Förödelse

By Andreas Ek

”Förödelse” är första delen i en trilogi som tillsammans utgör en spin-off på Andreas Eks föregående titlar ”Raseri” och ”Törst”. Det är dystopiska samtidsskildringar som jämförts med både tv-serien ”Walking Dead” och filmen ”Outbreak”.

I Malmö råder fullkomligt kaos. Nödnumret 112 är överbelastat av samtal om personer som löpt amok och oprovocerat attackerat andra. På sjukhuset går patienter bärsärkagång och personalen står helt handfallen. Polisen Sara får veta att det brutit ut ett virus som gör människor galna och aggressiva. Situationen är likadan i hela Sverige och myndigheterna kan inte ge någon som helst information om vad utbrottet beror på. Attackerna bara fortsätter och offren blir fler och fler.

Andreas Ek är polis och arbetar som kriminaltekniker med brottsplatsundersökningar, erfarenheter som inspirerar hans skrivande. Hans spänningsromaner har hyllats av läsare, lyssnare och recensenter, och ”Törst” nominerades till Selmapriset 2019.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Apr 1, 2021
• ISBN: 9789178299393

Book preview

Serien Raseri – del 1

FÖRÖDELSE

av

Andreas Ek

Copyright © Andreas Ek 2021, Word Audio Publishing 2021

Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design

ISBN: 978-91-7829-939-3

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

1

Snart var han tvungen att gå. Inte för att han hade en tid att passa eller viktigare saker att göra. Inte heller för att någon väntade på honom där hemma.

Axel Nordström ville bara inte vara kvar.

Sekunderna efter att han klivit in genom dörrarna till baren Centiliter & Gram visste han att han gjort ett misstag. Lokalen var långt ifrån full, vilket inte var konstigt eftersom klockan inte var mer än tio på kvällen. Trängseln framför baren var ändå ett faktum och det fanns inte ett enda bord ledigt.

Axel lyckades hitta en lucka i trängseln och tog sig diskret förbi ett par tjejer med varsin drink i händerna. En plats hade blivit ledig när en kille greppat tag om tre öl, vänt bardisken ryggen och försvunnit i vimlet. Axel nickade åt bartendern och beställde en öl som ställdes ner på disken. Han fick en armbåge i ryggen vilket gjorde att han var nära att spilla, men han lyckades parera genom att snabbt sörpla i sig skummet. Han vände inte ens på huvudet för att ta reda på vem som knuffat till honom. Bartendern tittade på honom med en blick som frågade om han ville ha något mer. Om inte var det läge att lämna plats till nästa gäst.

Axel tog ölen och lämnade baren. Med sänkt huvud och blicken fäst på glaset ursäktade han sig och försökte undvika att stöta emot några av de andra gästerna när han tog sig genom trängseln.

Skratt, skrål och musik dånade i lokalen. Piffade tjejer och killar med åtsittande skjortor eller t-shirts samtalade med varandra och man kunde nästan se endorfinerna sväva omkring i luften. Ett par i utkanten av folkhopen rörde sig i otakt till musiken, betydligt långsammare än de övriga, nästan i slowmotion. Tjejen gned rumpan mot killens skrev. Axel höll ölen tätt mot bröstet och trängde sig försiktigt förbi en kille med armar stora som lår. Tatueringar prydde överarmarna. Rakad skalle. Axel var noga med att inte råka stöta till honom.

Killen tog ett kliv bakåt och skrattade högt. Kollisionen var oundviklig. Halva ölen skvätte ut och Axel studsade in i ryggen på en tjej som stod framför honom. Hon vände sig direkt om, gav honom en snabb blick och sneglade på hans bröst. Sedan log hon. Inte förföriskt, utan mer som om hon tyckte att han var pinsam.

Den tatuerade killen verkade inte ha märkt något. Eller också brydde han sig inte.

Axel tog en plats vid en pelare med vägghängt bord som precis blivit ledigt. En oas. En plats för vila och återhämtning. Muren av människor framför baren slöt sig och det var som om han aldrig varit där.

T-shirten var blöt och luktade öl.

Från högtalarna runt om i lokalen hördes en konstig mix av nya hits och gamla klassiker. Axel hade aldrig varit något fan av 2000-talets musik. Han lyssnade sällan på radio eftersom han inte stod ut med radiopratarna vars största fokus var sex, alkohol och kändisskvaller. Axels spellistor dominerades av klassiska rockband som AC/DC och Kiss, men även sextiotalspop där The Beatles och Simon and Garfunkel stod högst i kurs.

Två tjejer i tjugoårsåldern ställde sig precis framför honom. Den ena lade upp armbågen på bordet. Axel flyttade sin öl så att hon inte skulle råka välta ner den. Ingen av dem tittade ens på honom.

Axel sträckte på sig en aning och blickade ut över lokalen. Han hittade inte sin barndomsvän Joel som övertalat honom att följa med ut. Han svepte ölen och gick förbi några bord där skrattsalvor kom från ett ungdomsgäng. En bit ifrån satt en kille med spretig frisyr och en tjej med platinablont, utsläppt hår. De satt tysta och stirrade på varsin fläck på bordet.

Axel gick in på toaletten där två killar i trettioårsåldern stod bredvid varandra framför pissoaren. Ingen av dem sa något utan riktade koncentrationen neråt.

Trots att det fanns plats bredvid killarna gick Axel in i ett av båsen. Dropparna på ringen fick honom att grimasera och han skakade på huvudet. Han lättade på trycket, torkade av sitsen med tre lager papper och kastade det i toaletten.

Skratt hördes från pissoaren, en dörr öppnades och stängdes.    Sedan blev det nästan helt tyst.

Ett svagt jämrande hördes från båset bredvid. När Axel sträckte sig mot spolknappen tittade han ner mot golvet. En blodig spya letade sig in i hans bås. Han stannade upp i rörelsen. Lyssnade. Han flyttade sig närmare väggen som inte kunde vara mer än någon centimeter tjock. Nu andades personen tungt och högt. Vem som än befann sig i båset bredvid var i alla fall vid liv.

Axel spolade och låste upp.

En kraftig smäll hördes och båsets vägg skallrade. Axel ryckte till. Det small till igen. Hela väggen rörde sig.

Axel skyndade sig ut och hörde flera smällar bakom sig. Han tvättade händerna i ursinnig fart och ryckte till igen när det smällde till på nytt. Han gick snabbt ut från toaletten och höll på att krocka med en kille. Axel vek undan med blicken och lät honom passera, men stannade sedan upp.

Det är någon galning där inne, sa Axel.

Killen vände sig om. Vad sa du?

Det är någon som bankar på väggarna i båset längst in. Han verkar helt galen.

Killen ryckte på axlarna och gick in på toaletten.

2

Bilen varvade innan växeln slog i. Sara tog tag om dörrens handtag och höll emot för att inte tippa åt sidan när hennes kollega Josef svängde tvärt i en korsning. Han tryckte på tutan för att få fotgängare att uppmärksamma honom och inte korsa vägen, men trots att det var kväll var det inte mycket folk ute på gatorna. Ett ungt par stannade på trottoaren och tittade efter polisbilen som blåste förbi.

De senaste dagarna hade sjukfrånvaron ökat bland poliserna i Malmö och om man såg till utelivet verkade de inte vara de enda som drabbats. Förkylningar och feber gjorde att många stannade hemma. Det gav möjligheter till övertidspass och extra klirr i kassan. Både Josef och Sara skulle ha varit lediga den här kvällen, men blev inringda av stationsbefälet med anledning av personalbristen. Eftersom bådas respektive väntade barn var den extra inkomsten välkommen och varken Josef eller Sara hade varit svåra att övertala.

Josef höll sig i det vänstra körfältet och körde ryckigt. Han gasade och bromsade om vartannat. Linnégatan korsades av småvägar var femtionde meter och var han inte uppmärksam kunde konsekvenserna bli förödande.

Han svor högt och bromsade hårt när två filer blev till en efter en rondell. En taxi, som för en gång skull höll hastigheten, begränsade framfarten. Josef hängde på tutan. Taxin vinglade till åt höger och kom upp med framdäcket på trottoaren. Josef körde om och vände sig mot Sara som inte var ett dugg berörd.

Ljusen från rampen på biltaket gav ifrån sig ett blixtrande blått sken som studsade mellan tegelhusens fasader på båda sidor om vägen. Ljudet från sirenerna förstärktes mellan byggnaderna och skulle säkert väcka en och annan. Det kunde inte hjälpas. Det fanns inget annat att göra.

När Sara och Josef klev på klockan 14:00 hade det bara varit att kasta sig i bilen och åka på första jobbet. Utsättningen vid passets början, där viktig information delgavs, hade varit ytterst sparsam eftersom jobben från regionledningscentralen, RLC, i Malmö praktiskt taget haglade över radion. Alla fyra patruller från lokalpolisområde Malmö hade fått flera jobb än vanligt, men det var inte allt. På grund av det pressade läget skulle ingen av kvällspatrullerna kunna sluta i tid. Klockan närmade sig tio och snart var det meningen att nattpatrullerna skulle lösa av kvällsgänget. Som det verkade nu väntade dock ingen avlösning, utan bara stöttning i form av fler patruller.

Vid åttatiden hade det börjat rapporteras om misshandel på flera ställen runt om i stan. När de kom till den första hade ingen funnits kvar på plats. Alla var borta, till och med målsäganden. Sara hade ringt till vittnet utan att få svar. På platsen fanns en hel del blod, men det var inte mycket de kunde göra. De fick skriva en anmälan om grov misshandel med tanke på blodet och med okända personer involverade. De hade frågat en förbipasserande kvinna men hon hade inte lagt märke till något. Hon hade sett sjuk ut. Blek hy, trötta ögon och hängande huvud, som om hon inte orkade hålla upp det. Hon hade försäkrat att hon mådde bra och behövde bara gå runt hörnet så var hon hemma. I samma ögonblick hade en av operatörerna på RLC anropat Sara som var radioansvarig eftersom hon inte körde.

En ny misshandel.

Den här gången var det flera vittnen som sett en person som i blint raseri attackerat en grupp ungdomar på Limhamns torg. Inga tillhyggen, bara knytnävar och sparkar. I vanliga fall skulle två eller tre bilar ha skickats, men nu fanns det ingen mer. De andra var upptagna med jobb som var lika högt prioriterade. Brott mot liv och hälsa.

Hur lägger vi upp det? frågade Sara.

Josef tryckte upp tuggummit under läppen, en ovana han börjat med sedan han slutat snusa.

Vi får väl se. Han kliade sig på sin nyrakade haka och ryckte på axlarna.

Sara tog upp båtmössan och bäddade in det blonderade håret i den. Hon hade fått lära sig läxan den hårda vägen.

En person som från ingenstans attackerade en förbipasserande kunde antingen vara narkotikapåverkad eller psykiskt sjuk.