De onödiga

By Tony Manieri

När Torbjörn Malmström blir allvarligt skadad vid ett skottdrama anklagar Michael Stanic sig själv; han borde ha skyddat sin vän och kollega bättre. Nu vill han hämnas och är beredd att jaga den skyldige över hela jorden om så krävs. Men i stället blir Stanic bortkopplad från fallet och kommenderad att utreda mordet på en uteliggare i Lund. Den till synes bagatellartade utredningen visar sig snart leda Stanic och hans nya partner i en helt annan riktning än de förväntat sig ...

”De onödiga” är andra delen i Tony Manieris uppskattade serie om Malmöpolisen Michael Stanic. En suggestiv berättelse, med snabba vändningar och överraskande slut.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Sep 9, 2019
• ISBN: 9789178293742

Book preview

kilometer."

1

VARFÖR RINGER DU INTE FÖRRÄN NU?! Jag har suttit här i ett helt jävla dygn och väntat. Vad är uppdraget?

Ta kontakt med Marc Janson Ritter och övertyga honom om det förnuftiga i att reglera skulden han har till min organisation. Helst inom fyrtioåtta timmar. Jag vill inte höra ett ljud ifrån dig eller dina män innan det är avklarat. Detaljerna får du från Köpenhamn.

Tiden är ute, säger jag ju. Du får lösa det på något annat vis.

Jag ser gärna att du sköter det, Avarand.

Det låter nästan som ett hot, mr Awadi?

Rösten i andra änden var iskall. Vilken intelligent iakttagelse. Du förvånar mig.

Lyssna då på det här: från och med nu kan du lösa dina problem på egen hand. Jag har en ny kontakt, ett proffs som spelar i en helt annan liga.

Jag förstår. Låt mig då bara säga att det vore utomordentligt olyckligt om du inte höll din del av vårt avtal. Det skulle tyvärr tvinga mig att vidta åtgärder.

Dra åt helvete med ditt maffiapiss, Awadi. Och be till din gud att du aldrig möter mig igen, för då skär jag tarmarna ur kroppen på dig och matar dig med innehållet!

Urmas Avarand avslutade samtalet, kontrollerade en sista gång att båda magasinen var fyllda och drog snabbt igen dragkedjan på nylonväskan. Från rummet intill hördes ett svagt mummel från ryssarna, men när han öppnade dörren tystnade de och såg upp. Alla satt orörliga och väntade på nästa drag från letten. Avarand log och lät blicken svepa över de tre männen. Inom några timmar skulle minst en av dem vara död. Förhoppningsvis alla tre.

Kriminalinspektör Michael Stanic drog ett djupt andetag och lutade pannan lätt mot den svala rutan. Han hade stått i det könlösa gula konferensrummet i en evighet nu och väntat på att telefonen skulle ringa. Hultquists telefon, vill säga. Kommissarien hade låtit spärra av hotellets samtliga utgångar, och så fort samtalet kom skulle man kalla upp insatsstyrkan från källarplanet och ta sig upp i huset.

Stanic experimenterade med imman som bildades på rutan när han sakta andades ut. Om han bara släppte ut luften genom näsan kunde han fortfarande urskilja detaljer på de studsande kvinnorna i huset mitt emot. Han kunde faktiskt till och med se vilket märke de hade på träningsdräkterna. Men om han öppnade munnen och lät värmen välla ut, försvann de sakta i ett fluffigt dis. Han gled med pannan en aning till höger för att få fri sikt.

Otroligt vilken uppfinningsrikedom de besitter, tänkte han när motionsgruppen avbröts av ledarens rappa kommandon. Sannolikt är det enda de vill att få lite bättre kondition eller möjligtvis plattare mage. Ändå vänder de ut och in på sig för att komma på något nytt och spännande, för att det inte ska bli långrandigt. Eller – Gud förbjude – omodernt. Ögonblicket efter stod alla åtta på rad med var sin liten skivstång i händerna. På nästa signal började de hoppa och kråma sig med skivstängerna utsträckta. Ledaren gapade och skuttade, och de åtta apade efter. Det började likna självplågeri. Kanske var musiken bra åtminstone, funderade Stanic och vände sig om.

När kvarteret Spinneriet i Malmös centrum stod klart 1957 var det Skandinaviens största byggnad. Det väldiga femvånings-komplexet väckte stor uppmärksamhet i staden – inte bara på grund av sin storlek. Byggnaden har ett internationellt tidstypiskt utseende med prefabricerade fasader som monterades i stora sektioner, och utöver bottenplanet och takterrasserna ser huset likadant ut runt hela kvarteret. Detta var något helt nytt för stadens invånare, och takterrasserna var utan tvekan det mest uppseendeväckande. Runt hela byggnadens tak löper smala, låga huslängor som inrymde hotell Arkaden. Hotellet ligger som en gigantisk rektangel med en tvåvåningslänga i mitten som förbinder de båda långsidorna. I de två öppna ytorna på var sida om mittbyggnaden anlades grönytor som i dag vuxit upp till enastående vackra trädgårdar. Hotell Arkaden kom att ge namn åt hela kvarteret, och var med sin stora restaurang och nattklubb ett verkligt inneställe i Malmö. Hotellets reception ligger i gatuplanet, men samtliga 170 rum och sviter ligger alltså på taket. Nattklubben är nedlagd sedan länge, och hotellet drivs numera i internationell regi, men är alltjämt ett av de mest populära i staden. En halvtrappa upp från receptionen ligger First Hotel Gardens konferenslokaler. Samtliga fyra lokaler var avspärrade sedan sju timmar.

I den ena av dem befann sig spaningsgruppen från Länskriminalen. Stanic hängde vid fönstret, och runt det stora konferensbordet satt de övriga fyra polismännen utspridda. Hultquist hade intagit platsen vid kortsidan och satt under djup koncentration och försökte bringa reda i en spretig hög av datorutskrifter, egna anteckningar och sladdriga faxpapper. Han var onekligen en kraftig bit, tänkte Stanic när han småleende såg hur irritationen steg inom kommissarien. Han rafsade morrande ihop pappershögen och petade blixtsnabbt upp glasögonen på näsryggen. Ganska kvick i reflexerna för en femtioåring, tänkte Stanic och satte sig ner vid andra kortänden, mitt emot sin chef.

Finns det mer kaffe? Dahlewid reste sig hastigt och rev åt sig termosen. Han skakade irriterat på den och stönade ljudligt. Vart tog den där bruden vägen?

Stanic hade verkligen svårt för den stökige stockholmaren. Ända sedan de möttes för några år sedan hade de haft problem att samarbeta. Enligt Stanic berodde det på att Dahlewid alltid hade velat vara avdelningens hårding. Han var förvisso nästan huvudet längre än Stanic, men de visste båda hur det skulle sluta om det någonsin blev tal om en kraftmätning. Michael Stanic var varken särskilt lång eller muskulös, men det var ingen tvekan om att han var sträv att tas med. Hans italienska påbrå gjorde säkert sitt till, och hans rykte bland buset i stan var grundmurat. Dahlewid fick inget svar och gick med bestämda steg ut ur konferensrummet för att tala värdinnan tillrätta.

Stanic skakade på huvudet och mötte sin partners blick. Malmström log och himlade med ögonen. De hade jobbat tillsammans i fyra år, och Stanic uppskattade verkligen den intelligente polismannens sällskap. Trots att han året innan gjort en kraftig felbedömning och i stort sett på egen hand hjälpt två misstänkta ut ur landet stod han högt i kurs hos chefen. Malmström var utan tvekan den i spaningsgruppen som hade det rörligaste intellektet, och hade vid ett flertal tillfällen aktivt bidragit till att lösa komplicerade utredningar. Han var ingen tuffing, men det var nästan det Stanic gillade mest. Det fanns tillräckligt mycket av den varan på Länskriminalen i Malmö.

Den femte mannen i gruppen var Bengtsson. Han var den ende som var under trettio, och hade bara varit hos dem en kort tid. På något egendomligt vis såg han ut att komma direkt från sextiotalet, med sina tjockbågade glasögon och lustiga slipsar. Bengtsson hade alltid slips, oavsett om de var ute och bökade i snåriga parkbuskage eller hade genomgångar uppe på polishuset. I dag hade han sin favoritslips; en brunorange virkad historia med små fransar nedtill. Oerhört ful var den, men å andra sidan matchade den nylonskjortan.

Dahlewid kom instegande med en ny termoskanna i högsta hugg, och satte sig småsjungande ner och hällde upp.

Hultquist följde honom med blicken och harklade sig ljudligt. Dahlewid slutade omedelbart nynna. Kommissarien tog av glasögonen och reste sig.

Okej. Killen heter alltså Urmas Avarand. Han är född i den lettiska staden Daugavpils nära vitryska gränsen, men har sedan tidiga tonåren tillbringat mycket tid i grannrepublikens huvudstad Minsk. Där har han skapat ett eget manöverutrymme och på de senaste fyra åren dessutom satt ihop ett ansenligt nätverk utanför landets gränser, framför allt i Ungern, där han har varit i kontakt med Robert Carringham, en irländare som vi känner mycket väl sedan tidigare. Han förser halva Centraleuropa med fenmetralin, eller preludin som det tidigare hette i Sverige. Kallas även för lyxamfetamin, eftersom det ger ett långvarigare rus. Mycket populärt bland ungdomar, tillade han med en bister min. Irländaren har en lång rad förseelser bakom sig och är bland annat misstänkt för att ligga bakom två dödsfall i Holland, där två ynglingar avled efter en grov misshandel i samband med en narkotikaaffär, och därutöver har han ett helt stall av ’Autobahn-ligor’ som smugglar cigaretter till brittiska öarna. Dessvärre är han hal som en ål, och har själv aldrig blivit arresterad. Urmas Avarand har gjort grova pengar på att distribuera drogerna på sin kant, och nu har han breddat sitt register genom att även tillhandahålla diverse skjutvapen. Verkar mest vara en slump vid första anblicken, eftersom det i de kända fallen handlar om små serier av mycket varierande ursprung. Sannolikt har han blivit erbjuden vapen som betalning vid någon större affär, och nu verkar det som om han försöker etablera sig bland de stora pojkarna ute i Europa. Men hans storslagna planer höll på att gå i stöpet tidigare i veckan när finnarna gjorde ett uppmärksammat tillslag.

Han satte på sig läsglasögonen igen och bläddrade fram en rapport.

Efter omfattande spaningsarbete lyckades finska polisen stoppa en transport med 360 tjeckiska k-pistar av märket M61 Skorpion. Avarand hade skickat en lastbil genom Ryssland, och när den gick över finska gränsen slog polisen till strax utanför Imatra. Skorpion liknar en Kalasjnikov, fast mindre och smidigare. Han lät blicken svepa över spaningsgruppen och fortsatte: Tyvärr slank Avarand genom nätet och lyckades ta sig över Östersjön, enligt uppgift med en mindre båt från Sankt Petersburg. I Sverige har han förmodligen blivit mottagen av sina lierade, men vi har inte fått in ett enda vettigt tips från huvudstadsregionen. Inte ens ett fotografi, så i nuläget kan vi bara hoppas att det är rätt kille. Han gjorde en kort paus och suckade. Detta till trots är man säker på att Avarand är på väg söderut och har stannat till här i stan – hur de nu har kommit fram till det. Men antingen är det han eller så har vi gått på världens blåsning. Under alla omständigheter sitter mannen alltså i svit 143, Presidentsviten, här uppe på taket tillsammans med två ryssar – Sergej Bukin och Vladimir Eisenberg, torpeder från Stockholm. Riktiga hårdingar, vad jag förstår. Kriminalkommissarien tog sakta av glasögonen och putsade dem omsorgsfullt med en servett. Och så vår kille. Hoppas jag.

Stanic lutade sig framåt. När vet vi?

Så fort telefonen ringer. Ryssarna är vi säkra på. Men alltså inte Avarand. Förhoppningsvis är det han. Annars får en hel del personer en hel del att förklara. Inte minst stockholmarna, tillade han med en sträng blick mot Dahlewid.

Bengtsson kvävde en gäspning och sneglade på klockan. Kvart över tre och ingen lunch i sikte. Han lät handen glida ner över skjortbröstet och rättade till slipsen med en van rörelse. Fasligt liv på Hultquist i dag.

Urmas Avarand var mycket irriterad. Inte nog med att de två estniska idioterna lyckades bli av med 30 lådor i Finland, nu satt han fast i den här sydsvenska hålan på grund av den idioten Awadi. Fan att han gick med på att stanna i Malmö, i stället för att dra direkt söderut. Men nu fick det räcka. Inte en dag till.

Hur irländaren nu skulle få betalt hade han överhuvudtaget ingen aning om, men det fick vänta. Han reste sig hastigt från fåtöljen och gick fram till fönstret. På taket i kvarteret mitt emot låg ett tvåplans kedjehus med små trädgårdar som vette mot gatan. I ett av de stora panoramafönstren såg han en äldre kvinna gå förbi med en liten hund i famnen. Hon stannade till och petade lite i en stor krukväxt och försvann sedan utom synhåll in i lägenheten igen. I övrigt såg han inte en människa. Sergej och Vladimir följde honom spänt med blicken. De två ryssarna hade faktiskt varit till stor hjälp, trots att de sammantaget hade en intelligenskvot som vida understeg Avarands kragnummer. Men de visste hur man fick folk på andra tankar när det behövdes. Vladimir hade till och med lyckats sätta ihop en enkel flyktplan när de möttes i Nynäshamn veckan innan, och när de kom till Malmö tycktes polisen ha tappat spåret. Men nu började han bli riktigt nervös. De hade suttit på hotellrummet i nästan ett helt dygn och väntat på samtalet från Awadi och snart skulle klartecken från Köpenhamn komma och då var det verkligen hög tid att sticka. Svensken som hade bokat rummet bedyrade att de skulle vara på andra sidan Sundet innan kvällen, men Avarand anade oråd. Det tog alldeles för lång tid. Men utanför fönstret syntes ingenting. Han vände sig mot svensken och synade honom under tystnad. Det var något oerhört irriterande över den blonde svensken där han satt och glodde i fåtöljen. Med sin lilla kulmage, nästan genomskinliga hy och glesa bleka mustasch påminde han letten om en albino han känt i sin ungdom i Minsk Svensken, som kallade sig Berne, rörde inte en min.

Är ni hungriga? sa han till sist.

Avarand skakade sakta på huvudet. Nej.

Annars kan jag beställa från room service, sa svensken och höll upp hotellets meny mot de två ryssarna i soffan intill honom. De tittade undrande på Avarand. Engelska var inte deras starka sida.

Letten stod nu alldeles intill Berne. Svensken började skruva på sig. Det var något med honom som inte stämde. Visserligen hade han uppenbarligen varit i kontakt med männen i Köpenhamn, han kände dem alla tre vid förnamn, men det här tog alldeles för lång tid. Han var frestad att slå numret till lägenheten i Ishøj, men ångrade sig. Polisen var alldeles för nära. Samtidigt var han så hungrig att det värkte i magen.

Okej, Berne. Beställ mat.

Svensken sträckte sig mot telefonen och slog upp menyn på glasbordet. Vad vill ni ha? Hamburgare? Paj? Toast?

Avarand stelnade till. Var inte svensken lite väl angelägen? Han såg honom rakt i ögonen. Jag ringer.

Jaså ... men jag trodde inte du ville ...

Lägg på luren. Nu.

De två ryssarna uppfattade direkt att det blev spänt mellan de båda. Vladimir lutade sig framåt och rättade till vindjackan.

Berne reste sig och skrattade till. Ta det lugnt, mina vänner. Klart att du ska ringa om du vill. Det är ju din show. Han gick fram mot fönstret. På vägen klappade han Vladimir på axeln och flinade. Lugn och fin, tovaritch. Avarand följde honom fortfarande med blicken. Svensken lutade sig mot fönsterkarmen och tände en cigarett. Jag vill i alla fall ha hamburgare.

Avarand nickade sakta. Hamburgare. Han gjorde en lång paus. Varför ringer de inte, Berne? Är det någonting du har glömt att berätta för mig?

Svensken höjde förvånat på ögonbrynen och såg riktigt förnärmad ut. Glömt? Vad menar du?

Varför ringer de inte?

Jag vet inte. Han skakade på huvudet och slog uppgivet ut med armarna. Det enda jag vet är att dansken ringer två timmar innan vi ska sticka. En svart svenskskyltad Cheva van möter oss här nere på hörnet, och sedan kör vi direkt över Sundet. Din kontakt möter oss på andra sidan. Vid långtidsparkeringen på Kastrup. Det är allt.

Parkeringen?

Svensken ryckte till. Nej, förlåt. Jag menar tågstationen. Han drog handen genom håret och skrattade nervöst. Fan, det tar på nerverna att sitta här. Tågstationen. På västra sidan.

Avarand tänkte efter ett ögonblick och nickade sedan åt ryssarna. De slappnade av och mumlade något ohörbart. Sedan reste han sig och gick in i sovrummet. Okej, Berne. Då äter vi i Danmark.

Svensken drog ett djupt andetag och slöt ögonen. Det började bli riktigt obehagligt.

Inne i sovrummet drog Avarand fram en automatpistol ur nylonväskan och skruvade snabbt på dämparen. Nu börjar dansen.

I våningen på taket mitt emot lyfte polismannen i samma ögonblick telefonen och slog ett nummer. Den lilla damen gick fortfarande oroligt fram och tillbaka i köket med hunden tätt i famnen och mumlade.

Ta det lugnt, fru Österberg. Det är snart över. Han fick svar efter första signalen. Palm här. Jag fick just signalen. Det är Avarand.

Kommissarie Hultquist släppte telefonen och nickade mot spaningsgruppen. Okej, avsluta mackorna. Nu kör vi. Och glöm för helvete inte västarna.

Stanic och Malmström gick direkt ut till hissarna, och de övriga försvann nedför trapporna mot garaget. Stanic kontrollerade sin pistol en sista gång och rättade till skyddsvästen.

Hjälp mig med remmen, Micke. Stanic ställde sig bakom Malmström och tryckte fast det grova kardborrebandet, samtidigt som hans partner tryckte på knappen. Malmström drog ett djupt andetag och följde den röda siffran på panelen mellan hissdörrarna.

Stanic såg att hans vän var spänd. Hur är det med Hampus? Det var länge sedan jag träffade honom.

Malmström log. Bara fint. Jag fick en liten kyckling av honom i går. Han hade själv gjort den på dagis.

Har han fyllt fyra än?

Artonde juni. Han börjar bli en riktig grabb. Alltså stor på något vis. Det känns verkligen att bebistiden är förbi.

Dags för en till, kanske?

Malmström suckade och släppte den blinkande siffran med blicken. Kanske. Jag vet inte riktigt. Nettan är osäker. Hon har svårt för det här med mitt jobb. Du vet. Det vanliga.

Stanic nickade. Det vanliga. Om allting gick som det skulle, hade Malmström bara ett drygt år kvar på avdelningen. Sedan var han klar med vidareutbildningen och skulle kunna söka något av de administrativa jobben. Komma bort från farorna. Han skulle förmodligen bli en suverän chef, men det spelade ingen roll. Stanic skulle sakna honom oerhört mycket i alla fall.

Typiskt. Malmström följde de blinkande siffrorna igen.

Vad då?

En hiss till på väg ner. Den mittersta, tror jag.

Ögonblicket efter gled plåtdörrarna upp på den vänstra av de tre hissarna. Stanic stod snett bakom sin partner och upptäckte inte faran förrän det var för sent. Från hissen kom en kort skottsalva och Malmström föll handlöst bakåt mot väggen. Stanic slet fram pistolen och sköt två skott samtidigt som han kastade sig åt sidan. Spegeln i hissen exploderade i ett regn av glassplitter bakom Vladimir Eisenberg, och han tappade automatpistolen, när han svårt blödande sjönk ihop på hissgolvet. Dörrarna började sakta glida igen, och Stanic drog klumpigt ut den medvetslöse ryssen. Vapnet låg kvar i hissen när den fortsatte nedåt i byggnaden.

Sedan såg han Malmström. Han satt mot väggen med utslagna armar, och andades tungt med vidöppen mun. Golvet under honom färgades snabbt rött och Stanic såg att han var träffad i vänsterbenet.

Malmström! För helvete!! Stanic hasade sig bort till sin partner och la honom försiktigt ner på det kalla stengolvet. Säg nånting! Var har du ont?!

Malmström rörde sakta på munnen, men fick inte fram ett ord. Stanic slet fram komradion. Hultquist! Malmström är träffad! Han blöder så in i helvete! Det var en jävel i hissen!

Det sprakade i radion och spaningsledaren svarade: Ring ambulans. Jag kommer!

Det sved i ögonen av svettdropparna och Stanics blick blev suddig när han slog numret.

Hallå! Polisman skjuten på Hotel Garden! Kraftig blödning från låret! Kom snabbt som fan!

Han gned sig frenetiskt i ansiktet och lutade sig över Malmström. Ta det lugnt, min vän. Det ordnar sig. Ambulansen är på väg.

Malmström andades tungt och verkade försvinna bort. Stanic slet av västen och drog av den tjocka tröjan. Han knölade ihop den och la den försiktigt under Malmströms huvud. Då såg han att kollegans byxor var helt genomdränkta av blod. Han for upp och snubblade nedför den smala trappan till receptionen. På vägen sprang han ihop med receptionisten, som hoppade åt sidan och skräckslaget stirrade på polismannen.

V-vad hände ...? Jag hörde ...

Första förband! Snabbt som helvete!

Receptionisten pekade in genom den öppna dörren till kontoret och Stanic slet ner den gröna plastlådan från väggen. Ögonblicket efter var han uppe hos de två skadade männen och hällde ut innehållet från förbandslådan på golvet. Han tog en tjock rulle av gasbinda och satte sig på huk bredvid Malmström. Det blödde fortfarande kraftigt, och han lyfte försiktigt benet för att komma till