Blåeld

By Göran Dahlman

För kriminalinspektörerna O'Brian och Zizulu finnes knappast vila. På Scotland Yard avlöser det ena fallet det andra och pulsen höjs åter när ett lik hittas på ett tågspår. En brottsutredning inleds och spåren leder väster ut mot Wales. Fallet drar dem in i en härva med många bottnar. En krisande miljörörelse drabbas av inre stridigheter, vilket stjäl uppmärksamhet från det riktigt onda i samhället – som en rysk oljemiljardär som tvingar igenom sin vilja med rena maffiametoderna ..."Blåeld" är den fjärde fristående boken i serien om poliserna O'Brian och Zizulu som inleddes med "Malört och silvermåne". En fristående boksvit om detektiverna Hampus O'Brian och Peter Zizulus hektiska arbetsliv på Scotland Yard.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 13, 2023
• ISBN: 9788728586969

Book preview

Göran Dahlman

Blåeld

SAGA Egmont

Blåeld

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©2021, 2023 Göran Dahlman och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728586969

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Prolog

London 2019

När han kom tillbaka till stationen var tågtrafiken redan igång som vanligt igen. Det kändes nästan som om ingenting över huvud taget hade hänt. Först hade han trott att det bara rörde sig om något skräp som hade dumpats från Salusbury Roads viadukt. Men det såg ut att vara ganska skrymmande och skulle kanske kunna skada ett inkommande tåg, eller i värsta fall få det att spåra ur. Så han hade småsprungit bort mot platsen för att dra bort det från spåret.

Det var tidig morgon vid Queen’s Park Station mitt i London. Stationsvakten Luke Perryman hade just gått på sitt skift och gick en sväng ut på perrongen för att kolla att allt var i sin ordning. En handfull resande stod och väntade på morgonens första pendeltåg. Det var fortfarande mörkt ute. Det var då han såg byltet. Avståndet var kanske femtio meter. Men när han hade tio, femton meter kvar såg han tydligt att det var en kropp, en människa. Då insåg han att han hade fattat ett helt felaktigt beslut. Han borde förstås för säkerhets skull först omedelbart ha larmat trafikledningen.

Precis då hörde han det karakteristiska susandet i rälsen som indikerade att tåget närmade sig. Det var alldeles för sent att ringa nu. Skulle han hinna flytta undan kroppen? Kanske. Men när han såg mannens – för det var en man – ansikte med gapande mun och ögonen vidöppna utan att de tittade, insåg han genast att han redan var död. Då blev valet betydligt enklare. Han hoppade ner från banvallen till en liten betongplatta med en signalstolpe några meter bort. Han viftade ihärdigt med armarna mot det annalkande tåget så snart det blev synligt efter den svaga kröken.

Tåget bromsande med full kraft. Det skärande, gnisslande ljudet var öronbedövande på så nära håll. När pendeltåget stannade bara tio meter bort kunde han urskilja förarens oroliga men samtidigt lättade ansiktsuttryck. Om tåget inte redan tidigare hade saktat in en aning på grund av att stationens perrong låg bara hundra meter längre fram, skulle kroppen säkerligen ha mosats.

Inom loppet av tio minuter var platsen full av poliser och folk från räddningstjänsten. Alla passagerare var tvungna att vänta kvar i tåget, och skulle därmed komma för sent till sina arbeten. Undantaget var en man som ramlat i samband med tvärbromsningen och skadat armen, och som togs om hand av en sjukvårdare.

Perryman hade fått en lugnande kopp kaffe tillsammans med en kollega uppe i personalrummet. Han hade faktiskt under sina tjugo år vid London Transport lyckats undvika att bli vittne till någon dödsolycka. En gång för många år sedan hade det visserligen varit mycket nära. En berusad man hade vinglat till och ramlat ner från perrongen. Han mindes den stora, kraftiga mörkhyade kvinnan som utan att tveka hoppat ner på spåret och fått hjälp av ett par ynglingar att lyfta upp fyllot, och sedan själv snabbt med ett förvånansvärt vigt språng och lite hjälp tagit sig upp igen. Bara någon minut senare kom tåget in. Vad hade han själv – Perryman – gjort? Ingenting! Däremot hade han en lång tid efteråt drömt mardrömmar om vad som kunde ha hänt.

Men nu hade det alltså verkligen hänt. Fast den här mannen hade han ju inte haft en chans att rädda. Och det var väl knappast någon tågolycka egentligen. Han ombads följa med till polisstationen i St. Pancras för att vittna om händelsen. När hade han kommit till stationen? Femton minuter innan tåget skulle komma. Vad hade han gjort då? Som vanligt gått till manövercentralen och låst upp dörrarna och satt igång rulltrappor, belysning och informationstavlor. Fanns någon annan personal där? Nej, städaren skulle komma efter ett tag. Hade han sett något anmärkningsvärt när han kom ner till perrongen? Nej, ingenting – förrän han såg byltet på spåret. Det som nu efteråt slog honom var att han inte sett något blod. Inte så mycket som en droppe.

1

De båda poliserna klev som vanligt ur hissen på plan sex efter lunchrasten, öppnade dörren till avdelningen med sin tag och hejade glatt på Ruth Wylock i receptionen.

Peter Zizulu och Hampus O’Brian hade vid det här laget hunnit bli ett etablerat radarpar vid New Scotland Yard. Särskilt uppmärksammade hade de blivit för drygt två år sedan då de avslöjat en av sina egna högsta chefer som aktiv i ett pedofilnätverk, och ansvarig för två barns fasansfulla död. Då hade de egentligen arbetat på en avdelning för ekonomisk brottslighet, men fallet hade utvecklat sig på ett sätt som inte gått att förutse.

För ett år sedan hade Zizulu, som var den något äldre av dem och med fler tjänsteår, blivit handplockad till en specialgrupp för särskilt allvarlig våldsbrottslighet. Han hade tackat ja på villkoret att han fick ta med sig O’Brian, vilket till sist gått att ordna. Han hade också lyckats få igenom ett rejält lönelyft för dem båda två. Samtidigt var de helt överens om att det hela tiden skulle vara ett jämbördigt samarbete mellan dem – ingen skulle bossa över den andre. Något annat hade aldrig fungerat.

Det var en ovanligt kvalmig måndag precis i början av september, så några ytterkläder hade de inte – bara var sin tunn kavaj och definitivt inte slips. Efter att Zizulu gått och sköljt av sitt svettiga ansikte, och O’Brian istället snabbt hällt i sig sin obligatoriska halva kopp med svart kaffe, knackade de på hos gruppens chef, Gavina Mackenzie. Hon skulle introducera dem i ett fall, som hon antytt hade tagit en högst oväntad vändning de senaste dagarna.

Kommissarie Mackenzie var femtiofem, atletiskt byggd och närmare en och åttio lång. Hon kom ursprungligen från Glasgow, där hon gjort sig känd först och främst för att kunna visa upp resultat. Med stort engagemang och en effektiv arbetsfördelning förde hon nästan alltid sina fall fram till en framgångsrik upplösning. Men som person var hon väldigt olik deras förre, gemytlige chef James Rutherford. O´Brian tyckte inte att han under det här året ännu ens lyckats börja tränga igenom hennes hårda yta.

Medan hon hon pratade gick hon fram och tillbaka i rummet, samtidigt som hennes medarbetare slagit sig ner på var sin kontorsstol intill dörren med anteckningsblock och mobiler till hands.

Det rör sig alltså om en man som för en vecka sen hittades död på spåret nedanför viadukten vid Queen’s Park Station, inledde hon, och pekade mot en blå nål på den stora Londonkartan på väggen. "Det var nära att han blivit krossad av ett tåg, men tursamt nog lyckades man undvika detta. Annars hade vi knappast haft något fall alls, utan kyrkan och renhållningverket hade fått göra upp om ansvarsfördelningen. Det bör vara i det närmaste omöjligt att råka trilla över det 120 centimeter höga broräcket, så utredarna utgick från att det rörde sig om ett självmord."

Vilket det alltså inte var, sköt Zizulu in.

Mackenzie höll upp en varnande hand och grimaserade irriterat:

Vänta nu, avbryt mig inte, för sjutton! Mannen hade inga papper av något slag på sig, och han passade inte in på någon som anmälts saknad de senaste veckorna. Hon pekade på ett stort foto på anslagstavlan av en man med slutna ögon, smala läppar och blont, rakt, ganska långt hår. Han kunde vara i femtioårsåldern, kanske yngre. "Vi visste alltså inte ett skit om honom. När man undersökte viadukten fann man inga spår av att nån klättrat över räcket, och platsen där kroppen hittats låg mer eller mindre under bron, så det verkade alltmer osannolikt att han skulle ha hamnat där om han hoppat. Men någon noggrann undersökning av fyndplatsen gjordes aldrig, eftersom befälet på plats hade utgått från att det rörde sig om ett självmord. Och man ville förstås få igång trafiken igen så snart som möjligt."

Mackenzie lämnade anslagstavlan, rundade sitt skrivbord och sjönk ner i sin kontorsstol. Sedan fäste hon blicken på den uppslagna pärmen hon hade framför sig, och fortsatte:

Men i fredags eftermiddag när en rättsläkare äntligen hunnit titta på kroppen så gjordes det avgörande fyndet. Och man hade knappast behövt vara läkare för att se vad som hade hänt. Han hade en skottskada mitt i ryggen och genom hjärtat. Hon tittade på Zizulu med en antydan till leende. Så du har rätt – inget självmord. Och han hade inte heller kastats ner från bron, utan måste ha burits till platsen från bakgatan intill spåret under natten innan. Förövarna hade säkert räknat med att han skulle bli överkörd och krossad, så att det aldrig skulle avslöjas att han blivit skjuten. Efter skjutningen hade de satt på honom en gammal kavaj, troligen för att dölja skadan under transporten av kroppen.

Och vi vet alltså fortfarande inte vem han är? undrade O’Brian.

"Nej, men när man konstaterat mord genomfördes flera undersökningar. Då upptäcktes en rätt udda omständighet: Samtliga kläder han bar var av ryska märken, som inte säljs i Storbritannien. Det var då fallet överlämnades hit till oss, eftersom det kunde vara något politiskt. Vi har ju till exempel förgiftningen av paret Skripal i Salisbury i färskt minne. Och nu senast blev oppositionsledaren Navalnyj av allt att döma förgiftad i ett fängelse i Moskva. Det kan uppenbarligen gå till lite hur som helst i dom där kretsarna. Fingeravtrycken fanns inte i våra register, och vi väntar på svar från Interpol.

Så MI5 kollade upp saken och visade fotot av hans ansikte för några av sina kontakter, utan att säga nåt om vad som hänt honom. Men dom bara skakade på huvudet. ’Njet! Det finns sjuttiotusen ryska medborgare i England. Tror ni vi känner igen allihop?’ Det är ändå lugnande att det inte spridits något gift den här gången, så vi slipper risken att utomstående drabbas. Ja, dom tog en massa prover på kroppen så snart den ryska anknytningen upptäckts, men det var alltså negativt."

Mackenzie kollade snabbt något i sin mobil och rättade till något hårstrå i sin frisyr innan hon fortsatte:

Ja, ja. Så ni ska alltså ta reda på både offrets identitet och vilka som avrättat honom. Normalt skulle vi förstås sätta in mer folk på ett sånt här spaningsmord, men vi har kommit överens med MI5 om att ligga lågt utåt tills vi har något begrepp om vad det här handlar om. Här är mappen med fallet och inloggningsuppgifter till det som redan lagts in på vårt interna nät. Jag skulle gärna vilja ha en preliminär rapport på mitt bord under loppet av den här veckan. Lycka till!

Innan de lämnade rummet la deras chef till: Och det här måste förstås hållas inlåst. Inget snack bredvid munnen, inga läckor. Och dom ni tar hjälp av behöver inte få veta nåt om vare sig den ryska anknytningen eller att han blivit skjuten.

När de läst igenom allt som fanns i mappar och datafiler, kollat listorna över försvunna igen, och ringt och bokat en tid hos rättsläkaren, hade klockan hunnit bli halv fem. Då kom en vaktmästare och lämnade in en stor kartong med offrets kläder. Allting låstes in i deras kassaskåp.

Det är väl ingen idé att sätta igång med nåt mera nu, sa O’Brian.

Nej, vi åker hem och tänker över natten.

Jag tror det är min tur att köra, sa O’Brian när de kommit ner i garaget till sin eldrivna Toyota. De hade köpt den tillsammans i våras – begagnad, till ett hyfsat pris – när de nu ändå hade samma resväg både morgnar och kvällar. Nästa projekt var att sätta upp solceller på deras tak, så att de kunde köra den på grön el också.

Vad tror du om den här historien då? frågade Zizulu.

Ingen enkel uppgift. Vi har väl inget alls att gå på. Men dom måste väl ändå haft en bil när dom dumpade kroppen. Nån kan ha sett den. Vi behöver vittnen.

Det behöver ju inte vara ett politiskt motiv heller. Det kan vara nåt ekonomiskt också.

Vi får väl beta av alla ryska företagsprojekt då? Nej, jag skämtar. Hade han verkligen inte ett enda papper på sig?

Nej, det var naturligtvis meningen att han inte skulle kunna identifieras.

Vi måste ta ett snack med rättsläkaren först och främst! Typiskt – det är helt stopp redan! Antingen får vi börja åka hem senare eller också ta tåget i alla fall.

Zizulu svarade inte utan satte på en spellista med rapmusik som han lyssnade på via en öronsnäcka, lutade sitt säte maximalt bakåt och blundade. O’Brian var verkligen avundsjuk på kamratens förmåga att koppla av, och sällan stressa upp sig i onödan. Han själv var redan genomsvettig och drack en stor klunk ur sin vattenflaska.

De båda polisfamiljerna hade flyttat ihop i ett äldre hus i Hackney, nära det mindre hus O’Brian och hans fru Nancy hade bott i tidigare. Adressen var Homer Road, alldeles intill Victoria Park, men tyvärr med två korsande trafikleder på andra sidan kvarteret, vilket gav upphov till ett permanent trafikbrus. Men hade man valt att bo inne i London så… Antagligen hade detta ändå bidragit till att köpesumman kunnat pressas ner en hel del, och i kombination med de båda polisernas lönelyft hade den blivit överkomlig.

Det var Zizulus unga fru Scarlet som välkomnade dem utanför garaget med ett hemlighetsfullt leende. Hon var klädd i en mossgrön jumper och vita knälånga byxor under det vida blommiga köksförklädet. Det långa, blonda håret var samlat med en snodd i nacken.

Ni kommer lagom. Jag har fixat en riktig festmiddag.

Varför det? Det är väl ingen som fyller år eller… undrade Zizulu.

Huset fyller år. Det var exakt ett år sen vi flyttade hit. Den 2 september.

Just det! Det har du fan rätt i! Vad fort tiden går!

Scarlet och hennes man hade året innan flytten blivit föräldrar till John (efter Lennon), som därmed snart skulle fylla två. Hon skulle nästa vecka återuppta sin polisutbildning, som hon fått göra uppehåll i sedan John föddes. Efter sammanslagningen av familjerna hade Scarlet dessutom haft hand om Aisha, medan Nancy arbetade på sin hårsalong. Familjen O’Brians yngsta barn var nu tre och ett halvt. Hennes storebror Robin hade hunnit bli tio, och eftersom de flyttat inom samma område så hade han utan problem kunnat fortsätta i samma skola.

Vädret var för en gångs skull strålande och Scarlet hade dukat i trädgården, som lyckligtvis vette åt parkhållet och inte mot trafiken. Nancy var den som var mest trädgårdsintresserad av dem, och hade verkligen förvandlat en del av den begränsade ytan till en grön oas fylld av blommor, ett par fruktträd och en rymlig grönmålad trädgårdsmöbel i trä intill en liten stenomgärdad fontän, som skvalade rogivande och dolde trafikbullret – nästan. Runt om alltihopa fanns en välvuxen ligusterhäck.

Nu kom Nancy punktligt insvängande i sin lilla bil från salongen, som låg i Mile End på andra sidan parken. Hon bar en vit knytblus och en halvlång mörk kjol, och hade en lång jasminröd sidenscarfe lindad kring halsen, som matchade hennes mörka hy. Det svarta håret var – som alltid när hon kom från sitt jobb – uppsatt i en knut i nacken. Hon kunde inte att arbeta med håret hängande löst.

"Snacka om att komma till dukat bord. Vad är det du har fixat till, love?" Det var riktat till Scarlet, men männen fick också var sin kram liksom alla barnen, även om John inte verkade så intresserad där i sin barnstol. Han hade bara blick för maten just nu. Han var stor för sin ålder och en riktig storätare.

"Det blir rökt skinka, potatissallad med vitlök, bröd och en massa olika grönsaker. Och sen tar vi G-L-A-S-S efteråt. Robin hade förstås inga svårigheter att genomskåda det sista:

Ta pistage, melon och choklad då, det är mina favoriter!

Vi får se! sa Scarlet. Hon tog med sig Zizulu in i köket för att hämta de sista skålarna. De övriga slog sig ner kring det stora runda bordet med blåblommig duk.

Huset var relativt gammalt och slitet, och absolut i behov av en hel del renovering. Det här första året hade man fått nöja sig med att fixa till köket. Varken tid eller pengar räckte till att göra allting på en gång. I övrigt fanns ett rymligt allrum, samt sovrum, arbetsrum och duschrum till familjen Zizulu på bottenplanet, medan de övriga huserade däruppe. De hade ett något mindre allrum med pentry, plus tre mindre sovrum och ett badrum. I källaren fanns tvättstuga och förråd – det senare tyvärr belamrat med en hel del gmmal bråte och material som de antingen inte hunnit göra sig av med, eller som kunde komma till användning vid en framtida renovering.

Husets möblemang var brokigt. De hade på det hela taget inte haft råd att köpa något nytt, utan hade placerat ut vad de haft i sina repektive hem förut, så i det stora rummet fanns udda soffor, fåtöljer, bord och bokhyllor. Mitt på golvet dominerade en stor lekmatta med gator och hus. Där kunde John och Aisha pussla eller bygga eller köra sina leksaksbilar under god uppsikt från den av de vuxna som för tillfället hade ansvaret, eller fixade matlagningen i det intilliggande köket.

Har du varit med John hos hans nya dagmamma idag? undrade Nancy. Samtidigt skulle Aisha börja på en förskola.

Nej, det har jag inte hunnit. Jag har haft fullt upp med maten. Och så har jag övat på en låt som jag gjort, det ska bli en överraskning sen.

Spännande! Men han behöver väl lite invänjning?

Det löser sig. Bara han får mat blir han nöjd. Eller hur Johnnie-ponken?

Den lille skrattade högt åt sin mamma som bekräftelse.

Och vad tycker du om att börja plugget igen? undrade O’Brian.

Scarlet bet sig i underläppen och gjorde en liten grimas. Både och: Det ska bli kul att träffa dom nya kurskamraterna, och en del av dom gamla kommer jag säkert stöta ihop med också. De flesta lärarna är säkert kvar, Hitler till exempel.

Det var det värsta jag hört, avbröt Nancy. Kallar ni honom Hitler? Är han så hemsk?

Nej, han är jättetrevlig, inspektör Grooth, det är bara för mustaschen och frisyren. Fast jag kommer få svårt att vänja mig vid att gå upp så himla tidigt. Jag måste ju ta tåget, kan verkligen inte kräva att ni två ska ge er iväg så dags. Åtta är egentligen alldeles för tidigt att ha lektioner!

Nancy skakade på huvudet. "Du glömmer bort logistiken, Scarlet! Dom skulle ändå inte kunna köra dig. Jag kan inte ensam fixa frukost, påklädning och transport av alla ungarna till tre olika ställen. Särskilt som jag bara har en barnstol i bilen."

"Nej, det var ju det jag sa. Vi ska inte göra så."

Zizulu fyllde i med: Och vad tror du att du kan få för nåt arbetsschema när du börjar på yttre tjänst?

Scarlet tyckte nu det var dags att byta samtalsämne och vände sig till männen och frågade på skämt: Nå, har ni fångat några fula fiskar idag?

Med ett leende på läpparna replikerade Zizulu snabbt: Tja, fisk har det varit ont om, även om vi haffar en och annan torsk ibland. Och vi får inte berätta vad vi sysslar med. Men om vi skulle hamna ute på riktigt djupt vatten kommer ni säkert att genomskåda oss. Fantastiskt gott käk! Apropå vatten: Kan du skicka kannan, är du snäll.

De hade gjort en överenskommelse om att bara dricka alkohol på helgerna, inte som tidigare i stort sett varje gång de träffades alla fyra. Det var en helt nödvändig restriktion. De måste vara en förebild för Robin också, nu när han så småningom skulle komma upp i tonåren och hamna i riskzonen. Så när de efter maten flyttade in till soffgruppen i allrummet och de mindre barnen var nattade, var det en slät kopp kaffe eller te som gällde. Nancy satte på tv-nyheterna och tog fram sin stickning. Det skulle bli en kofta till Aisha.

Vad ska man säga om att vår vän Boris Johnson stänger parlamentet, då? Det är väl ett absurt klimax på det här Brexitkaoset, tyckte Scarlet.

Zizulu skrattade: Klimax? Är du så säker på att det inte kan bli värre? En förlängning till? Ett nyval?

Som en diktatur, eller en jäkla bananrepublik.

Dom säger att han använder det indirekt som utpressning mot EU, sa Nancy.

Men EU kommer nog inte att ge sig. Det blir en krasch ut tror jag.

Zizulu suckade uppgivet: Så ni tror vi får fira vår självständighet den 1 november då.

Fira? Du skämtar, invände O’Brian, som i det längsta hade hoppats på en ny folkomröstning. Det kommer bara att bli en massa problem. Vi får väl hålla gravöl istället.

"Klart jag skämtar. Men jag är så jäkla trött på alltihop. Regeringen och parlamentet måste väl nån gång börja ta itu med allting som har försummats de här åren. Ordning! som Bercow brukar säga."

Hampus O’Brian såg resignerad ut. Jag tror inte han kommer att sitta kvar så länge. Det måste bli nyval.

Ska vi spela TP? föreslog Nancy. Vi kan ändå inte lösa alla landets politiska problem själva. Jag och Robin kan spela tillsammans.

Jaa! utbrast sonen.

Rättsläkaren, Cameron Copeland, tog emot dem på sitt kontorsrum prick klockan nio. De var mycket tacksamma att de slapp titta på själva kroppen, det räckte så bra med de skarpa färgbilderna som låg utplacerade på bordet mellan dem. Och att hela lokalen stank av en mix av en mild parfym och desinfektionsmedel gjorde inte det hela ett dyft mera hemtrevligt.

Mannen var alltså omkring femtio, inledde Copeland, plus minus fem år. En och åttio, vältränad, inga sjukdomar som gått att hitta, inga ärr eller spår efter gamla operationer, och inga tatueringar. Vi har inte precis så mycket att gå på alltså.

Han pekade på det första fotot: Ingångshålet sitter här på vänstra sidan av ryggen mellan skulderbladet och ryggraden. Det var ett påsittande skott. Det finns inga avvärjningsskador. Antingen överraskades han plötsligt, eller också var han redan oskadliggjord på något vis, och skytten hade tid på sig att sikta. Mindre märken här runt handlederna talar för det senare alternativet. Han pekade med sin kulspetspenna. "Det har inte rört sig om något särskilt kraftigt vapen, men kulan gick rakt igenom hjärtat och ut genom bröstkorgen, så det räckte gott och väl för att han skulle avlida så gott som omedelbart. Han måste ha skjutits på en annan plats, och transporterats till fyndplatsen efteråt. Särskilt som kavajen inte var genomskjuten, utan måste ha tagits på honom efteråt.

Som ni säkert läst i era papper hittades heller ingen kula eller hylsa, när hela området i torsdags fotograferades uppifrån bron, och ingen har anmält att de hört några skott. Dessutom hade han varit död i åtminstone ett dygn när han hittades, och där kan han ju inte ha legat så länge – i så fall hade han förstås blivit överkörd. Men kroppen kan inte heller ha blivit nedslängd från bron. Då skulle den haft fler skador på ryggen och skallen. Han låg på rygg när man fann honom. Nej, han måste ha burits eller släpats dit, sannolikt av minst två personer. Han vägde omkring åttiofem kilo."

Copeland gjorde en liten paus, drack ett par klunkar vatten, tog av sig glasögonen och pekade på den sista serien bilder: Men nu kommer det riktigt otäcka: Tortyren! Nästan alla fingrar är helt avbrutna vid de innersta lederna. Och det har skett alldeles nyligen och medan han levde! Jag tänker inte komma med några spekulationer om varför, allt sånt överlämnar jag med varm hand åt er två.

Skrämmande, kommenterade O’Brian när de var på väg tillbaka mot sin arbetsplats. Inte någon skjutning i hastigt mod precis. Utan en planerad och organiserad avrättning.

Zizulu sa ingenting utan koncentrerade sig på körningen i den täta förmiddagstrafiken genom Knightsbridge.

Från åttonde våningen i New Scotland Yards byggnad hade de för ett år sedan fått flytta ner till sjätte, där Gavina Mackenzie huserade längs ena gaveln. Efter att ha köpt med sig kaffe från en av automaterna slog de sig ner i sitt gemensamma rum. Det var rymligt – dubbelt så stort som på åttonde, där de istället hade haft var sitt.

De hade två likadana skrivbord med datorplatser, som de placerat mitt emot varandra mellan de båda fönstren. Men där upphörde likheterna: medan O’Brians var välstädat och i princip tomt, så var Zizulus belamrat med allsköns pärmar och papper i höga travar, såväl sådant som rörde jobbet som helt privata saker: sporttidningar, några vinylalbum med B B King, en Rubiks kub, en gammal ANC-pamflett, en tröja eller vad som helst. Över alltihop brukade hans dator höja sig med hjälp av en hållare. Hans bokhyllor var minst lika röriga. Detta hindrade honom dock inte från att vid behov snabbt kunna hitta exakt det papper som han behövde.

Bredvid dörren hade de en liten soffa, en fåtölj, och ett minimalt bord lämpat för kaffemuggarna. Ovanför soffan fanns det en stor anslagstavla där Zizulu – mitt bland Londonkarta, utrymningsplan och annan allmän information – hade satt upp ett jättelikt foto på Scarlet, med sitt långa hår utslaget, en leende mun och blicken riktad rakt in i kameran. O’Brian visste inte vad han tyckte om detta. Skulle han sätta upp ett av Nancy också? Han tyckte det skulle kännas lite genant. Men det var kanske skillnad – Zizulus relation var ju betydligt färskare.

Peter Zizulu hade som barn kommit till England från Sydafrika tillsammans med sina föräldrar, som arbetade underjordiskt för ANC. Familjen var alltså svart. Han och Hampus O’Brian hade blivit kollegor redan i Thetford för femton år sedan. Där hade också den senare vuxit upp, och träffat Nancy medan de fortfarande var i tonåren. När Zizulu flyttade till London för fem år sedan hade det inte dröjt mer än ett år innan O’Brian också sökte sig hit, tillsammans med Nancy. Men Zizulu, som hade brutit upp från sitt tidigare äktenskap, hade alltså för några år sedan träffat sin (nya) drömkvinna Scarlet här i London.

I vilken ände ska vi börja? frågade O’Brian.

Med kläderna.

Men de är ju redan genomsökta.

Har du nåt bättre förslag?

Det hade han inte. Ur kassaskåpet plockade nu O’Brian fram den stora kartongen med allt som ryssen (om han nu var ryss – inte ens detta kunde de veta med säkerhet) hade burit på sig. De tog på sig plasthandskar och bredde ut en ren plastduk på O’Brians bord innan de öppnade kartongen. Alltihop hade förstås tidigare gåtts igenom och provtagits av teknikerna, som klippt ut små rutor ur plaggen för analys av blodgrupp, dna-spår respektive klädfibrer. Detta skulle kunna bli till nytta när man fick misstänkta personer att matcha mot.

Överst, och i en separat plastpåse, låg en blå t-shirt (rysk) med skotthål i ryggen och söndertrasad framtill. Hela framsidans nederdel var täckt av ett tjockt lager av intorkat blod. Innehållet i övrigt bestod av: en ful beigerutig kavaj med en logo med rysk text fastsydd på insidan under kragen, en svart skinnväst (också rysk, med ett litet hål med naggad kant i ryggen), ett par vita kalsonger (illaluktande, icke ryska), ett par mörkblå jeans av ryskt märke (fickorna helt tomma), ett brunt läderbälte och två ljusgrå ordinära sportsockor (också illaluktande).

Inga skor, konstaterade O’Brian.

Och att underkläderna inte är ryska kan väl tyda på att han varit här i England länge nog för att behöva komplettera sin garderob en aning.

Eller att Ryssland importerar underkläder från väst.

Ja, självklart!

När de studerat samtliga persedlar noggrant utan att hitta något av vikt, började de besvikna lägga tillbaka alltihop ordentligt i kartongen och tog av sig handskarna.

Okej, vad gör vi nu, undrade O’Brian. "Jag är helt tom i huvudet. Jag har ingen idé alls om hur vi ska fortsätta.

Zizulu gick fram till fönstret och försökte titta ut. Med pekfingret ritade han små cirklar på rutan, vilket lämnade synliga spår på det smutsiga glaset.

Vad sysslar du med? Fönsterputsning? Tänker.

"Och vad tänker du?"

Jag tänker så här: Han vände sig mot sin arbetskamrat. Om yrkeskriminella, vilket vi har att göra med här, vare sig det handlar om politik eller pengar, om de utsätter nån för avancerad tortyr, så är det sannolikt inte bara för att plåga offret som hämnd för nånting. Utan de vill ha nåt… De vill ha nån sorts information.

Det låter väl ganska självklart.

De kan få fram den antingen genom att offret pratar eller genom att dom hittar något som han har gömt på sig. Om han bara hade infon i sitt huvud kan vi förstås inte få tag på den. Fast tänk om han höll käften och faktiskt ändå hade nåt gömt?

Men det hade han inte. Både vi och teknikerna har ju letat igenom kläderna. Säkert mördarna också.

Kanske inte tillräckligt noga ändå. Jag har faktiskt en liten idé.

Zizulu drog på sig ett par nya handskar och öppnade kartongen igen. Han plockade fram läderbältet och studerade spännet noga. Det reglerades med en rektangulär metallbricka på omkring fem gånger fem centimeter som låstes genom att pressas fast mot lädret.

Just det! Jag behöver ett vasst verktyg.

Vad ska du göra?

Öppna den. Jag kommer snart tillbaka.

Han lämnade rummet, men efter ett par minuter var han tillbaka med en schweizisk armékniv som han fått låna.

"Jag kom ihåg att jag sett ett liknande bälte för länge sen. Och det här är inte ryskt, det står made in Taiwan på lädrets insida och kan säkert inhandlas var som helst."

Det där verkar långsökt.

Samtidigt hade O’Brian tagit itu med den ryska kavajen igen. Någon minut senare hade Zizulu efter visst besvär delat bältesbrickan i en yttre och en inre del genom att köra in knivspetsen precis i kanten. Men han blev besviken igen – det fanns ingenting alls därinnanför.

Jag sa ju det, konstaterade arbetskamraten.

Ja, ja. Tror du att du har större chans att hitta nåt i kavajfickorna då? Dom har vi ju faktiskt kollat redan.

Men det finns ett litet hål i fodret här.

O’Brian kände noggrant med handen längs plaggets nedersta söm. Sedan tog han fram en sax och klippte upp sömmen, och hällde ut en del småskräp på bordet: en tandpetare, några hopknycklade kvitton och bussbiljetter samt en liten noggrant hopvikt lapp. O’Brian vek upp den, den var av post-it-typ – gul med röd ram.

Det här ser intressant ut! Ett noll till mig!

Äh, gå och häng dig! svarade Zizulu, fast med glimten i ögat. De kunde läsa några med bläckpenna prydligt nedpräntade bokstäver och siffror:

Milf H 84551687

Milf H – vad fasen är det?

Ingen aning. Vi får ta reda på det. Men det är väl ett rätt märkligt gömställe?

"Han kanske inte gömde den – bara glömde bort att han lagt den i fickan, och sen försvann den ner i fodret helt enkelt.

2

Wales, en vecka tidigare

"Vad ska jag med dom här löjliga listorna till, flinade Derek Smith, beslutet är ju fattat för länge sen." Den småfete kommunsekreteraren satt kraftigt tillbakalutad i sin kontorsstol bakom det stora, blanka skrivbordet och såg ut som om han ägde världen.

Winnie Parkers ögon blev svarta. Hon stod på sig: Ni ska överlämna dom till er chef förstås, mr Brammish. Det är ert förbannade jobb. Det är inte ni som tar dom politiska besluten på det här stället.

Är du oförskämd också, jäntunge? Ni får ta och sticka härifrån nu båda två, genast! Som ni antydde har jag ett jobb att sköta – men inte på direktiv från er.

Därpå tog Smith den tjocka bunten med femtontusen namn som samlats in av miljögruppen, och släppte ner den