Den fjärde vågen

By Caroline Grimwalker and Gunilla Leining

Linn, Elena och Moa är skärrade av sina upplevelser med våldsamma män och vill skapa sig en ny tillvaro. Moa försöker börja om med sin före detta alkoholiserade mamma, Linn och Elena flyttar för att komma bort från alla minnen. Men Elena har också blivit intresserad av att besöka sajter för incels, män som lever i ofrivilligt celibat, där hon skapar ett alias för att infiltrera gruppen.

I Malmö har flera män, till synes oskyldiga, blivit skjutna. Polisen kallar den anonyma gärningspersonen för “Laserkvinnan”. Mansaktivisten Sixten Törnholm, känd för sina mansläger och brandtal för männens rättigheter, blir förbannad över uppmaningen till män att inte gå ut ensamma sent på kvällen. Men känslan av att någon är ute efter dem växer.

”Den fjärde vågen” är andra delen i Caroline Grimwalkers serie ”Vågbrytarna” – en andlöst spännande serie med rejäl feministisk punch. Tre kvinnor binds samman i en oväntad vänskap av det faktum att de alla är offer för mäns våld. Vad händer när kvinnorna till sist får nog och gemensamt bestämmer sig för att ge tillbaka?

Caroline Grimwalker debuterade som författare 2008 med den hyllade självbiografiska romanen ”Champagneflickan” och har sedan dess gett ut en mängd böcker inom olika genrer. Hon har fått mycket uppmärksamhet för sina skräck- och fantasyberättelser. Hon arbetar även som kursledare, skrivcoach, lektör och spökskrivare.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Nov 9, 2021
• ISBN: 9789180002479

Book preview

PROLOG

Sommaren 2016

När vinjetten till Rapports kvällssändning kablas ut över Sverige är det många som hyssjar ner folk omkring sig för att kunna höra bättre. Det har varit en händelserik nyhetssommar. Storbritannien har skrällt med sin Brexit-omröstning. I Orlando har en man skjutit över femtio personer på en gayklubb. Sverige har tagit en plats i FN:s säkerhetsråd och i Nice körde en man ihjäl åttiofem personer med en lastbil på strandpromenaden bara någon vecka tidigare. Ändå är det ingen av dessa världshändelser som nyhetsankaret inleder programmet med. När musiken har tonat ut lyfter hon allvarligt blicken mot kameran och inleder:

God kväll, och välkomna till Rapport.

Trots att hon gör sitt bästa för att hålla rösten i ett neutralt läge hörs det tydligt att hon är skakad över det hon nu ska rapportera. De två personerna som sitter intill henne i tevestudion ser lika tagna ut.

Vi inleder den här sändningen med att bekräfta att mannen som besköts i centrala Malmö tidigare under dagen nu har avlidit av sina skador.

I bild visas en busshållplats. En hållplats som faktiskt bara ligger ett stenkast från Rättscentrum på Porslinsgatan 4. Glaset i busskuren är krossat och ligger som blåskimrande, taggig is kring en mörk och olycksbådande fläck på trottoaren. Blåvita avspärrningsband hänger som makabra girlanger mellan lyktstolparna i den tunga sensommarluften. Någon har redan varit där och satt en vit nalle och ett gravljus på platsen, som aldrig kommer att bli helt neutral igen. Här kommer minnet av döden för alltid att finnas inetsat i stadsbilden.

Jag säger välkommen till dig, Catrin Åkesson, från Grova Brott vid Malmöpolisen. Ni arbetar ju med den här utredningen. Vad kan du berätta om händelsen?

Catrin Åkesson ser besvärad ut, rättar till kavajslaget och knäpper händerna framför sig på bordet medan hon svarar.

Tack. I nuläget har vi inte mer information att gå ut med än att vi arbetar efter hypotesen att det är samma person, eller personer, som ligger bakom vårens och sommarens skjutningar i centrala Malmö.

Vad är det som får er att dra den slutsatsen?

"Främst är det tillvägagångssättet. Men också valet av offer. Vi väntar fortfarande på resultatet av den ballistiska undersökningen, men i nuläget ser vi inget som talar för att det här inte skulle handla om samma skytt."

Nyhetsankaret stramar upp sig på rösten. Vad kan du säga om offret?

Hans nära anhöriga är underrättade, och vad vi kan se har han inget mer gemensamt med de övriga än att de alla är helt vanliga män, och att de har råkat ut för något fruktansvärt. Inget av offren är sedan tidigare känt av polisen.

Nyhetsankaret nickar allvarligt. Och det är väl just där som detta skiljer sig från andra våldsdåd i Malmö genom åren? Det här är det åttonde dödsoffret på bara några månader, och det faktum att samtliga som har skjutits har varit just tidigare ostraffade män har lett till en del spekulationer i media. Somliga, inte minst olika sensationssajter på nätet, har gått så långt som att döpa skytten till Laserkvinnan. Många tror att det är just offrens kön som har gjort dem sårbara för de här vansinnesattackerna. Är det en teori som ni på polisen också arbetar utifrån?

Catrin Åkesson ser trött ut och hinner undslippa sig en mycket kort suck, innan hon inser att den fångas upp av den känsliga mikrofonen som är fäst vid hennes vita skjortblus. Hennes ljusbruna ansiktsfärg djupnar i tonen.

Det finns många teorier. Så är det alltid. Och vi utesluter absolut ingenting i dagsläget, utan gör en bred utredningsinsats där vi tittar på alla möjligheter.

Många kanske skulle säga att det låter som om ni famlar i mörker, svarar nyhetsankaret kvickt. Vad säger du om de spontana gatuprotesterna som har utbrutit mot det här oprovocerade våldet? Och vad säger du specifikt till männen i Malmö? Till familjefäderna och till de hårt arbetande vanliga männen, som nu är rädda för att gå ut på kvällarna?"

Catrin Åkessons uppsyn mörknar helt kort, som om hon helst skulle vilja säga Välkommen till vår värld, grabbar, men istället lyfter hon vattenglaset och dricker koncentrerat. När hon är klar sträcker hon på ryggen innan hon svarar:

"Som jag sa arbetar vi brett och förutsättningslöst, och det finns många intressanta spår att följa. Jag kan försäkra alla Malmös invånare om att utredningen går framåt och att vi kommer att få tag på den här gärningspersonen förr eller senare. Vad media och allmänheten i stort sedan har för spekulationer, det har jag alltså i nuläget inga kommentarer till."

Nyhetsankaret vänder blicken till personen som sitter intill Catrin. En gänglig och solbränd man i medelåldern som ser ut att ha plockats upp på närmsta uteservering och glömt knäppa skjortan. Sixten Törnholm, du menar att man måste ta det här som Malmöpolisen kallar för spekulationer på allvar?

I allra högsta grad, svarar mansrättsaktivisten Sixten och höjer hakan så att solglasögonen som är uppskjutna i den blonda backslicken blixtrar till i den skarpa studiobelysningen. "Vi på Killhjälpen har sett en markant höjning av antalet oroliga mejl och telefonsamtal. Det är många som är bekymrade och rädda, och det måste man naturligtvis ta på allvar. Att vifta bort detta, att åtta män har skjutits på öppen gata i landets tredje största stad, och kalla det för spekulationer när det är så otroligt tydligt att någon därute faktiskt ger sig på män eftersom de är just män, det är att svika medborgarna, och det hoppas jag verkligen att polisen förstår."

"Nu är ju det här inte direkt de enda skjutningarna som har skett i Malmö, inte ens den senaste månaden", inflikar Catrin surt och i nyhetsankarets blick tänds något förväntansfullt, som om hon vädrar blod. Men hon hinner bara precis dra in luft för att börja prata, när Sixten Törnholm avbryter genom att drämma den ena näven i bordet, samtidigt som han pekar på Catrin Åkesson med den andra.

Åke! skriker han. Tomas! Lars! Hans-Erik!

Catrin Åkesson sluter ögonen helt kort och lutar huvudet bakåt medan Sixten från mansjouren Killhjälpen fortsätter att skrika ut namnen på de åtta männen som har fallit offer för skjutgalningen under den här våren och sommaren:

"Björn! Stefan! Lennart! Och nu Mikael, som sköts på väg hem från en innebandyträning. Om inte polisen själv kan se skillnaden i mönstret mellan de här attentaten, ja, för terrorattentat är precis vad de är … Om inte polisen kan se mönstret här, och hur det skiljer sig från när kriminella ungar ute i förorten skjuter varandra över knarkaffärer som har gått fel, eller för att de lider av idiotiska hederskomplex, ja, då undrar man ju vad i helvete vi ens ska med en polismyndighet till i det här landet? Män är rädda, Catrin. Männen i Malmö vågar knappt gå ut längre. Och det har gått nästan fyra månader sedan det första skottet föll, dåden kommer nu allt tätare, och vad har ni? Inget. Inte ett skit. Medan du sitter där och pratar om breda utredningsinsatser och att arbeta förutsättningslöst, så måste ännu en helt vanlig svensk familj begrava sin pappa, sin bror, sin son i sommar. Det är tamejfan under all kritik! Men … vad vet nån som du om det? Där du kommer ifrån är det väl normalt att folk skjuter ihjäl varandra till höger och vänster."

Catrin Åkesson möter Sixtens blick när hon lugnt svarar:

Jag är född i Malmö. Och ja, tyvärr är det vanligare än jag skulle vilja. Här. I Sverige. Som jag kommer ifrån. Hon återgår till att ignorera Sixten och vänder sig tillbaka till nyhetsankaret när hon fortsätter: "Vi förstår naturligtvis att människor blir rädda när sådant här händer. Skjutningarna i centrum läggs till en redan ganska hög arbetsbelastning, men att vi i nuläget väljer att inte gå ut med några detaljer kring utredningsarbetet har naturligtvis sina skäl. Det hoppas jag att såväl allmänheten som Sixten Törnholm förstår. Under tiden skulle vi på polisen vilja uppmana alla män att vara lite extra försiktiga. Gå inte ensamma på stan sent på kvällen. Ställ upp för varandra – till exempel med bilskjuts. Rör er inte i områden där skjutningar redan har skett."

Sixten Törnholm skakar till och ser ut som om han skulle explodera mitt i tevestudion. "Ska alltså män plötsligt inte få röra sig fritt på stadens gator, bara för att ni inte är kompetenta nog att ta fast en ensam galen kvinna som skjuter omkring sig? Ska … alltså herregud, ska männen …" Han kommer av sig. Andas ilsket. Klarar inte av att fortsätta.

Catrin Åkesson möter hans blick med en trött min. "Ja du, Sixten … man kan väl säga att råden som vi har i nuläget inte skiljer sig det minsta från de råd som vi gav till alla kvinnor i staden, när Parkmannen härjade och överföll kvinnor under förra hösten. Alltså. Följande gäller: Var försiktiga, var uppmärksamma. Gå inte ensamma på kvällen. Ta en taxi eller få skjuts på annat sätt om ni har möjlighet. Under tiden gör vi på polisen naturligtvis allt vi kan för att gripa den skyldiga och förhindra att fler skjutningar sker. Vi vill också uppmana allmänheten att höra av sig om man har några tips. Särskilt om man befann sig kring skjutplatsen tidigare idag. Alla tips är av värde."

Sixten Törnholm skakar på huvudet som om det är det dummaste han någonsin har hört, medan nyhetsankaret tackar båda två för deras medverkan i sändningen.

Sextio mil från tevestudion i Stockholm brister någon ut i skratt, medan två handflator möts i en high five.

Tidigare, 2016

KAPITEL 1

Linn

Den vita Teslan rullar ljudlöst in genom grindarna till hörntomten. När Linn har stannat på parkeringen utanför sitter hon en kort stund och samlar sig medan hon betraktar huset. Tre vitputsade längor i U-formation, med blå knutar och fönsterkarmar. Övervakningskameror vid in- och utgångarna. Det finns ett enda fönster på baksidan som inte har samma rigorösa nivå av säkerhet, inte ens ett lås, och det är helt medvetet. Innanför det fönstret finns en fälla. Om någon har för avsikt att bryta sig in så är det där de kommer att försöka. Och då kommer det att märkas.

Den här tomten är större än Elenas förra. Hur de än bar sig åt gick det inte att föreställa sig att fortsätta livet tillsammans i det där huset. Kanske var det mest tanken på att se kullen och veta vad som fanns i den som var omöjlig. Den döda kroppen. Våldtäktsmannen Robert som låg där och ruttnade bort, täckt av brandgula småblommor.

När den här fastigheten utannonserades var det inget svårt beslut att fatta. Brorsan Anton fick köpa Linns ombonade stuga billigt och flyttade in snett emot deras mamma Anne, Elena sålde sitt hus och tillsammans påbörjade hon och Linn sitt nya liv, i den här drömbostaden. Äppelträdet mitt på den stenlagda innergården har knoppar, men än så länge ligger trädgården annars kvar i slutet av sin långa vintervila. Gräset kommer kanske snart att behöva klippas och de borde rensa ur odlingspallarna inför säsongen, men vem har tid med sånt, tänker Linn och sneglar på den mörkbruna läderportföljen på passagerarsätet. Den buktar betänkligt, silvermetallspännet på ena sidan håller redan på att lossna.

Jag är hemma! ropar Linn medan hon en stund senare drar ned dragkedjorna i sina ankelboots och vinglande får av sig dem i hallen. Trots att klackarna är modesta på höjden värker fötterna efter hela dagen på jobbet. Det är en jävla tur att hon valde åklagarsidan, tänker hon. Hon har sett hur kvinnorna på andra sidan, försvarsadvokaterna, är tvungna att klä sig, och själv hade hon inte stått ut en sekund i sådana där höga pumps och tajta pennkjolar. Det är mer Elenas stil.

Hallå? ropar hon igen, och när hon kommer in i köket sitter Elena vid köksbordet. Rak i ryggen som en överraskad pinne. Ögonen lätt uppspärrade.

Dricker hon? Tanken springer förbi innan Linn hinner hindra den. Hon gör en snabb avsökning av rummet men ser inga flaskor och inga glas. Det behöver dock inte betyda att svaret på frågan är nej, har hon lärt sig. Hon skärper blicken. Hej, älskling. Vad gör du?

Elena ler, och fortfarande kittlar det till i Linns mage när kvinnan i hennes liv med en graciös handgest för sitt numera helgrå långa hår bakom örat och blicken glittrar.

Inget särskilt. Satt och kollade lite, bara. Elena har datorn framför sig på köksbordet men locket är stängt.

Linn ställer ifrån sig den fullproppade portföljen på en av köksstolarna och går runt bordet. Hur har dagen varit? frågar hon och lägger händerna på Elenas axlar. Masserar lätt. Elena ler, lutar huvudet bakåt och lockar in henne i en kort kyss.

Har jobbat lite. Beställt grejer till växthuset.

Linn lägger märke till att knuten i magen löses upp när hon inte känner någon spritlukt när Elena kysser henne. Har du inte varit inne på kontoret idag?

Elena får ett spänt drag kring munnen. Nä, säger hon och kliar sig i nacken. Det behövdes inte.

Ljuger hon för mig? 

Sir Fräs kommer lugnt gående och stannar precis innanför kökströskeln. Sätter sig värdigt ned och betraktar dem båda överlägset. Den silvergrå svansen slår en aning från sida till sida. Det gör den alltid på den här katten. En helig birma som de adopterade från katthjälpen när de flyttade ihop. En sur jävel, har det visat sig.

Elena fortsätter: Och så har jag faktiskt fått den stora äran att klappa Sir Fräs idag.

Det var som fan, ler Linn. Var han hungrig?

Naturligtvis.

Den där katten, alltså, säger Linn. Det är som om han inte fattar att hela grejen med att vara katt är att man kan bli klappad och kliad så mycket man bara vill.

Elena skrattar till. Han har bara hög personlig integritet.

"Extremt hög, svarar Linn, sträcker handen mot golvet och lockar på honom. Kss-kss-kss. Kom då." Hon kuttrar inbjudande mot djuret.

Linn kan svära på att Sir Fräs höjer ena ögonbrynet innan han lugnt reser sig, ignorerar hennes invit fullständigt och spatserar vidare utom synhåll. Men han har i alla fall slutat fräsa åt allt och alla, det är ju alltid nåt. Med små steg är Linn övertygad om att han en dag kommer att låta sig klappas, bli kelig och sällskapssjuk, precis som …

Där tar tanken stopp. Att tänka på Djinn är fortfarande svårt. Djinn, som hennes pappas fru Pernilla dödade den där fruktansvärda sommaren för snart två år sedan. Linn harklar sig.

Har du kommit ut nåt idag, då?

Elena lägger underarmarna på locket till sin laptop. Mmm. Jag gick förbi mitt gamla hus.

Men älskling.

Jag vet, jag vet, säger Elena och låter skuldmedveten. Jag borde inte. Men jag kan inte låta bli. Det är bara en tidsfråga innan barnen i familjen blir tillräckligt stora för att börja tjata om pool, och då … ja, då vet du ju själv vad de kommer att hitta, när de sätter skopan i jorden.

Vad är det där? frågar Linn.

Vadå, vilket?

Men lägg av. Det där, säger Linn och pekar på Elenas dator. Eller snarare på tidningshörnet som sticker ut under den.

Nä … inget. Tidningen, bara, svarar Elena och rösten låter exakt likadan som när hon brukar säga att hon bara har tagit ett glas trots att Linn har koll på nivåerna i flaskorna i barskåpet och vet att Elena har druckit minst tre.

Jaha. Och varför ligger den under datorn?

Elena lägger armarna i kors och ser förnärmad ut. "Vad är det här för förhör? Det är tidningen. Den ligger där. För att jag lade den där."

Något nytt händer i kroppen på Linn. Det sticker till i magen, oroande vasst, när hon inser en sak: Det är inte sig själv Elena skyddar. Det är mig.

Få se, säger hon kort och sträcker fram handen.

Äsch, svarar Elena. Det är en kvällstidning. Bara skräp som vanligt, jag …

Längre hinner hon inte innan Linn har tagit tag om hörnet som sticker ut och drar i det. Datorn är på väg att följa med ner på golvet men Elena lyckas hindra den samtidigt som Linn vecklar ut sidan i Aftonbladet. Som om hon bränt sig på pappret släpper Linn ifrån sig kvällstidningen med en snabb inandning. Den landar på köksbordet och Linn tar instinktivt två steg baklänges.

Linn, säger Elena och reser sig snabbt. Ställer sig emellan henne och bordet. Strunta i det där. Du vet ju att kvällsblaskorna alltid frossar i sånt här, du behöver inte …

Linn avbryter henne: "Vad i hela jävla fan gör han i tidningen?" Hon tar ett steg åt sidan och bilden skriker sig genast in i bröstet på henne.

Pappa.

Carl Walters ondskefulla ansikte täcker en halvsida i Aftonbladet. Han ser rakt in i kameran med sina själlösa reptilögon. Rakt in i Linn. Då ser hon rubriken. Dömd mördare i miljonavtal med storförlag.

Men … varför …, kommer det ut som en viskning.

Elena tar ett bestämt tag om tidningen och knycklar ihop den innan hon går bort till köksvasken, öppnar sopskåpet och trycker ned den där. Strunta i det där nu, Linn. Han sitter inne för gott. Det här betyder ingenting.

Men Linn vet att det inte är sant. Miljonavtal? Med ett storförlag? Han ska alltså skriva en bok? får hon ur sig. Och får flera miljoner för den?

Visst, fnyser Elena. "Miljoner som han kan använda till alla härliga saker som finns att köpa i kiosken på Säter. Billig deodorant, fult brevpapper och halvt vitnad kexchoklad, eller vad det nu kan vara för härligheter. Vad han än skriver och vad han än tjänar så kommer han att dö på sitt rum där på psykanstalten. Det är det du måste komma ihåg. Allt annat är oviktigt."

Innan Linn hinner svara ringer det på dörren och för att inte frysa fast i en handlingsförlamande ficka i tiden skyndar hon sig ut i hallen och öppnar dörren.

Jonna?

Moas mamma ser bortkommen ut på trappan men ler vänligt. Åren av tablettmissbruk har satt sina spår i ansiktet, men sedan ett år tillbaka är åtminstone blicken lika klar som kroppen är skuldtyngd. Tyvärr har Moas utvecklingsresa sedan allt hände inte varit lika ljus.

Hej, Linn, säger Jonna, sedan hajar hon till. Men vad är det som har hänt?

Hänt? svarar Linn.

Du är ju helt vit i ansiktet.

Åh, jaså, jag … Linn drar ett djupt andetag och motar bort bilden av pappa som vill bosätta sig på insidan av ögonlocken. Det är ingen fara. Lite stressad bara.

Okej, säger Jonna. Jag ville mest höra ifall ni har sett Moa idag? Eller om hon kanske till och med är här?

Jag kom precis hem från jobbet, så jag vet inte, svarar Linn. Vill du ha kaffe?

Jonna skakar på huvudet. Jag har ett möte på Nämndemansgården i Malmö om en timme, så jag hinner tyvärr inte. Men … Elena kanske vet nåt?

Elena, som har kommit in i hallen från köket, hälsar på Moas mamma. Tyvärr, säger hon, och rösten är tydligt sorgsen. Jag vet inte var hon är. Sist jag såg henne var väl … två dagar sedan, tror jag?

Jonna ser olycklig ut men nickar. Okej. Tack. Hon berättar inte så mycket för mig längre. Vart hon ska och så där. Min stödjare säger att jag måste ge henne tid och utrymme, men …

Linn tycker synd om den bedrövade och slitna kvinnan på trappen. Samtidigt är det ändå svårt att hejda det ögonblickliga och skarpa föraktet som sticker upp trynet i själen. Medan Jonnas dotter genomlevde sina första fjorton år som offer för pappans våld och övergrepp, låg Jonna själv insvept i tablettdimma på soffan och lät det ske. Och under sommaren 2014, sommaren då Moa dödade inte bara en utan två personer, inklusive sin egen pappa, så fortsatte Jonna bara på samma spår. Missbrukade. Flydde verkligheten. Missade allt som hände. Övergav sin dotter. Visst, ett och ett halvt års nykterhet är inte kattskit, men ändå. Linn förstår Moa, som fortfarande har svårt att både lita på och att bry sig om sin mamma. Men hon önskar att Moa inte hade distanserat sig även från henne själv och Elena, så som hon gjort under en längre period nu. Överhuvudtaget är det som om de känslomässiga avstånden mellan dem alla tre bara här vuxit under de senaste två åren, och det väcker en dov, molande sorg i bröstet.

Det var ju vi tre mot världen. Nu … nu vet jag inte längre, tänker Linn.

Har du provat att ringa henne? föreslår Linn.

Jonna ser bort mot sitt och Moas hus, som om dottern kanske ska komma gående därifrån precis nu, lyfter ett tunt guldkors som hänger i en kedja kring halsen och drar upp det så att det ligger spänt mot hakan. Hon … hon har blockat mitt nummer … igen.

Elena tar ett steg närmare och lägger handen på Jonnas arm. Du … hon är sexton.

Sexton och ett halvt, faktiskt, lägger Linn till i tanken och ler inombords.

Ge henne lite space, bara, fortsätter Elena. Jag ringer henne om en stund, och om jag får reda på nåt så hör jag av mig till dig.Okej? Allt är säkert bra. Hon är tuff, Moa. Det vet du ju.

Jonna nickar osäkert, tackar dem båda och försvinner iväg mot sin och Moas villa, som ligger fem hus bort på samma gata.

Tror du på det där? säger Linn efter att Elena har stängt ytterdörren.

Vadå?

Att allt är bra med Moa?

Elena rycker på axlarna. Jag tror att de har bytt roller med varandra, på gott och ont, svarar hon och försvinner ut i köket igen. Linn följer efter.

Vad menar du?

Elena öppnar skåpet ovanför köksfläkten och plockar fram en flaska mörk rom.

Så det är också ett ställe där vi förvarar sprit numera, tänker Linn, men säger ingenting.

Jamen, du vet, säger Elena, drar ur korken och luktar på innehållet. Moa fick vara mamma åt sin mamma nästan hela livet. Nu, äntligen, har det förändrats. Hon tar ett kristallglas ur vitrinskåpet och häller upp en rejäl skvätt starksprit. Det är väl på tiden att Jonna nu får vara mamman, oroa sig och försöka ha koll, medan Moa kan få bete sig lite barnsligt? Eller?

"Fast det är inte bara Jonna som hon beter sig så där mot. Hon hör ju knappt av sig till oss längre heller. Jag är nog faktiskt också lite orolig för henne. Och så … jag vet inte. Jag saknar … oss, liksom."

Elena ger henne en förstående blick samtidigt som hon dricker. Det gör jag med.

Linn lyfter portföljen från köksstolen. Ser på glaset i Elenas hand och svarar inte utan vänder och går upp i arbetsrummet på andra våningen. Strax börjar dämpade pianotoner att sväva uppåt från vardagsrummet.

Det lilla rummet på gaveln känns svalt och välkomnande. Linn ställer ifrån sig portföljen på skrivbordet, tänder bordslampan och undrar varför hon inte sa något. Om rommen. Vad är det idag? Onsdag. Lill-lördag, skulle Elena förmodligen svara. Sedan skulle hon le så där så att ögonen glittrar sig rakt in i hjärtat, och så skulle Linn glömma allt som hon egentligen vill säga. Igen.

Glaset framför hennes inramade juristexamen från Lunds Universitet fångar Linns silhuett i lampskenet. Mitt på huvudet står några korta, vitblonda hårstrån rakt upp så hon gör sitt bästa för att platta till dem.

Så snyggt, minns hon att Elena sa när Linn kom hem från frisören efter att ha klippt håret kort och blekt det nästan vitt första gången. Får dig att se lite farlig ut. Sedan älskade de lika hett som de trots allt fortfarande gör varje gång. Men hon kan inte skaka av sig det sista Elena sa. Att hon också saknar … något. Menade de samma sak? Trion som de var. Som tog strid tillsammans. Eller menade Elena något värre? Något som kan betyda början på slutet till deras förhållande?

Det enda som skulle kunna betyda slutet för oss som par är nog drickandet, tänker hon och snörvlar till.

Det dåliga samvetet kommer direkt. Elena dömer inte Linn. Har aldrig gjort det. Varför kan Linn inte bara vara lika accepterande tillbaka? Herregud. Elena är en vuxen människa. Med råge. I slutet av den här månaden fyller hon sextio.

Låt en kvinna leva, för fan. Blicken dröjer kvar vid det inramade och inglasade pappret som hänger på väggen. Spegelbilden av henne själv. Näsan, som aldrig kommer att bli riktigt rak igen efter det pappa gjorde i Johan Kinnes gudsförgätna stuga, börjar Linn vänja sig vid.

Juris kandidatexamen – Lunds universitet. Tänk att hon ändå gjorde det. Trots allt som hände. Hon minns ceremonin i januari som om det var igår. Hur högtidligt det kändes. Mamma, Anton och Elena var alla där och firade henne. Men inte Moa.

När rastlösheten blir för stark tar Linn upp en rund, svart plastdosa ur