Fler polishistorier

By Börje R P Carlsson

Under sin karriär som polis skrev Börje Carlsson frekvent ner mycket av det han fick höra och uppleva under arbetstid. Vid den tidpunkten visste han varken varför han gjorde det eller att hans anteckningar skulle komma att användas för att skriva inte bara en bok, utan två. "Fler polishistorier" är den fristående uppföljaren till boken "Polishistorier", en bok om verkliga brott och händelser, både allvarliga och humoristiska, inom polisen under det sena 1900-talet i Sverige. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 30, 2020
• ISBN: 9788726636130

Book preview

författaren.

Förord

NÄR JAG SKREV boken om polishistorier hade jag knappast några stora förväntningar. Historier om polisens klavertramp och dråpligheter var svåra att skildra på sätt som roade de läsare som inte var insatta i det polisiära.

Det visade sig dock att läsarna inte bara förstod utan att de också haft en riktigt underhållande stund. Många läsare har berättat att de läst boken flera gånger och haft lika roligt varje gång.

Dessa reaktioner sporrade mig att försöka igen. Här kommer nu ytterligare en bok om dråpligheter och klavertramp inom polisen. Redan när jag började skriva förstod jag att en uppföljare inte skulle bli helt enkel eftersom den första boken lade ribban på en viss nivå och nu gällde det att leva upp till läsarnas förväntningar.

Många läsare hade visat sin uppskattning över de visdomsord som avgränsar kapitlen varför jag har dammsugit alla de medier som finns för att hitta lagom underhållande visdomsord.

Börje RP Carlsson

Oroligt nattläger

PETER GÖRANSSON ARBETADE på ordningspolisen. Satt mestadels radiovakt eftersom han hunnit upp i den ålder då man kan förvänta sig en något drägligare tillvaro. I varje fall något drägligare än att fotpatrullera och åka radiobil.

Radiovakten var en historia för sig. Där hade en konstapel, med tummen mitt i hand, lyckats sätta sina spår i snickerikunskaper. Denne var ingen konstnär med såg och hammare. Han hade lyckats snickra ihop en panel av plywood. Där hade han satt en tolvvolts bilklocka i centrum. Ett antal röda, gröna lampor kombinerades med vippströmbrytare. Där skulle man kunna markera vilka bilar som var i tjänst och vilka som var upptagna. Hela panelen lyste av vad den var, ett dåligt hopsnickrat hemarbete. Som tur var hade inga utomstående i radiovakten att göra. Alla utom konstruktören skämdes över panelen.

Mikrofonen stod mitt på skrivborden men sändningsknappen hade placerats i panelen. Man var alltså tvungen att luta sig fram och trycka på knappen när man skulle sända i radion.

De strömbrytare som reglerade plåtjalusierna för att komma ut och in i daggarage, fylleintag och innergård var också placerade i panelen. För att kunna öppna dörren till fylleintaget fanns en knapp som man måste trycka in. För att öppna grinden och ta sig in på gården fanns ytterligare en knapp som reglerade denna grind. Utspridda över panelen, som var ca 1.5 meter lång, fanns alltså ett antal vitala knappar utplacerade.

Ingen datorisering var uppfunnen och bilregistret kunde inte nås med telex eller med data. All kontroll skedde via ett telefonsamtal till bilregistret i respektive län. På icke kontorstid ringde man till polisen i residensstaden. Dessa poliser hade där det föga avundsvärda jobbet att åka till bilregistret och manuellt leta fram de uppgifter som begärdes. Att i detta läge ha sett fel på ett registreringsnummer och begära förnyad kontroll om uppgifterna inte stämde var inte att tänka på. Alltså gjorde man få kontroller av fordon.

Stulna bilar försökte man hålla kontroll på med hjälp av ett kartotek. Eskilstunas kortlåda var inte alltför omfattande då bilstölder inte var av samma gigantiska problem som under en period på 80-90-talet.

Nattetid var inte alla poliser så aktiva. De flesta hade hittat lämpliga sovplatser. Endast några få patruller var aktiva under dygnets mörkaste timmar. Att vara radiovakt när dessa aktiva patruller var i tjänst sågs som ett hundjobb.

Peter Göransson hade lyckats organisera sitt jobb i radiovakten. Nätterna tillbringades på fyra stycken hopsamlade kontorsstolar som samtliga var försedda med hjul. Dessa fyra stolar, ställda intill varandra, gav en inte alltför dålig brits. Liggandet på dessa stolar var inte helt okomplicerat eftersom varje rörelse kunde få dem att glida isär. För att det hela skulle fungera krävdes ett stort mått av stillhet. En stillhet som Peter utvecklat genom lång och trogen övning.

Liggande på stolarna hade han organiserat arbetet med hjälp av tre-fyra batonger. Dessa batonger var placerade framför varsin knapp i panelen. Han kunde alltså sköta jalusi, fylledörr, grind och radiomikrofon med dessa batonger.

Vad han inte lyckats rationalisera var kartoteket med stulna fordon. En förfrågan om ett visst fordon medförde alltså att han nödgades resa sig upp från stolarna. Detta fick alltid till följd att stolarna gled isär och han fick starta upp sitt nattläger på nytt igen.

En förfrågan om en misstänkt stulen bil sågs alltså inte som en väntjänst utan mer kunde den liknas vid en örfil.

Den här natten var en av polisens alerta patruller ute. De hade vid 01-tiden på en bakgata hittat en Stockholmsregistrerad bil.

– SHD1 från 101, kom.

En stunds väntan medan de framför sig ser Peter sträcka sig efter rätt batong. Ett tryck med batongen och bärvågen susar genom etern.

– SHD1 här kom.

– Vill du kolla om personbilen A14741 finns med bland de stulna bilarna i kartoteket, kom.

– Vänta. Nu var Peter betydligt mer irriterad. De båda radiopoliserna såg framför sig hur han försiktigt försiktigt reste sig upp. Trots detta kasades stolarna omkring och nattlägret var förstört.

– Den finns inte med, klart slut från SHD1.

Efter väl förrättat värv lyckades Peter ordna sitt nattläger på nytt. Han lyckades komma omkull i rätt ställning och slumrade återigen in på nytt

Två timmar senare.

– SHD1 från SHD101 kom.

– Va fan är det nu då? Peters röst var murrig och han var inte heller lika korrekt som han mestadels försökte vara.

– Kan du kolla om personbilen P34677 finns med i kartoteket.

Då brast det för Peter.

– Ska det va sånt djävla frågande så kan ni väl hämta det här förbannade kartoteket själva och ta med det i bilen.

Med dessa ord slumrade Peter in igen.

Att väcka vakthavande befall

Man blir aldrig gammal, bara äldre

Om en blind leder en blind, så faller de båda i gropen

På kvällen får den late bråttom

PÅ KOMMUNALA TIDEN kunde det se ut som om polisverksamheten var lättsam och lindrig och det var den de flesta nätterna. De som hade det lindrigast var vakthavande befäl som hade en egen sovalkov i ett rum bakom sitt tjänstgöringsrum. Vissa vakthavanden lade sig redan strax efter klockan 22 medan andra dröjde ända till strax efter midnatt. Enligt order var det bara vakthavande som fick fatta viktiga beslut och om någon tjänsteåtgärd krävde ett slikt beslut så var det bara att väcka befälet. Inte alla befäl hade fördragsamhet med detta och här följer ett exempel.

Nils E hade varit anställd i Eskilstuna ca 25 år. Med bakgrund som gammal militär visste han att föra sig och att hålla på sin rang. Han var milt sagt knarrig och besvärlig i överkant. Nils var mån om sin nattsömn och du milde vilket liv det kunde bli om han väcktes i onödan. Detta fick Olle lära sig på ett ovanligt bryskt sätt.

En natt när Olle hade vakten råkade distriktets enda radiobil hitta ett rattfyllo.

Ett rattfyllo skulle tas med till polisstationen. Där fick han lämna urinprov med det snaraste. Jourhavande läkare tillkallades för blodprov och en klinisk undersökning. Allt detta var rutin och alla rattfyllon behandlades lika. Inga konstigheter alls utan allt gick på rutin men, och det fanns ett stort men, allt detta skulle formellt beslutas av vakthavande befäl.

Klockan 02.30 kom alltså radiobilen in med sitt rattfyllo. Olle ny, formell och framför allt ambitiös hade precis läst allt om arbetsordning i distriktet. Han