Schackspelet

By Rickard Ulmestig

På en ö i Karlskronas skärgård upptäcks en person som har skjutits i sin säng. Ön är helt isolerad på grund av en flottövning. När polisen anländer vet de att mördaren finns kvar på ön och med största sannolikhet är en av de få personer som bor där. Det som från början verkar vara en enkel utredning kompliceras dock av att många har motiv men ingen möjlighet. Jakten på mördaren får allt mer karaktären av ett schackspel.

Denna pusseldeckare rör sig runt makt, klass och den ständiga frågan om vad som är gott och ont.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jul 29, 2021
• ISBN: 9789180272797

Rickard Ulmestig

Rickard Ulmestig är docent i socialt arbete. Han forskar om försörjning och välfärdssystem där makt, klass och frågan om vad som är gott och ont ständigt är närvarande. Rickard har givit ut flera böcker och andra texter men detta är hans debut som skönlitterär författare.

Book preview

1 . HILDÖ

Hildö är en ö som ligger längst ut i Blekinge skärgård. Djuprännan, som är enda sättet för djupgående fartyg att nå hamnen och flottbasen i Karlskrona, går utmed öns västra sida som vetter mot land. Öns position gör att den just nu befinner sig mitt i en pågående marinövning. Övningen syftar till att öva på försvar av Karlskrona mot ett anfall från en anonym stat i öst. Flera Natoländer medverkar. Både utom- och inomskärs övar fartyg och båtar från flera länder i tre dagar.

För att alliansfria Sverige och dess flotta (och de icke allierade bundsförvanterna) ska kunna navigera i hög fart både till sjöss och i luften är trafiken i övningszonen kraftigt begränsad. Alla lågflygande icke militära helikoptrar och flygplan men också båtar är förbjudna under övningsdagarna. Undantaget är vägfärjan till Hasslö som går tur och retur och eventuella sjuktransporter som av flottan ses som akuta. Det isolerar ön helt från fastlandet. Vägfärjan tilläts gå en enda tur mitt på dagen under övningen. De flesta bofasta på ön väljer att sova på fastlandet för att undvika isoleringen och kunna ta sig till arbetet och skola.

Hildö är en avlång ö som är ungefär tre kilometer lång och två kilometer bred. Byn vid Hildös hamn består av små hus i företrädesvis rött och gult framför en brant klippvägg som fungerar som en fond bakom husen. Affären, flera bränsletankar och transportbandet som går uppför klippväggen till gården Näs ovanför ger intryck av en aktiv hamn. Det intrycket förstärks av båtar av skiftande storlekar och typer som ligger i skydd av piren men också av stora ställningar för att torka nät jämte rampen till vägfärjan. Hildö är också fortfarande hemmahamn åt tre fiskebåtar. Ön hade bara för ett par generationer sen främst haft en befolkning av fiskare. Nu befolkades den främst av sommarstuge- och campinggäster.

Det är sensommar och på Hildö har livet börjat återgå till det normala efter högsäsongen och de allra flesta turister och sommarstugegäster är borta. Lugnet har också spridit sig till gården Näs som syns längst upp på klippväggen ovanför hamnen. Gården har en campingplats som en del av verksamheten men har nu få gäster kvar. På gården finns också Viktor Jonasson som är anställd där. Ägarna till Näs, Roland och Heléne Olsson bor också på gården. Viktor bor i en flygelbyggnad till Roland och Helénes hus. Det är en liten tvåa med eget pentry med snedtak på andra våningen. Han har en fantastisk utsikt över hamnen från Näs höga läge men också över gårdsplanen. Möblerna är gårdens men Viktor har kostat på sig en 65 tums teve med ett kraftfullt surroundsystem. Han har också en liten vit porslingsängel i fönstret som han har fått i inflyttningspresent av sin mamma och ett inramat klasskort från årskurs nio på väggen.

Klockan är nästan åtta på tisdagskvällen och Viktors favoritprogram ska strax börja på kanal sju. Programmet handlar om fiskare på ishaven, arbetare på oljeriggar och andra krävande jobb. Det är ett program för de som uppskattar hyllningarna av hårda, handlingskraftiga och ibland våghalsiga män med farliga jobb. Programmet inleds alltid med att fyra skyskrapor rivs genom kontrollerade sprängningar för att i nästa scen följas av att ett gäng skogshuggare fäller ett enormt Redwoodträd med stora motorsågar. Viktor får nästan gåshud av det mäktiga och höga ljudet i sitt surroundsystem. Han är omedveten om att han om trekvart ska utsättas för den största chocken i sitt liv och att en bild med blod och död för evigt skulle etsas fast i hans minne. Han böjer sig fram för att öppna en Coca-Cola.

Viktor är tjugosex år och har jobbat på gården i snart ett år som maskinförare även om han kallar sig själv för dräng. Han hjälper till med tillverkningen av rapsolja och äppelmust men dessutom med gårdens odling av raps och äpple. Det finns även en camping på de stora ängarna nedanför själva gården. Gården består av en stor tvåvånings mangårdsbyggnad i falurött trä. Det finns en stor lagård som nu infattar både tillverkningslokaler och lager för råvarorna. Det finns också en stor maskinhall och flera mindre ekonomibyggnader vid den stora grusade gårdsplanen framför mangårdsbyggnaden.

När favoritprogrammet nästan är slut hör Viktor en smäll. Han tycker att det lät som ett skott. Han har varit med sin morfar och jagat när han var yngre. Han blir osäker på om smällen kommer från programmet då det idag handlar om gruvarbetare på Grönland. Det finns inga vapen i handlingen. Jag hörde nog fel, tänker han. Han avvaktar men inget antyder att ljudet kommer från teven. Han sträcker på sig i soffan och tittar ut genom fönstret mot gården för att se om det har börjat blåsa mer och om något har blåst omkull gårdsplanen. Även om blåsten tilltagit i styrka var den inte så stark att något bör ha blåst sönder.

Han kontrollerar att ljudet är påsatt på mobilen om Roland ringer för att berätta att något har hänt. När reklamen kommer sa han lågt till sig själv.

– Vad fan, jag får väl kolla.

Han pustar men går sen ner för trappan till första våningen och ställer sig i dörren för att titta men allt verkar fridfullt på Näs. Han bestämmer sig ändå för att gå en snabb runda för att kontrollera om något har rasat eller gått sönder. Är han snabb bör han hinna vara tillbaka framför teven innan reklamen är slut.

Viktor får en olustig känsla när han går runt och tittar på den stora gården. Det börjar skymma och Näs känns nästan obebott. Roland och Heléne har inte tänt inne i huset än trots den annalkande skymningen. De är ofta och jobbar med något på gården så här på kvällen men Viktor varken ser eller hör dem. Nu är det som om Näs är i dvala. Som om gården släckt ner och nu väntar på att dess hemlighet ska blottas.

Viktor står still på gårdsplanen och tittar runt efter något som kan förklara smällen han tror sig hört. Han river i sitt tunna skägg och tar upp en dosa snus.

Han går sakta för att inte spilla medan han med tummen och pekfingret formar en trekant mot dosans kant. Han stoppar in prillan.

Då ser han att fönstret är vidöppet till Roland och Helénes sovrum. Det brukar det inte vara. Folk som bor på en ö i skärgården lämnar inte fönster öppna utan att haspa dem. Det kan när som helst börja blåsa och fönstret kan gå sönder. Han knackar på dörren in till huset med den fria handen men ingen öppnar trots att han knackar hårt, nästan bankar. Inte ens när han ropar öppnas dörren. Han går upp på altandäcket framför fönstret. Uppe på däcket stannar ha och tittar sig om igen. När han inte ser något nytt går han mot fönstret och skrapar samtidigt bort snusresterna på fingret mot dosans kant. När Viktor har en meter till fönstret ropar han.

– Hallå, hörde ni smällen? Hallå?

Han får inget svar. Det är som om gårdens dvala är allt för djup för att drängen ska störa den. Han vill egentligen inte titta in i paret Olssons sovrum. Han tittar mot dosan igen för att se att det inte finns något snus kvar på locket men mest för att slippa titta. Han ropar igen.

– Hallå, är ni där?

Han får inget svar. Viktor tar mod till sig och tittar in i sovrummet genom det öppna fönstret. Han blir först helt förstenad och skriker sen till medan han lutar sig bort från fönstret. Det är blod överallt i rummet och han ser en kropp utan huvud. Han uppfattar att det är Roland. Viktor vänder sig om och spyr. Han rör fortfarande inte fötterna, som om gården håller dem i sitt grepp. Mellan spyor och kväljningar skriker han.

– Fan, fan, fan!

En blandning av snus, Coca-cola och panerad fisk med kokt potatis och remouladsås kommer upp på gårdsplanen. Det känns som om huvudet snurrar, någon har precis skjutit Roland. Innan han hinner bli rädd för egen säkerhet tänker han på Heléne. Var är hon? Han tvingar sig att titta in i det öppna fönstret igen. Heléne är inte där.

– Heléne! Heléne! Var är du?

Han springer planlöst runt på gårdsplanen och skriker.

– Heléne. Svara då! Vad är du?

Men ingen svarar. Det är som om Viktor Jonasson är det enda levande själen på gården, allt annat är dött. Blåsten gör att träden rör sig men resten av Näs är stilla.

***

Stilla hade det också varit när Christina Wirth, som kallades C, ett par timmar tidigare satt ensam på uteplatsen vid sitt sommarhus på Hildö och tittade ut över havet. Hon hade ett glas whiskey och en cigarr, utan att ana något om det brutala dådet som skulle ske på Näs. Det var sent på tisdagskvällen. Huset bakom C var ett klassiskt sommarhus från slutet av 1800-talet byggt för överklassen och kunde beskrivas som ett större Villa Villekulla men i perfekt skick. Det hade byggts av disponent Olsson, huvudägare till ett skogs- och sågverksbolag. Huset hade liggande träpanel och falsad plåt på taket. Arkitekten till huset hade lyckats hitta balansen mellan snickarglädje, torn, burspråk och inglasade verandor utan att huset blev smaklöst. Balansen verkade vara tidlös och än idag skulle de flesta beskriva huset som mycket vackert. Familjen Olssons förmögenhet hade dock inte klarat tidens tand. Efter en konkurs hade huset sålts och så småningom hamnat i C:s ägo. Hon hade anpassat hela fastigheten utifrån sina behov av avstånd till andra, men utan att förstöra dess ursprungliga charm. C var oftast själv i huset.

C flinar till. Det var lätt att förstå att de flesta människor förblir fattiga. Men att ha en förmögenhet och lyckas förlora den när pengar ynglar av sig som kaniner, var ofattbart dumt.

Bara några veckor tidigare hade hennes familj varit i sommarhuset på Hildö tillsammans. De två sönerna, 11 och 13 år, hade sprungit på gräsmattan och lekt med en leksaksbil som C hade köpt till dem medan deras föräldrar hade slumrat i varsin solstol. Barnflickan höll ett vakande öga över barnen och hushållerskan kom med en bricka med iskall dryck. Det var en tidlös sinnebild av en lycklig och förmögen barnfamilj. C hoppades att bilden aldrig skulle förändras. En lycklig familj var den bästa garantin för att hon skulle få vara ifred och slippa föräldrabördor, klängiga ungar och slippa att dagligen låtsas att vara lyckligt gift. Att resten av familjen upplever sig älskad skapar möjlighet till ett problemfritt liv. Men det var inte så att C önskade sina barn och partner någon olycka eller tyckte illa om dem på något sätt. Det var snarare så att hon var ganska ointresserad av dem och deras öde.

Wirth är en av Sveriges rikaste släkter och är även med internationella mått mycket förmögna. De avskydde dock all form av uppmärksamhet både gällande deras affärer och deras privatliv. Många i Sverige visste knappt ens om att de existerade och ännu mindre hur rika och inflytelserika de var. Invånarna på Hildö hade mycket begränsad kännedom om vilken mäktig familj C tillhörde och hade de vetat hade de inte förändrat något. C sågs med skepsis på grund av bristen på kontakt med de andra på ön. Att hon inte var uppvuxen i skärgården eller ens Blekingebo, utan stockholmare ökade skepsisen ytterligare.

De som kör söderut vid hamnen kommer efter ungefär en kilometer fram till ett stängsel med taggtråd och en stålgrind. Vägen tog slut vid en grind. Skyltar på flera språk på grinden och på stängslet var mycket tydliga – objudna gäster uppmanades att vända. Platsen kallades för Disponentudden efter det vackra huset som kunde ses på avstånd från grinden. Tomten täckte hela södra spetsen på Hildö. Det var hit som C hade kommit för att få njuta av ensamheten. C går ut på den stora altanen ner mot havet och tänder en cigarr. Livet är lustigt tänker hon och går nerför den perfekt klippta gräsmattan mot havet. På vägen ner finns ett fågelbad i sten. C stannar upp och ser sig själv i vattenspegeln – hon hummar gillande. Hon ser en kvinna i 35-årsåldern med långt blont hår, blå ögon, ett runt ansikte med höga kindben och med fina drag. Kroppen är vältränad med en rak hållning men ändå kurvig på ett kvinnligt sätt.

C kände sig nöjd över sin självvalda ensamhet, även om en känsla av rastlöshet hade börjat göra sig gällande efter en tid på Hildö. Hon kunde tänka sig lite förströelse men kunde inte veta att det snart skulle ges ett tillfälle till just en sådan förströelse i form av mord. Schackspelet var uppställt och klart för ett parti, det första draget skulle snart göras på Näs någon kilometer bort.

2. NÄS OCH DESS HEMLIGHETER

Efter att ha genomsökt Näs sätter sig Viktor ner på en bänk utanför huset. Han är utmattad av chock av Rolands brutala död men vet att han borde gå in i huset och leta efter Heléne. Han har telefonen i jeansen och har lagt ner snuset i fel ficka. Han får med sig snusdosan upp ur fickan och den trillar ner på marken. Viktor plockar upp den men blir stående med den i handen. För en sekund minns han inte vad han skulle göra. Han samlar sig dock och ringer 112 men fortfarande med snuset i handen.

Medan Viktor väntar på svar tittar han sig runt på gården igen. Näs ligger placerad över hamnen på ett sätt som om den samtidigt vakade över den från toppen av klippväggen. Placeringen vittnade om att gården har en särställning på ön. Näs och de som för tillfället äger gården är inte med sin upphöjda position jämlika med de andra på ön. När det gäller fågelavståndet mellan gården och hamnen är det kort men avståndet blir betydande i tid på grund av den branta klippväggen. Ungefär halva ön tillhör Näs marker med skog, åkrar och en äppelodling.

Samtalet mellan Viktor och larmoperatören som svarade på 112 skulle sätta igång en händelsekedja som kommer att störa Näs dvala. Rolands död skulle med samtalet övergå från att vara en angelägenhet enbart för gården Näs på Hildö i Blekinge skärgård till att bli en byråkratisk process där olika myndigheter försökte samverka men också motverka varandra. Men samtalet kommer också bli upprinnelsen till en kamp mellan några av öns invånare men också inkludera poliskommissarie Peter Kall på Nationella operativa avdelningens enhet för speciella fall, oftast kallad Rikskrim. Något som Peter fortfarande var helt omedveten om denna tisdagskväll.

När larmoperatören svarar klockan kvart i nio på kvällen hör hon en ung man säga.

– Roland är död och Heléne är borta. Ni måste rädda henne! De har skjutit huvudet av Roland och tagit Heléne. Det är blod överallt.

– Men du är OK?, frågar operatören.

Viktor som fortfarande inte kan tänka klart svarar inte på frågan.

– Roland är död och Heléne är borta!

– Är du skadad?

– Det är inget fel på mig! Fattar du inte, någon har tagit Heléne sa Viktor med gråt i rösten.

Händerna darrar och han tappar nästan telefonen men samtidigt behåller han snusdosan, utan att tänka på det, i samma hand som telefonen.

Efter att larmoperatören bedömt larmet som trovärdigt inleds polisinsatsen. Alla tillgängliga poliser i yttre tjänst hänvisas till Hildö medan larmoperatören talar lugnt med Viktor. Hon sa.

– Bor någon annan i huset än Heléne och Roland?

– Nej, svarar Viktor.

– Vet du var Heléne är? Vet du om hon skulle vara hemma?

– Klart hon är hemma, var skulle hon annars vara?

– Ok. Nu behöver du sätta dig i säkerhet. Finns det någonstans du kan gå där det finns någon som kan skydda dig?

– Ja, jag vet inte men någon har dödat Roland och Heléne är borta.

– Vad heter du? sa larmoperatören lugnt.

– Jag heter Viktor men fattar ni.

Larmoperatören avbryter med lugn röst.

– Viktor kan du gå till någon?

Det blir tyst.

– Jag kan gå till Stefan.

– Vem är Stefan?

– Jag jobbar med honom.

– Och var bor han?

– Någon kilometer bort kanske, men.

– Viktor. Nu tycker jag att du ska gå till Stefan men fortsätta prata med mig.

– Men någon har dödat Roland och jag hittar inte Heléne?

– Vi har kontakt med polisen och de kommer snart att vara där.

Larmoperatörens utsago kan i bästa fall ses som en vit lögn. Det skulle vara svårt för polisen att komma till platsen där Roland på ett så brutalt sätt hade mött sitt öde.

– Nej. Viktors ton visar att han har bestämt sig.

– Vad menar du?

– Jag måste hitta Heléne.

– Du utsätter dig för fara.

– Jag måste hitta henne. Jag lägger på nu.

Larmoperatören får ta ett snabbt beslut utifrån risken att Viktor ska avsluta samtalet.

– Vänta lite. Jag finns med dig här på telefonen medan du letar men om det är något som du ser eller på något annat sätt gör dig rädd måste du springa därifrån. OK?

– Jag måste hitta henne.

– Ja men om du ser något eller någon som gör dig rädd måste du direkt springa ifrån huset. Jag finns kvar här hos dig i telefonen. Lägg inte på.

Viktor svarar inte utan går istället mot ytterdörren till huset där Roland och Heléne bor. Den är olåst. Först går han till rummet där Roland ligger för att se om Heléne kan vara där utan att hon syntes i fönstret. När han tittar in blir han för en sekund rädd av sin egen rörelse i den stora spegeln som finns på en garderobsdörr. Anblicken av Roland gör att han blir illamående igen och han lämnar snabbt rummet. Han håller telefonen men uppfattar inte riktigt att larmoperatören är kvar.

Därefter tittar han in i köket och de andra rummen på nedervåningen. Han tänker att det är mer välstädat än vad det brukar vara, som om de hade åkt på semester och ville komma hem till ett välstädat hus. Han är så nervös att han knappt kan andas. Han ropar efter Heléne medan han genomsöker nedersta våningen av hennes hem. Ingen svarar honom. Han förstår att han måste gå upp på andra våningen. Trappan knakar och gnäller. När han öppnar och tänder i badrummet startar badrumsfläkten med ett ljud han inte lagt märke till tidigare. Han hoppar till.

Det hus som är så välbekant och tryggt, känns nu obehagligt och annorlunda. Som om det inte längre är ett hem.

När han kommer upp känner han hur hjärtat bultar. Han får kämpa emot lusten att springa ner igen och fly från huset. Han får dåligt samvete av tanken på att fly men förstår att det är rädslan och adrenalinet som talar. Han ropar efter henne igen men huset är tyst.

När han går genom hallen på andra våningen får han en känsla av att någon tittar på honom, någon som inte vill honom väl. Han tittar sig över axeln för att vara säker på att ingen smyger sig upp på honom. Samtidigt vågar han inte låta bli att titta framåt. Han öppnar dörren till kontoret där han vet att alla papper till Näs finns. Datorns fläkt surrar men skärmsläckaren håller skärmen mörk. Han rör musen försiktigt med pekfingret, utan att riktigt veta varför. Han hoppar till av ljuset när skrivbordet på datorn lyser skarpt med en ljusblå bakgrund. Han kommer på att han inte har uppsikt bakom sig och vänder sig snabbt. Han lämnar rummet utan att titta på datorn och känner hur pulsen fortsatte att rusa. Han hamnar nästan paralyserad med ryggen mot väggen ute i hallen. Han börjar återigen rabbla ohörbart men fortsatte samtidigt sökandet.

Operatören frågar var han är i huset efter att det har varit tyst ett tag.

– Du vet att du lämnar huset omedelbart om det är något som känns hotfullt.

Han svarar med en grymtning för att visa att han är ok men att han inte vill prata. När han äntligen kommer ut ur huset sa han till operatören.

– Jag har letat genom hela huset.

Viktor sa det mer för att övertyga sig själv, snarare än operatören. Som om att den hastiga och tafatta genomsökningen av huset klart visar att Heléne inte finns där. Viktor börjar på samma sätt genomsöka den stora ladugården som inkluderar livsmedelsfabriken för rapsolja och must. Han börjar få lite mer kontroll över sig själv och hans fan, fan, fan är nu bara en tanke. Han kan inte förstå att Roland är död och att han dödats på ett så brutalt sätt.

– Du kan inte leta igenom hela gården, så nu ska du ta dig till din vän Stefan.

Viktor hade inte längre luren vid örat och hörde inte larmoperatören. Livsmedelsfabriken i ladugården, uthus och lager genomsöktes medan operatören ibland lät honom förstå att han inte var ensam.

När han gick mellan husen tittade han varje gång mot fönstret i rummet där Roland låg utan huvud.

När han ska öppna ytterligare en dörr kom han plötsligt på att han inte hade beväpnat sig. Han tittar sig runt och hittar en kvast. Det får duga tills han hittar något bättre. Han upptäckte nu att han gick och bar snusdosan i handen och stoppade ner den i fickan. Han gick runt med kvasten i ena handen och med telefonen i andra. Kvasten fick honom egentligen inte att känna sig lugnare men det är skönt att ha den om han skulle stöta på Rolands mördare.

Operatören sa med lugn röst.

– Hör du mig Viktor?

Viktor reagerar på rösten och för telefonen till örat.

– Hmm.

– Det kommer ta ett tag innan vi är hos dig.

Viktor tar ner telefonen från örat. Avlägset hör han larmoperatören.

– Vi är nästan helt säkra på att Rolands mördare inte är kvar på gården. De som begår sådana brott stannar inte kvar på brottsplatsen. Men vi vill för säkerhets skull att du.

Viktor registrerade inte längre rösten i telefonen. Han lutade sig mot en vägg och tog ett djupt andetag och tårarna rann. Klockan hade hunnit bli tjugo över nio och det fanns ännu inte ett spår av Heléne.

***

Monica Birgersson tjänstgjorde denna natt som inre befäl på ledningscentralen hos polisen i Karlskrona. Hon hade direkt när larmet kom, och medan Viktor sökte av Näs, försökt få tag i en båt eller helikopter som kan få ut några polispatruller till Hildö. Polisens båt var dock i en annan del av distriktet för att hålla sig ur vägen för övningen men var nu på väg för att plocka upp en patrull på fastlandet för att ta dem till ön. Birgersson har också lyckats få tag på skepparen till vägfärjan. Han var på väg för att starta upp färjan för en tur med tre polispatruller, yttre befäl, brottstekniker och en ambulans. Det var inte så mycket mer hon kunde göra just nu.

Birgersson försökte att få tag på rätt person hos marinen som kan ge tillstånd för polisens och ambulansens överfart till Hildö. Hon blev dock bortkopplad och förstod att det skulle bli problematiskt att få över polis och ambulans till Hildö mitt under flottans stora övning.

Hon känner en malande oro för Viktors säkerhet men samtidigt finns det en chans att han hittade Heléne och kan rädda henne om hon är skadad. Detta kan inte bli värre tänkte hon. Nu kan det bara bli bättre. Hon förstod inte hur fel hon hade.

Till sist svarade flottans ledningscentral för övningen men utan att det förändrade så mycket i sak. Birgersson berättade om vad som hade hänt och att det nu krävdes att flottan tillfälligt lyfte förbudet att navigera till sjöss för att polisen och ambulansen ska kunna ta sig till Hildö. En mycket tillmötesgående person, Fänrik Hussein, bad att få återkomma inom kort.

Birgersson, som i vanliga fall drack mycket kaffe trots hennes dåliga mage, beordrade en av poliserna på ledningscentralen att hämta en stor mugg till henne. Hon hade varit polis i många år och förstod att natten skulle bli krävande.

Efter femton minuters arbete med att samla polisresurser inför överfarten till Hildö försökte Birgersson återigen ringa flottan och fick tag på samma person. Fänriken sa.

– Övningen är inne i ett mycket känsligt skede. Det finns stora risker förknippade med att obehöriga båtar kommer in i övningsområdet. En polisbåt och färjan kan kollidera med våra snabbgående båtar.

– Jag har en död på Hildö och en försvunnen person. Vi måste ta oss över. Vad är det ni inte förstår?

– Jag förstår er situation och får vi bara lite tid till kan vi säkert ordna tillståndet. Jag återkommer så fort som det bara är möjligt.

Fänriken la på luren medan Birgersson svor högt över marinen i allmänhet och fänriken i synnerhet. Hon kände med den unga traumatiserade grabben som går ensam och söker efter kvinnan trots den fara han utsatte sig för.

Tio minuter senare var både vägfärjan och polisbåten klara att ta sig över till Hildö men avvaktade fortfarande tillstånd att bryta förbudet att vistas i övningsområdet. Vid nästa försök att få kontakt med övningsledningen blev hon placerad i en telefonkö.

Frustrationen växte i det smutsgula polishuset vid Järnvägstorget i Karlskrona. I ett desperat försök att få tillståndet ringde Birgersson marinchefens kansli på ett nödnummer som fanns i polisens ledningscentral.

– Marinchefens kansli.

Birgersson presenterar sig och sa sen.

– Jag har ett riktigt brutalt mord och ett försvinnande på Hildö i ert övningsområde. En civil är kvar på brottsplatsen. Jag behöver få över både mina gubbar och en ambulans.

– Få se om jag har fattat det rätt? Du ringer ett nummer för en nationell nödsituation för att du ska flytta en djävla radiobil och en ambulans för att hämta en kropp, har du fått stroke?

Birgersson andas långsamt ut.

– Vi har en försvunnen person och minst en farlig mördare på samma ö. Medan en ung...

Hon blev avbruten.

– Detta kommer att rapporteras.

För andra gången på kort tid lägger marinens företrädare på luren i örat på Birgersson. Hon andas återigen lugnt en kort stund och koncentrerar sig på att få ner pulsen.

Kort därefter svarade fänriken på samma nummer som Birgersson ringt tidigare med en mängd ursäkter till varför han ännu inte hade ordnat ett tillstånd för dem att göra överfarten till Hildö. Polisbefälet talade nu mycket samlat och med en röst som hade fått många polisaspiranter och yngre poliskollegor att darra.

– Jag kommer om exakt två minuter att ge order om att vägfärjan och polisbåten, enligt den kurs som jag gav er vid första samtalet, ska ta sig till Hildö. Om det blir någon form av olycka så kommer inte bara mitt huvud att rulla. Alla samtal är inspelade här, och hos er också antar jag, och sen får väl en utredning ta tag i ansvarsfrågan.

Birgersson kopplar sen ner samtalet utan att vänta på någon respons från fänriken. Hennes mage protesterade och hon letade efter Novalucol i skjortfickan. Hon kände hur det bultade i tinningen.

Exakt två minuter efter att hotet om att skeppa över polisen till Hildö oavsett marinens godkännande, påbörjar polis och ambulans sista etappen till Hildö och Näs.

En minut därefter ringer Fänrik Hussein från övningsledningen och gav grönt ljus för överfarten. Klockan hade hunnit bli elva på tisdagskvällen innan polisen angjorde hamnen på Hildö.

3. POLISEN KOMMER TILL HILDÖ

Affären med gatuköket i Hildös hamn ligger mitt emot kajen där vägfärjan lägger till. Där gör sig Therese redo för att resa sig och stänga affären.

Den lilla affären som fungerade som samlingsplats, turistbyrå, postkontor och gatukök var fortfarande öppen trots den sena timmen, men tom på gäster. Therese och henne man Tomas hade fastnat framför teven i butiken och hade ännu inte gått hem för att lägga sig. Om ett par veckor skulle öppettiderna ändras och affären skulle bara vara öppen för att erbjuda basvaror ett par timmar på kvällen under vardagar och helger. Therese som ägde och drev butiken menade att den egentligen enbart borde vara öppen på sommaren. Resten av året gick den med förlust och drevs bara, enligt ägaren, som service till de få bofasta på ön. Elaka tungor menade dock att Therese inte överlevde nio månader om året utan allt skvaller som hon får utöver inkomsterna på varorna hon sålde. Öns invånare köpte många av sina basvaror där och betalade betydligt mer än i stormarknaderna inne i Karlskrona för att butiken skulle vara kvar.

Bebyggelsen vid hamnen ligger framför den höga och branta klippväggen. Det är en rad med hus mellan klippväggen och vägen till Disponentudden och en rad mellan vägen och havet. I hamnen ligger flera båthus som fortfarande används av de få verksamma fiskarna.

Therese och hennes man Tomas tittar på den lilla teven som satt i högt på väggen inne i affären men som också hördes och sågs utifrån affärens altandäck. De satt vid ett bord med fasta bänkar.

– Nu är sommaren snart över, sa Therese och tittar på sin man.

Han sa inget men nickar.

De känner sig, var för sig, lite splittrade inför att sommaren håller på att ta slut. Å ena sidan kommer de att sakna värmen och det fina vädret. Å andra sidan är sommaren den period när affären är öppen och de jobbar som mest.

Vad de ännu inte vet är att trots att sommaren snart är slut, står de inför en händelseutveckling som de aldrig skulle glömma och som skulle förknippas med Hildö