett chockande besked: hans sambo och lille son har blivit kidnappade! Gärningsmännens krav är i det närmaste omöjliga att uppfylla, men på något sätt måste Geordie ändå lösa det – annars dödar de gisslan.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Oct 16, 2019
• ISBN: 9789178296187

Chris Ryan

Chris Ryan is Professor, BUU China-New Zealand Tourism Research Unit, University of Waikato Management School, New Zealand. His research interests include tourist behaviour, intention and perception.

Book preview

9:24–25

1

Det tog några ögonblick innan jag hade samlat mig. Som förlamad satt jag på fåtöljkarmen med polaroidbilden i handen, oförmögen att fatta att min son och sambo – hela min familj – var borta. Handen började darra så häftigt att dragen i Tims ansikte blev suddiga; Tracy kunde jag knappt se alls. Sedan löpte en rysning genom mig. Den tycktes börja vid fötterna för att sedan stiga snabbt genom knäna, höfterna och bålen. När den nådde huvudet fick jag plötsligt tillbaka förmågan att tänka och handla.

Jag granskade bilden igen. Den hade tagits med blixt på bara ett par meters avstånd. Tracy stod framför den öppna spisen och höll Tim på högra höften. Ansiktet var förvridet till ett slags leende, men jag kunde se rädslan bakom det. Leendet var mest en grimas som speglade mod och trots. Hon flankerades av två män med svarta rånarluvor och höjda pistoler, precis som på de väggmålningar med IRA-terrorister i överdrivna hjälteposer man kan se i Belfast. Båda hade svarta träningströjor. Ingen av dem höll fast henne, men det syntes att de skulle gripa tag i henne så fort hon rörde sig en tum.

Bilden hade tagits rakt framifrån så att Tracy och de båda terroristerna var kapade i midjehöjd. Det måste alltså ha varit minst tre kidnappare: de två på bilden och en som höll kameran.

Fingeravtryck, tänkte jag. Se till att du inte förstör några. Jag insåg att jag inte ens skulle ha tagit i fotot. Utan att ändra det grepp jag hade med tummen och pekfingret reste jag mig, gick fram till byrån, plockade upp ett brunt kuvert med vänster hand och släppte ner fotot i det. Sedan lade jag en näsduk över handflatan och fingrarna innan jag lyfte telefonluren och slog nödnumret till regementet.

Stirling Lines, svarade växeltelefonisten.

Vaktrummet, tack.

Ett ögonblick.

Jag väntade och kastade en blick på klockan. Det hade inte ens gått en halvtimme sedan jag lämnade förläggningen. Efter några sekunders väntan hörde jag: Vaktrummet, sergeant Howard.

Chris, sa jag. Det är Geordie.

Geordie? Har det hänt något?

Ja – de har tagit båda två.

Vilka då? Vad menar du?

De har kidnappat Tim och Tracy

" Vilka har gjort vad? Jag fattar inte ett dugg!"

IRA.

Prata inte strunt. Hur vet du det? Var är du nu?

Hemma. Jag hittade ett foto på golvet. Två killar i rånarluva, en på vardera sidan om Tracy och grabben. Inget annat. Chris, vad i helvete ska jag ta mig till?

"Herregud! Det är bäst att du kommer tillbaka till förläggningen.

Okej. Men kan du ordna någon som kommer hit och tittar till huset.

Självklart. Jag skickar en man med detsamma. Stanna tills han är där. Sedan kommer du raka vägen hit.

Det ska bli. Och du, larma polisen så att de spärrar huvudvägarna ut från stan.

Jag kontaktar dem med en gång.

Jag tände utomhusbelysningen och väntade i hallen medan jag försökte samla tankarna. Hur i helvete hade IRA fatt reda på var jag bodde? Hur kunde de veta att jag var utomlands?

Det var påfrestande att vänta. Jag vandrade fram och tillbaka som ett lejon i bur, utom mig av iver att ingripa, att handla. Ändå fanns det egentligen inget jag kunde göra. För varje minut som gick ökade kidnapparnas chanser att komma undan. Innerst inne visste jag att det redan var för sent att genskjuta och hejda dem någonstans i närheten: de hade haft alldeles för lång tid på sig för att sätta sig i säkerhet.

Jag gick ut i mörkret och tvingade mig att dra ett par djupa andetag så att lungorna fylldes med den fuktiga, mättade aprilluften. Under några ögonblick njöt jag av natten, men för en som kom raka vägen från djungeln kändes luften kylig, och jag var snart tillbaka inomhus. Jag försökte tänka tillbaka, försökte hitta läckan. Hur var det med mannen som jag hade småpratat med på fiskarpuben i Antrim? Han som hade ringt till Tracys och min semesterstuga medan jag var ute?

Efter tankarna på den händelsen gick jag vidare och försökte kasta skulden på Farrell – Declan Farrell, den IRA-höjdare jag hade slagits mot i månader. Men nu … det kunde knappast ha varit han. Som ledare för en insatsgrupp från SAS hade jag tagit honom till fånga i Colombia så sent som bara ett par dagar tidigare, och det sista jag hade sett av honom var när han släpades i väg till häktet i Bogotá.

Om han nu inte hade gett order om kidnappningen innan han gav sig av till Colombia …

Det hade inte gått mer än fyrtioåtta timmar sedan vi sprängde en knarkfabrik vid en biflod till Amazonfloden. Vi hade förlorat en man – vår signalist, Gnisten Springer, som dödats av splittret från en raketprojektil – men efter en eldstrid i gryningen hade vi sårat Farrell och tagit honom till fånga. Så insikten att hans dödligt farliga inflytande hade drabbat mig i mitt eget hem träffade mig med kraften hos en spark i skrevet.

Medan jag kämpade för att bevara fattningen tog jag en runda till genom huset, noga med att inte lämna några fingeravtryck. Efter vad jag kunde se var det inget som saknades; jag hade inte särskilt mycket av värde, men de uppenbara måltavlorna för ett gäng tjuvar – stereon, dumburken, mikron – stod kvar på sina platser.

Sedan, i diskmaskinen, gjorde jag ett litet fynd: två tallrikar nersmetade med tomatsås, två glas och knivar och gafflar i bestickkorgen. I soppåsen låg ett tomt paket som hade innehållit två torskfiléer. De hade tydligen druckit te med varma smörgåsar, troligen vid sextiden.

Jag gick upp till övervåningen. Tims säng var fortfarande bäddad, med pyjamasen prydligt hopvikt under kudden; han hade aldrig gått och lagt sig eller lyssnat till sin kvällssaga. Bilden av hur kidnapparna släpade i väg med honom fick mig att må illa, men jag tvingade mig att fösa undan den ur medvetandet och försöka tänka klart. Kidnappningen måste ha genomförts mellan sex och åtta på kvällen – sju eller åtta timmar tidigare. Gisslan kunde finnas var som helst vid det här laget.

Jag kollade telefonsvararen. Den blinkande röda lampan visade att det fanns två meddelanden. Jag spolade tillbaka bandet och lyssnade, men det var bara de samtal jag själv hade ringt – ett från flygplatsen och ett från förläggningen på vägen hem.

Ljudet av bilhjul som knastrande rullade längs den grusbelagda infarten fick mig att störta till dörren. Två av regementets bevakningsjeepar hade stannat utanför, med parkeringsljusen fortfarande tända. Jag gick fram till den första jeepens förardörr och såg att Nobby Clarke satt bakom ratten.

Tack för att du kom, sa jag.

Det är inget att tacka för. Jag ska ta med dig tillbaka. Vi lämnar Les Abbott här.

Okej. Jag kilade fram till den andra bilen. Tjänare, Les. Backa tills du är mitt för den där busken. Då är du utom synhåll för alla som närmar sig och samtidigt kan du sitta i bilen och bevaka huset.

Bra. Ingen får gå in dit förrän polisen är här. Och jag tänker inte traska omkring utanför heller. Det kan finnas fotavtryck, och de vill inte ha dem förstörda.

Jag förstår. Lycka till då.

Har du låst?

Jag ska just göra det.

Jag drog till ytterdörren och kom plötsligt på att jag troligen inte skulle vara tillbaka före morgonen, så jag dök in igen och högg min persedelpåse med toalettgrejer. Sedan stängde jag dörren och vred om nyckeln.

Nobby satte högsta fart. Med tjutande däck for vi fram på småvägarna och var tillbaka vid regementsgrindarna på elva minuter blankt. I vaktlokalen glodde killarna på en porrvideo med den glansiga blick som alla med vakttjänst får fram på småtimmarna.

Chris reste sig, smärt och vältrimmad i den kamouflagemönstrade fältuniformen. Jag har larmat operationschefen, sa han. Krimmarna är på väg. Det är bäst att du pallrar dig över till ledningscentralen på störten.

Jag hade aldrig sett fram emot att få träffa operationschefen, major Alex Macpherson (allmänt kallad Mac). Han var nog så effektiv när det gällde att sköta jobbet, men han hade ett spydigt sätt som alla blev förbannade på. Efter en period som truppbefäl på åttiotalet hade han återvänt till sitt hemmaregemente (Black Watch) innan han sökt sig tillbaka till SAS med befattningen som skvadronchef i sikte. Men han tycktes ha tagit illa vid sig av det faktum att han vid trettiosex års ålder bara hade blivit operationschef. Till och med det improviserade party där han hälsats välkommen tillbaka hade blivit en dämpad tillställning.

Jag skyndade uppför trappan till stabsbyggnaden, bland alla och envar känd som Kreml. Dörren till ledningscentralen stod öppen och jag hittade Mac, klädd i mörkblå polo och jeans, i färd med att gnugga sömnen ur ögonen. Det är rätt åt den fan, tänkte jag; i vanliga fall var det han som körde upp oss mitt i natten, och njöt av det. Det kortklippta mörka håret stod rätt upp, som om han glömt att kamma till det när han vacklade upp. Hans fältuniform låg slängd över en stolsrygg och utrustningen – en ryggsäck och ett par marschkängor – stod i ett hörn.

Tusan också, Geordie, sa han. Det tog inte lång tid.

Vad menar du med det?

Du har bara varit tillbaka i landet i fem minuter och redan lyckats röra om ordendigt i getingboet.

För helvete, chefen. Det är inget som jag har ställt till med.

Nej – nåja… Han hejdade sig och såg på mig. Bettet i min röst måste ha gjort klart för honom vilket tillstånd jag befann mig i.

Här är fotot som de lämnade kvar. Jag gav honom kuvertet. Jag har tagit i det en gång, i ena hörnet, i övrigt är det som när jag hittade det.

Han gick fram till en hylla och tog ner en dokumentmapp i plast med genomskinlig skyddsflik. Jag lät fotot glida över från kuvertet till mappen och han fällde över skyddsfliken innan han lade mappen på bordet.

Förbannade skurkar! muttrade han medan han granskade bilden. Nåja, det är väl lika bra att vi ordnar till lite te. Hans tonfall hade blivit mildare. Vi har en hel del att tala om. Socker?

Nej tack.

Han gick in i en alkov där det fanns ett par kokplattor och allt som behövdes för att brygga te eller kaffe. Jag såg mig omkring i ledningscentralen: skrivbord med datorer, arkivskåp med kodlås, hyllor fullproppade med böcker … det kunde vara vilket kontorslandskap som helst om det inte varit för de grå väggdraperier bakom vilka man kunde hitta tavlor med uppgifter om regementets pågående hemliga operationer.

Jag hörde vattnet koka och efter ett par minuters plockande i alkoven kom Mac ut med en mugg te till mig. Medan jag drack kände jag tankarna klarna. Ledningscentralen började fyllas med folk. Först kom underrättelseofficeren, en mager kille med glasögon som hette Jimmy Wells och som bar på en bunt tjocka mappar; sedan hans assistent (eller passopp), som också hade tvingats upp ur sängen och som hade med sig en laptopdator. Sedan kom inspektör Ken Bates från den lokala kriminalavdelningen – gråhårig i förtid och med en spretig grå mustasch – tillsammans med en rundlagd, blond kvinnlig kriminalassistent som hette Mary.

När alla hade slagit sig ner runt ett av borden tog underrättelseofficeren ordet och sa åt sin assistent att skriva in allt som blev sagt på datorn. Den kvinnliga kriminalassistenten antecknade min redogörelse på ett stenogramblock för att jag skulle slippa dra alltihop två gånger.

Problemet med det här är att jag vet så lite om det, började jag. Jag kom hem från ett uppdrag nyss och då var de borta.

Ett ögonblick, sa Bates. Jag måste få ert fullständiga namn. Han hade en sträv dialekt som talade om att han kom norrifrån – kanske Manchester.

Sharp, sa jag. Geordie Sharp.

Tjänstgöringsnummer?

24369207.

Grad?

Sergeant.

Ålder?

Trettioett.

Hemadress?

Adressen är Skogvaktarstugan. Den ligger rätt isolerat – en knapp mil utanför stan.

Vad heter byn?

Det finns ingen by. Stugan ligger vid sidan av Leominstervägen.

Hur dags kom ni dit?

Vid tvåtiden på natten.

Och var hade ni varit?

Herre Jesus! tänkte jag, den här typen vet ju ingenting. Fast det förstås, hur skulle han över huvud taget kunna veta något om mig? Det var nog bäst att jag tog alltihop från grunden.

Så jag drog ett djupt andetag och sa: Vi hade varit på en operation utomlands, och jag hade varit borta i sex veckor. Vi landade på flygvapnets bas i Brize Norton – det är i närheten av Oxford – klockan tio och sedan kom vi hit och klämde en bägare för att fira framgången. Vi måste ha kommit till förläggningen vid midnatt.

Men du försökte ringa hem tidigare, kom det från Mac. Du sa något om det på puben.

Det stämmer. Jag ringde första gången halv elva, från Brize Norton, medan vi väntade på bagaget. Sedan ringde jag omkring halv ett från förläggningen. Telefonsvararen var inkopplad båda gångerna. Och en sak till…

Jag berättade om tallrikarna med tomatsås, det tomma paketet i sopkassen och Tims oanvända säng.

Men er fru kan ha använt tallrikarna vid lunchen, sa Bates.

Jag försökte låta bli att blänga ilsket på honom. Det är inte min fru, sa jag tonlöst. Min fru dödades vid ett sprängattentat i Belfast.

Jag beklagar…

Det är okej. Vi talar om min sambo, Tracy Jordan. Hon flyttade dit för att bo ihop med mig och ta hand om min son en tid efter mordet på Kath.

Susan då? sa underrättelseofficeren. Var fanns hon?

Susan?

Susan Jones, kvinnan som har delat huset med Tracy.

Herregud – jag glömde bort henne totalt. Hon är försäljare för ett kosmetikaföretag och reser en hel del. Hon var antagligen ute på en av sina säljturer.

Kriminalinspektören harklade sig. Kan ni beskriva Tim?

Nåja, ni kan se honom på bilden. Jag vred runt mappen så att bilden kom åt hans håll. Han är drygt fyra. Mycket ljust och fint rakt hår och blå ögon.

Hur lång är han?

Herregud! Det vet jag inte. Sjuttio centimeter … kanske sjuttiofem? Men han är normal för sin ålder.

Hur är det med hans kläder?

Precis som på bilden – grön polotröja, grå joggarbyxor och joggarskor. Det har han nästan varje dag.

Och Tracy, kan ni beskriva henne?

Lång och smärt och rödhårig.

Hur lång?

En och sjuttiofem … Se själv. Jag pekade på bilden. Hon är minst lika lång som de båda IRA-typerna.

Och hårfärgen … stämmer den med färgen på fotot?

Nej, den är inte så mörk och inte heller så brun. Den går mer åt eldrött. Jag har bättre bilder av henne hemma.

Då behöver vi dem. Vad har ni mer att säga om henne?

Hon är fräknig i ansiktet och på armarna.

Någon annanstans?

Jag gav honom en vass blick. Försökte Bates driva med mig? Han tolkade min reaktion på rätt sätt och sa sakligt: Det kan tänkas att vi måste identifiera ett lik.

Jag svalde ansträngt. Jag förstår. Nåja, hon är fräknig på axlarna också.

Känner ni igen kläderna hon har på bilden?

Ja. Den turkosfärgade överdelen är en långtröja som når nästan ända ner till knäna. Hon hade antagligen mörkblå jeans och Reebokskor. De där stora örhängena hängde alltid med. Precis som guldkedjan om halsen.

Hur gammal är hon?

Tjugoåtta.

När hade ni kontakt med henne senast?

Herregud, det vet jag inte. Tankarna snurrade i huvudet när jag försökte reda upp minnesbilderna från allt som hänt i Bogotá och djungeln. För flera dagar sedan. Kanske en vecka. Men en kompis ringde till henne från Colombia samma dag vi gav oss av därifrån. Det var i går … nej i förrgår. Då mådde hon bra.

Hela tiden kom det nya frågor, en efter en. Vilket säkerhetssystem hade jag i huset? Bara bevakningsstrålkastare på utsidan. Hade jag någonsin blivit skuggad från förläggningen och hem? Inte som jag kände till. Hade jag eller Tracy någonsin hängt ut uniformsplagg på klädstrecket? Nej, jag tvättade all utrustning på regementet. Brukade jag åka hem i uniform eller i någon av militärens bilar? Nej. Hade jag någonsin sett främlingar stryka omkring vid huset? Nej. Hade det kommit några egendomliga telefonsamtal?

Ja, sa jag. Det kom ett. När jag ringde från Colombia sa hon att en man hade ringt och frågat om jag trivdes i solen.

När kom det?

För en dryg vecka sedan. Jag ringde henne från Bogotá.

Det blev en paus när mina utfrågare funderade på de uppgifter jag hade lämnat, och jag kände hur tröttheten plötsligt kom ifatt mig. Resan hem hade tagit över tjugofyra timmar, med nedbrytande perioder av väntan mellan förbindelserna, och vi hade passerat genom flera tidszoner. Enbart det var nog för att trötta ut vem som helst … och ovanpå det kom allt det här.

Operationsofficeren visste nästan allt om min bakgrund och underrättelseofficeren kände till en del; men kriminalinspektören, som startade från noll, behövde få uppgifter om tänkbara motiv för kidnappningen. På nytt tvingades jag återvända till händelserna som satt i gång alltihop.

Kath var från Belfast, förklarade jag. Hon hade åkt hem för att ta hand om sin mamma som gått igenom en operation. Hon dödades av en IRA-laddning som detonerade i förtid utanför en stormarknad.

Bates grymtade medkännande.

Några veckor senare kommenderades jag till Nordirland och fick genom polisen där reda på vem som var ansvarig för attentatet. Det var en av de ledande inom IRA i Belfast. Självklart ville jag knäppa honom, och jag fick chansen en kväll när han kom till en vapengömma på en bondgård. Men en i gruppen var polisinformatör så ledningen ville inte låta oss slå till.

Jag hejdade mig när jag såg hur Mac himlade med ögonen. Det jag berättade borde inte ha avslöjats för någon utanför regementet; inte ens polisen borde känna till vad som hänt i Nordirland.

Var hade ni er bas? frågade Bates.

Hemligstämplade uppgifter! fräste operationsofficeren. Han kan inte tala om det för er.

Jag lät blicken vandra ett par gånger mellan dem innan jag fortsatte. Hur som helst var det då som jag bestämde mig för att försöka ta Farrell på egen hand. Jag tänkte lägga mig i bakhåll och skjuta honom vid hans bostad. Synnerligen reglementsvidrigt, så klart, men det tycktes vara enda utvägen. Det visade sig att en annan säkerhetsorganisation redan hade honom under övervakning, och deras mannar tog mig till fånga…

Och? sa kriminalinspektören pådrivande.

Jag kom tillbaka till Hereford utan att avsluta min tjänstgöring. Men i stället för att få sparken och skickas tillbaka till mitt hemmaregemente slapp jag undan med en varning. Jag försökte lägga alltihop bakom mig och glömma det som hänt. Men sedan började alltihop på nytt.

Jag tömde temuggen i ett par stora klunkar innan jag fortsatte. "I november flögs en SAS-grupp dit för att utbilda den colombianske presidentens livvakt. Jag hade befälet. Vi hade hunnit halvvägs med kursen i ett militärläger djupt inne i landet när vi stack upp till huvudstaden över ett veckoslut för ett par dagars avkoppling. Och plötsligt fick vi syn på den där förbannade Farrell. Han satt på en restaurang mitt i stan tillsammans med ett par andra IRA-typer och några colombianer.

Det var knappt att vi trodde våra ögon men tydligen sysslade provisoriska IRA med knark- och vapenaffärer i stor skala. Hur som helst gjorde två personer från ambassaden det idiotiska misstaget att sticka ner till restaurangen för att ta en titt på dem. Innan någon visste ordet av hade de kidnappats, tillsammans med en av våra officerare som svarat för samarbetet mellan oss och myndigheterna.

Nu bröt paniken ut i full skala. Vi fick klartecken från DAS – den colombianska hemliga polisen – till en fritagningsoperation. Vi följde efter kidnapparna ner i Amazonas och det hela slutade med en eldstrid vid en knarkfabrik mitt ute i djungeln. Farrell sårades och togs till fånga."

Så ni tror att den här kidnappningen är en hämnd från Farrells sida?

Inte direkt. Det kan det inte vara, för han visste aldrig vem det var som hade jagat honom. Före det där sista ögonblicket, när vi tog fast honom, hade han aldrig sett mig och han hade ingen aning om vem jag var. Såvitt han visste kunde jag ha varit colombian. Han kan aldrig ha satt mig i samband med de problem han haft i Nordirland, och i djungeln visste han bara att han blev skjuten av en främmande soldat innan han togs till fånga. Någon annan inom IRA måste ha gett order om kidnappningen – någon i den här änden – när man fick veta att Farrell hade gripits.

Om han inte redan hade flytt, sa Bates.

Jimmy, underrättelseofficeren, vaknade plötsligt till liv. Nej. Nej, han sitter fortfarande inspärrad. Ivrigt blinkande bakom glasögonen bläddrade han i de papper han hade i handen och sa sedan: Åtminstone gjorde han det i går kväll. Brittiska regeringen förhandlar med colombianerna om hans utlämning.

Men hur visste då IRA vem man skulle slå till mot, ville kriminalinspektören veta.

Det är mitt fel, medgav jag. Jag spräckte alltihop. Efter jul tog jag permis i Nordirland. Jag sa att jag skulle åka över till England men i själva verket stannade jag kvar där uppe. Jag hämtade över Tracy och vi åkte till en semesterstuga på nordkusten. Jag hade fått höra att det var ett tryggt område som bara användes av turister, så en kväll gick vi ner på puben i byn och kom att småprata om fisket med en man från platsen. Det var allt, men det räckte för att de skulle få upp ett spår till mig.

Den här Farrell, sa operationsofficeren, vad har han för ställning inom provisoriska IRA?

Jimmy bläddrade i sin mapp. Vid tiden för attentatet mot stormarknaden var han adjutant till chefen för Belfastbrigaden. Men sedan dess tror vi att han har tagit över befälet för vad de kallar ’det internationella samarbetet’. Det betyder knarksmuggling och vapenhandel – allt som ger pengar och vapen från andra håll i världen.

Kriminalinspektören tog sig om hakan där en nästan dygnsgammal skäggstubb spretade. Vad är han för sorts människa?

Om den mannen ramlade ner i en tunna skit, sa jag bittert, skulle han komma upp ren och fräsch som en nyponros. Han har turen på sin sida. Jag menar, jag har redan fatt två eller tre tillfällen att göra slut på honom, men se vad som har hänt. Det kan så vara att han sitter inlåst just nu, men det har inte stoppat honom.

Plötsligt kom jag ihåg den kvinnliga kriminalassistenten som antecknade i bakgrunden och jag kände hur jag rodnade när jag vände mig till henne och bad om ursäkt för mitt ordval.

Medan hon fortsatte att anteckna gav hon mig ett hastigt leende och höjde vänstra handen i en avvärjande gest. Jag kände genast att jag gillade henne.

Saken är den att han är en bildad man, fortsatte jag. Med universitetsexamen och allt. Han är lång och mörk och ser bra ut och han är något av en vinkännare … jag vet inte vad det är som får honom att hålla på som han gör.

En telefon ringde. Operationsofficeren vände sig om, lyfte luren och lyssnade. Efter några sekunder sa han: Bra. Vi väntar på er, och lade på innan han vände sig mot oss igen. Det var säkerhetspolisen. Känsligheten i den här händelsen gör att de skickar ner en brandkårsgrupp från London. Den är här om tre timmar. Geordie, du ser slut ut – det är bäst att du tar igen dig ett tag. Är det något mer, inspektör Bates?

Inget överhängande. Vi vill titta på huset med detsamma i morgon bitti. Och då vill vi att ni följer med, Geordie.

Jag förstår.

Jag tar det här fotot med mig. När teknikerna har undersökt det ska jag ordna med kopior som vi kan skicka ut. Sedan vill nog säkerhetspolisen ha det. Apropå det… Han flyttade blicken till Mac. Ingen offentlighet av något slag. Det sista vi vill är att det här hamnar i tidningarna.

Oroa er inte för det, svarade Mac lugnande. Jag ska personligen strypa den som pratar bredvid munnen.

Då så. Bates vände sig till mig igen. Klockan sju i vaktlokalen?

Jag ska vara där.

2

Jag tillbringade resten av natten på förläggningen, i det rum som jag delade med min kompis, Pat Newman. Eftersom han var gift bodde han hemma, och i vanliga fall var det ingen av oss som sov där, utan vi använde rummet som förråd till vår utrustning. Det var ett litet, kalt rum med en säng, ett klädskåp och ett tvättfat som enda inredning. Sängen var belamrad med utrustningsdetaljer – ryggsäckar, fallskärmsväskor och stridsselar – så jag lyfte bort alltihop och travade det i ena hörnet. Jag visste att det fanns ett lakan i klädskåpet, men jag hade inte ork att ställa mig och bädda just då så jag sparkade bara av mig skorna, sträckte ut mig på sängen och drog filten över mig. Jag kände mig sliten och smutsig. I vanliga fall skulle jag åtminstone ha tvättat ansiktet och borstat tänderna, men en våg av trötthet hade slukat mig och allt jag ville var att sova.

Det nästa jag blev medveten om var att jag var klarvaken. Under några sekunder fattade jag inte var i helvete jag befann mig: ett främmande rum, en smal säng ett fönster som jag inte kände igen och som redan släppte in den tidiga gryningens gråbleka ljus, fåglar som sjöng utanför. Sedan kom allt tillbaka med en smäll.

Jag kastade en blick på klockan. Fem över halv sex. Helvete! Säkerhetspolisen skulle vara där när som helst. Jag for upp, rotade fram min toalettväska och gick ut till duschrummet där en rakning och en dusch förde tillbaka mig till verkligheten. Det kunde så vara att min biologiska klocka gick fel med flera timmar, men kombinationen av hett vatten i ansiktet och oro för hur det stod till med Tracy och Tim hjälpte mig att klara tankarna.

Klockan sex var jag tillbaka i vaktlokalen och några minuter senare rullade säkerhetspolisens jeep in genom grindarna. Vaktchefen hade fatt order att ta med allihop till ledningscentralen, så jag erbjöd mig att visa vägen. Ledaren för gruppen var en intendent John Fraser, en nästan benigt smärt karl i fyrtioårsåldern med smalt ansikte, rödblont hår och något jagat i blicken: inte fysiskt imponerande, men med ett lugnande sätt som snabbt inbjöd till förtroenden. Jag märkte att han hade gjort sig besvär med sitt yttre. Han hade en lätt cockneybrytning, men rösten, liksom hela hans framtoning, var dämpad och behaglig.

I sällskap hade han en rödbrusig kriminalinspektör som hette Denis Haynes och en blond, blek kvinnlig kriminalassistent som påminde om Barbra Streisand. Vid första presentationen missade jag hennes namn, men jag fick senare klart för mig att hon hette Karen Terraine.

I ledningscentralen fick nykomlingarna en sammanfattning av Mac. Fraser sa att han behövde utrymme för en egen lednings- och sambandscentral: ett rum med avlyssningssäkra radio- och telefonförbindelser där hans stab och kriminalpolisen kunde arbeta sida vid sida med omedelbar tillgång till militär förstärkning om det skulle behövas. Hans begäran mötte inga problem, för där uppe – en trappa upp i Kreml – stod ett rum redo för just den sortens nödlägen. Efter en hastig inspektion förklarade intendenten att utrymmet var idealiskt för hans syften.

Mac insåg att besökarnas därnäst mest angelägna behov var att få i sig lite mat och dryck, så han gav Fraser en utskrift av den lägesrapport han sammanställt tidigare under natten och skickade i väg allihop till mässen för frukost.

När de andra lämnade rummet dröjde jag mig kvar tillsammans med Mac och frågade: Hur mycket kan jag tala om för honom, chefen?

Allt han vill veta, svarade han. Med säkerhetspolisen är det inget problem.

Dittills hade jag inte känt mig särskilt hungrig men när jag ledde gruppen genom matsalen och fram mot serveringsdisken väcktes aptiten till liv av baconlukten, och jag lassade upp en rejäl portion åt mig: två ägg, bacon, korv, potatis, tomater – rubbet. Fraser och hans inspektör tog också för sig ordentligt medan den kvinnliga assistenten, som hade en fantastisk figur, nöjde sig med te och en skiva rostat bröd.

För att få vara i fred lade vi beslag på ett bord lite vid sidan av långborden och när vi satte oss såg jag hur Fraser gav mig en granskande men medkännande blick. Nyss tillbaka från Sydamerika, inte sant?

Det stäminer.

Då blev det ingen vidare hemkomst.

Jag fick plötsligt en klump i halsen och nöjde mig med att skaka på huvudet.

Men oroa er inte – vi ska nog få grepp om de där skurkarna. Ni känner kanske inte till det, men vi har en beredskapsplan för just den här sortens nödlägen. Inom den ryms detaljplaner för tre specifika händelser – en för flygplanskapning på en flygplats, en för belägring och en för undsättning av gisslan. I ert fall har planen för undsättning av gisslan, Operation Bikupa, redan trätt i kraft.

Det låter ju bra. Men vad innebär det egentligen?

I det här fallet innebär det övervakning av all flygtrafik till och från Irland, både republiken och Nordirland. Skärpt övervakning av misstänkta IRA-medlemmar hos oss och av deras bashus och andra gömställen. Plus ett otal andra kontroller. Vi undersöker om vissa kända medlemmar följer sitt vanliga mönster eller om några av dem har tagit en plötslig semester. Genom våra informatörer går vi ut med uppgiften om särskilda belöningar för de rätta upplysningarna. Självklart kan jag inte lova något – men vad jag kan säga är att våra planer har testats under otaliga övningar, och vi är övertygade om att de leder till önskat resultat. Ett ögonblick bara medan jag läser igenom det här materialet.

Alla satt tysta medan Fraser tog del av sammanfattningen samtidigt som han åt. Sedan plockade han upp en mobil, slog ett nummer, vände sig bort från oss och förde ett kort samtal med så låg röst att jag inte uppfattade vad det handlade om.

Han vände sig tillbaka. Så ja, nu har de några namn att börja med, sa han. Hur var det med den här Farrell? Vad gjorde han i Colombia?

Jag gav honom en redogörelse för vad som hade hänt: hur vi hade tagit upp jakten sedan Farrell och hans kumpaner kidnappat vår officer och två diplomater från en restaurang i närheten av brittiska ambassaden i Bogotá och hur vår undsättningsoperation hade fört oss till en nybyggd knarkfabrik mitt ute i djungeln. Fraser lyssnade uppmärksamt när jag berättade om den kvinnliga diplomaten som dödats och om de två män som vi räddat, men jag kände att det som verkligen intresserade honom var Nordirland.

När er fru dödades … hur fick ni reda på vem som låg bakom?

Genom kontakter inom den protestantiska polisen.

Vilka känner ni där?

Främst en man som heter Morrison – kriminalintendent. Han kom över och föreläste för oss inför vår kommendering till Nordirland.

Morrison, Morrison … jag känner honom. En bra karl, han kommer att hjälpa oss. Finns det några av era kolleger jag kan tala med?

Om Farrell? Egentligen inte. Ingen av våra grabbar såg honom i Nordirland. De som verkligen vet något är underrättelsekillarna i Belfast. De har en tjock akt om honom.

Bra. Vi ska be att de faxar över alla uppgifter som vi kan ha intresse av.

Får jag fråga en sak?

Självklart.

Vad ska den här kidnappningen tjäna till? Jag menar, vad räknar de med att få ut av den?

Svaret blev det jag hade väntat mig. Det är enkelt: de vill ha tillbaka Farrell.

"Men vad kan jag göra åt det? Han sitter ju inspärrad i Bogotá. Åtminstone enligt den senaste uppgift som jag har. Colombianerna kan mycket väl ha knäppt honom vid det här laget. Eller också kan de ha flyttat honom till en plats där jag inte kan komma i närheten av honom."

Jag vet, jag vet. Ett flyktigt men vänligt leende skymtade i Frasers mungipor. Men när de här typerna nu har fått något att förhandla med kommer de att utnyttja situationen till det yttersta.

Vilket blir nästa drag från deras sida?

Först väntar de i några dagar. Sedan kommer de med ett krav på utväxling.

På telefon?

Ja. De ringer hem till er eller hit till regementet. Vi ska ordna avlyssning på er hemtelefon – den saken är förresten redan klar.

Och vad ska jag göra när de hör av sig?

Dra ut på samtalet så länge det går. Ju längre förbindelsen är öppen, desto större är chansen att spåra samtalet. För att minska risken för upptäckt försöker de avsluta det så fort som möjligt, så det blir er sak att dra ut på det.

Så jag ska låtsas förhandla – säga att vi har vissa saker på gång när det gäller Farrell eller vad det nu blir…?

Vi kommer till det senare – men i huvudsak, ja, få det att låta som om saker och ting är på gång i er ände.

Men de kommer inte att ringa från någon vanlig telefon. Om de gjorde det skulle vi kunna spåra dem direkt.

Nej. De kommer att använda en mobiltelefon eller en telefon med hemligt nummer.

Har ni någon aning om var de håller till?

Det troligaste är London. Västra London.

Varför just där?

"Det är lätt för dem att gömma sig bland så mycket folk. Området är så tättbebyggt att det praktiskt taget slukar alla som kommer dit. De har bashus i stadsdelar som Ealing och Acton. Ett problem är att de flyttar runt så ofta. Här i dag, någon annanstans i morgon.

Flyttar de runt gisslan också?

Det är mindre troligt. Risken finns alltid att någon ser dem. När de väl har stoppat undan dem på någon säker plats håller de antagligen kvar dem där.

Är det här samma typer som har placerat ut sprängladdningar och bilbomber i London?

Det kan tänkas. Han log gåtfullt som om han visste mer än han ville tala om. Deras organisation i London är rätt stark. Apropå det, var har ni det där fotot?

Det har kriminalarna tagit hand om. Hur så?

Jag ska låta våra specialister titta på det. De har olika metoder för att detaljstudera det – genom datorbearbetning, till exempel. Jag har förstått att båda männen är beväpnade.

Det stämmer.

Nåja. Om vi förstorar bilden och bättrar på skärpan med hjälp av datorn kan vi kanske hitta tillverkningsnummer eller andra kännetecken på pistolerna. Något av vapnen kan vara registrerat efter att ha använts vid brott på annat håll. Det kan också finnas tatueringar eller ärr på en handled eller på halsen – något som kan hjälpa oss att identifiera männen. Ni anar inte hur mycket information man kan få ut av till synes obetydliga pusselbitar. Och nu… Han kastade en blick på klockan. Nu tror jag att kriminalarna behöver er på brottsplatsen.

Krimmarnas Vectra stod parkerad utanför. Fraser presenterade sig själv och sina medarbetare och efter en hastig överläggning bestämdes det att medan cheferna svarade för undersökningen av brottsplatsen så skulle deras assistenter stanna i förläggningen och sätta upp ledningscentralen. Under några minuter försvann hela samlingen in i Kreml för att diskutera uppbyggnaden av centralen och sedan gav vi oss av i säkerhetspolisens Rover, med Streisandkopian vid ratten och mig som vägvisare.

Solen hade nyss kommit upp och stuckit den tegelröda jorden i brand. Dess sken fick också häckarnas nyutsprungna löv att glänsa friskt gröna. Med undantag av det mörka moln som hängde över huvudet på mig var det en fulländad vårdag.

Här är det, sa jag när vi svängde in på min uppfart …