Himlen vill inte vänta

By Kjell E. Genberg

Kriminalpolisen i Hudiksvall kallas till Forsa kyrka sedan det rapporterats att man hittat ett blodigt barn i en öppen grav. Det visar sig vara ett absurt skämt. Barnet är en docka. Lite senare hittas en skyltdocka i en grav vid Jacobs kyrka inne i stan.Långdistanslöparen Frank Hellbergs dotter är försvunnen, troligenkidnappad. Hans karriär hade gått spikrakt uppåt och han tillhörde denyppersta eliten i Sverige när han vid en tävling i Tyskland ertappades med att vara dopad. Själv påstod han sig vara oskyldig, att någon konkurrent försökt sätta dit honom. Nu står hudiksvallspolisen inför ett dilemma. Ett vittne sägs ha sett bortförandet men går en A-lagares ord att lita på?Från lasarettet kommer besked om att en argsint patient spårlöst försvunnit. När en död körs till sjukhusets likrum hittas där blod.Mot kommissarie Solbergs faster planeras en hämndaktion från USA,där en lejd mördare är på väg mot hennes hus.Polisen undrar vad det egentligen är som händer i den lilla hamnstaden, medan utredningarna skickar dem mot allt farligare marker. X-gruppen är Kjell E. Genbergs deckarserie om en grupp kriminalare inom Hudiksvallspolisen. Böckerna följer deras spännande utredningar och privatliv.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 11, 2023
• ISBN: 9788728591901

Book preview

Kjell E. Genberg

Himlen vill inte vänta

SAGA Egmont

Himlen vill inte vänta

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 Kjell E. Genberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728591901

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Förord

Detta är en roman och ingen dokumentärskildring.

Därför har jag tagit mig vissa friheter med geografiska smådetaljer och med vissa delar av Hudiksvallspolisens interiörer.

Polisen organiserades om i hela landet för några år sedan och jag har lagt till en del förbättringar.

Varför X-gruppen? En serie bör heta något och utredarna är en grupp i en stad i Gävleborgs län vars länsbokstav är X. Personerna i berättelsen är fiktiva och alla eventuella likheter med verkliga människor oavsiktliga eller åtminstone nästan.

Författaren

Kapitel ett

I

När kommissarie Katarina Solberg parkerade sin Toyota bakom patrullbilen som hunnit före till Forsa kyrka såg hon att det satt en mörkhårig kvinna i den målade bilens baksäte. Efter att ha klivit ur och kommit närmare upptäckte hon att polisassisten Jonna Arvastson satt med armen tröstande runt kvinnans axlar.

Arvastsons kollega Pia Storm stod några meter bort och studerade texten på en minnessten intill en rödmålad byggnad vid kyrkogårdens staket mot söder. Solberg hörde Toyotans dörrar slå igen när kriminalinspektörerna Kalle Westin, Adin Nicolic och Stig Bergstrand klev ur för att ansluta.

Vad vet vi? frågade kommissarien. Jag fick bara besked om att något hemskt som möjligen inbegriper en död människa här.

Polisinspektör Storm avbröt läsningen och gjorde en åtbörd mot sin och Arvastsons bil.

Berit Olsson, som sitter i bilen och är alldeles förtvivlad, förklarade att hon sett ett blodigt barn ligga på botten av en grav som grävts inför begravningen i morgon.

Katarina Solberg såg forskande på sin uniformerade kollega.

Varför står du här och inte vid graven? undrade hon.

Jag ska visa, sa Pia Storm.

Hon gick före de fyra kriminalpoliserna in på kyrkogården. En bit bort gick en man och krattade löv. Han hade fått ihop ett par stora högar. Nattens blåst hade klätt av träden dess färgprakt och förpassat den till marken.

Den nyligen grävda graven låg ett femtiotal meter från kyrkans ingång. Pia pekade ner mot dess botten och vände sig sedan bort så att hennes ansikte inte syntes.

Det låg ett bylte där nere. En sliten och trasig filt var virad kring något som vid en hastig anblick kunde tolkas som en barnkropp. Svartbruna hårslingor dolde större delen av ett mycket vitt ansikte där något vitt flöt ut över filtkanten.

Katarina kisade och sedan skakade hon på huvudet.

Det där är ingen människa, sa hon. Någon har behagat skämta på ett illasinnat sätt.

Adin Nicolic hade redan börjat skynda mot den krattande kyrkogårdsarbetaren. På avstånd såg de andra hur de samtalade. Mannen lade ifrån sig krattan och tog med Adin mot en bod som knappt syntes bakom växtligheten vid gravplatsens västra kant.

Strax efter kom Adin tillbaka med en stege. Han klättrade ner i graven och bar upp byltet. När föremålet låg framför deras fötter satte han sig på huk och lossade filten.

En tygdocka, konstaterade han. Inga armar och ben. Huvudet är rätt välgjort. Den som tillverkat dockan har sytt munnen riktigt trovärdigt med röd tråd och håret verkar gjort av hästtagel.

Och det som ska föreställa blod? frågade Stig Berstrand.

Adin Nicolic sniffade på det röda.

Det luktar ketchup. Curryketchup, faktiskt.

Katarina Solberg suckade.

Jag är inte ens säker på att det här är ett brott, sa hon. Möjligen nedskräpning. Vi tar med eländet till Hudik och låter Vidar Axelsson fatta beslut. En åklagare ska ju kunna lagen. Hon vände sig till Pia Storm. Du såg vad det var, eller hur?

Ja, men när jag fick veta att ni var nästan framme tyckte jag att det var bäst att ni fick se själva och fatta kloka beslut.

Och göra livet lite roligare på era fikapauser, skrattade kommissarie Solberg.

Trivsel i arbetet är inte det sämsta, log polisinspektören tillbaka.

De började gå tillbaka mot bilarna. Oavsett hur mycket polisområdeschef Martina Wester predikade om enigheten hos Hudiksvallspolisens olika enheter fanns en godmodig animositet mellan sektionerna. Fyndet på Forsa kyrkogård skulle bli en snackis på kafferasterna den närmaste tiden. Katarina var säker på att historien blev friserad. Ju fler gånger historien berättades desto mer skulle kriminalpoliserna framställas som grundlurade och ge berättaren några uppskattande skratt.

Såg inte Berit Olsson att det var en docka? frågade Katarina.

Tydligen inte. Hon kom hit tidigt, medan det fortfarande var ganska skumt, för att lägga blommor på sitt barns grav. Berit förlorade sin dotter i en trafikolycka för ett år sedan. Det var alltså mörkare än nu och i den sinnesstämning hon befann sig är det inte konstigt att hon fick för sig att det var ett riktigt barn som låg där nere.

Stackars människa, sa Katarina empatiskt.

Jonna sitter med henne, tröstar och förklarar att det troligen handlar om ett oförlåtligt och oförståndigt skämt, sa Pia Storm. Jag gissar att det är en ung person som ligger bakom. Ibland känns det som, att en del av dagens ungdom ligger i krig med oss vuxna. Hon stannade vid den målade bilen. Nu ska vi köra Berit hem.

Krig, tänkte Katarina när bilen körde ut på Riksväg 84 och fortsatte västerut. Det är för mycket sagt. Hur det var i hennes egen ungdom for genom hjärnan. Vi hade ett behov av att retas med de äldre, för att de skulle märka att vi fanns och att vi hade egen tankeförmåga. Egentligen är det inte så stor skillnad på det och antagonismen mellan polisrotlarna.

Hon ställde sig framför minnesstenen som Pia Storm studerat och läste inskriptionen. Den handlade om verkliga krig.

Forsa kompani. Till år 1901 tjänade dessa bygders söner under Hälsinge regementes fana, som bar segernamnen Novgorod 1611, Warszawa 1656, Frederiksodde 1657, tåget över Bält 1658, Lund 1676, Landskrona 1677, Narva 1700, Duba 1701, Jakobstadt 1704, Genauerthof 1705, Gadebusch 1712. Forsa sockenmän reste stenen 1952 på kompaniets samlingsplats.

Katarina hade ingen anknytning till de hälsingar som spillt sin livssaft på dessa platser men ändå blev hon rörd av textens högtidlighet. Soldaterna hade blivit av med riktigt blod, inte ketchup med currysmak.

Kommer du någon gång? ropade Kalle Westin från hennes Toyota.

II

Martina Wester var på ett uruselt humör. Det fick Katarina Solberg erfara när hon steg in på polisområdeschefens rum. Telefonsamtalet från chefen hade kommit när hon och Adin Nicolic lämnat dockan från graven i Forsa till tekniska avdelningen där man lovade att ta itu med den i mån av tid.

Kom hit omedelbart, hade Martina rutit i luren och nu stod Katarina framför det stora skrivbordet. Chefen hade höjt sig på tå på andra sidan med knutna nävar vilande mot bordsskivan. Hennes ögon gnistrade av vrede. Du har gått bakom ryggen på mig.

Har jag? svarade Katarina förvånat. Hur då och när?

Hon såg undrande på sin överordnade. Martina Wester var i vanliga fall en vänlig kvinna vilket gjorde att hennes sällsynta vredesutbrott noterades, och ofta förstorades, i Hudiksvalls polishus. Det hade gått så långt att de blivit en visa bland personalen. Sekretariatets Bettan Persson svor på att hon sett Martina en gång bli biten av en huggorm när hon plockade svamp. Då hade etterilskan blivit så enorm att ormen dog på fläcken. Sann historia, sa Bettan, till de tvivlande kamraterna,

Martina Wester kastade en utskrift av ett mejl framför Katarina. Kommissarien läste. En överintendent Johansson vid Stockholmspolisen ville veta när kommissarie Katarina Solberg kunde komma till huvudstaden för en intervju gällande den anställning hon blivit erbjuden.

Katarina satte sig oombedd i chefens besöksstol. Det var sant att hon några dagar tidigare fått en propå om jobb i Stockholm. Hon hade inte ens brytt sig om att svara eftersom hon trivdes bra i Hudiksvall. Där hade hon ett vackert och inbott hus, arbetskamrater hon litade på och en hyfsad lön.

Det där stämmer inte, sa hon och lämnade tillbaka utskriften. Jag har inte tänkt lämna den här stan. Det kom ett brev med ett förslag som jag struntade i. Brevet ligger i min papperskorg. Jag begriper inte hur de kan tro att jag vill komma till en anställningsintervju. Hon skrattade till. Vad ska stockholmarna använda en lantis som jag till?

Martina Wester satte sig också men ilskan var inte helt borta, det syntes i hennes rodnande ansikte,

Det kan jag tala om för dig, din jäkla linslus, sa hon med ett något lugnare tonfall. Du har förekommit som följetong i media de senaste månaderna. Folk tror att du på egen hand, som Hälsinglands Sherlock Holmes, har löst de spektakulära fall som fått rubriker på sistone. Till och med rikstäckande teve och de stora tidningarna har hakat på.

Anar jag ett mått av avundsjuka här? tänkte Katarina,

Jag har alltid framhållit lagarbetet, protesterade hon.

Det vet jag men det hör inte hit. Nu har Stockholm fått för sig att du är en stjärna på uppåtgående och då behöver de dig eftersom deras stjärnhimmel mörknat på sistone. Ledningen där tycker dessutom att de är så viktiga att ett uteblivet svar från dig räknas som ett ja.

Katarina log.

Du håller inte Stockholm högt i kurs.

Inte när de försöker stjäla folk av mig, sa polisområdeschefen. Det är inte första gången heller.

Det var en halvsanning. Innan Wester fick sin befattning hade den nu pensionerade kommissarien Olle Mannervik blivit rikskänd efter att ha löst fallet med en mördad man som hittats sönderbränd på en skogsväg norr om Hudiksvall. Den gången ville riksmordkommissionen rekrytera honom. Olle var nygift med sin Monika och hade skaffat hus i Delsbobyn Tomta. Han blev kvar som chef för våldsroteln i staden mellan fjärdarna.

Du kan vara lugn, sa Katarina. Jag vet vad jag har men inte vad jag får.

Då meddelar jag överintendent Kurt Johansson att du inte är intresserad av någon anställningsintervju.

Förnamn också, tänkte Katarina. Ett subtilt sätt att berätta att du minsann har försänkningar bland de högsta i kåren.

Gör gärna det, sa hon och reste sig. Om det inte var något mer …

Du kan få kaffe, sa områdeschefen ämabelt.

Tack, men jag fikade hos teknikerna.

Katarina Solberg ryckte överraskat till när hon öppnat dörren till sitt kontor. På soffan satt Adin Niclolic.

Vem har släppt in dig? sa hon irriterat.

Dörren var olåst. Jag räknade med att du skulle komma snart. Han lade benen i kors och såg belåtet på henne. Jag vill bara berätta att mitt luktorgan fungerar. Teknikerna har bekräftat att det var curryketchup på dockan. Klokt av förövaren, tyckte Lenina Jimenez, eftersom den sorten liknar gammalt blod mer än vanlig ketchup som är mycket rödare.

Katarina satte sig framför datorn,

Att du orkar bry dig, sa hon. Vi sysslar med våld, inte med nedskräpning.

En sak som intresserade Lenina var två hugg med mejsel eller kniv i dockans hjärttrakt. Sticken hade gått djupt in i halmstoppningen.

Fortfarande inget olagligt, konstaterade kommissarie Solberg.

Adin tog upp sin anteckningsbok.

Inte mitt enda ärende, sa han. Det kom in en knivskärning vid järnvägsövergången på Hamngatan."

Någon svårt skadad?

Vår gamle bekant Orkan fick ett par ytliga hugg i axeln av sin bäste vän Frans Helmersson. Han är körd till sjukhus och Frasse är finkad. Han är alldeles för berusad för att vi ska kunna prata med honom.

Orkan hette egentligen Oskar Storm och hörde till de A-lagare som häckade utanför Systemet. Sitt passande smeknamn fick han eftersom han alltid blev makalöst full. Katarina skakade beklagande på huvudet. Hon kände till båda och visste att de i grunden var fredliga människor.

Vet vi varför? frågade hon.

Inte helt, av naturliga skäl. Men i grova drag gick det till så här. I hamnen stötte de båda kumpanerna på en sjöman som hade en flaska att sälja. Orkan var för omväxlings skulle stadd vid kassa så det blev ett köp. Båda är, som du vet, törstiga herrar så de hann inte långt bort från hamnplan innan de började halsa. Frans tyckte att det blev för lite till honom så han tog fram Morakniven och började bestraffa. Det senaste från lasarettet är att Orkan fick halvdjupa rispor i axel och överarm och han påstår dessutom att det inte är mycket att bråka om.

Katarina nickade.

Lindrig misshandel och brott mot knivlagen, sa hon. Det blir villkorligt och böter som ingen kan betala eftersom båda är medellösa.

Troligen. Kalle är på lasarettet för att prata med Orkan. Det är han rätt person för. De två har känt varandra länge. Adin såg på klockan. Han bör vara tillbaka när som helst.

Han släppte ifrån sig ett belåtet skratt när tunga steg hördes i korridoren och ögonblicket efter knackade det på dörren. Kalle Westin klampade in. Katarina kastade en blick på hans grova kängor.

Du har bytt skor, sa hon.

Jag lyssnade på väderleken, svarade Westin dystert. Hösten är här, snart vintern också, SMHI hotade med snö.

Knappast, sa Katarina efter en blick på fönstertermometern. Elva grader varmt.

Jag tar inga risker. Har du kaffe? Blasket på sjukan gjorde ingen verkan.

Katarina Solberg maskerade sin trötta suck väl innan hon såg till att kaffebryggaren kom igång. Ibland verkar det som att jag driver kaférörelse, tänkte hon. Men vad gör man inte … drycken var det elixir som fick hennes medarbetare att orka med det ofta krävande arbetet. Kalle brukade påstå att kaffe var det enda som fick hans tankeverksamhet att fungera hundraprocentigt. Kanske var det sant.

Pumpan fylldes. Kommissarie Solberg hade ställt fram muggarna på bordet och gjorde sig redo att bli fikets servitris när telefonen ringde. Adin och Kalle noterade att hennes ögonbryn höjdes medan hon lyssnade. Efter en minut nickade hon och sa uppfattat och vi kommer innan hon stängde av både telefonen och kaffeapparaten.

Vad? Ordet kom unisont från de båda kriminalinspektörerna vid bordet.

Vi tycks ha fått ett människorov på halsen. Frank Hellbergs dotter Jessica var på väg mot Möljen och bussen som skulle ta hennes klass på utflykt när en bil stannade. En person hoppade ut och slet med sig Jessica och med henne i bilen satte förövaren av österut.

Menar du friidrottaren Hellberg? utbrast Kalle Westin.

Det verkar så, sa Katarina. Det är väl han som bor på Nygatan?

Det stämmer att den olycksfågeln har lägenhet där. Adin såg medkännande ut. Han flyttade dit efter skilsmässan. Frun fick hans stora kåk medan Frank fick vårdnaden om sin dotter.

Om Frank Hellberg blivit en olycksfågel var det delvis självförvållat. Hans karriär som långdistanslöpare hade gått spikrakt uppåt och han tillhörde det yppersta eliten i Sverige när han vid en tävling i Tyskland ertappades med att ha fuskat. I hans ådror hittades bloddopningspreparatet epo. Vid en husrannsakan i hans hotellrum fann man ett brev från Kenya som innehöll ett medel som kunde förändra blodprovet så att dopningen inte märktes. Frank hade verkligen haft otur. Brevet var försenat och kom fram först sedan han sprungit, blivit tvåa och tagits ut till dopningkontroll.

Sportredaktionen på Hudiksvalls Tidning hade skrivit spaltmeter om det inträffade och stadens många idrottsintresserade delades upp i två läger, ett som menade att alla sportprofiler var med eller mindre dopade för att hålla sig kvar på toppen och alltså var det inte mycket att orda om. De andra var så moraliskt indignerade att somliga krävde hårt straff och livstids avstängning för mannen som satt Sverige på skambänken.

Hur kan en sån få vårdnaden? undrade Katarina och kände sig indignerad å sitt köns vägnar.

Skilsmässan skedde nästan ett år före hans resa till tävlingen i München, sa Adin som höll reda på vad som hände i sportens värld. Undrar om kidnappningen kan ha ett samband med dopningen. En besviken beundrare som vill straffa.

Vi får hålla det i minnet, noterade Katarina Solberg.

De var nästan framme vid bilarna på parkeringsplatsen. Kalle var på väg till sin när han ropades tillbaka. Nygatan var ingen storslagen aveny, möjligheten att parkera var begränsad. Det skulle räcka med en bil,

Det var en utförlig beskrivning av hur bortförandet gick till, sa Adin Nicolic från baksätet. Vem hade sett allt detta?

Tydligen han själv, svarade Katarina. Lägenheten har fönster mot hamnen och gatan. Om jag förstod rätt är flickan nio år och har någon slags diagnos. I varje fall ville fadern hålla ögonen på henne när hon gav sig ut i trafiken.

Kalle Westin justerade passagerarsätet så hans långa kropp satt bekvämare.

Jag har också läst en del av det som skrivits om honom, sa han fundersamt. Insändarsidorna är inte nådiga. För tillfället är han nog Hudiksvalls mest hatade person. Kan man tänka sig att han själv arrangerat det här för att väcka lite sympati?

Han fick inga svar men förstod att tanken sparats i kollegernas hjärnor. Tio minuter senare hade Katarina parkerat bakom den målade bil som stod vid ingången till huset på Nygatan.

Frank Hellberg satt vid köksbordet. Han var blek men samlad. När Katarina och hennes två drabanter kom in reste sig polisinspektör Gösta Svensson. Hans kollega Birger Hjort stramade upp sig vid ingången till vardagsrummet.

Hej, Gösta, sa Kalle Westin och nickade sedan mot Hjort. Har ni två börjat köra ihop igen?

Bara tillfälligt, svarade Svensson. Rapporterar jag till dig eller Katarina?

Jag kan ta det.

De drog sig undan och Kalle antecknade innan han släppte iväg dem. Det fanns inte så mycket i bevisväg i deras berättelse. De hade observerat ett par bromsspår vid trottoaren där Frank sett sin dotter kastas in i en bil. Men det var osäkert om spåren kom från just den bilen.

Katarina Solberg slog sig ner mitt emot Hellberg. Den muskulöse mannen såg stint på henne. En tic fick kinden vid vänster mungipa att röra sig. Han hade hört delar av Kalles och Göstas samtal.

Jag tror inte heller att spåren kommer från kidnapparens bil, sa han sammanbitet. Jag såg alltsammans genom fönstret. Skurken kom rätt sakta från hamnplan och gled fram innan den stannade alldeles intill Jessica.

Du såg alltså hela händelseförloppet? sa Katarina undrande.

Ja.

Och personen som drog in din dotter i sin bil?

Ja.

Man eller kvinna?

Vet inte. Det såg ut som i en gammal amerikansk gangsterfilm, sa fadern. "En person i vidbrättad hatt och gråbrun trenchcoat hoppade ur bilen och grep min dotter. Det gick så fort. Det kan ha varit vem som helst som tog Jessica. Klädseln var bylsig och hatten dolde insyn