Snö över Stockholm

By Per Hols

Vi följer agenten Robert Vendelsson genom sju, minst sagt, intensiva månader. Under denna tid kämpar han inte bara med att stoppa den så kallade Snömannens förödande planer, utan mitt i allt virrvarr träffar han också sitt livs största kärlek.
När Stockholm hotas av två skrämmande scenarier – att begravas under artificiell snö och bli måltavla för en kärnvapenattack – blir det tydligt att framtiden är lika osäker som en snöflingas färd i stormvind. På något sätt måste Robert hindra isen från att frysa hans hjärta och lågan från att bränna hans stad ...
"Snö över Stockholm" är en gastkramande berättelse som balanserar nervkittlande spänning med skarp humor och isande samtidssatir. Det är också en hyllning till kärlekens outtröttliga kraft i ett samhälle på randen till kaos.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 17, 2024
• ISBN: 9788727125442

Book preview

Per Hols

Snö över Stockholm

SAGA Egmont

Snö över Stockholm

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©2016, 2024 Per Hols och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727125442

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Förord

Personerna i berättelsen är uppdiktade och eventuell likhet med verkliga personer är oavsiktlig.

Dessutom har inga djur kommit till skada vid skrivandet av denna bok, bortsett möjligen från någon enstaka mygga som jag kan ha klappat till när jag sommartid suttit utomhus i värmen och skrivit om vinterkyla och snö.

Författaren

Vildmarken på besök

Snöfall är ljudlöst. Regnet smattrar mot fönster och tak men snön smyger sig på, överraskar glatt, nu kan vi åka kälke och ha snöbollskrig.

Ljudlöst? Plogbilen väsnades utanför fönstret vid fyratiden på söndagsmorgonen.

Lavinen dånar.

Snö på marken i kyla låter. Det kärva ljudet, knarrande, gnidande, gnisslande när snön pressas ihop under skosulorna.

Snön är ett skyddande täcke för övervintrande djur och växter.

Regn i storstaden är neon och svartglänsande asfalt, men ymnigt snöfall i storstaden är vildmarken på besök, naturens tillfälliga, ljudlösa intrång.

OMLASTNING

Containern

Dieselloket mullrade i sommarnatten på Älvsjö godsbangård. Lokföraren fick tecken, ett par meter till bara, sedan den dova klangen när buffertar mötte buffertar. Växlaren kröp in mellan loket och containervagnen, kopplade ihop dem, anslöt tryckluftsslangarna och öppnade luftventilerna.

Vagnen var redan bortkopplad från de övriga tolv, så när t 44:an började rulla igen var det bara med den vagnen på släp. När de sista hjulparen passerat växeln stannade loket igen och växlaren hoppade ner på marken. Han lade om det tunga växelklotet, svingade sig åter upp på fotsteget och vagnen med den anonyma lasten backades, gnisslande i kurvan, in på ett av containerterminalens spår.

Containern svävade över vagnen, upphängd i den väldiga, orangea containerkranens stålvajrar och fördes nu i sidled tills den befann sig precis ovanför det väntande lastbilssläpet. Dragbilens förare stod på asfalten och rökte en cigarett samtidigt som han förstrött betraktade hur den stora plåtlådan sänktes ned för att utan större oväsen landa på släpet.

Fan vad det luktar här, tänkte han då tobaksaromen blandades med bangårdens dieselångor, lukt av rostig metall och den karaktäristiska doft av kreosot som hade varit som starkast under dagens brännande sol, men som fortfarande i den ljumma natten förmådde fylla näsor och medvetanden.

I nedre högra hörnet på containerns bortre kortända var svsc slarvigt textat för hand. Det stämmer, konstaterade mannen. Och containern sitter fast. Då är det bara att se till att komma iväg.

Jag vet ju knappt hur man rattar fanskapet, tänkte han då han klev upp i förarhytten.

Mobilen ringde:

Varför kom du inte?

Klockan är två på natten, Magnesia. Jag hade tänkt ringa men jag ville inte väcka dig.

Men förstår du inte att jag har varit uppe och väntat på dig? Det här skulle ju bli vår första natt på länge, nu när Ulf har rest till New York. Vi hade ju …

Jag vet, men han ringde från Arlanda och sade att det skulle komma en container med tåg i natt som jag måste hämta för han litade inte på lastbilschaffisarna. De har ju åkt i skytteltrafik den senaste tiden med grejer hit, sade jag, men det här var annorlunda, menade han.

Jaha, och så skiter du i mig. Du hade väl åtminstone kunnat höra av dig innan det blev så sent, och förresten är du ju vaktchef. Det här är väl inte ditt jobb. Jag visste inte ens att du kunde köra lastbil.

Det visste inte jag heller, men jag har i alla fall lyckats krångla mig hit till terminalen med släp och allt, fast ryckigt som fan. Höll på att flyga fram i vindrutan när jag skulle bromsa första gången. Har du någon aning om vad det kan handla om som är så viktigt?

Jag vet inte, men jag hörde Ulf prata med en av ingenjörerna igår om att ladda reaktorn så snart leveransen från Frankrike kommit. Kommer den därifrån?

Containern? Det är möjligt. Det stod något obegripligt på utländska, det kan vara franska. De hade kluddat svsc mitt över texten så det går ändå inte att se exakt vad det står. Något viktigt måste den innehålla i alla fall för han sade åt mig att vara beväpnad. Nej, nu måste jag dra iväg. Vi får höras imorgon. Gå och lägg dig nu. Sov gott! Och du, jag hade verkligen tänkt ringa dig tidigare ikväll och berätta att jag inte …

Ja, ja, kör iväg nu, men kör försiktigt!

Dunk, dunk, dunk! Var kom det där ifrån? Står någon och slår på containern?

Föraren avbröt sitt försök att äntligen komma iväg och tittade i backspeglarna. Ingen syntes till. Den som bankade måste alltså stå bakom containern om han fortfarande … dunk, dunk, dunk, … ja, han är kvar.

Föraren sträckte sig efter bagen han placerat på golvet nedanför passagerarsätet. Fan, jag glömde pistolen, svor han viskande för sig själv och konstaterade att han inte hade någonting han kunde använda som tillhygge.

Han körde ekipaget ett femtiotal meter framåt. Fortfarande såg han ingen i backspeglarna. När han slagit av motorn hördes dunket igen, nu ännu hårdare, och han fick en förnimmelse av att det kom inifrån.

Jag måste, beslöt han, och lämnade vaksamt förarhyttens trygghet.

Nu rådde ingen tvekan: Någon, nej, det lät som flera, bankade invändigt på långsidan.

Han såg sig omkring efter järnvägspersonal men bakgrundssuset från den närbelägna motorvägstrafiken och en ensam mås på villovägar bort mot containerkranen var de enda livstecken som nådde honom utöver dunkandet, och den miljö där nyss bara lukterna gjort intryck på honom hade raskt förvandlats så att han nu svettigt föreställde sig fiender bakom varje godsvagn.

Om jag väntar med att öppna tills jag är framme så kan jag ta hjälp av hela vaktstyrkan, resonerade han, men tänk om typerna i containern inte har något med det här att göra, funderade han vidare.

De kan vara flyktingar, sådant har man ju läst om och hört om på nyheterna. Eller kan de som skötte lastningen blivit inlåsta av misstag? När de ser vart lasten hamnar måste vi ju tysta dem och det blir bara en massa onödigt krångel.

Han gick runt lastbilen flera varv och när han slutligen bestämt sig och långsamt, långsamt påbörjade öppnandet av containerdörrarna kallade han väsande sig själv en blödig idiot, så dumdristig och lättlurad att det inte var sant.

Visa ditt id! Dépêchez-vous! Skynda på!

Männen i blå skyddsdräkter riktade pistoler mot honom och talade med stark brytning. Fransmän, gissade han.

Vilka är ni?

Id, id!

Men vilka …

Legitimation!

ok ! Jag ska … Föraren letade i sin plånbok, hittade körkortet och räckte fram det.

Nej, nej, ditt svsc -i d, röt den mest talföre av de två.

svsc , aha, jag förstår, ett ögonblick …

Effekten uteblev. Åsynen av förarens svsc -bricka tycktes inte blidka de skyddsklädda männen som fortsatte att stirra lika strängt på honom.

Varför har du inget vapen?

Tja, det är ju en berättigad fråga, tänkte han.

Jag glömde …

Glömde! Det är inte acceptabelt!

Nej, det kan jag hålla med om, erkände han för sig själv och tog på sig sin mest skuldmedvetna min.

En av männen sträckte fram sin pistol till honom, och han tog förbluffad emot vapnet.

Du skulle ha öppnat direkt och kollat att allt var ok . Vi har bevakat lasten hela vägen hit och härifrån är det ditt ansvar.

Öh, jag hade tänkt kolla när jag kommit fram.

Alla tre stod nu bakom trailern. Skyddskläderna låg kvar i containern och de förmodade fransmännen var klädda i t -shirt och träningsbyxor.

"Glömsk. Slarvig. Åk iväg nu! Eller ska vi ta med långsam också i vår rapport till monsieur Nix? Stick!"

Jag hade varit på väg för länge sedan om inte ni hindrat mig, muttrade den som lastbilsförare vikarierande vaktchefen och skyndade bort. Han närmast slängde sig upp i förarhytten och startade motorn.

När han minuten senare körde ut från terminalen, efter att de båda männen avböjt att följa med, var han nära att krocka med en svart Citroen som med släckta lyktor dök upp som från ingenstans och som han antog skulle hämta upp dem.

Nog hade väl registreringsskylten sett ut som en diplomatskylt? Det var visserligen långsökt, men, tänkte han, när det gällde Ulfs affärskontakter kunde man inte så noga veta.

De kan ju försöka att snacka skit om mig med Ulf. Det kommer de att få fan för. Han litar på mig totalt, tänkte vaktchefen med tillfredsställelse, men humöret sjönk när tankarna gled över på Magnesia och han påminde sig om att det var chefens förtroende för honom som var orsaken till att han befann sig i en långtradare på motorvägen istället för i sängen.

BSU

En måndag i början av augusti

De daggiga spindelnäten vid marken glänste i solen, men de som fanns högre upp var svårare att se och där stigen passerade mellan två tallar fick agent Robert Vendelsson spindelväv i ansiktet. Det var ett mysterium för honom hur en spindel kunde spinna ett nät i ansiktshöjd mellan två träd. Hur bar den sig åt, den kunde ju inte flyga, så hur gick det till?

Han hade sett många slags djur i den lilla skogsoasen; mård, räv, hare, rådjur, ja till och med en älg en lördagsmorgon några år tidigare. Han älskade Årstaskogen med blandningen av olika trädslag, den bergiga terrängen och de små ljunghedarna, men nu var det dags att ta steget ut i gatumiljön igen.

Den grus- och gräsbeklädda stigen tog slut vid en ojämn kantstensläggning som på ena sidan avgränsade en smal bilväg med sprickor i asfalten. På andra sidan vägen, till höger om några till synes slumpvis utslängda stenblock, ersattes stigen av en bredare gång- och cykelväg som kuperat slingrade sig fram till, och längs med, det från Värmdö utlokaliserade gymnasiet nära Gullmarsplan.

Efter ytterligare några minuters promenad var han framme vid t -banan.

Det var en gång och aldrig mer. Vid ett enda tillfälle hade Robert tyckt att det varit en god idé att ta anställning vid bsu och alltsedan dess hade han, låt vara i varierande grad, ångrat sitt tilltag. Han borde ha satsat på bokbranschen istället, påminde han sig ofta. Han älskade böcker. Nu satt han i en tunnelbanevagn och funderade på tiden innan något var bestämt och allt därför var möjligt. När ersätts friheten med utstakad karriär och rutin? Tunneltågföraren; när fick han det stämplat i pannan? Killen i baseballkeps snett framför honom; har han fortfarande möjlighet att välja? Gymnasiereklamen i bussen, valfrihet?

Kepskillen lyssnade på musik i hörlurar. De närasittande medresenärerna hörde ett monotont basdunka-dunka, men det var för att endast vissa frekvenser trängde ut. Halva musiken, halva sanningen. En dålig, monoton halvsanning. Även en jättebra låt blir dålig när man bara hör den filtrerade versionen. Det kanske är det som är tricket med gurus och vise män. De kanske har upptäckt tillvarons hörlurar. De hörlurar i vilka man hör hela sanningen och förstår hela sammanhanget.

Robert försökte koncentrera sig på boken igen. Hundra sidor kvar. Han hade jobbat hela sommaren och det hade varit ganska lugnt, men nu var det måndag morgon och den vecka när många kom tillbaka från semestern och han såg fram emot att få höra arbetskamraternas berättelser från sommarledigheterna.

Tunnelbanetåget närmade sig målet för hans resa och han lade ner boken i sin lilla marinblå ryggsäck, reste sig och ställde sig vid dörren. Men trots den strategiska placeringen tycktes han alltid bli bland de sista ut ur vagnen, in i det lätt böjda, varmt gulkaklade rum som var Rådmansgatans tunnelbanestation. Han saknade den sortens vassa armbågar som krävdes för att komma först och det oavsett vad saken gällde, men detta var vanligtvis inget som bekymrade honom.

Han gick längs plattformen mot uppgång Tegnérgatan. Av motionsskäl tog han den manuella trappan (jo, han kallade den så för sig själv) upp till spärrarna, passerade igenom den mittersta av dem och vek av till vänster mot gången vars ena kakelvägg upptogs av en reproduktion i kolossalformat av ritningen till de gamla spårvägshallarna vid Birger Jarlsgatan.

Han började alltid morgnarna med att ta god tid på sig, men ju närmare han kom jobbet, desto mer bråttom kände han sig ha och flöt därför naturligt in i det snabbfotade tempot på Sveavägens breda trottoar där stadslivet var i full gång. Han vek av in på Tegnérgatan och nådde, några övergångsställen senare, i norra änden av gatan, den anonyma port som varken hade någon skylt eller liknande och som var entrén till hans arbetsplats – bsu , Byrån för särskilda utredningar. Det var en besynnerlig inrättning med ett förvirrat, delvis överlappande förhållande till en rad andra myndigheter, bland dem Säpo, Riksenheten mot korruption, Rikskriminalpolisens avdelning för bekämpande av organiserad brottslighet och Ekobrottsmyndigheten. bsu var okänd för flertalet människor och organisationer inklusive dem som bsu påstods samarbeta med, och, enligt de flesta av dess anställda, var byrån till i stort sett okänd nytta. Byst hade föreslagits som förkortning men avskrivits som sexistiskt, som ologiskt eftersom t inte var begynnelsebokstav i det mest centrala ordet i sammanhanget, och dessutom som för lätt att komma ihåg och att skämta om. Byrån för särskilda utredningar skulle utåt hålla en låg profil. Punkt. Informationsdirektör Klodvig Karlssons uppgift var därför, åtminstone som han själv såg på saken, att göra ett så dåligt jobb som möjligt.

Den ståtliga byggnaden från sent 1800-tal hade fram till 1990 varit högkvarter för Storstockholms Lokaltrafik och där fanns nu, på tredje våningen, bsu:s lokaler som i huvudsak bestod av ett vidsträckt kontorslandskap vars enda utmärkande kännetecken var en stor kristallkrona i takets mitt vilket föranledde många kommentarer. Franskt 1600-tal hävdade en antikvitetsintresserad anställd. Hade varit bättre med en kristallkula tyckte vissa. Skulle bespara oss mycket gissande om vi hade en kula där vi kunde se svaren direkt. Insikten att personalstyrkan därmed skulle kunna reduceras högst avsevärt minskade förståeligt nog entusiasmen för idén. Folk var trots allt måna om sina jobb.

Pärlor för svin, hade statssekreteraren från departementet mumlat enligt ryktet. Byggnadens främsta tillgång, enligt personalen, var att den låg i ett pubtätt område. Det är på pubarna i grannskapet vi får våra bästa idéer, brukade de säga till cheferna som ängsligt påpekade att meningen ju var att de anställda skulle hålla en så låg profil som möjligt och helst inte ses ihop mer än nödvändigt. Och tänk ifall någon blir berusad och börjar snacka vitt och brett om sekretesskänsligt material.

Såvitt känt hade inga statshemligheter avslöjats här – ännu, brukade cheferna betona.

Vilka statshemligheter? frågade en och annan elak tunga retoriskt och antydde på detta lömska sätt att bsu bara försökte göra sig märkvärdigt. Åke Andersson, kollega till Robert, hade kommit med det tyngsta argumentet för pub-linjen då han från säker källa hört att det som nu var en pub i ett hörn av byggnadens gatuplan en gång i tiden, då sl huserade här, utgjorts av ett konferensrum. Kollegorna intygade att de kunde förnimma ett slags osynlig, stimulerande konferensatmosfär i lokalen, som gjord för konstruktiva överläggningar över en pint eller två eller …

Robert Vendelsson hade på sitt skrivbord

ett vykort i form av ett foto på en kvinnlig kollega, Emma Löwensköld, i dunjacka med uppfälld huva och rånarluva (eller baklava som det väl egentligen heter, fast är inte det ett bakverk från Mellanöstern? Balaklava kanske) stående vid en skylt där det stod Gdansk och med text Hälsning från Nordpolen! (Jag var felinformerad). Skulle man vara petig kunde man hävda att det på grund av huvan och luvan inte gick att avgöra av bilden att det faktiskt var hon men det bekymrade honom inte. Han litade på hennes ord och det rådde för övrigt inget tvivel om att hon vid den aktuella tidpunkten varit på resa i Polen.

den obligatoriska datorn

kollegieblock och penna. Robert vägrade det papperslösa kontoret.

Handskrivet på en papperslapp, fastsatt med ett par knappnålar på avskiljarskärmen bakom bordet, fanns ett Shakespearecitat Speak what we feel, not what we ought to say.

Om någon undrade, vilket var ovanligt men hade hänt, förklarade Robert att han tyckte det var en intressant paradox. Att följa uppmaningen, att säga vad vi innerst inne känner istället för det som förväntas av oss, skulle göra oss lyckligare och friare men samtidigt skulle det bli katastrof om vi gjorde det; så mycken olycka för oss själva och för andra.

Klockan passerade tolv och jakten på ett ledigt runt bord i lunchmatsalen tog sin början. Flocken spred ut sig enligt en väl inövad rutin. k-g Samuelsson – gängets ålderman, sextiotre år fyllda och med en anställningstid obetydligt kortare än byråns hittillsvarande livstid – var den informelle ledaren i kraft av sin expertis då han hade en osviklig förmåga att se när det var dags för något annat sällskap att bryta upp. Det kan även ha varit något i själva hans uppenbarelse som fick folk som befann sig i obeslutsamheten mellan lunch och återvändande till arbetet att resa sig och ta sina lunchbrickor och gå.

När hundratjugo kilo mysfarbror, två meter lång och med teddybjörnsliknande utseende – förstärkt av den långa, bruna skinnjacka han använde oavsett årstid och temperatur – entusiastiskt viftade med bägge armarna till sina medletande och med gladlynt basstämma förkunnade att här kan vi sätta oss, de är på väg att gå ville ingen göra honom besviken. Men idag var det istället Robert som fick napp. k-g har haft fem veckors semester. Han är ringrostig, tänkte Robert. Några kvicka steg och bordet var säkrat.

Jag fick ett förstoringsglas i present av mitt barnbarn första semesterveckan. Han tyckte väl att hans morfar tappat barnasinnet och behövde lära sig att se det stora i det lilla igen, sade k-g .

Hur gammal är han, din dotterson? frågade Mikael Bergman.

Sju.

Du, jag tror inte att en sjuåring är så filosofiskt lagd, sade Mikael.

Säg inte det, fast det kan förstås också vara så att han tror att gubbjäveln har blivit gammal och behöver förstoringsglas för att kunna läsa tidningen. Vid närmare eftertanke var det nog därför, sade k-g skrattande.

Nå, strunt samma, fortsatte k-g . Jag tänkte att jag kan väl gå ut i skogen en sväng och kika på lite myror och skalbaggar och sådant, de ser ju faktiskt riktigt fascinerande ut i närbild, så jag bunkrade upp med en kaffetermos och drog iväg på en skogsutflykt. Men tyvärr råkade jag lägga ifrån mig förstoringsglaset lite oförsiktigt när jag tog en fikapaus så det blev som ett brännglas och det började brinna i gräset och det tog fart ordentligt och jag hade inget att släcka med bortsett från kaffet och det förslog ju inte långt, så jag fick springa i panik för att inte hamna i lågorna själv. Så snart jag tyckte mig vara i säkerhet ringde jag 112 på mobilen och larmade brandkåren. Det var en ganska stor yta som blev sotsvart och jag höll på att bli åtalad för det.

Men du klarade dig? frågade Robert.

Ja, jag sitter ju här.

Från att bli åtalad, menar jag.

Ja, jag råkade liksom i förbigående nämna att det pågår en utredning om mutor inom kommunen, som jag har viss insikt i, och det gjorde att man tänkte till en gång extra och kom fram till att inte bara måste jag betraktas som oskyldig utan dessutom borde jag framhållas som ett föredöme eftersom jag så snabbt larmat brandkåren.

Så du slapp undan?

Ja, helt, och vet ni vad det bästa i historien är?

Nej.

Jo, det pågår ingen utredning, ha, ha.

Talade du om att du jobbar på bsu ?

Det kan jag nog ha råkat göra, ja.

Men för helvete, k-g , utbrast Robert. Vi kanske inte gör så stor nytta som vi skulle vilja, men meningen är i alla fall att vi ska stå för något annat än fifflarna här i samhället och så använder du organisationens namn för att lura och manipulera.

Spänn av, Robban, det är ändå ingen som vet vad bsu är. De blandar förmodligen ihop det med bup .

bup ?

"Ja, du vet, Barn- och ungdomspsykiatrin."

"Eller sbu , Statens beredning för medicinsk och social utvärdering", fyllde Åke i.

De flesta runt bordet skrattade, men inte Robert. Han var idealist men så var han också, som k-g ibland påpekade, yngst i gänget med sina trettiotvå år. Det går över när du blir äldre, brukade k-g säga när han ville reta sin unge kollega ordentligt, men det här var inget skämt för Robert. Vad k-g berättat gick emot alla hans principer. Han hade, tråkningarna till trots, alltid tyckt om k-g och i viss mån sett honom som en mentor. Han kände smärta vid tanken på att den bilden nu fått sig en allvarlig knäck.

Var har du varit då, Mikael? frågade Åke.

"I Amsterdam. Häftigt ställe, jag har lagt ut bilder på nätet som ni kan titta på. Apropå det: Vet ni att det fanns digitala bilder redan på 1800-talet? Jag var på ett av konstmuseerna i Amsterdam och det jag särskilt fäste mig vid var några tavlor som var målade genom att man gjort punkter med penseln, som pixels. Står man alldeles intill tavlan ser man bara punkterna, precis som det blir om man förstorar ett digitalt foto för mycket, men flyttar man sig längre bort från tavlan ser man motivet tydligt. Inget nytt under solen alltså."

Att inget egentligen är nytt har jag också funderat på, sade Åke. Till exempel det här med multinationella företag och organisationer som tar med sig sitt språk, sina egna regler och så vidare till de länder där de etablerar sig. Det är ju precis vad katolska kyrkan gjort i tvåtusen år. Vi var över till Norge en vecka och i Trondheim passade vi på att besöka katedralen där. De hade en intressant guidad visning och det var då jag kom att tänka på det här med kyrkan ur det perspektivet.

Du har rätt, instämde k-g . "Vad vi tror är något nytt är oftast inte det. Ta det här med globaliseringen som det tjatas om dagarna i ända. Min hustru jobbar på ett it -företag där mycket offshorats till Indien de senaste två-tre åren, men så har det alltid fungerat. Vår konfektionsindustri, till exempel, offshorades ju redan på sextio- och sjuttiotalet till låglöneländer."

Sista lunchordet fick gängets friluftsentusiast, Emma. Hela familjen paddlade kajak en vecka vid Västkusten. Uppåt Fjällbacka. Härligt väder.

Jag har en fråga, sade Mikael till Robert efter lunchen: Hur många på vår avdelning känner du till som har missbrukat sin tjänsteställning om vi bortser från k-g och förstoringsglasaffären?

Öh, ingen.

Och hur många är vi på vår avdelning?

Tjugo personer.

En av tjugo alltså. Även om vi får räkna med ett visst mörkertal, säg ytterligare två personer, så är tre av tjugo ändå ganska positiva siffror, eller hur Robert? En förkrossande majoritet av våra kollegor missbrukar inte sin tjänsteställning.

Så kan man inte resonera, Mikael.

Nej, inte i teorin, det kan jag hålla med om, men i praktiken måste man kunna tillåta sig att göra det för att inte bli deprimerad i en ofullkomlig värld.

Det är ett fullständigt orimligt sätt att resonera.

Du är naturligtvis fri att tycka vad du vill. Verkligheten blir inte annorlunda för det.

Agent

Agentjobbet blev inte alls som Robert Vendelsson föreställt sig. När han sökte sig till bsu efter studierna tänkte han sig att slå två flugor i en smäll. Dels ville han stå upp för rätt och rättvisa och som riddare i idealismens rustning ta strid mot korruptionen och den organiserade brottsligheten och sätta dit Sveriges Al Capone vem nu det kunde tänkas vara; dels ville han efterlikna de stentuffa hemliga agenterna från filmer och böcker, alla kvinnors favorit, alla mäns ideal.

Istället bestod spänningen i livet av sådant som att stå i kön på Gunnarsons konditori och konstatera att det fanns fyra favoritbröd kvar på hyllan och sju kölappar före i kön. Kommer favoritbrödet att finnas kvar när det blir min tur? Och att fästa blicken mot en punkt där tunnelbanestationens rulltrappa tog slut, så parallellt som möjligt med den. Det gav en illusion av att man åkte rakt upp i nittio graders lutning. En känsla av svindel.

Risktagande då? Tja, förutom den uppenbara – om än imaginära – risken att ramla av en rulltrappa som gick vinkelrätt upp i luften kunde måhända väljandet av en maträtt med tre chilipepparsymboler på thairestaurangen räknas dit. Till det oförutsägbara i tillvaron hörde att den där snygga tjejen ibland stod på t -baneplattformen på morgonen, ibland inte. Eller när en hök häromveckan hade suttit i lugn och ro ovanpå konditoriets butiksskylt och ätit på en duva, helt oberörd av åskådarskaran som riktat sina smartphonekameror mot honom – eller kanske henne, naturens sakliga dödande var inte förbehållet det hanliga könet. Fjädrar hade seglat ner mot marken som förvuxna snöflingor.

Mest oförutsägbart var ändå lunchsnacket med arbetskamraterna. Det var alltid lika underhållande att man vid diskussionens början aldrig kunde veta vart den skulle ta vägen. Roligast var att vid lunchens slut följa associationskedjorna bakåt för att försöka fatta hur snacket kunde hamna i ö när man hade börjat i a . Men lunchsnacket var nog, om han skulle vara ärlig, det enda riktigt händelserika och stimulerande på jobbet.

Inte upplevde han sig göra någon större nytta heller. Hans uppdrag bestod mest i revisorsliknande arbetsuppgifter med att granska siffror och ta fram underlag för åtal i mål som handlade om ekonomiska brott av olika slag och som sällan ledde någonvart. Han kämpade för att behålla sin idealism men det kändes svårare för var dag.

Dessutom; av tidningslöpsedlarna att döma bestod de huvudsakliga hoten i vår vardag av sockerbomber, skuldfällor, nakenchocker, hån och kränkningar, dolda sjukdomar och snökaos. Inget av detta låg inom bsu:s verksamhetsområde även om han i och för sig, privat, gillade snö.

Han var vältränad och skapligt nöjd med vad han såg i badrumsspegeln på morgonen, men i allt väsentligt kände han sig som motsatsen till allmänhetens schablonbild av en agent. Samtidigt ställde han sig frågan om han var schablonbilden av sig själv; den han själv och människorna omkring honom förutsatte att han var, istället för att vara sig själv.

Han kunde konsten att göra bort sig. Som till exempel häromdagen då han diskuterade en utredningsrapport med en kollega och hävdade att de borde ha gett uppdraget till någon som faktiskt kunde skriva en rapport. Den som har skrivit det här har ju inte fått en bokstav rätt. Efter att han utförligt kommenterat de värsta grodorna i texten hade kollegan inflikat:

Det är jag som skrivit det.

Åhh …

Fanns det ur ett agentperspektiv något försonande, något positivt i denna benägenhet att trampa i klaveret? Han kunde inte på rak arm komma på något men hoppades att en dag lyckas med det.

När Robert på fredagskvällen försökte få till en dejt med en kvinna och personen ifråga i sista stund ringde och sade att hon tyvärr måste ställa in för att hon fått förhinder och att hon var på väg hem och strax skulle stiga av vid Farsta, samtidigt som högtalarutropet i bakgrunden förkunnade Nästa Hötorget kunde han i alla fall trösta sig med att han hade den för en agent så viktiga egenskapen att kunna avgöra om någon ljuger. Hon ljög! En annan nödvändig egenskap i agentvärlden är ett väl tilltaget mått av paranoia. Tänk om högtalarrösten var en inspelning ämnad att dölja att hon var på väg mot Arlanda för att fly landet med statshemligheter.

SNÖSEMINARIET PÅ MSB

Som klippt och skuren

MÅNDAGEN VECKAN DÄRPÅ.

Regnade det? Det var ibland svårt att se. Eller så handlade det bara om önsketänkande att nog var det uppehållsväder trots allt. Nere vid husporten såg han att det droppade i de vattenpölar som bildats i gatans ojämna asfaltbeläggning. ok då, upp med det lilla paraplyet han alltid hade i ryggsäcken, veckla upp det just i det man går ut genom porten, vilket krångel. Tacka vet jag snö, tänkte han. Då behövs inget paraply, snö skyfflar man bara av sig med handen när man kommer fram.

Ska jag gå genom skogen trots regnet eller ska jag ta bussen? Det fick bli buss, så han gick mot hållplatsen. Det var något inneboende dystert med regn, medan snö stod för glada lekar i kälkbacken och bjällerklang.

Discjockeyn på den radiostation som busschauffören lyssnade på måste ha varit en själsfrände till Robert Vendelsson för ur högtalarna hördes Wyonna & the Witches’ sjuttiotalslåt Snow Shoveling in the Street. En underbar låt tyckte Robert, men instämde alla i bussen? Kanske i att låten som sådan var bra men knappast i ämnet. De flesta ogillade snö när det kom till kritan. Pulsandet, skottandet, de försenade tågen och kylan som de förknippade med snön.

Robert kände sig som en outsider, ja en suspekt figur, i sin kärlek till snön. Kanske kunde han mejla till radioprataren och föreslå att de bildade Snöns vänner, kanske kunde de få Wyonna själv att ställa upp som ordförande, eller åtminstone hedersordförande som de själva kunde utnämna henne till vare sig hon ville eller inte. Fast skulle de blanda in henne så måste föreningen heta något på engelska förstås. The Snow Appreciation Society. För långt. The Snowists. Perfekt! Sjuttiotalet! Han hade så gärna velat vara med då; musiken, tron på välfärdssamhället, allt utom de utsvängda jeansen. Men han föddes på åttiotalet, lagom i tid till kriserna.

Buss 160 stannade vid Gullmarsplan och han steg av och gick in i stora hallen, genom spärren och nedför, jävlar, paraplyet, upp igen, ut genom spärren och ut mot gatan, jaha där åker bussen. Han hade för länge sedan tappat räkningen på hur många paraplyer han glömt. Ännu dystrare till sinnes gick han återigen genom spärren och nedför trappan till perrongen. Självklart inte en skymt av drömkvinnan.

Kommunikatorn längst ned på bildskärmen blinkade: Hej! Kan du komma in?

Det var Mingelvik, chefen för den avdelning där Robert jobbade – en av de få personerna med eget rum – som tydligen ville prata med honom. Robert gillade inte chefen som han ansåg vara en ryggradslös floskelautomat utan moralisk kompass, och en jävel på att fatta beslut men en amatör på att hantera konsekvenserna. Det kan i ärlighetens namn diskuteras hur mycket av denna kritiska inställning som specifikt hade med Mingelvik att göra och hur mycket som kunde tillskrivas Roberts djupt rotade motvilja mot själva tanken på att där fanns någon, en chef, som bestämde över honom. Under hans uppväxt hade det förekommit kompisar som tagit sig rätten att dominera och bestämma över honom. Han hade fått nog av sådant och svurit att som vuxen aldrig låta sig trampas på.

Robert – klädd i vit skjorta, svart skinnväst och svarta jeans – navigerade sig diagonalt genom kontorslandskapet bort till chefens rum i andra änden. Denne stod med öppen dörr och välkomnade Robert in, vilket förvånade honom.

Mingelvik befann sig, eller ansåg åtminstone befinna sig, på den nivå där kostym och slips var självklart, som ett extra hudlager. Han hade gått den långa vägen (det erkännandet måste Robert ge honom), ett faktum som knappast kunde undgå någon på besök i hans tjänsterum vars väggdekorationer utgjordes av årtalsförsedda foton av bsu AvdelningX:s innebandylag, det äldsta daterat 1988. Mingelvik var själv med på samtliga foton, vanligtvis placerad i mitten. Det grämde honom att laget på grund av hålla låg profil-policyn endast hade tillåtits möta bsu:s andra innebandylag, avdelning y:s , och således aldrig fått chansen att anta större utmaningar.

Du måste följa med mig imorgon på ett seminarium om snöberedskapen inför vintern. Du är såvitt jag vet den ende här som gillar snö så du är som klippt och skuren för uppgiften.

Öh, var är seminariet någonstans?

"Det är Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, msb , som arrangerar."

I Karlstad?

Nej, det är på Stockholmskontoret på Fleminggatan.

Jag håller egentligen på med …

Det här är top prio, Robert. Vi ses vid msb -entrén klockan åtta imorgon.

ok , ämnet låter trots allt spännande tänkte Robert, släppte sina övriga arbetsuppgifter och ägnade resten av dagen åt att läsa på om snöhanteringen i Stockholm. Vissa uppenbara fakta kände han naturligtvis till som boende i Stockholm, som sl -åkare, tidningsläsare med mera, men han hade sedan tidigare även viss yrkesmässig kännedom om det hela i och med att byrån varit involverad i utredandet av oegentligheter i upphandling av snöröjning.

Snö hade följt honom genom livet och världen. Han hade spelat ishockey på en uppskottad isplätt på sjön, åkt skidor runt, runt på ett elljusspår och vinterfiskat. Hans första egentagna foton var gnistrande snöbilder tagna med en liten kamera som han fått i födelsedagspresent. Som nybliven körkortsinnehavare hade han kört av vägen i snömodden en sen kväll ute i obygden och blivit bjuden på kaffe mitt i natten hos en förbipasserande som bodde i närheten. Bärgningsbil hem. Mor och far i baddräkt och shorts i snön på en sommarfjällsluttning, skidtävling på omsorgsfullt undansparad snö på midsommarafton uppe i Dalarna. Kärlek till snö i storstäder. Jaså, du åker till Toronto, vilken match ska du se? Ingen, jag ska se snön där. Sitta på en italiensk restaurang i Boston och titta på snön som vräker ner på trottoaren och gatan utanför fönstren. Gnisslandet av snö under skosulorna när det är riktigt, riktigt kallt.

TISDAG MORGON, 10 AUGUSTI.

Robert vaknade tidigt, alltför tidigt. Tittade ut genom fönstret. Jag vet ganska väl hur fem på morgonen ser ut sade han till sig själv och lade sig igen och försökte somna om. Någon timme senare ringde väckningssignalen. På med radion: "… Och till sist några vindobservationer: Nordkoster, sydost fem meter per sekund, …, Ölands södra udde, …, och slutligen Storön, syd 2 meter i sekunden."

Robert hade nästan aldrig varit ute på sjön och sjöväderrapporten rörde honom egentligen inte i ryggen, men det var något hypnotiskt och trollbindande i den monotona uppräkningen och därför störde det Roberts ordningssinne när meteorologerna ibland hoppade över vissa väderstationer. Han ska ju börja med Tybo Rönn, varför börjar han med Nordkoster? Var ligger Tybo Rönn? Ingen aning. Upp med kylskåpsdörren – konstgalleriet med färgglada kylskåpsmagneter från när och fjärran – och fram med frukostingredienserna; alltid desamma med yoghurt som bas.

Till dagens höjdpunkter hörde att läsa tidningen vid frukostbordet och lyssna på musik när han diskade morgondisken, ståendes framåtlutad med pannan mot köksskåpet, och därför gjorde han sig ingen större brådska med någondera aktiviteten men insåg — för sent — att han borde ha gjort ett undantag