Den sista marionetten

By Andreas Ek

Joel Adler, före detta operatör vid Sveriges hemligaste specialförband, lever ett ensamt och kringflackande liv efter en förödande insats i Somalia. Krig har varit hans arbetsplats och åren som elitsoldat har format både hans starka psyke och imponerande fysik.Efter ett slumpmässigt möte på ett hotellrum vaknar Joel med den vackra Tess mördad bredvid sig i sängen. Innan Joel hinner göra något åt situationen ringer telefonen samtidigt som polisen bankar på dörren. Rösten i andra änden ger honom ett ultimatum – antingen straffas för mordet eller följa instruktionerna och bli en marionett. Joel fattar ett snabbt beslut. Ett beslut han för evigt kommer att ångra.När Joel inser vilka som ligger bakom och vad deras mål är, så har han inget annat val än att ta lagen i sina egna händer. Han är den enda som kan stoppa en snabbt annalkande katastrof.Den sista marionetten är en intensiv spänningsroman som utspelar sig i hjärtat av Stockholm, där ingenting är som det verkar.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 13, 2022
• ISBN: 9788726988451

Book preview

Andreas Ek

Den sista marionetten

SAGA Egmont

Den sista marionetten

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2022 Andreas Ek och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726988451

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Hjulio, PA och Ricky

1

Hon suckade när hon stoppade in mjölken i kylskåpet. Som vanligt hade Alexander kommit ner till köket och druckit ett par klunkar kaffe på stående fot. Sedan hade han pussat henne på kinden innan han sekunden senare stängt ytterdörren bakom sig. Lämnat henne med nybakat bröd och färskpressad apelsinjuice. Hon saknade de stressfria morgnarna när de bara njöt av varandras sällskap. Vardagen hade smugit sig på som en oinbjuden gäst alldeles för snabbt, trots att de inte ens hade några barn, även om de hade talat om att försöka snart.

Hon log åt tanken på att ha ett liv växande i magen och satte sig vid köksön, tog en klunk av kaffet och drog handen genom det fylliga, blonda håret. Sedan lade hon det ena benet över det andra, vilket fick morgonrocken att glida ner och blotta hennes brunbrända ben.

Det ringde på dörren och hon rynkade pannan åt det faktum att klockan inte var mer än åtta på morgonen. Hon gick till hallen, öppnade dörren och möttes av en bredaxlad man i svart jacka. Kepsen var långt nerdragen i pannan.

Han mötte hennes blick.

Mia Nord?

Rösten var mörk.

Ja? svarade hon tvekande.

Det första som slog henne var att han höll något i handen, något som liknade den där dosan som bud brukar ge mottagaren för att kvittera sin leverans. Det konstiga var att dosan saknade knappar och skärm.

Mia var på väg att fråga vad saken gällde, men avbröts när dosan gav ifrån sig ett knastrande ljud och små blixtar lyste upp. Innan hon hann registrera vad som hände höjde mannen dosan och slog henne hårt i bröstet.

En ilande smärta spred sig ut i kroppen, armarna och vidare ner i benen som vek sig direkt. Mia slogs till marken och blev liggande på hallgolvet. Hon hade svårt att fokusera blicken, allt i synfältet flöt ihop i en enda suddig massa. En dörr stängdes. Hon uppfattade en rörelse och höjde armen som i ett försök att freda sig, men den slogs undan. Mannen satte sig över henne och hon kände ett tryck mot bröstet igen. Det knastrande ljudet hördes på nytt, men den här gången kände Mia ingen smärta – hon kände ingenting när det svartnade för ögonen.

2

När Joel Adler korsade den svensk-norska gränsen norr om Östersund och tog sig vidare västerut, hade landskapet sedan länge förändrats. För varje mil kom den mattsvarta motorcykeln längre bort från civilisationen och den enfiliga vägen gav sken av att sträcka sig rakt fram i oändlighet. Joel ökade farten och hans Indian Scout accelererade med ett ryck. Vägen kantades av grönklädda björkar och granar som växte glest för att bara ett tjugotal meter längre in bilda en mur av grönska. Då och då öppnade landskapet upp sig och sjöar med glittrande blått vatten ersatte skogens växtlighet. I fjärran reste sig bergskedjor med vita toppar. Enstaka stackmoln svävade fritt på himlen. Anslutande grusvägar som klöv skogen mitt itu passerades på ett ögonblick. Några av dem hann Joel uppfatta. Andra inte. Inga skyltar vittnade om vart vägarna ledde, men låsta och rostiga bommar talade sitt tydliga språk; obehöriga äga ej tillträde.

Väskan som Joel hade på ryggen var lätt packad och han gled genom en kurva innan vägen rätade ut sig igen. Han saktade ner och utan att ge tecken svängde han in på en grusväg med intorkade hjulspår. Träden runt omkring växte sig högre och skuggorna hindrade solens försök att värma marken. Hjulspåren blev djupare och gräset i mitten av vägen högre. På vissa ställen var Joel tvungen att kliva av motorcykeln och leda den för att fotpinnarna eller underredet inte skulle slå i marken.

När växtligheten glesnade blev vägen bättre och Joel kunde köra den sista sträckan utan ett enda stopp. Snart öppnade landskapet upp sig och vägen han körde på mynnade ut i en vändplan med tätt packad lerjord. Där fanns ett tiotal naturliga parkeringsplatser för vandringssugna semesterfirare som mot alla odds hittat rätt. Trots det fina sommarvädret gapade området tomt.

Joel fällde ner parkeringsstödet och klev av motorcykeln. Han böjde sig bakåt och sträckte ut sin stela rygg. Med sina 199 centimeter och 110 kilo spelade det ingen roll vilken motorcykel han hade, de blev alla obekväma efter långa körningar. Han låste fast hjälmen och framhjulet i en kraftig björk med en kätting som legat i en av sidväskorna bak på motorcykeln. Sedan tog han av sig skinnjackan och pulade ner den i samma väska. Under bar han endast en t-shirt som smet åt om bröstet och överarmarna. Han blev stående med tom blick och såg på motorcykeln. Aldrig förr hade hans Scout sett så ensam ut som där den nu stod. Joel drog handen genom skägget och tittade upp mot himlen. Sedan slöt han ögonen och skakade på huvudet.

Han själv hade aldrig känt sig så ensam som han gjort den senaste månaden.

Joel plöjde genom ett fält av vildvuxen ljung och stannade när två renar tittade upp från en liten sjö. De stirrade åt hans håll. Vattnet var kristallklart och glittrade av solen som stod högt på himlen. Renarna sprätte i väg när de fick upp hans vittring och sprang som om livet hängde på det. Flera kilometer bort reste sig bergsmassiv med vita toppar i nationalparken Blåfjella-Skjækerfjella.

Det hade gått ett par timmar sedan han korsat vandringsleden som var utmärkt på varenda turistkarta. En lätt nickning åt familjen som stannat mitt på leden i väntan på att sonen skulle dricka klart hade räckt som hälsning. Pappan hade först inte släppt den ensamma vandraren med blicken och med all säkerhet haft Joels överlägsna kroppsstorlek i tanken, men även hans lätt packade ryggsäck. Där fanns inget liggunderlag fastsurrat. Inte heller något tält eller sovsäck. Ryggsäcken rymde bara femton liter, men det räckte gott och väl. Allt Joel behövde fanns vid hans slutdestination.

Han trängde längre och längre in i fjällvärlden, där skog ersattes av lågväxande fauna och bergig mark i det vidsträckta landskapet. I en flack sluttning växte lingon i öar. Joel gick ner på knä, plockade ett par stycken och stoppade i munnen. Inte för att han var hungrig, mer för att han kunde, och för att vilda bär alltid smakade bäst. Han blickade ner mot ett stenigt och ankeldjupt vattendrag som mynnade ut i en sjö som inte var större än en ishockeyrink. Runt sjön växte gräs och enstaka buskar, förutom på den norra sidan som bestod av en strand med knytnävsstora stenar och gräs.

Joel var nere vid vattnet på några minuter. Han krängde av sig ryggsäcken och tog fram en hopfällbar spade – ett av få föremål han hade i väskan, undantaget en vattenflaska, vattenreningsfilter, två påsar frystorkad kyckling, handduk och ombyteskläder. Han såg sig omkring i ett par sekunder, men inga andra människor syntes så långt ögat nådde.

Han tog sig till en rund sten som låg precis vid gränsen mellan stenstranden och gräset. Sedan gick han tjugo steg norrut och tjugo steg österut. Marken var helt orörd. Han böjde sig ner och ruckade lätt på en tuva. Den lossnade efter en stund när gräsrötterna brast. Joel satte spaden i marken och började gräva. Snart hördes ett ihåligt, metalliskt ljud när bladet slog emot det som dolde sig där under. Joel fortsatte att gräva och med ett stön drog han upp en låda i metall. Han satte ner den på marken och blåste bort det tunna lagret av jord som låg kvar på locket.

Först satte han sig en bit ifrån och bara stirrade på lådan.

Hade han varit dum som åkt tillbaka?

Joel svor tyst och reste sig. Han lyfte på locket, tog upp ett tält, en sovsäck och ett liggunderlag. Där fanns ytterligare en sovsäck och liggunderlag som han lät vara kvar. Tio steg norrut, begravd under marken fanns en likadan låda, men med tre sovsäckar och tre liggunderlag. Joel tog upp ett flugfiskespö, en ask med flugor och ett stormkök från lådan. Minnet hade inte svikit honom – i botten låg en flaska whisky och fem glas. Han tog upp flaskan och tittade länge på den, skruvade av korken och drog i sig aromen.

Minnena slog till som en käftsmäll. Han knöt nävarna och blundade hårt.

3

Seth McCormack stod under taket på farstubron till en stuga med gulmålad träpanel och vita knutar. Han var ledigt klädd i jeans och ett linne som avslöjade att han var i god form, trots sina snart fyrtiofem år. Cigaretten i munnen stod i stark kontrast till hans fysik, men rökningen skulle han aldrig ge upp. Han var ingen storrökare, men ett par cigaretter om dagen drog han med lätthet i sig. Han tog ett bloss, lät röken fylla lungorna och blickade ut över gräsmattan som såg ut att vara relativt nyklippt. Ett matbord i trä med stolar runt stod på en stenlagd uteplats i solläge. En bit bort fanns en bod som såg ut att ha sett sina bästa dagar. Liksom huset var boden gulmålad, dock hade färgen sedan länge flagnat och på taket täcke mossa en stor del av pannorna. Bakom löpte en skogsväg som fortsatte rakt in på tomten där det fanns gott om utrymme att vända. På andra sidan vägen fanns en övervuxen äng med tunna stålvajrar som hängde slött mellan stolparna.

Gården låg en bra bit utanför Stockholm, så pass långt att området geografiskt sett inte ens hörde till huvudstaden. Närmaste stad var Järna, men det spelade ingen större roll – stugan med boden och ängen låg helt isolerad mitt i skogen med närmsta grannhus en kilometer bort.

Det var en bra bas för operationen och när Seth hade hittat stället för ett år sedan hade planeringen tagit fart på allvar. Nu var allt snart över och han suckade. Han var inte den som oroade sig i onödan, men operationen innebar många rörliga delar och mycket kunde gå snett. Som att använda sig av externa muskler som fick ta hand om grovgörat där risken för exponering var stor. Men om allt gick enligt plan skulle ingenting kunna härledas till Seth och de andra.

Om två dagar var det dags, och då gällde det att vara skärpt.

Seths tankar avbröts av motorljud som närmade sig. Bilen, en Chevrolet Van med mullrande V8:a, dök snart upp runt bodens knut och stannade mitt på gräsmattan. Ut klev de båda hjälpredorna som Seth aldrig tidigare hade träffat. Det var Tim som skött kontakten med dem. Den ena var lika kal på huvudet som Seth, men vägde minst 30 kilo mer i rent fett. Han nickade åt Seth medan han smällde igen dörren och gick bak till bagageutrymmet. Den andra var lika stor, men mer muskulös och hade håret i en kort tofs och armar täckta av tatueringar. Även han försvann bak, och båda bar skinnvästar med texten Deathrow MC över ryggen.

Seth skakade på huvudet. Trots betoningen av vikten av civila kläder och inget som kunde kopplas till hjälpredornas organisation, hade de valt att ha på sig sina västar. Antingen hade Tim inte varit tillräckligt tydlig i sina instruktioner, eller också var det två idioter Seth hade framför sig. Han var övertygad om det senare. Seth vred upp foten, fimpade under skosulan och stoppade tillbaka den halva cigaretten i paketet som han sedan stoppade i fickan. Han förde handen till ryggslutet och greppade tag om kolven till pistolen. I hans värld kunde man inte lita på någon, speciellt inte människor man aldrig träffat förut. Speciellt inte människor som inte gjorde som de blivit tillsagda.

De båda männen kom fram vid sidan av bilen och bar en kropp mellan sig. Seth såg direkt att det tveklöst var Mia Nord, trots att de hade satt en svart tygpåse över hennes huvud och hennes händer var hoptejpade med silvertejp. Den skallige gick först och höll Mia i fotlederna. Mannen med tofsen höll ett livtag om henne medan de närmade sig honom.

Are you Tommy? frågade den skalliga på knackig engelska, vilket fick Seth att undra om skolan i Sverige över huvud taget lärde ut språket som talades av en hel värld.

Seth nickade. Att använda sig av sitt riktiga namn var idiotiskt i sådana här sammanhang.

Vad har hänt med dina ögonbryn? frågade samma man.

Alopecia unversalis, svarade Seth kort om sjukdomen som först började med fläckvis håravfall för att sedan övergå till total förlust av varje strå på kroppen. Själv brydde han sig inte, men folk stirrade med jämna mellanrum på honom som om han kom från en annan värld.

Var vill du ha henne? frågade mannen med tofsen. Hans engelska var aningen bättre än den skalliges, men ändå knappt godkänd.

Källaren, svarade Seth på irländska, sitt modersmål. Han tog ett steg åt sidan. In genom hallen, förbi vardagsrummet och första dörren till vänster.

De försvann in och Seth följde efter.

När de kom in i vardagsrummet med uråldriga tapeter och gamla möbler stannade männen till. Seth förstod varför.

Fortsätt, sa han.

Han hade riggat elektroniken på matbordet framför fönstret i vardagsrummet. Där stod fyra datorskärmar fördelade på två platser på bordet, med varsitt tangentbord och mus. På golvet längs väggen stod två servrar och de externa hårddiskarna. Hjälpredorna hade ingen aning om vad som planerades, och det skulle de inte heller få veta. Den enda informationen som Tim hade gett dem när de anlitades hade varit att Mia Nord skulle kidnappas och att instruktioner om vart de skulle föra henne skulle komma när hon var i bilen.

Mannen med tofsen nickade mot en öppen dörr.

Ner där eller?

Ja, sa Seth. Jag följer med ner och visar.

Trappan knarrade när de bar ner Mia. På väggen satt en plafond som spred ett skarpt ljus ända ner till källaren. Mannen med tofs sa något på svenska som Seth inte förstod, men tonen avslöjade att han var allt annat än nöjd när han nästan dubbelvikt tog sig ner för trappan.

I källaren stod en tvättmaskin och varmvattenberedare på ett grönt linoleumgolv. Utmed den närmaste väggen stod en bänk med en tvättkorg. Mitt i rummet reste sig en stor, fyrkantig pelare från golvet, vars enda uppgift verkade vara att stötta upp taket. En kedja, silvertejp och handfängsel låg på golvet vid pelaren.

Lägg henne där, sa Seth.

De båda männen stönade och verkade lättade av att slippa bära på kroppen. De stod med ryggarna mot Seth.

Han tvekade inte.

Utan att säga ett ord tog han fram pistolen och sköt dem i bakhuvudet med ett skott vardera. Ingen av dem hann reagera innan de föll ihop som trasdockor på golvet. Det hela var över på mindre än två sekunder.

Seth stoppade tillbaka pistolen i byxlinningen, tog tag om männens anklar och drog in dem mot väggen. Mia Nord var fortfarande medvetslös när Seth rullade över henne på mage och kopplade ihop hennes handleder bak på ryggen med handfängslen. Han drog kedjan runt pelaren och satte ihop den med handfängslen med hjälp av ett hänglås. Sedan satte han Mia upp så att det första hon skulle se var de döda männen. Han satte sig på huk och tog tag om hennes haka. Ögonen var slutna och det såg ut som om hon sov gott. Hon var söt och påminde en del om Seths före detta fru, med sitt blonda hår och brunbrända hy. Hon hade inte en enda finne, födelsemärke eller fräken i ansiktet. Huden var slät som sidentyg och de plockade ögonbrynen vittnade om att hon var mån om sitt utseende.

Synd, mumlade han tyst för sig själv.

Sedan gav han henne två snabba och hårda örfilar.

Mia ryckte till.

Seth reste sig upp och vände henne ryggen. De panikslagna skriken nådde honom när han kom till trappan. Han slog till strömbrytaren på väggen och källaren dränktes i ett mörker.

Han gick upp och stängde dörren efter sig. Först då tystnade skriken.

4

Joel förde fiskespöet fram och tillbaka i en kontrollerad rörelse. För varje gång han kastade i väg flugan matade han fram mer lina för att komma längre bort. Han stod nära strandkanten, barfota och med vatten en bit upp på vaderna. Solen brände på hans bara överkropp där ett långt ärr från en knivattack glänste rött, precis som ärret i axeln från en genomgående skottskada. Trots skadorna hade Joel haft tur under sitt aktiva liv inom det militära. Vissa hävdade att det berodde på skicklighet, men han lät sig inte övertygas. Allt handlade om att omge sig av kompetenta individer som gjorde vad som helst för varandra, precis så som Joel själv hade gjort för en månad sedan. Men det hade inte räckt. Varför han var kvar och de andra inte gick bortom hans förstånd och höll honom ständigt vaken på nätterna.

Det högg till i linan och Joel började veva. Öringen sprattlade och studsade mot vattenytan i försöken att komma loss, men Joel som backat upp på den steniga stranden fick upp den på land och skar snabbt av huvudet.

Två timmar senare satt han på marken vid en brasa. Den rensade öringen var spetsad på en pinne som låg över elden mellan två klykor. I handen höll Joel en av de få ölburkar som varit kvar i lådan. Bakom honom stod tältet. Det första han skulle se när han klev upp nästa morgon var sjön med sitt blanka vatten och bergen med vita toppar som reste sig i fjärran.

På lådan som han ställt på andra sidan brasan stod whiskyflaskan och fem fyllda shotsglas. Joel kunde inte släppa glasen med blicken. Det var först när fisken höll på att bli bränd som han hajade till och snurrade pinnen ett halvt varv. Han satte sig på knä framför lådan och tog upp ett av glasen som han höjde mot de andra. Whiskyn brände när den letade sig ner i halsen. Han ställde tillbaka glaset, tog upp det som stod bredvid och upprepade proceduren.

När alla glas tomma blev Joel sittande och stirrade in i brasan.

5

Seth stönade och gnuggade ögonen. Sedan suckade han. Det var tidig morgon, men ändå hade han suttit och glott på de två dataskärmarna i flera timmar, trots att den övervakade personen låg och sov. Kameran som filmade i sovrummet visade i realtid hur mannen vände sig i sängen. Sedan blev han stilla. Seth suckade igen. Det var inte mer spännande än så här.

Tim, som kommit strax efter att Seth dödat hjälpredorna, satt bredvid och höll koll på sina båda skärmar. Han kliade sig i sitt buskiga skägg som han tänkte raka av när operationen var genomförd.

Skärmarna gav ifrån sig ett svagt sken, vilket fick rummet att bada i ett dunkelt ljus. Gardinerna i vardagsrummet var fördragna och lamporna släckta. Illusionen av att stugans ägare sov var viktig, varken Seth eller Tim ville få oväntat besök nu på morgonen. De var trötta båda två och hade sovit