Den åtråvärde livvakten

By Andreas Ek

Den tidigare elitsoldaten Joel Adler är nu en fri man efter sin häktning, och är redo att lämna livet som frihetsberövad bakom sig. Han hinner knappt sätta en fot utanför häktet innan han möts av den mexikanske mannen Javier, som står utanför grindarna och väntar på honom.
Javier tar Joel till den förmögna affärsmannen Louis som fruktar att dottern Izabela är i stor fara och måltavla för den mexikanska kartellen. Han ber Joel att agera livvakt för henne i utbyte mot en stor summa pengar. Louis är övertygad om att Joel är den bäst lämpade för jobbet och riskerar inget sämre för sin dotter. Det är ett uppdrag ämnat för Joel, som egentligen vill tacka nej, men pengarna lockar för mycket.

Trots hans förmåga och skicklighet kidnappas Izabela och Joel möter en verklighet som är mer skrämmande än något han någonsin upplevt tidigare. Det blir upp till Joel att rädda inte bara Izabela, utan flera andra kvinnor som fått möta samma öde som henne.

"Den åtråvärde livvakten" är den fristående fortsättningen på den actionfyllda spänningsserien om före detta elitsoldaten Joel Adler, som inleddes med "Den sista marionetten" (2022).

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 29, 2023
• ISBN: 9788726988468

Book preview

Andreas Ek

Den åtråvärde livvakten

SAGA Egmont

Den åtråvärde livvakten

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 Andreas Ek och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726988468

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

PROLOG

Xhara Fernandez stängde den gnisslande grinden bakom sig. Att ingen gjort något åt de rostiga gångjärnen berodde på att ingen brydde sig. Det var bara hon själv och tjänstefolket som rörde sig in och ut på baksidan. Staketet som löpte runt hela fastigheten var i samma stil som grinden, med svarta lodräta järnstänger som mer påminde om ett fängelsegaller än ett exklusivt staket som skulle hålla inkräktare borta.

Låset klickade till och Xhara vände sig mot grusvägen som ledde fram till grinden. De gröna, vildvuxna lindarna på bägge sidor skapade en välkomnande allé. Xhara gick ett par meter, stannade och rättade till sportbehån. Hon gick runt den närmaste linden för att hamna utom synhåll för övervakningskameran som satt högst upp på grinden. Blickarna som många av de manliga arbetarna gav henne kunde hon leva utan, förutom de hon fick av José. Han var en av få ljusglimtar med huset. Xhara böjde sig fram och tog tag om vaderna för att sträcka ut benen. Den strama hästsvansen föll över axeln och det korpsvarta håret nuddade nästan marken.

Beslutet att flytta ut permanent till sommarnöjet i den sörmländska skogen utanför Trosa, i mitten av ingenstans, kom av det där jävla viruset. Covid-19. Takvåningen på Norr Mälarstrand stod tom förutom de gånger då pappa åkte in till stan för ett affärsmöte, och om det inte hade varit för José hade Xhara vantrivts. Nu hade han fått muskler och tät skäggstubb. Han log ofta mot henne och hon kunde inte låta bli att rodna. De hade egentligen bara växlat hövligheter, men ändå var det som om de kände varandra utan och innan. Pojkar, kanske numera män, hade aldrig varit något Xhara reflekterat över. Hon var bara dagar ifrån att fylla arton och den enda i kompisgänget som fortfarande inte hade haft sex. Ingen brydde sig om det, förutom killarna på skolan, som tydligen hade en vadslagning om vem som skulle ta hennes oskuld. Det var äckligt på ett sätt, men samtidigt smickrande. Att hon var en av de mest eftertraktade på skolan var ingen nyhet, hon visste att hon såg bra ut och hade fått flera erbjudanden från modellagenturer som hon på allvar funderade på. Vissa verkade mer seriösa än andra, men hon kunde inte avgöra om den världen var något för henne – det verkade tråkigt på något sätt. Hon ville ut och resa, hoppa bungyjump och fallskärm och dyka med hajar.

José upptog den mesta av Xharas tankeverksamhet och hon var glad över att det var sommarlov – annars hade skolan med all säkerhet blivit lidande. Hon log åt minnet av honom i bar överkropp och kände en värme sprida sig i kroppen. Det var nästan omöjligt att få bort tankarna och det kunde bara betyda en sak – att det kanske var dags att ta steget? Och då med José.

Xhara tänjde sin stela och, enligt henne själv, mulliga kropp. Rumpan var inte särskilt fast och magrutor hade hon aldrig haft, men planen var att skaffa det. För Josés skull. Eftersom han såg ut som en grekisk gud ville inte hon vara sämre. Men då gällde det att ligga i. Hon såg bortom trädet hon stödde sig mot. Ett hav av knallgul raps bredde ut sig så långt ögat kunde nå. Den lätta sommarvinden skapade diskreta vågor som fick hela fältet att se levande ut.

Xhara drog upp ena foten bak mot rumpan och tog tag om vristen. Hon blev svajig där hon stod på ett ben och satte handen mot trädstammen för att hålla balansen. Hon upprepade proceduren med andra benet. När hon var klar rättade hon till sin sportbehå igen, tryckte in hörlurarna i öronen och satte på trance. De elektroniska beatsen fick henne alltid på bra humör och var ett måste för att hålla tempot i löpningen.

Luften var frisk, varm och energigivande. Lindarna kastade långa skuggor över vägen med jämna mellanrum och Xhara började springa. Hon var fortfarande kvar i allén när en bil kom ut från kurvan längre bort.

Xhara förflyttade sig till vänster sida och lade ingen större vikt vid den svarta skåpbilen som närmade sig eftersom den var för långt borta än så länge.

Avståndet mellan dem krympte snabbt.

Någon eller några rörde sig i förarkupén, men Xhara kunde inte se vilka det var. Hon kände igen de flesta av arbetarna, som kocken, städerskan, poolskötaren och trädgårdsmästarna. Det var inte så många att hålla reda på. En del av henne önskade att det var José, men hon visste att han var kvar vid huset.

Xhara spände blicken mot föraren och passageraren, men kunde inte se deras ansikten. De var mörka i hyn, men inte som hon och José. Mörkare. Hon rynkade pannan. Det var bara mexikaner och polacker som arbetade på sommarnöjet.

När skåpbilen bara var två lindar bort saktade hon ner och drog efter andan.

De var inte mörka.

De hade rånarluvor på sig.

Först ville hon inte tro det. Att tanken som dykt upp bara var ett skämt. Någon av hennes störda kompisar som tänkte kidnappa henne till en fest eller resa. Vad som helst. Värsta grejen.

Eller var det på riktigt?

Svaret kom direkt.

Skåpbilen girade tvärt. Sidodörren sköts åt sidan med full kraft och ut hoppade två svartklädda personer med rånarluvor.

Xhara skrek och höll på att springa rakt in i deras famnar, men vände tvärt och sprang mellan två lindar mot rapsfältet.

En hård knuff i ryggen fick henne att slungas handlöst framåt ner bland de gula blommorna. Händer slet tag i hennes armar och fötter. Hörlurarna slets ur öronen och Xhara skrek för fullt.

En av dem satte sig över hennes bröst och tryckte sin hand mot hennes mun. Hårt. Han satte sitt finger för munnen och nickade att Xhara skulle titta åt andra hållet.

Där stod den andra med en kniv i handen.

Tårar bildades i hennes ögon, men de rann inte undan eftersom hon låg på rygg. Xhara blinkade flera gånger för att bli kvitt tårarna och nickade som att hon förstod.

Personen med kniven hukade sig över Xhara och satte spetsen mot hennes hals. Den andra tog bort handen från hennes mun.

Xharas hjärta slog snabbt. Som om hon nyss kommit tillbaka efter en löprunda. Hon ville skrika, men ingen skulle höra henne eftersom huset låg för långt bort.

Han med kniven pressade spetsen hårdare mot halsen.

Hon gnydde till. Vädjade med blicken att han inte skulle göra henne illa. Den andra tog upp en rulle silvertejp, rev av en bit och satte den över hennes mun. De reste sig snabbt, slet upp Xhara på fötter och ledde henne bryskt mot skåpbilens öppna sidodörr.

Paniken och verkligheten slog emot henne som en örfil.

Xhara stretade med kroppen och spjärnade emot med fötterna, men de bara gled på vägen när de båda männen föste henne framåt. Hon kastades in i skåpbilen och kidnapparna sköt igen dörren bakom sig. Det var becksvart och Xhara skrek bakom tejpen, men det hördes bara ett dovt grymtande. Hon sprattlade som en fisk på land, trots varningen om kniven. Hon tänkte inte på den. Såg den inte. Ville bara komma loss och fly.

Mer hann hon inte tänka.

Slaget i ansiktet var så hårt att hon tappade medvetandet direkt.

1

Joel Adler kände av stämningen direkt när det blev tyst i det gemensamma träningsutrymmet. Han förblev hängande med raka armar i stången som var fastmonterad i väggen. Blicken var fixerad på den omålade betongväggen framför honom. Ingen sa något. Ingen gjorde något. Det var som om all aktivitet tillfälligt hade pausats. Inte ens de vrålande kroppsbyggarna som turades om i multigymmet hördes längre. De tatuerade, bredaxlade och skalliga männen kallades för trillingarna av internerna på den gemensamma avdelningen på häktet i Flemingsberg.

Joel kallade dem för idioterna.

En av dem tränade inte eftersom han hade armen i en mitella. Det hade inte hindrat honom från att vråla högst när idiot nummer tre kört bicepscurls.

Joel var inne på sitt andra set av pull-ups och drog sig upp så hakan hamnade i höjd med stången. Han gick ner igen och blev hängande med raka armar.

Flytta dig, sa en person bakom honom.

Det var inte menat till Joel.

Varför då? frustade Anton.

Ett dovt skratt hördes.

Joel släppte taget om stången och blev stående på golvet. Vände sig om. Det var som han hade trott. De hade gått på den minsta i hela rummet. Anton var en medelålders, spinkig kille som torskat för grovt rån. Han hade rusat in på Guldfynd med en yxa, slagit sönder flera montrar och fyllt en väska med smycken. En desperat gärning av en desperat man som var skyldig ett MC-gäng pengar för ett lån han inte kunde betala tillbaka. Narkotika. Som vanligt var den där jävla skiten roten till allt ont och nu var det dags igen.

De två mexikanarna som nyss kommit in i gymmet hånlog åt Anton som låg på en bänk och kämpade med den sista hantelpressen. Armarna skakade när han sträckte ut dem rakt upp i luften. Det var föga imponerande eftersom hantlarna bara vägde tolv kilo. När Joel körde samma övning, gjorde han det på fem gånger den vikten. Anton satte sig upp och lade ner de båda hantlarna på varsin sida om bänken, sedan spände han ena armen och såg ner på den. Joel suckade inombords. Anton försökte åtminstone, och ville inte visa sig svag. Det hade han gjort när han kom till häktet och Joel hade försvarat honom när en av trillingarna slagit Anton i magen. De hade blivit smärtsamt upplysta om att det var bäst att lämna Anton ifred. Åtminstone en av dem.

Nu var det dags igen, den här gången med två nya idioter.

Joel följde dem med blicken. Han drog handen över skägget som han låtit växa sedan han rakade av det förra sommaren, då han var Sveriges mest jagade man. Nu täckte det en stor del av ansiktet och hängde en halv decimeter ner under hakan. Han tog ett steg fram och blängde på de nytillkomna internerna. Deras armar var prydda av tatueringar. Den ena, den längre av dem, var rakad på skallen och den andra hade en bandana runt huvudet. De var smala, men såg inte direkt taniga ut. Mer seniga, nästan som långdistanslöpare. Joel var mer än ett huvud längre än dem och hade armar lika breda som deras lår.

"Vad vill du, ese?" frågade en av dem. Han som var rakad. Han hade två tårar tatuerade under ena ögat. Hårstråna i mitten av ögonbrynet över samma öga var borta. Först trodde Joel att det var ett ärr, men sedan såg han att det var rakat. Det såg inte klokt ut.

En vissling hördes från en av motionscyklarna bredvid Joel.

De båda mexikanarna såg åt det hållet. Joel vände på huvudet, men höll samtidigt koll på männen framför sig.

Ivan, en bredaxlad vitryss som gjorde helt rätt i att bränna fett på motionscykeln, skakade på huvudet när han mötte mexikanarnas blickar. Han nickade mot Joel.

Passa er, sa Ivan med kraftig brytning på ryska.

Vad händer annars, sa han med ögonbrynet. Hjälper du honom eller?

Han behöver ingen hjälp.

"Lägg dig inte i då, puta. Ögonbrynet vände sig mot Joel och knyckte med huvudet mot honom. Har du något problem?"

Det var i gång.

Joel ställde sig ungefär en meter ifrån vilket krävde att de båda mexikanarna var tvungna att förflytta sig närmare för att nå med ett slag. Joel, som hade betydligt längre räckvidd, nådde dem med en snabb jabb om det skulle behövas. Han såg ner på dem och knöt nävarna, men höll händerna utmed sidan. De backade inte undan.

Modiga jävlar.

Låt Anton träna klart, sa Joel.

Ögonbrynet drog på munnen och utstötte ett pustande läte.

Vi ska träna nu, sa han.

När Anton är klar.

Det är lugnt, Joel, sa Anton och reste sig upp. Jag var färdi…

Joel gav honom en snabb blick.

De får vänta tills du är klar, eller också turas ni om.

"Vato", sa Ögonbrynet och förde handen bakom ryggen.

Den andra hade inte sagt ett knyst sedan det hela började. Hans grej var tydligen att blänga på folk och se arg ut.

Joel lade tyngden på det bakre benet. Redo att störta fram.

Vill du dö? fortsatte Ögonbrynet. Han tog fram handen och höll i en tandborste. Själva borsten var ersatt med ett rakblad.

Joel sneglade på den egentillverkade kniven och spände ögonen i sin motståndare.

Drar du kniv mot mig är det bäst att du vet hur man använder den, sa han.

Vad händer annars?

Du dör.

Den andra slog till Ögonbrynet på armen.

Carlos, sa han. "Vi plockar honom senare. Det är för många ojos här inne."

Ögonbrynet, som uppenbarligen hette Carlos, nickade och spände käken.

"Passa dig, coño, sa han lågt. Han nästan väste fram orden. Bäst att du skaffar dig ögon i nacken."

Då fick Joel nog och slog till. Någon jävla måtta fick det vara.

Jabben var så hård att Carlos tappade tandborsten. Den kom helt utan förvarning och när nästa slag träffade under ögat tappade han balansen och föll omkull på golvet. Han med bandana slog mot Joels ansikte och träffade hakan. Det sved, men Joel hade fått värre smällar när han sparrades. Han kontrade med ett slag i magen. Hans motståndare lyfte från golvet, brakade in i väggen bakom och föll ihop. Han tog sig för magen och drog panikslaget efter andan. Anton stampade honom i sidan med full kraft flera gånger.

Joel vände sig snabbt mot Carlos som kvicknat till. Joel slet upp honom på fötter, tog ett ordentligt tag om tröjans krage och lyfte upp honom i luften.

Joel! hördes en hög röst.

Bengan.

En av vårdarna på avdelningen. Han hade bakåtslickat, grått hår och lika grått bockskägg. Han var reko och behandlade alltid Joel schyst. Det gjorde de andra vårdarna också, men Bengan var en av dem som stack ut. Han gillade att snacka motorcyklar med Joel och delade ofta ut en extra matlåda. Han visste att den tilldelade maten inte räckte till en man på nästan två meter och hundratjugo kilo muskler.

Släpp honom! fortsatte Bengan.

Joel lydde.

Carlos stöp i golvet som en trasdocka och hamnade på mage. I nacken hade han en tatuering av två korsade pistoler.

Bakom Bengan stod tre vårdare till. Alla hade sina expanderbara batonger framme. Bengan hade en burk pepparspray i handen. Den skulle inte göra ett skit. Det sved rätt mycket, men slog inte ut den som blev kontaminerad. Inte Joel åtminstone. Det gick utmärkt att agera, även om precisionsskytte inte var att föredra då ögonen grumlade igen av tårarna som kroppen producerade som en försvarsmekanism.

Ansiktena mot väggen, skrek Bengan. Nu!

Alla i rummet lydde. Joel också.

Carlos och hans kompis togs om hand av några av de andra vårdarna. Bengan ställde sig bakom Joel.

Du har besök, sa han.

2

Joel klev in i förhörsrummet som varken hade fönster eller tavlor på de citrongula betongväggarna. Golvet var omålat. Grått och kallt. Filip Bergh stod lutad mot det enda skrivbordet i rummet. Benen var korsade och armarna likaså. Han var aningen framåtböjd och var långt ifrån beredd om Joel skulle få för sig något. Filip gjorde dock helt rätt i att släppa på garden. Under de nästan tolv månaderna som Joel suttit häktad för inblandning i terrordåden i Stockholm hade ett förtroende byggts upp. Det fanns ingen som helst anledning för Joel att göra Filip illa, han hade inte heller kommit på tanken att göra det. Filip var en av de goda och behandlade Joel med respekt. Som gammal norrlandsjägare och reservofficer hade han fått Joels respekt direkt.

För tio år sedan hade Joel blivit skjuten i axeln i samband med en räddningsoperation i Mali och tvingats till rehabilitering. Mot sin vilja blev Joel tillfälligt tagen ur fälttjänst och valde att åka till Norrland för att utbilda jägarna i överlevnad och hade blivit imponerad av deras disciplin. De var dessutom riktigt hårda jävlar som inte klagade när de tog sig fram på skidor i djupsnö när det var trettio minusgrader.

Filip log när han mötte Joels blick och sträckte fram sin knutna näve. Joel mötte den med sin och satte sig på bänken på andra sidan skrivbordet.

Filip slog sig ner på stolen och lutade sig fram över skrivbordet.

Allt bra? frågade han.

Kan inte klaga, sa Joel. Han drog i skägget under hakan. Det blev lite tuppfäktning på gymmet nyss, så nu måste jag hålla ryggen fri.

Något allvarligt?

Joel skakade på huvudet.

Jag har redan sagt åt vakterna att göra en visitation i en av killarnas cell. Han drog kniv mot mig. Joel ryckte på axlarna. Eller kniv och kniv, ett hemmabygge.

Filip suckade.

Vad hände då?

Killarna gick på en som var svagare och då klev jag mellan.

Ta det lugnt bara, det ser ljust ut för dig.

Joel flätade ihop fingrarna och lutade sig framåt. Armbågarna vilade mot låren.

Berätta.

Filip tog upp en portfölj som stod på golvet, öppnade den och lade en bunt papper som var lika tjock som en tegelstensroman på skrivbordet.

Domen, sa han med ett leende. Jag ville leverera den personligen.

Och? frågade Joel.

Helt friad för terrordåden.

Joel rörde inte en min.

Ja, varför skulle jag dömas för det? Jag var ju oskyldig.

Det tycker jag också, skrattade Filip. Men man vet ju aldrig. Inte förrän det är helt över. Han lutade sig tillbaka i stolen. Säpo har kartlagt terroristernas rörelser och kommunikation. All bevisning som indikerade på att du legat bakom allt har man slagit hål på. Filip nickade mot pappersbunten. Du har lite kvällsläsning att göra.

Har du läst allt?

Filip slog ut med händerna.

Det är klart att jag har.

Något som är konstigt?

Nej, ingenting egentligen. Jag vill höra vad du säger, men jag känner spontant att det inte är läge att överklaga. Du är ju fri från de anklagelserna.

Men? frågade Joel.

Nja, sa Filip. Det finns ett litet men.

Allt det andra?

Ja.

Joel suckade.

Vad säger de då?

Misstankarna som gäller våld mot tjänsteman mot Emma Steen och Johan Karlsson, motorcykelpolisen du attackerade, är nerlagda som du vet. Ingen av dem har ju sagt ett skit. De förstår varför du gjorde som du gjorde, att du inte hade något val. Där har inte åklagaren ens väckt åtal. Men det här är inga nyheter, det blev klart för flera månader sedan som du vet.

Joel nickade.

Däremot har vi den här, fortsatte Filip. Han plockade upp en ny bunt papper, som var betydligt tunnare än den första.

Det gäller synnerligen grov misshandel av Seth McCormack. Hur mycket du än har hjälpt ditt land, går det inte att se mellan fingrarna. Filip suckade. Du torterade honom.

Joel ryckte på axlarna.

Som i ett led att få information som kunde rädda andra.

Jo, men ändå. Det är inte ens tillåtet i krig.

Det är en definitionsfråga, suckade Joel. Jag har inga problem att skada en terrorist för att rädda en oskyldig. Terroristen har gjort ett val och är väl medveten om riskerna. Leker man med eld finns det stor risk att bränna sig. Joel pekade mot bunten med papper. Vad blev domen då?

Man tog hänsyn till att du har varit transparent och medgörlig under hela utredningen. Du har berättat vad du har gjort och stått för det. Allt var ett led i att stoppa terroristerna och du var under extrem press när du genomförde dina gärningar. Den här misstanken blev nerskriven till grov misshandel och du dömdes till minimistraffet. Ett och ett halvt år. Med tvåtredjedelsprincipen behöver du bara avtjäna …

Tolv månader, avbröt Joel.

Filip log.

Du är fri om en vecka, sa han och reste sig. Du har redan suttit av elva och en halv månad.

Joel trodde knappt att det var sant.

Du skämtar med mig?

Nej.

Joel lutade sig tillbaka och såg upp i taket. Han drog en djup suck och skrattade till.

Äntligen, sa han och reste sig. Han öppnade upp sig för en kram och ryggdunkar utbyttes. De skrattade tillsammans, men snart dog Joels skratt ut och han tryckte på en knapp på väggen.

Vad är det? frågade Filip.

Jag borde ha friats helt och hållet, sa Joel och lutade sig mot väggen. Sverige befann sig i krig och jag gjorde vad som krävdes. Jag borde inte dömas.

Kom igen, sa Filip. Det här är en vinst.

Jag vet, men det känns inte som det.

Du är snart en fri man, se det så i stället.

En röst hördes genom en inbyggd högtalare i väggen.

"Centralvakten."

Vi är klara här inne, sa Joel.

"Okej, kommer strax."

Filip räckte över pappersbuntarna till Joel.

Här, ta de här.

Behåll dem du, sa Joel. Jag har annat att läsa.

Okej. Filip lade ner dem i sin portfölj som stod på bordet.

Men du ska ha stort tack för din hjälp, sa Joel. Det betydde mycket att ha någon som du som har stått vid min sida hela tiden.

Självklart, sa Filip och låste portföljen. Jag hade gjort samma sak.

Dörren öppnades av en ny vakt. En ung kvinna. Joel var minst två huvuden längre än hon och säkert dubbelt så bred. Hon var ny. Joel hade aldrig sett henne förut och uppenbarligen hade inte hon sett honom heller. Hon var tvungen att vinkla bak huvudet ordentligt för att kunna se Joel i ögonen. Han såg ner på den unga kvinnan, som inte kunde vara mer än tjugo år gammal. Möjligtvis tjugofem. Hennes läppar var särade, som om hon var på väg att säga något, men hittade inga ord.

Joel hade kunnat bryta hennes arm som en tändsticka.

Skratt hördes längre ner i korridoren.

Bengan och två andra vårdare stod en bit bort. Bengan var helt röd i ansiktet. Uppenbarligen hade de inte berättat om Joels fysik för den nya kollegan.

Joel log.

Jag är en av de schysta, sa han till vårdaren som nådde honom till bröstet.

Tur det, sa hon och skrattade till.

Joel, sa Filip från dörröppningen.

Joel vred på huvudet.

Du, jag tänkte på den här incidenten i gymmet, fortsatte Filip. Ska du inte se till att bli placerad på en stängd avdelning så inget händer?

Joel skakade på huvudet.

Jag backar aldrig undan från en fight.

3

Louis Sanchez slog ihop sin laptop och lade ner den i skinnfåtöljens sidficka. Han lutade sig tillbaka, snurrade glaset med whisky i handen och kliade sig i skäggstubben med den andra. Käklinjen var rakad med precision, vilket hans privata frisör sedan åtta år tillbaka såg till att underhålla var fjärde dag. Det svarta, vågiga håret var bakåtkammat och dolde både de grå håren och en begynnande flint. Än så länge hade han inte fått några värre rynkor, men det var bara en tidsfråga innan de spred sig som de grå hårstråna hade börjat göra för ett par år sedan.

Det var ensamt längst bak i kabinen, men det var precis så som Louis ville ha det under affärsresorna. I luften kunde ingen störa honom och det var då han arbetade som mest effektivt. Inte sällan planerade han in videokonferenser och telefonmöten under resorna, men då var det