Som agnar för vinden

By Kjell E. Genberg

En kraftig explosion får Stadshotellets entré i Hudiksvall att försvinna i ett moln av spillror. Polisbilen som just passerar demoleras och föraren dödas. Bland de övriga som omkom i attentatet identifieras en känd förbrytare och polisen anar att det var han som var måltavlan. Något liknande har aldrig inträffat i den lilla staden och polisen våndas inför utredningens omfattning.
Samtidigt släpps den hämndlystna kvinnan som försökt ta över kommissarie Katarina Solbergs liv – och elda upp hennes hus – ur fängelse. Katarina förstår att hon nu hela tiden måste se sig över axeln.
Spåren leder till en gruppering med narkotikaanknytning och för slutligen polisen till en våldsam konfrontation.
I den här omåttligt populära deckarserien har vi fått följa Hudiksvallspolisens kriminalare i med- och motgångar.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 6, 2023
• ISBN: 9788728591895

Book preview

Kjell E. Genberg

Som agnar för vinden

SAGA Egmont

Som agnar för vinden

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 Kjell E. Genberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728591895

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Förord

Detta är en roman och ingen dokumentärskildring.

Därför har jag tagit mig vissa friheter med geografiska smådetaljer och med vissa delar av Hudiksvallspolisens interiörer.

Polisen organiserades om i hela landet för några år sedan och jag har lagt till en del förbättringar.

Varför X-gruppen? En serie bör heta något och utredarna är en grupp i en stad i Gävleborgs län vars länsbokstav är X. Personerna i berättelsen är fiktiva och alla eventuella likheter med verkliga människor oavsiktliga eller åtminstone nästan.

Författaren

Kapitel ett

I

Paketbilen från DHL hade stått utanför Stadshotellet en god stund. Polisinspektör Gösta Svensson hade sett den när han körde sin patrullbil mot öster. Då funderade han inte så mycket på saken.

Det fanns annat att tänka på.

Med honom i bilen satt en gammal kompis, Lars-Erik Berge som för några år sedan varit yttre befäl i Hudiksvall men flyttat till Bollnäs där hans fru fått jobb som läkare. Han hade oväntat dykt upp på stationen för att gratulera Gösta som gjorde sin sista vecka på jobbet. Sedan väntade pensionen. Redan på måndag skulle han avtackas efter nästan 25 år som polis i staden mellan fjärdarna.

Den här dagen hade hans vanliga reskamrat ledigt och eftersom det fanns plats i passagerarsätet frågade Gösta om den gamla kollegan ville hänga med på morgonturen. De hade ju mycket att prata om, gemensamma fall, gamla förbrytare de kände och andra minnen från fornstora dar. Dessutom ville Gösta Svensson veta hur den gamle vännen förspillde sina dagar i Hälsinglands tredje stad.

DHL tycks ha bytt kulör på sistone, sa Berge när de passerade Statt för andra gången och var på väg tillbaka till polishuset på Norra Kyrkogatan. Den här kärran är inte lika ljusgul som deras andra bilar.

Den har stått på samma ställe i över en timme, noterade Svensson. Om man skulle ta sig en titt.

Han styrde närmare Rådhusparken och parkerade snett emot ingången till Stadshotellet där paketbilen stod. Han kastade en blick snett bakåt samtidigt som han klev ur bilen.

Nere vid den mulliga dam som stod staty intill parksofforna sköt en ung kvinna en barnvagn framför sig.

Ut från ryggkliniken i bibliotekshuset kom en man i ljus kavaj och med rutig keps på huvudet. Han gick med spänstiga steg. Tydligen hade läkarna lyckats väl med honom. När han fick syn på Gösta sken han upp och höjde handen till hälsning.

Det gjorde många utan att vara personligt bekanta. Efter alla år var han ett bekant ansikte i Hudiksvall. Han hejade tillbaka.

Alla känner apan, tänkte han och korsade gatan.

Statts dörr under den hästskoformade portalen öppnades och en man klev ut på trappan.

Tydligen bländades han av ljuset för han stannade till och lyfte ett par solglasögon ur bröstfickan och satte dem på sig.

Det var det sista polisinspektör Svensson uppfattade här i livet.

Han hann aldrig uppfatta explosionen som fick hela paketbilen att upplösas i moln av spillror. Stadshotellets fasad rämnade och föll samman i ett moln av damm samtidigt som polismannen slets i stycken.

II

Polishuset på Norra Kyrkogatan i Hudiksvall surrade av rykten. Telefonsamtal från de flesta av Sveriges mediareaktioner besvarades med intetsägande fraser om hur lite man visste i nuläget. Frasen Särskild händelse hördes oupphörligt men än visste ingen om en sådan var bestämd men stabsläge var i alla fall påkallat.

Det stod och satt sju personer vid det långa konferensbordet i anslutning till kommissarie Katarina Solbergs rum på andra våningen. Alla var skärrade och flera av poliserna hade gråten i halsen. Explosionen utanför Stadshotellet var förödande och medan de samlades flög de obesvarade frågorna genom rummet.

Hade Islamiska Staten kommit till Hudiksvall och i så fall varför?

Någon förvarning om ett attentat hade inte kommit något som underrättelsegruppen påpekat upprepade gånger.

Fem timmar hade gått sedan smällen och Katarina Solberg var tillbaka på stationen tillsammans med inspektörerna Kalle Westin, Adin Nicolic och Stig Bergstrand. De var skakade av det de sett och tvingades uppamma all sin professionalitet för att sköta jobbet.

Katarina hämtade ett paket Kleenex på toaletten och skjutsade över det till polisområdeschef Martina Wester. Alla hade tagit förlusten av polisinspektör Gösta Svensson hårt men hårdast hade det drabbat Wester.

Hon tog en servett ur asken, torkade tårarna och snöt sig. Hennes kinder var randiga av väta och hon blev tvungen att ta ytterligare ett par pappersnäsdukar ur asken. Tårarna ville inte sluta rinna.

Hon skickade förpackningen vidare till Elisabeth Persson som snyftande kommit in med kaffebrickan.

Teknikerchefen Hasse Berlin visade fram ett stenansikte men små ryckningar visade att inte heller han var opåverkad.

Sex döda, åtta mer eller mindre svårt skadade, sa han och svalde ett par gånger. Det fanns knappt någonting kvar av Gösta. Vi har preliminäridentifierat honom med hjälp av det vi hittat av uniformen. Hans bil var genomborrad av otaliga små bitar armeringsjärn. Vår gamle vän Lars-Erik Berge satt i passagerarsätet i hans bil och hade inte en chans. Berlin tog fram ett stort brunt kuvert som han gav till Katarina Solberg. Det här är ett urval av de bilder som tagits på brottsplatsen.

Katarina satte sig och öppnade kuvertet.

Alla dödade och skadade är inte identifierade, sa hon och försökte hålla rösten stadig. I ögonvrån såg hon att Elisabeth Persson försökte fånga hennes uppmärksamhet. Ja, du kan gå, Bettan. Kvinnan från sekretariatet skyndade ut. Kalle, har du listan på offren?

Medan Katarina lade ut fotografierna på bordet tog Kalle Westin fram en datautskrift. Han vecklade upp papperet och började läsa.

Vi har namnen på fyra av de döda, två förutom Gösta och Lars-Erik. Den femte är okänd och lika illa tilltygad som Gösta Svensson. Han upptäcktes inte genast. En del av Stadshotellets fasad hade rasat över honom, något som tyder på att han stod på trappan när bilen detonerade. Vi tror att han var en hotellgäst. Folk har gått igenom deras dataregister men allt är inte klarlagt. Det var vackert väder på morgonen och flera av dem som övernattat på hotellet var turister som åkt på utflykter eller tagit en promenad och sedan inte hört av sig. Vi försöker lokalisera de som fattas.

Det är alltså tänkbart att den okände är en av dem? sa Katarina. För det är väl utrett att det är en man?

Ja, åtminstone det är fastslaget. Kalle suckade. Men det är inte säkert att han var gäst på hotellet. Han kan lika gärna ha kommit från frukostbuffén som från något av rummen. Det är fler än de övernattande som äter där på morgnarna.

De övriga då? manade Adin Nicolic.

En ny blick i papperet.

Lisa Eklund, 24. Hon befann sig i parken och var på väg mot Storgatan med sin barnvagn och gick rätt in i en storm av bråte och järnstycken. Hon måste ha dött på fläcken. Det är ett mirakel att hennes dotter Veronica klarade sig med bara mindre skråmor.

Vi hittade Lisas leg i handväskan, sköt Hasse Berlin in. I ett fack i plånboken låg flera foton av barnet. Hon hade skrivit flickans namn på baksidan.

Kalle Westin nickade.

Femte offret låg på trottoaren närmare biblioteket. Han hette Valentin Granlund och blev 66 år gammal. Vi hittade ingen idkort på kroppen men han kändes igen av en läkare på ryggkliniken som skyndade ut när han hörde smällen. Valentin var på väg från honom.

Katarina höll upp fotografiet av den söndertrasade man som grävts fram under Stadshotellets ingångsbalustrad. Kläderna tydde på att han var relativt ung, knappast mer än 35 enligt de poliser som var hemmastadda på mode. En plånbok hade hittats i närheten av hans söndertrasade kavaj. I den fanns varken id-handlingar eller plastpengar. Däremot närmare 60 000 kronor i kontanter.

Skumt, muttrade Stig Bergstrand. I dagens kontantlösa samhälle, menar jag.

Regeringen har bestämt att banker och affärer ska tvingas ta emot vanliga pengar igen, sa Katarina och ryckte på axlarna.

Men ändå. Det är rätt mycket stålar.

Åtta skadade, fortsatte Katarina oberört. Vet vi vilka alla är?

Jadå. Kalle höll upp sitt papper. Jerker Flyborg från Lillsanna. Han träffades i höften av två bitar armeringsjärn utanför begravningsbyrån. Sonja Elofsson och hennes åldriga mor Marta som kommit från Möljen och var på väg uppför trappan när de nåddes av tryckvågen och slogs omkull. Sonja fick ett sår i huvudet och Maria bröt benet. Emil Hill, 13, som cyklande på Storgatan när han träffades av en glasruta från den exploderande bilen. Han blev rätt illa skuren. Uppe vid biblioteket blåstes Margit och Sven Jonsson omkull. Sven klarade sig bra, bara en blessyr handen men Margit föll från trottoaren och bröt höften. Längst bort från sprängplatsen, nästan ända nere vid museet, fanns Irma och Magnus Hessén. Han träffades i bröstet av en bit armeringsjärn och kastades bakåt mot henne så att hon föll och slog huvudet mot en grindstolpe av cement. Han lade ner papperet. Alla har blivit förhörda på sjukhuset. Jag skulle tro att de lindrigast skadade har fått åka hem.

Bilen då? sa Katarina. Den som flög i bitar.

De få vittnen vi har påstår att det var en liten skåpbil från DHL. Delarna från den har markerats, mätts och fotograferats, upplyste Berlin. Vi är naturligtvis inte klara. Splitter har hittats så långt bort som på västra sidan av Sundskanalen, dessutom två och ett halvt kvarter österut och ända nere vid plaskdammen intill Lillfjärden.

En mycket kraftig explosion, alltså.

Uppskattningsvis mellan sex och tio kilo dynamit. Vi har hittat spårbara rester. Allt tyder på att det är vanlig dynamit, sådan som används vid byggen. Vi får säkert veta mer när experterna från nationella bombgruppen hunnit undersöka dem.

Katarina Soilberg rynkande pannan.

Två frågor. Dynamiten måste komma någonstans ifrån. Har stölder från företag kollats?

Självklart. Inga resultat i regionen hittills. Vi utökar sökandet, både norrut och söderut, sa Kalle Westin och fick en instämmande nick från Berlin. Det var bara en fråga.

DHL, sa Katarina. Är de kontaktade?

Givetvis, svarade Kalle. Han tog fram ett papper och lade det framför kommissarie Solberg. Det här mejlet kom för en halvtimme sedan. De har inventerat sin flotta. Ingen bil tycks fattas. De tror att det måste vara en bil som dekorerats för att likna en av deras.

Hasse Berlin nickade och visade att han hade något att säga i den saken.

Det kan stämma. Vi visade delar av framskärmen för bolagets representant i Hudiksvall. Han menar att färgen på bilen är fel. Kulören han fick se hade en något brunare nyans än det gula som finns på deras bilar.

Katarina skakade bekymrat på huvudet.

Då återstår bland annat frågan om motiv. Är det ett terrordåd eller något annat? Vi får koncentrera oss på dem som dödades i sprängningens omedelbara närhet. Adin, gå igenom alla fall som Gösta Svensson varit inblandad i de senaste åren. Någon kan ha varit ute efter att hämnas. Stig, du kollar Bollnäs.

Lars-Erik Berge? svarade Bergstrand. Tillåt mig tvivla. Han kom hit utan förvarning för att gratulera Gösta inför hans pensionering. Det var en ren slump att han åkte med på morgonturen. Det säger alla som var med i fikarummet.

Gör det i alla fall, tyckte Solberg. Bättre safe än sorry.

Bergstrand ville inte ge sig.

Jag har funderat, sa han. Kan kommunen, SJ eller Transportstyrelsen ha något med saken att göra? De vill ju riva Statt för att få plats med sina nya dubbelspår.

Katarina hisnade. Tanken var absurd. Men förslaget fanns. Dubbelspåret skulle innebära att Hamngatan stängdes för trafik och att Möljenområdet utvidgades samtidigt som att vissa andra gator bara fick användas av gångtrafikanter och cyklister. Stadsborna förfasades över att förslaget skulle innebära ett knivsår genom staden samt att Stadshotellet, Kulturhuset och Riagården måste försvinna.

Att tro att statliga och kommunala myndigheter skulle begå ett attentat för att få som de ville var verkligen att ta i. Hon vände sig bort från Stig Bergstrand.

Varför glor du på mig? sa Adin Nicolic,

Det gör jag inte, väste kommissarie Solberg. Jag ignorerar bara Stig.

Områdeschef Martina Wester hade suttit tyst under de övrigas samtal. Nu såg hon mindre gråtfärdig ut men hon hade en bekymrad rynka i pannan.

Det här verkar vara för stort för oss, klagade hon. Var ska vi ta allt folk som behövs? Det tillskott som utlovades vid omorganisationen har vi inte sett mycket av. Sedan i fjol har vi dessutom förlorat tre av trafikpoliserna, en tjej och två killar. De har slutat som poliser och gått till det privata näringslivet. De fick både bättre lön och arbetsvillkor hos förrädarna Mannervik och Rademan.

Förrädare är ett starkt ord, tyckte Katarina.

Men fullt adekvat, svarade Wester. Vreden lyste ur hennes ögon. Du vet mycket väl att både Olle Mannervik och Paul Rademan varit poliser. Båda till och med kommissarier här innan du fick det jobbet. De borde måna om myndigheten i stället för att stjäla utbildat folk till sitt vaktbolag.

Katarina drack sitt kallnande kaffe och gjorde en grimas.

De hade kanske stannat om de fått bättre betalt, sa hon.

Snälla Katarina, löneförhandlingar sker centralt. Dem kan jag inte påverka hur mycket jag än vill.

Hasse Berlin höjde händerna i protest.

Nu är vi utanför agendan, sa han strängt. Om vi skulle återgå till det vi är här för.

Martina började gråta igen och sträckte sig efter Kleenexasken.

Jag klarar inte det här, sa hon lågt mellan snyftningarna. Vad ska vi ta oss till?

Kalle Westin reste sig. Han gick fram till polisområdeschefen och lade beskyddande armen runt hennes axlar.

Det ordnar sig, Martina, sa han. Ljusdal har lovat oss förstärkning. Det kommer två pers redan i eftermiddag.

Vad hjälper det? Jag vet vilka de skickar. En motorcykelpolis och Viveka Soidre från fordon. Vad vet de om dödliga sprängattentat?

Säkert lika mycket som vi, svarade Kalle. Åk hem, Martina. Ta något lugnande och sov en stund. Det brukar ´hjälpa.

Ska du säga! Om ett halvår faller också du för åldersstrecket. Martina gav Katarina en misstänksam blick. Och hur länge blir du kvar, kommissarie Solberg? Ditt arv har gjort dig ekonomiskt oberoende. Du behöver inte arbeta en dag mer i ditt liv?

Katarina Solberg fick något mörkt i blicken. Samtalet hade tagit en vändning som hon inte gillade. Hennes ekonomi angick ingen annan.

Vad vet du om mitt arv? sa hon.

Mer än du tror, Katarina.

Kalle Westins grepp om Martina Westers axlar hårdnade. Hon hade inte mycket att sätta emot när han drog upp henne ur stolen.

Jag kör dig hem, sa han.

III

Katarina Solberg var på väg hem när telefonen ringde och Kalle Westins röst fick hennes trumhinna att vibrera.

Jag är orolig för Martina, sa han. Jag har alltid trott att hon var en stark kvinna men det tycks bara ha varit en fasad.

Hur menar du? Vänta! Katarina växlade ner för att inte komma in på bron över Iggesundsvägen i för hög fart. Sprängningen och de båda kollegernas död blev en chock för oss alla. Att Martina tog det hårt är förklarligt. Det är ju hon som är chef för hela ruljangsen.

Kommissarie Solberg styrde in Toyotan i carporten under den stora tallen och stängde av motorn.

Jag tror att det är värre än så, menade Kalle. Hon verkar ha gått in i en depression som gjort henne handlingsförlamad. Det enda hon talar om är att hon inte duger någonting till och borde ersättas.

Vad fan? Sprängningen är inte hennes fel.

Det sa jag också men det viftade hon bara bort. Jag föreslog att hon skulle söka hjälp och då bad hon mig fara åt helvete.

Eftersom du ringer förstår jag att du inte lydde order.

Nej, jag fick henne att ta ett par Sobril och gå till sängs. Sedan jag stoppat om henne och gett katten mat och vatten tog jag mig en titt på hennes vapenskåp.

Varför? sa Katarina fast hon anade svaret.

Jag vill inte att chefen skjuter sig på min vakt. Det kan hon inte göra nu, i alla fall inte med det skjutjärnet. Jag hittade nycklarna längst in i hennes skrivbordslåda. När Martina blir lugn igen kan hon hämta dem hos mig. Jag låser in dem i mitt vapenskåp.

Du ska alltså tillbaka till jobbet?

Sekretariatet hörde av sig. Det står en gubbe i foajén och tjatar om att han måste träffa mig, någon annan duger inte. Ingen rast och ro. Jag är avundsjuk på dig som kan ägna resten av livet åt att räkna pengar.

Hade inte Katarina skönjt en glimt av sarkastisk humor i Kalle Westins röst skulle hon ha blivit förbannad på allvar. Nu blev hon bara lite stött.

Jag tycker att du ska lyda Martinas order, sa hon och ringde av.

Nog för att det skulle ta tid att räkna den nya förmögenhet som drabbat henne och gett juridiska svårigheter de senaste månaderna. Sedan hennes moster Vilhelmina Del Monte dött i sömnen, bara timmar innan en amerikansk maffiamördare sköt henne, hade flera advokater varit sysselsatta med att tolka villkoren i den avlidnas avtal med FBI och delstaten Kalifornien.

Vilhelmina hade erhållit lejonparten av den belöning på 30 miljoner dollar som utfästs till den som avslöjade seriemördaren The Highway Killer som under tjugo års tid hade dödat mer än tre dussin kvinnor längs Pacific Coast Highway, den stora väg som går från San Juan Capistrano i söder till Leggett i norr och passerar storstäderna Los Angeles och San Francisco, men också de rika kändisorterna Malibu, Santa Barbara, San Luis Obispo, Monterey och Carmel. Det visade sig att han hette William Hendricksen och var långtradarchaufför. Morden hade begåtts längs de sträckor han kört med sitt stora fordon. Till sist greps han under dramatiska former utanför Los Angeles. Han dömdes till döden och avrättades i San Quentinfängelset 2005, strax innan Kalifornien införde moratorium på dödsstraffet. Nu ville delstaten bestrida utbetalningen. Visserligen hade Vilhelminas vittnesmål fått mannen dömd men hon hade ju varit gift med mördaren och borde inte ersättas av det skälet.

Avtalet visade sig till sist vara vattentätt. Pengarna skulle betalas ut. Lika stabilt var det testamente där Vilhelmina Del Monte gav alla sina jordiska tillgångar till systerdottern Katarina Solberg.

När alla instanser sett till att inkassera vad de ansåg vara sin återstod en ansenlig summa.

260 000 000 svenska kronor låg nu och förökades i banker i Lichtenstein, Bahamas och kanalön Jersey. Ett par hundra tusen hade hon flyttat till sin svenska bank där inga pengar ökade i värde eftersom ränta i detta land endast räknades på utlån.

Mosterns hus i Gryttje, en